Näthat och Nätkärlek Del 5

Det näthat jag själv blivit utsatt för har varierat väldigt mycket. Det har varit allt från personangrepp i debatter till direkta hot och allt däremellan. De har kommit i mail, kommentarsfält och på olika sajter på nätet. Min personliga definition av ordet näthat är rent konkret: inte kritik, utan min gräns går vid personangrepp som är ovidkommande för det ämne man debatterar. Exempel:

Det är INTE näthat för mig att skriva:

”Jag håller inte med dig, jag fattar inte att du kan resonera så, jag tycker det är uppenbart att Reinfeldt förbättrat vårt land.”

Det ÄR näthat för mig att skriva:

”Jag håller inte med dig, din jävla hora, jag fattar inte att du inte kan tycka det, men det är väl typiskt för feminist-fittor som dig att inte fatta vad som är bäst för vårt land.”

Det är INTE hot att skriva någon av ovanstående kommentarer, men däremot att skriva:

”Jag ska knulla dig, din jävla slyna! Det fattar du väl att den här regeringen är bättre än någon annan och om du inte fattar det så ska jag döda dig!”

Däri ligger skillnaden för mig och jag tycker att den är mycket tydlig.

Det näthat som har riktats mot mig, har i första hand riktats mot mig när jag skrivit om antirasism. Det är ett av de ämnen som tydligen triggar många av dessa näthatare. Det är aldrig roligt att få dessa kommentarer och de värsta är ändå de som riktats mot barnen. I perioder har de varit ganska tunga att få, särskilt när jag har märkt att det kommit många under en kortare period och kanske framför allt när man fått hatkommentarer och inte många andra läsare har kommenterat och ”backat upp”. Då är det lätt att få känslan av att man är ensam mot många. Däremot är yttrandefriheten så viktig för mig så jag har svårt att se att jag skulle sluta skriva på grund av allt hat. Här är några exempel på hat jag tagit emot genom åren (Alla bilder är klickbara för att kunna läsa texten):

Kommentar 1Kommentar 2Kommentar 3Kommentar 4Kommentar 5Kommentar 7Kommentar 8Kommentar 9Kommentar 10Kommentar 11Kommentar 12Kommentar 13Kommentar 14

De fem nedersta inläggen har jag tidigare skrivit om HÄR, men de ligger alltså kvar på nätet fortfarande! Några av kommentarerna publicerade jag på den tid det begav sig, idag publicerar jag aldrig denna typ av hatkommentarer!

De allra grövsta av de jag har kvar väljer jag att inte lägga upp, med hänsyn till mina fullt läskunniga barn.

Vad händer när en människa möts av denna typ av kommentarer när man loggar in på sin mail eller blogg, eller på annat ställe? Jag gissar att de flesta av oss reagerar olika. Jag själv har reagerat olika vid olika tillfällen. Ibland har jag sådan distans till det som skrivs att jag kan skratta åt kommentarerna och de sorgliga människor som skrivit dem, men ibland har jag haft perioder, när kommentarerna duggat väldigt tätt, när jag inte vågat läsa kommentarerna direkt jag loggar in, utan ibland väntat i flera timmar med att våga läsa dem. Det har även hänt att vissa hot har skrämt mig. Av de jag har polisanmält (vilket aldrig fått någon konsekvens) har ibland skrämt mig. Ni vet när man försöker att inte bli påverkad, men ändå får ett utbrott på barnen för att de inte låst ytterdörren, trots att man inte gjort det tidigare. Eller när man ser sig över axeln när man går till affären eller tvättstugan. När man börjar syna för dig okända människor som vistas i samma rum som dig (hissar, bio, restauranger etc) och man börjar bli allt för medveten om att alla människor omkring dig inte vill dig något gott…

Jag är förstås medveten om att det finns många, många som blivit och blir värre utsatta och drabbade än jag själv, men jag tror det hjälper föga. Det är som att säga till en som blivit utsatt för rån, våldtäkt eller andra personbrott, att säga: ”det finns de som blivit värre utsatta”.

Är detta ett hot mot yttrandefriheten? Ja, jag är säker på att det är det. Det finns många som slutat blogga eller bytt yrke om de är yrkesjournalister och jag märker själv att även om jag inte slutar skriva, så i många perioder undviker jag att skriva om vissa ämnen som jag tror kommer att bidra med hatiska kommentarer, för att jag just då inte orkar läsa dem eller mötas av allt har som väller upp.

Att ta bort kommentarsfunktionen skulle nog inte vara aktuellt dock. Det är så viktigt för mig att få en kontakt med mina läsare och att mina läsare får kommentera plus att säkert 99 % av alla kommentarer och mail jag får är positiva. Att ta bort kommentarsfunktionen skulle troligen innebära att jag slutade blogga i stället! Kärleken är trots allt så mycket större och starkare än hatet!!

I nästa och sista delen i denna serie kommer jag ta upp förslag på att motverka näthatet och en massa nätkärlek! Missa inte den!!

Näthat och Nätkärlek Del 1

Näthat och Nätkärlek Del 2

Näthat och Nätkärlek Del 3

Näthat och Nätkärlek Del 4

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , ,

Näthat och Nätkärlek Del 2

hatersDet har alltså debatterats väldigt mycket om näthat de senaste dagarna, efter Uppdrag Gransknings program som handlade om just detta. Det skrev jag om i mitt förra inlägg som du kan läsa HÄR!

Det finns en del som inte tycker om att man kallar detta för just näthat, då det kan framstå som att det är något man lägger skuld på internet för att det finns, inte på de människor som faktiskt sitter bakom tangentborden och skriver de saker som man gör och att ”det som är hat är hat” oavsett om det uttrycks på internet, person till person eller via snigelposten. Jag förstår poängen, men ser inget problem med att kalla det hat som sker på nätet för just näthat för enkelhetens skull. Förhoppningsvis förstår de flesta ändå att hatet produceras av människor och inte av nätet. Bland annat Jardenberg skriver om detta. Sofia Mirjamsdotter har både bloggat om detta och pratat i radion.

