Att bli bekräftad i sin vardag när den är som tyngst

Idag när jag hämtade Mabou från skolan, så var det för en gångs skull med lättat samvete och glatt sinne. Jag har berättat tidigare att jag går en utbildning i Stockholm och pendlar. Själva utbildningen är helt okej och att pendla är i sig helt okej, men det äter verkligen upp mig inifrån att jag får så långa dagar. Mitt samvete är så tyngt just nu för att jag i stort sett aldrig hinner spendera tid med Mabou eller lämna eller hämta honom på fritids. Det gör ont på riktigt i mitt mammahjärta!!

Jag försöker tänka att det är för en kort period och att den här utbildningen i det långa loppet gagnar både mig och min familj, men jag sticker ändå inte under stol med att det känns väldigt tungt just nu.

Eftersom jag just idag inte behövde pendla, utan hade ett möte här i Uppsala, så fick jag alltså möjlighet att hämta Mabou i skolan och jag slapp lägga den bördan på döttrarna (som är en annan del av det dåliga samvetet, att ställa så högqa krav på dem med hämtning, lämning och barnpassning nu under min utbildning)

När jag kom till skolan blev Mabou så glad när jag kom, att det där samvetet värkte i mitt hjärta. När Mabou var klar och vi kom ut på skolgården, kom en lärare fram till mig, som inte är Mabous lärare, men som jobbar i paralellklassen och tog mig lite på axeln och sa: ”Vilken fin kille du har. Verkligen fin och alla tycker om honom!”

Då blev det så där varmt och skönt inom mig. Det blev en sådan där varm känsla av härlig, underbar vardag. Som när vardagen är som allra bäst!! En sådan där vardag som inte har med glamour eller Stureplan eller märkeskläder att göra. Sånt där ”verkligt liv” som jag tror att Linda Skugge pratar om och menar, fast hon säger det på ett mycket mer provokativt sätt!

Helt enkelt guldkantad vardag fast utan riktigt guld.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

She made my day

(Mina naglar är längre nu än när denna bild togs)

Igår när jag gick och handlade med Isatou (15) och Mabou (6) så kände jag mig riktigt risig. Jag hade inte duschat på två dagar, inte borstat håret på lika länge. Mitt ansikte är söndergråtet och uppsvullet, jag hade samma joggingoverall fortfarande som jag slängde på mig när jag åkte ner till Stockholm efter dödsbudet. Kort sagt, jag kände mig ofräsch och osnygg.

Vi gick runt på måfå och plockade i lite matvaror från här och där:

Jag lade upp alla varor på bandet, Isa gick till rullbandets slut och skulle börja plocka i varorna medan jag betalade:

Kassörskan: Ursäkta! Jag bara måste fråga vart du går och gör dina naglar?

Hörde ni den? GÖR MINA NAGLAR!!

För mig, som var en konstant nagelbitare tills för några få år sedan, är det den finaste komplimang jag kunde få. Att mina långa, välmålade naglar såg ”gjorda” ut.

Hur som helst: den kassörskan MADE MY DAY!!

Jag vädjar nu ÄNNU mer om att fortsätta stödja rosabandet kampanjen som alla ni som läser min sida kan vara med och bidra till. Vi har redan lyckats samla ihop 1200 spänn! En liten eller stor summa, du bestämmer själv! Klicka på den rosa loggan om du vill vara med! Idag är sista dagen som kampanjen pågår!


Stöd min insamling på Rosa Bandet

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,