Jag tycker både Jardenberg och Sofia har sina poänger i detta, samtidigt som jag själv tycker att det skiljer sig när problematiken (hatet och hoten) sker på internet eller personligen. För det första är hatet som sker personligen i en så enormt mycket mindre skala att jag tycker det ens blir svårt att jämföra och dels för att det som skrivs på internet ligger kvar till allmänt beskådande i evigheter. Varför jag också vill skilja på näthat och ”irl-hat” är att jag tror att det inte är många som vågar stå upp med sitt hat i verkliga livet. I Uppdrag Granskning kan man se hur en ”hatare” ställer upp på en intervju och Cissi Wallin får tag på en ”hatare” i sitt radioprogram som hon ringer upp och även i Debatt härom dagen så hade man med en ”f.d. hatare”. Det som jag tycker är en röd tråd hos dessa och andra hatare som de berättar om är dels anonymiteten och att det verkar vara svårt att stå för dessa åsikter utanför nätet eller på nätet med sitt eget namn. En av personerna nämner även att han ”aldrig skulle säga så till någon personligen”, en annan av dem tror att hatet är ett sätt att nå uppmärksamhet och att man ofta säger saker man kanske inte alls menar, för att ”hävda sig” eller trissa upp en hatisk stämning. Lite som ”bäst på att vara värst”. Jag tycker det är ganska tydliga exempel på varför näthatet skiljer sig från annat hat, via post, personligen eller på vilket sätt man nu väljer att uttrycka sin ilska utanför internet. Dessutom blir det ganska svårt att få medhåll från en större publik om man skickar ett hatbrev hem till en specifik person, eller står öga mot öga mot en person. Det kommer aldrig att få samma effekt. Även på en stor arena som Globen, eller Scandinavium med fullsatt publik, skulle man knappast uppnå samma effekt.

Med mail är det förstås en lite annan sak, även om inte hatet blir bättre på något vis, så är det ändå så att mail på många sätt borde kunna mätas med snigelpost, förutom att ett mail går väldigt mycket fortare att nå adressaten och oftast är det lättare att finna en epostadress till någon än en bostadsadress. Å andra sidan kan Blondinbella säkert skriva under på att en annan typ av otrevliga saker kan bifogas ett brev, som inte kan bifogas ett mail. Blondinbella är för övrigt troligen en av de som varit mest utsatta i Sverige för näthat och det blir tydligt när man läser hennes inlägg i den här debatten.

Det finns också många olika typer av näthat. Det finns dels det som är oförskämdheter och påhopp, sedan finns det rent hat, det finns också uppenbara hot. Många vill dela in dessa i olika kategorier, men jag är inte lika säker på att det är viktigast. Jo, naturligtvis om man gör en polisanmälan, då är det noga med vad som är vad för att man ska kunna jobba med rätt rubricering och med vad som är moraliskt förkastligt och vad som faktiskt är brottsligt och straffbart.

För mig personligen har inte dessa olika kategorier gjort någon större skillnad, kanske är det annat för andra? Poängen med att gå till personangrepp, är att få någon att känna sig illa till mods, att få någon att känna sig mindervärdig. När det gäller vilken typ av hat och hot man utsätts för, så kan jag känna att det som innefattar ens barn eller andra familjemedlemmar känns värre och de hot som pekar ut adresser, uppmanar andra till att döda etc. Men som sagt någon större skillnad i att känna sig kränkt, bespottad och illa till mods, gör ingen större skillnad om man kallar det näthat eller om man kategoriserar de olika typerna av negativa uttryck på nätet. Näthat är visserligen missvisande på många sätt, men jag tror ändå att det är en relativt lämplig gemensam benämning som de flesta människor kan förstå innebörden av.

Det här med att ge sig på människor med personangrepp är mycket vanligt på nätet och jag tycker det är en viktig debatt att ta. En del röster i debatten har påpekat att det oftast inte är ungdomar som kommer med hat och hot på nätet och när jag ser mig omkring så kan jag uppfatta att på facebook och instagram kan det ibland bli ”lynch-stämning” som jag uppfattar att just många ungdomar står bakom, men i andra forum runt om på nätet och i till exempel artikelkommentarer och bloggkommentarer, så tycks det vara väldigt många vuxna människor som uttrycker sig med hat och det tycker jag är värt att fundera på.

Sofia sa i radioprogrammet jag länkat till ovan (som jag uppfattar det, även om hon använde andra ord) att det som uttrycks på nätet är åsikter som redan finns hos en massa människor och nätet är bara en plats man väljer att uttrycka dessa på. Det håller jag med om, självklart är det här en massa åsikter som redan finns hos människor när man skriver rasistiska, sexistiska eller andra hat-/hotfulla kommentarer, men samtidigt är det ju så att om man inte uttryckte dem på nätet, så skulle visserligen åsikterna finnas kvar, men de som skrev artiklar som det hatas mycket på, skulle inte behöva ta emot hatet. I alla fall inte i lika stor utsträckning och det tycker jag är en väsentlig skillnad.  På det sättet är det ändå skillnad när saker uttrycks på nätet eller någon annanstans.

Cissi Wallin´s fullständiga program om mäns näthat mot kvinnor kan du lyssna på HÄR!

Flera män, bland annat Jan Guillou har nu även gett sig in i den här debatten, liksom Jan Helin. Jimmie Åkersson går också i svarsmål för den kritik han fått om att mycket av det rasistiska näthatet tros komma från SD-sympatisörer.

Jag tror inte det är ”nätets fel” att detta hat sprids, men jag tycker också att man måste vara medveten om att hatet kan spridas på ett helt annat sätt på nätet, än utanför nätet. Nätet är en enorm och fantastisk kanal att föra ut ett budskap, att värna om yttrandefriheten, att ge utlopp för sin personliga agenda, men vi får inte vara naiva och inte komma till insikt om riskerna som finns med denna möjlighet till spridning också.

Jag kommer att fortsätta skriva om näthatet i fyra avsnitt till (sammanlagt sex avsnitt kommer det att bli) och jag kommer att ge exempel på folk som blir utsatta för detta hat, inklusive mig själv, ta upp både den rasistiska aspekten och kvinnoaspekten i detta näthat, samt ge exempel på hur man ska kan väga upp allt hat. Fortsätt gärna följa debatten.

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , ,

När det redan gått för långt på Facebook

Läs gärna de två första delarna i denna serie om Sociala medier innan du läser denna:

Sociala medier i praktiken

Gör inte så här på Facebook

I det här inlägget ska jag ta upp konkreta exempel som jag sparat just för det här inlägget. Om någon känner igen sig i dem, så beklagar jag det. Det är inte min avsikt att ”hänga ut” någon och jag har därför försökt göra mina exempel så anonyma som möjligt.

Man kan lätt tro att det är väldigt unga personer som ”gör bort sig” genom att skriva ogenomtänkta statusar och kommentarer på sin facebook, men sanningen att säga, så de som jag tycker är ”värst” är ofta vuxna människor och då har jag ändå ganska många barn och ungdomar på min Facebook som jag är vänner med där.

Ett gammalt men som jag tycker är ett klockrent exempel på hur transparent Facebook kan vara, fast människor inte tänker på det, är en status där jag själv var inblandad och som jag gjorde ett blogginlägg av: I´ve got the power!! Jag tycker även den är ett bra exempel på hur man kritiserar någon och sedan inte förväntar sig att personen ska svara för sig.

Ett helt annat exempel var något som utspelade sig helt nyligen och som jag tyckte var väldigt ledsamt att läsa. En ”bonusmamma” uttalar sig om en biologisk mamma i ren frustration, som jag uppfattar det. Varpå inte bara den biologiska mamman, utan även det ena barnet (som jag uppfattar vara ca: 14 år) ser uppdateringen. Det som berörde mig mest illa i just den konversationen var att dottern uttryckligen bad dessa vuxna människor att ”sluta snacka skit om hennes mamma”, men att ingen svarar på det, utan fortsätter diskutera problematiken i stället…

Debatten fortsätter till en bra bit över 100 kommentarer och hela konversationen togs därefter bort, men eftersom jag läste hela konversationen så är min uppfattning att bonusmamman hade rätt i sakfrågan, men för mig blir den helt ointressant i sammanhanget, då jag menar att den aldrig skulle ha hamnat på Facebook alls, från första början och att den sedan togs bort helt tycker jag var bra, men bevisar också att det var helt fel att den ens hamnade där. Så här såg konversationen ut till att börja med:

Ett annat exempel som jag skrivit om tidigare är den öppna konflikt som funnits länge mellan Bunny Wailer och Rita Marley och där Bunny gått ut ganska hårt mot Rita i sociala medier.

Ytterligare ett annat exempel är när man hänger ut någon för dess ”slampighet” med både för- och efternamn, bostadsort och en stor bild. Svartsjuka och ilska är sånt som väcker starka känslor, men som sällan leder varken till något konstruktivt eller att man själv ställs i en god dager:

En sån här status säger inte så mycket om personen som hängs ut, som den säger om personen som lagt upp den… Om just den här statusen blivit anmäld så skulle det förvåna mig mycket om den inte fallit under rubriceringen förtal.

Det finns många statusar och kommentarer som skulle ”förtjäna” en plats i just det här inlägget. Tyvärr blir många av dessa ”dåliga exempel” konversationer väldigt långa, personliga och med många människor som deltar och därför blir de svåra att återge eller sammanfatta utan att hänga ut någon och skriva så att det ändå blir begripligt för utomstående.

En sådan konversation var nyligen uppe på Facebook gällande dansare. Binta och Vendela blev ganska hårt ansatta av andra dansare angående en video där man valt att länka till ett specifikt uttalande, som när man tog det ur sitt sammanhang, blev väldigt oklart vad tjejerna menade och det var lätt att få uppfattningen om att de ansåg sig vara först i Sverige med att lära ut dancehall, en uppfattning tjejerna INTE har. Man länkade till många andra dansare och skrev väldigt kritiskt. När B och V vägrade gå in i diskussionen, utan i stället bad att man kunde ta det utanför FB då stämningen blivit väldigt hetsk, så kom det många otrevliga kommentarer, samtidigt som många vädjade trådskaparen om att lägga ner diskussionen på FB. En av de som kommenterade nämnde ”mobbing” i sin kommentar och jag fick även två privata meddelanden på FB och även ett mail, där man nämnde mobbning, två av dessa från medlemmar i deras egna crew/elever. Hela konversationen är tyvärr för lång och komplicerad för att återge i det här inlägget, men jag tycker att inlägget, tillsammans med andra uttalanden som gjordes i samband med detta är tydliga exempel på vad man INTE bör göra på facebook. Bland annat skedde följande:

* Kommentarer togs bort

* Personer som inte hade tillräckliga kunskaper om DH´s grundläggande ”regler” la sig i så debatten hamnade helt utanför ämnet.

* Tonen var väldigt negativ och aggresiv.

* Man försökte ”göra upp” en konflikt på Facebook, inför tusentals vänner.

* Man tog saker helt ur sitt sammanhang, så det var lätt att uppfatta att något man diskuterade var något helt annat än ursprunget.

* Man vägrade lyssna på försök till förklaringar, utan hade redan ”bestämt sig” för hur det låg till!

* Vissa personer från konversationen tog saken till ytterligare en nivå och började sprida rykten både på FB och utanför om tjejerna som ”råttor” och ”lögnare”. Här för jag åter tankar på förtal.

* Försök till mobbning.

Extra anmärkningsvärt känner jag att det var då många av dessa kritiker och ryktesspridare är förebilder för tusentals ungdomar i vårt land och som har hand om barn och ungdomar som de är tränare för.

Ibland kan det självklart vara så att man inte riktigt inser hur en status kan sprida sig och hur stort utrymme och uppmärksamhet en enskild status kan få. I det nämnda fallet kan jag dock inte se att detta var problemet, då dels statusen än i dag finns kvar (fast många kommentarer är bortplockade) men också då personen som startade detta, valde att tagga en massa utomstående personer som egentligen inte hade med saken att göra.

Ytterligare en Facebook-status som har väckt stor uppmärksamhet på Facebook, men som är svår att återge debatten omkring, då den blivit för vid och stor, är dessa kommentarer kring burkini som vad jag förstår är kommenterad av en SD-politiker som sitter i kommunfullmäktige i Borås:

Just denna konversation har jag inte funnit på min egen FB, utan har funnit den upplagd på en sida som jag känner att det känns tveksamt att länka till, då allas namn och bilder outas. Jag väljer i stället att lägga upp konversationen maskerad och anonymiserad. Det är dock den första och sjätte kommentaren som ska ha skrivits av SD-politikern från kommunfullmäktige i Borås. Det här är kommentarer som i mina ögon inte bara är islamofobiska, utan även kommentarer som är fyllda av okunnighet.

Det här inlägget är lite av ”extrem-exempel” och jag är övertygad om att de flesta av oss aldrig skulle lägga upp någon av de konversationer jag gett exempel på och i de flesta fall har de som deltagit i ovan konversationer, vid senare tillfälle valt att ta bort dem. Det tycker jag är bra. Man har rätt att göra ”fel” och sedan försöka rätta till det. Ingen är perfekt och ingen är fullkomlig. Vi är alla människor med fel och brister, men när det gäller sociala medier tror jag att det är bra om vi försöker tänka till en extra gång innan vi lägger upp saker som kan få förödande konsekvenser för enskilda individer. Om det ska näst-nästa del som också är den sista delen handla om. Den sista delen kommer också att vara ett sätt att knyta ihop den här serien inlägg om sociala medier generellt, men Facebook i synnerhet, då den har flest ”vanliga” användare!

Nästa del däremot kommer att handla om vilka bilder man har rätt att publicera på nätet och vem som äger en bild. Inlägget kommer att heta: Vem äger rätten till ditt foto?

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Det kommer mera…

Som ni säkert sett så har det mesta förändrats på min sida. En hel del grejer håller fortfarande på att uppdateras och ändras, även om hela grunden är klar nu. Den största förändringen är att hela ”baksidan” det vill säga den administrativa delen är rejält uppdaterad till dags datum. Det innebär att jag redan tagit emot en hel del respons om att sidan laddar mycket snabbare för er läsare och det är förstås positivt. Vidare har jag äntligen fått tillbaka en besöksräknare som är kopplad direkt på sidan och det här innebär även att jag nu kan se var mina besökare kommer ifrån, när ni har klickat er in via länkar och det är väldigt uppiggande för mig att följa statistiken och även se vilka som länkar till mig och skriver om min blogg.

Annat nytt är att jag har lagt in så det är lättare att läsa min blogg på olika språk, samt att jag lagt in en räknare på vänster sida som gör att vi alla kan se hur många besökare jag har på min sida just nu i stunden och även se varifrån mina besökare läser min blogg genom en världskarta. Att jag hade så många besökare i Frankrike, England och Japan visste jag till exempel inte. 😀 Bloggkartan, besöksantal på sidan just nu, samt att ändra språket i min blogg, finner du alla i spalten till vänster. Där kan du även finna kategorier och hela mitt bloggarkiv. Dem har jag haft länge, men de har hängt med nu också! Kategorier stämmer dock inte med mina första bloggår, då den ”kraschade” i en gammal uppdatering flera år tillbaka. Vill du finna inlägg om specifika ämnen, så prova gärna använda sökrutan högst upp till höger. Besöksantal hade jag för några år sedan, men har inte haft det på ett bra tag och det är roligt och ”peppande” för mig att den är tillbaka. Ibland när jag kollar och ser att det är många inne samtidigt, typ 43 stycken, då blir jag peppad att skriva nya inlägg för att ”leverera” när nu så många besökare hittat hit! 🙂

Något annat som underlättar min bloggning oerhört är att jag kan ladda upp mina bilder direkt i bloggen nu, vilket jag inte kunnat på flera år, på grund av fullt utrymme och ouppdaterade grejer på ”baksidan”.

Något nytt som ni säkert har lagt märke till är alla mina nya headrar. När jag nu skriver nya inlägg så lägger jag även in specifika headrar, vilket innebär att om ni klickar på ett specifikt inlägg så kommer det upp en specifik header som passar till just det inlägget. Samma sak lägger jag in passande headrar till olika kategorier eller de flikar jag har högst upp på sidan.Sedan har jag gjort många headrar som finns på ”huvudsidan” och som kommer upp slumpvis när sidan laddas om. Den här funktionen är jag särskilt förtjust i! 🙂 Nu behöver jag inte bli trött på bloggutseendet lika snabbt!

Det här med headrar är jag helt ny på, så ni får ursäkta att en del ser lite ”ihopslängda” ut, då de faktiskt är det! 🙂 En del av headrarna är jag oerhört glad och stolt över och väldigt nöjd med, medan andra absolut kan göras snyggare och det är nog det jag kommer att göra allt eftersom jag lär mig mer! 🙂 Redan tittar jag med mycket kritiska ögon på de första headrarna jag gjort, då jag redan har hunnit lära mig så mycket mer! 🙂 Men som bekant så byggdes inte Rom på en dag, så det får helt enkelt ta den tid det tar och jag hoppas ni har överseende med det.

Det finns också tydligare markeringar på var ni kan finna mig eller lägga till mig på olika sociala medier, såsom Youtube, Twitter, Facebook etc. De finner du till vänster också.

Bakgrunden var tänkt att den skulle vara terracottaröd, för att påminna mig om sanden i Afrika som är en ständig längtan och saknad inom mig. Men så testade jag bara att lägga upp ikonen från när jag vann Stora Bloggpriset och tyckte det såg rejält kaxigt ut. Jag bestämde mig för att behålla den tills vidare… 😉 Men den andra bakgrunden är redan färdig, så rätt vad det är så byter jag nog ut den! 😀

Som ni säkert också upptäckt så tycker jag det är mycket roligare att blogga just nu. Faktum är att jag har MASSOR av inlägg jag inte ens hunnit lägga ut. De flesta har jag tidsinställt så de ska publiceras med lite jämna mellanrum, sådär… Men jag har också flera inlägg som jag bara har sparade i utkast, både färdiga inlägg och ofärdiga. Men poängen är att jag bloggar ”färska” och mer ej tidsbestämda inlägg konstant när jag har lite tid över! Det är så roligt och jag har dessutom hela huvudet fullt av nya inlägg som jag knappt vet hur jag ska hinna skriva ner! 🙂

För er som besökt min blogg länge, tror jag ändå inte ni kommer att sakna något. En del är visserligen omgjort, men de viktiga delarna består. Den viktiga sökrutan finns till exempel kvar längst upp till höger. Den använder jag mig konstant av själv, för att finna gamla inlägg att länka till etc.

Mitt Twitterflöde kan du följa i högerspalten, samt se mina familjemedlemmars bloggar. Ibland är de flitiga på att uppdatera och ibland är de det inte! 🙂

Kommentarer har också blivit lättare att hantera, tack vare uppdateringar. Nu kan jag lätt svara under varje kommentar, vilket gör en diskussion lättare att följa men även som gör det lättare för mig att svara specifikt på varje enskild kommentar, i stället för att som tidigare, svara på alla kommentarer med era namn i en hel lunta! Jag väljer att fortsätta moderera mina kommentarer, men tanke på att jag är ansvarig för varje kommentar som skrivs och jag ibland får kränkande kommentarer om andra människor och även om barn som inte är okej. Jag har däremot ”högt i tak” och det är sällan jag inte godkänner en kommentar. Däremot tycker jag en kommentar ska vara hyfsat relevant till inlägget, inte innehålla personangrepp utan hålla en bra och relevant ton, även om man är ruggigt oense i sakfrågorna. Om du endast kommenterar för att göra reklam för din blogg, typ när du skriver i ett inlägg som handlar om döden: ”Fin blogg! Kom in till mig och tävla om röda tamponger så du slipper se blodet när du drar ut den.” Ja, när det sker så får du räkna med syrliga eller ironiska svar tillbaka, om jag ens lägger ut den om du däremot vill göra reklam för din blogg för att du skrivit ett inlägg som är relaterat till mitt eller av andra skäl, då får du gärna göra det. Jag är en stor förespråkare för att bloggare ska länka varandra och länka till relevanta inlägg. Hur ska man annars hitta guldkornen?

Hur som helst: jag har även lagt över min blogg till fatou.se, då jag tycker det är lite enklare att gå in på. Men du kan ändå fortfarande skriva in tonarsmorsa.se och du kommer ändå bli automatiskt dirigerad in på den här sidan. Varför jag ändrade var dels för att kunna uppdatera hela sidan smidigt, men även för att det börjar kännas lite ”passé” med ”Tonårsmorsa” då jag bara har en tonåring kvar hemma. Nåja, jag är fortfarande tonårsmorsa, men Fatou känns mer JAG, på nåt sätt! Vi kör en mjuk övergång så ska det nog gå fint!

Nåja, Rom byggdes som sagt inte på en dag, men det byggdes inte heller av en ensam person. Det mesta av arbetet med den här bloggen har Carina stått för och jag är DJUPT tacksam för all den hjälpen jag har fått, för något nytt med min blogg hade inte skett utan hennes hjälp! VARMT TACK, CARINA!!

Slutligen: Varmt välkomna till min ny-gamla blogg, oavsett om du är ny eller gammal läsare och hoppas du ska trivas här! Förslag, tips och ideér på förbättringar tas alltid tacksamt emot, oavsett om det gäller blogens utseende, funktioner eller blogginlägg!

Till er, från mig: en riktigt fin andra advent!

 

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Rasistiska sajter ökar markant


Vi gillar olika!

Idag rapporterar flera medier om att rasistiska sajter på internet ökat till nästan det dubbla under de två senaste åren. Jag skrev redan 2008 om att jag upplevde en markant ökning, men jag upplever också att det sedan dess ökar ännu mer. Förutom att rasistiska och främlingsfientliga sajter har ökat, så tycker jag mig också se att kommentarer i både media, på bloggar och dessa sajter är i majoritet. Jag är ändå övertygad om att inte majoriteten av Sveriges befolkning är främlingsfientliga! Däremot är jag övertygad om att det är de som tar mest plats.

I en demokrati är det viktigt att alla har rätt att uttrycka sina åsikter. Samtidigt har människor rätt att leva sina liv utan att behöva bli kränkta för hur de ser ut, vilket ursprung de har och för sin kulturella bakgrund. Hur går det ihop?

Sedan kan man fråga sig varför de får så lite motdebatter? Precis som integrationsminister Erik Ullenhag (fp) konstaterar:

”Det är en farlig utveckling. Det finns många förvirrade konspirationsteorier på nätet.”

Så har även jag noterat att det är många konspirationsteorier. När man kommer med konkreta argument så bemöts dessa oftast med en massa teser, som det sällan finns någon dokumentation på, eller ibland även rent påhittade, men väl spridda uppfattningar.

Eva Franchell skriver idag i en ledare på aftonbladet att dessa som kommenterar och skriver på dessa sajter får stå relativt oemotsagda av politiker. Det är något jag reagerat på många gånger. Det känns som om politiker som är aktiva på nätet många gånger ”silar mygg och sväljer kameler”. Man skriver om sin politiska agenda, som måhända kan vara fri från främlingsfientlighet, men man ser sällan eller aldrig att dessa sajters påståenden eller bemöts med fakta eller åsikter.

Precis som man med SD gärna diskuterar om man ska vara kvar i samma rum som dem, eller bojkotta dem, i stället för att gå till motangrepp i deras främlingsfientliga politik.

Daniel Vergara skriver på Expo idag:


”Rapporten beskriver även en ökning av antisemitiska hatbrott under 2000-talet, värst var det 2009 då 250 brott anmäldes, enligt statistik från Brottsförebyggande rådet, Brå. De flesta av anmälningarna gäller kränkningar på nätet.”

Knappt hinner artiklar idag publiceras på nätet, innan det börjar spekuleras vilt om gärningsmännens ursprung. Som om det är det väsentliga?

Är det då inte viktigt att detta bemöts där det formas, nämligen på nätet? Jag efterlyser politiker från andra partier än de med en främlingsfientlig eller rasistisk agenda att bli mer synliga på nätet och att motargumentera där mycket av den rasistiska propagandan sprids! Både på de rasistiska sajterna, men också i media, på antirasistiska bloggar o.s.v. Nästan varje gång jag skriver om något som har med rasism eller främlingsfientlighet att göra blir min blogg nedlusad av folk som skriver kränkande kommentarer och tyvärr inte lika många som bemöter det, trots att jag vet att vi är många fler som håller med i dessa inlägg.

Det finns många kunniga i de sociala medierna idag, även de som är politiskt engagerade. Kanske det är dags att anställa några sådana för att rasisterna inte ska få stå oemotsagda när de sprider sina lögner och fantasier?

Oavsett om du är politiker eller ej tror jag det är viktigt att bemöta dessa kommentarer. Om du inte känner att du klarar av att bemöta dessa diskussioner, så kan det till och med räcka med att skriva ”nej, det håller jag inte med om.”

2009 hade jag en kampanj på min blogg som handlade om antirasism. Kampanjen blev en riktig bloggbävning och det var härligt att se att vi är så många som inte ställer upp på de här främlingsfientliga åsikterna! Men det räcker inte med en bloggbävning. Den är bra för stunden, för att visa att vi är många som tar avstånd från de här åsikterna, men kanske måste det till att vi alla, lite då och då i vår vardag sprider våra åsikter. På nätet, i fikarummet, i våra ord och handlingar!

Vad tror du man kan göra för att lyfta antirasismen på nätet?

 

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , ,

Välkommen tillbaka bloggläsare

I drygt sex år har jag bloggat. Jag började i Juni 2005. Mycket har avhandlats sedan dess och det mesta har varit riktigt, riktigt roligt!

Varje sommar är det samma sak. Mina läsare tar bloggsemester. I slutet av Maj, början av Juni börjar läsarstatistiken sjunka lite smått… Under sommarmånaderna är läsarantalet som lägst under hela året. Första gången trodde jag att jag skrev saker som skrämde bort mina läsare och kunde inte se sambandet. Nu vet jag att det är övergående. Så även om tusentals läsare fortfarande läser mig även sommartid, så är det ändå nästan en tredjedel färre tror jag, som läser under sommaren. Runt Uppsala Reggaefestival så börjar läsarantalet stiga igen, sakta men säkert för att strax efter skolstart vara rätt många som kommit tillbaka. Eller egentligen är jag inte så säker på att det är de gamla som kommer tillbaka eller nya läsare, jag kan ju bara se att många läser, men jag gissar att det är lite blandat nya och gamla läsare.

I takt med att läsarantalet stiger och hösten gör sitt antågande, så stiger min egen ”bloggtemperatur”. Jag bloggar oftare, med mer energi och lägger ned mer tid på mina inlägg. Oftast gör hösten att jag har lite mer att skriva om också. Det är skolstart, evenemang och annat som rullar på…

Något som varit tydligt länge är att det är mycket, mycket färre som kommenterar. Det tror jag har två förklaringar: 1. Jag har blivit sämre på att själv svara på kommentarer. 2. Jag har nästan helt slutat kommentera andra bloggares inlägg.

Man får det man skördar, liksom. Det är okej ändå. Det är klart att kommentarer alltid är väldigt roligt och peppande att få, men jag kan se att folk fortfarande läser så det är okej ändå. Det är ju ganska poänglöst att kommentera bara för sakens skull!

Jag vet att många av mina läsare följer bloggen av väldigt olika skäl. Några för mina inlägg om Gambia, andra för Dancehall och Blackout, andra för mina vardagsuppdateringar, andra för samhällsdebatter, humorinlägg och väldigt ofta för blandningen. Det är det jag själv gillar. Att jag kan blanda hej vilt och skriva om det som för tillfället kommer upp i mitt huvud eller mitt liv.

Vad ville jag ha sagt med det här inlägget? Jo, välkommen tillbaka alla gamla läsare, välkommen till er nya läsare och skönt att ha er kvar, till er läsare som läst hela sommaren! 🙂

Tips på blogginlägg mottages alltid tacksamt! Nu kör vi vidare!

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Om Bloggkommentarer och #wordness

På bloggen Opassande läste jag igår om en ny kampanj som, om jag förstått det hela rätt, bloggarna OlofB och Thomas Tvivlaren startat. Kampanjen kallas för #wordness och handlar om att lyfta fram bloggarnas kommentatorer. Jag tycker det är en fantastisk kampanj.

Vi har lyft fram bloggare i stort och smått sedan bloggens begynnelse. Positivt och negatv. Negativ respons, haters, nättroll har också fått sitt utrymme every now and then. Men de vanliga eller väldigt trevliga kommentarerna, får orättvist lite utrymme.

Men vad vore en blogg utan dess kommentatorer? Ganska trist, om du frågar mig. En kommentar, hur betydelselös den än kan verka, är en enorm drivkraft för mig som bloggare. Ibland kan man lägga timmar för att skriva ett väldigt välskrivet och eftertänksamt inlägg, med länkar till källor och relaterade sidor och så kommer det inte en enda kommentar. Då tappar man liksom lusten lite. Men ibland kan man också skriva ett helt ”meningslöst” inlägg och så kommer där en kommentar som får en att le, skratta rakt ut, eller som gör mig fylld av funderingar en lång stund framåt.

I debatter på bloggar är kommentarer A och O. Det blir liksom ingen debatt alls, utan kommentarer, men även helt enkla ”meningslösa” kommentarer tas tacksamt emot av de flesta av oss bloggare.

Genom mina bloggår (det blir sex år i Juni) har jag insett att väldigt få läsare kommenterar. I början var jag själv oerhört flitig med att kommentera andras bloggar, men jag ska erkänna att det avtagit en del med åren. Jag ska nog försöka bättra mig. Sådär mellan tummen och pekfingret skulle jag gissa på att max 10 % av de besökare jag har faktiskt kommenterar mina inlägg.

Så här vill jag lyfta fram några av de tusentals kommentarer som jag fått genom åren:

Tant Rut är en person som gjort sig känd i bloggvärlden på att strö väldigt trevliga kommentarer omkring sig. Hon bloggar själv bara i perioder, men under de perioderna så kommenterar hon andras bloggar flitigt. En ”typisk” Tant Rut kommentar ser ut så här:

God morgon go ´a vän i etern =)
Man förändras med åren ;)
Önskar dig en bra dag ,lämnar en frukostbricka, kramar =)

Kommentaren skrevs i DETTA inlägg.

Eva har förgyllt många av mina dagar med sina många och tänkvärda, fina, enkla och trevliga kommentarer. Här är en:

Ja, det är verkligen en ynnest att få vara förälder.
En gåva.
Den vackraste gåvan.

:)

Den skrevs till DETTA inlägg.

Ett inlägg som lockade flera trogna besökare, som inte brukar kommentera, att till slut kommentera i min blogg var följande inlägg: Själva Begravningen, när vi begravde min f.d. make Lamin. Jag vet inte varför dessa läsare valde att kommentera just detta inlägg, men det är lite intressant att de gjorde det.

Maria M är en annan kommentator vars kommentarer glatt mig många gånger. Särskilt i vilda debatter, där hon ofta har mycket kloka kommentarer. En annan kommentar hon lämnat gjorde mig väldigt glad:

Tack, Tack för den fina och spännande reseberättelsen! Har läst varje gång du uppdaterat och där emellan har jag väntat otåligt!
Jag tycker det låter bra att du redan nu planerar en ny resa, mycket bra! Hoppas du delar med dig av den, för nu väntar jag på nästa….otåligt!

Många kramar och hoppas att vinter mörkret och kylan inte påverkat er allt för mycket!

Den skrev hon till det sista inlägget i min Reseberättelse.

I samma inlägg skrev också Mariebrima (som inte har någon blogg), som också ofta förgyller mina dagar med härliga kommentarer som betyder mycket för mig. Den här gången skrev hon kort och gott:


Stort tack för att vi fick “följa med” på er resa!

Sarah är också en mycket trevlig kommentator på min blogg. Särskilt i debatter om religion och mångkultur, uppskattar jag hennes kommentarer och jag ska erkänna att jag tror att jag, Sarah och Maria M skulle ha ett roligt möte om vi någon gång möttes IRL. Med våra olikheter och likheter.

Både Sarah och Maria M ´s kommentarer kan ni bl.a. läsa i inlägget jag skrev:

Vi måste lära oss leva tillsammans och inte hata

Att jag valt ut några kommentarer och kommentatorer, innebär inte på något sätt att jag inte uppskattar andra trevliga, fina, roliga eller helt vanliga kommentarer, för det gör jag och det är därför jag skriver det här inlägget som ett bidrag till kampanjen #Wordness

TACK till alla er som kommenterar min och andras bloggar, det är till stor del ni som håller bloggarna vid liv och som gör dem till vad de är!

bloglovin

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Nobody puts MY Baby in the corner!

Jag, Jai och Binta

Vi har våra konflikter här hemma. Även med döttrarna som inte ens längre bor hemma. Tur att vi inte är långsura, någon av oss.

Vi skräller till och sen går det över rätt snabbt. Det är tur det! Särskilt jag och Binta är ganska intensiva personer som ryker ihop så det… ja ryker om det, typ. Sen blir vi tajta igen och kastar kärlek på varandra.

Jag läser Binta ´s blogg och hon får rätt ofta haters-kommentarer.

Eftersom hon älskar dans, jobbar med dans, är professionell dansare och jobbar väldigt hårt för att utveckla sin dans hela tiden, så är alltså dansen en väldigt stor del av hennes liv. Följaktligen så skriver hon också mycket om dans i både sin egen blogg och i Blackout ´s (hennes dansgrupp) blogg.

Att vara en ung, framgångsrik dansare, väcker uppenbarligen ganska mycket hat och avundsjuka hos många av hennes läsare.

Visserligen får hon väldigt mycket positiv respons också. Inte minst av hennes elever, uppdragsgivare och andra bloggläsare. Men. Hon får som sagt var också en hel del haterskommentarer. Det handlar alltså inte om att de som kommenterar har olika åsikter, utan det handlar om Jantelagen. Man ska fan inte komma och tro att man är något!

Men det är hon. Hon är något och hon är definitivt någon! Dessutom är hon också en riktigt bra dansare! Det kommer inte gratis, utan handlar om hårt arbete och mycket blod, svett och tårar, som jag tidigare har skrivit om!

För mig är hon ju den bästa Binta jag har!!

Nu vet jag att Binta har mycket skinn på näsan (tack och lov) och tusen järn i elden, konstant. Faktum är att Binta väldigt sällan ”går och lägger sig”. Utan hon håller oftast igång, tills hon somnar av ren utmattning.

Sätt henne på en buss/tåg/bil och hon kommer somna direkt. Eller framför TV ´n, annars är det sällan hon varvar ner.

Ja, Binta kan hantera det här med haterskommentarer. Hon knycker på nacken och går vidare. Skrattar ibland åt okända människors ”galenskap”.

Däremot så har jag lite svårare att bara låta haterskommentarer på Binta ´s blogg ”rinna av mig”.

Man är ju liksom alltid mamma. Jag bemöter ganska ofta haterskommentarer på Binta ´s blogg. Kanske lite hysteriskt. Men det skiter jag i, för om man ska kasta skit på okända personer bara för att man retar sig på dem, eller är avundsjuka, så ska man i alla fall inte göra det utan att jag som mamma ska ha chans att bemöta det där hatet.

Och bemöta det gör jag. Jag gjorde det senast igår. Binta blev tydligen road av mitt svar. Så road att hon la upp min kommentar i ett inlägg. Och ja, lite roade det mig också…! 😉

Vi får väl se om det fortsätter nu…?

Nobody puts MY Baby in a corner!!

…och störst av allt är kärleken!!

bloglovin

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,

Lika goda kålsupare…

Jag och Binta, mor och dotter- inga rivaler, ens i bloggvärlden!!

Jag började blogga i Juni 2005. Då var mina barn i följande åldrar: Binta 16, Jai 14, Isa nästan 12 och Mabou var 3 år.

Redan från början skrev jag deras förnamn och la även ut bilder på dem. Inte bilder där de var ”lättklädda” men ändå bilder.

Ibland har diskussionen pågått på diverse bloggar om att vi är många föräldrar som ”hänger ut” våra barn. Vi är många föräldrar som haft väldigt olika åsikter i frågan. Det finns de som tycker att det är alldeles för privat att lägga upp bilder på barnen och så finns det de som inte tycker det. Sedan finns det också de som tycker att det handlar om tillfälle och situation.

Idag bloggar tre av mina fyra barn. Alla döttrarna har varsin blogg och de bloggar om väldigt skilda saker och har troligtvis väldigt olika läsarkretsar också. Ibland har vi diskussioner om vad vi lägger ut i våra bloggar, men oftast är vi överens. Ibland får jag dock någon kommentar av någon av döttrarna, som jag fick härom dagen av Jai: ”Varför har du inte skrivit om mig på länge, har du glömt bort att du har en dotter som heter Jai?

Min äldsta dotter Binta som nu är 20 år och som dessutom är den jag har bloggat mest om genom åren, startade sin blogg ”Tonårsdotter” för ungefär ett och ett halvt år sedan. Hon skapade den som en parodi till min blogg. Jag har tidigare skrivit att jag skrattat högt åt hennes beskrivning på bloggportalen:

”En annan del av tonårsmorsan!

Jag bloggar om allt som är aktuellet i mitt 19 åriga liv. Och visar även en tonårsdotters synvinkel på det tonårsmorsan skriver som är min mamma!”

Just när hon startade den så var vi ovänner om något som jag glömt och så här skrev jag om hennes bloggstart!

Hon hade vid upprepade tillfällen, innan hon startade sin blogg, läst mina inlägg och sagt: ”Meeeh, sådär var det ju inte alls!” Så hennes tanke var nog att hon ville ge sin syn på våra konflikter. Med tiden har bloggen dock utvecklats och nu är det inte så ofta vi bloggar om samma saker. Hon bloggar om sin dans, festande, kompisar, en del kändisar och annat i en 20-årig tjejs synvinkel. Jag bloggar mest om familjen, vardag, humor, Afrika och olika samhällsproblem och annat som rör sig i mitt 38-åriga liv. Väldigt sällan bloggar vi om samma saker, med undantag för vissa tillfällen.

Reggaefestivalen är en sådan gemensam nämnare som vi båda gärna bloggar om, men från helt olika synvinklar förstås. Härom dagen bloggade Binta om piercingen som hennes lillasyster gjorde och jag bloggade om den från min synvinkel. Men annars är det inte längre särskilt ofta vi bloggar om samma ämnen.

Häromdagen fick Binta följande kommentar i sin blogg:

”Postat av: Martin

Jag gillar inte att du lever på din mammas framgångar i bloggvärlden. USCH

2009-09-02 @ 22:49:30″

Den gjorde mig full i skratt. Nu är det alltså någon som retar upp sig på att Binta ”lever på” mina bloggframgångar och tidigare var det jag som ”utnyttjade mina barn som bloggmaterial”.

Lite extra roligt blir det också, då Binta är en mycket social person och sedan Binta var väldigt liten så har jag fått vara ”Binta ´s mamma”. Men nu är det alltså Binta som ”Lever på sin mammas framgångar i bloggvärlden”.

Nu tycker jag (handen på hjärtat) att Binta ´s blogg är underhållande att läsa. Om det beror på att hon är min dotter eller ej, är ju svårt att avgöra, men faktum är att hon har en hel del läsare, trots att hon bloggar väldigt oregelbundet. Hon ligger oftast mellan tredje och sjätte plats på Bloggportalen över mest lästa bloggar i Uppsala, av över 750 registrerade bloggar. Av totalt 66912 bloggar som finns registrerade på bloggportalen så ligger hon på 267:e plats, vilket inte heller är fy skam!

Att anhöriga till både ”större” och ”mindre” bloggare börjar blogga är ju inte heller så ovanligt. Det var väl så både Alex Schuman ´s exfru startade bloggen Fuck You Right Back och hans bror började blogga. Egoina är en välbesökt blogg och jag skulle gissa att det gick till på liknande sätt när Egoinas mamma började blogga, för att de antingen blivit ”smittade” av sin anhöriga, eller helt enkelt vill ge sin syn på saken.

Så om det nu är så att jag har ”utnyttjat henne” för att ha bloggmaterial och hon i sin tur har ”utnyttjat mina framgångar i bloggvärlden” så är vi kanske lika goda kålsupare båda två? För hur vi än vänder oss så har vi ändå rumpan bak!

Binta och jag, 2001

bloglovin

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Läs min blogg, annars blir du en ful groda!

Jag kan förstå att man vill ha uppmärksamhet med sin blogg. Det vill jag också. Jag blir glad av att folk läser och jag blir väldigt glad när folk kommenterar. Det är en slags bekräftelse på det jag skriver.

Att lämna en kommentar, ett avtryck är ju också att göra reklam för sin blogg (om man har en blogg, vill säga). Jag tycker inte det är fel. Det är ju mycket av det bloggandet handlar om. Man vill lämna en respons och man får respons på det man skriver.

För mig är det en hel del om vad bloggande handlar om. Ibland behöver man inte ens skriva mycket. Kanske bara ett; ”Just det! Så har jag också upplevt det!” eller; ”det är inte min uppfattning, men det var intressant att läsa din.” Med läsarsiffror får man en bekräftelse på att någon har läst. Med en kommentar får man en bekräftelse på att man berört, på något sätt.

Hanna skriver om att lämna kommentarer på bloggar som enbart är reklam för sin egen blogg. Kommentarer som säger: ”Kolla in min blogg!” Eller: ”Vad tycker du om min blogg då?” Inget annat. Hanna skriver att såna kommentarer går bort i hennes blogg.

Jag godkänner dessa kommentarer, då jag har en policy i min blogg att bara ta bort kommentarer som är kränkande eller hatiska. Och de kommer tack och lov endast i undantagsfall.

Däremot kan jag inte påstå att de glädjer mig med dessa ”reklam-kommentarer”. Kanske är det lite småsint, men jag tycker det känns lite desperat och ibland kan det till och med vara direkt opassande. Det har hänt att jag bloggat om dödsfall, sorg och saknad och då känns det oerhört okänsligt med en kommentar som: ”kom in och läs min blogg, vetja!”

Om man lämnar en kommentar, som bloggare, så skriver man ju in sin bloggadress. Jag besöker nästan alltid de bloggar som skriver kommentarer hos mig, i mån av tid. Kikar in, tittar runt. Rätt vad det är hittar jag ett helt oväntat guldkorn. Det vill säga en blogg som tilltalar mig och som jag börjar följa.

När jag får dessa kommentarer som endast är reklam för sin egen blogg, så tappar jag sugen. Då känns det ”påtvingat” och jag känner mig lite förnärmad över att man har fräckheten att använda min blogg som en reklampelare.

En kommentar i sig, är ju som sagt var, en reklampelare, men då har man förhoppningsvis sagt något som har med inlägget att göra. Men att endast lämna en reklamlänk till sin egen blogg, det känns lite sugigt, tycker jag. Lite desperat.

De flesta bloggare blir glada av fler läsare, samtidigt är ju frågan om man bara vill ha en massa klick på sin sida, eller om man vill få läsare som faktiskt är intresserade av vad man skriver. Som är nyfikna på din sida och se om det är ännu ett guldkorn, eller en blogg som man själv inte är intresserad av.

Vad tycker du? Är allt tillåtet i krig, kärlek och bloggar, eller finns det gränser? Går du in på bloggar där du hittat i en kommentar: ”Läs min blogg!”?

Ett stort minus: Utöver det så irriterar jag mig på sidor som man måste vara inloggade på, för att kunna kommentera. En sådan sida är det jag länkar till ovan som jag för övrigt håller med i krönikan angående kommentarer, men jag blir faktiskt irriterad av att man inte kan kommentera om man inte är medlem. Samma dilemma finns på Expressens bloggar. Det känns väldigt inbundet att bara ens medlemmar kan kommentera och det innebär också att man inte verkar särskilt glad över läsare från andra ställen än den absolut egna plattformen! Jag har ibland kritiserat Aftonbladets bloggplattform för att ha en förmåga att bli en riktig ”ankdamm”, men till och med de ligger i lä, jämfört med detta att bara medlemmar ska kunna kommentera. Man kan ju inte vara medlem på varenda sida på nätet…

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,