Etikettarkiv: konflikten i sydafrika

Konflikten i Sydafrika Del: 7 Efterord

Publicerat av
4

Den här bloggserien jag har skrivit om Sydafrika och apartheids historia ligger mig mycket, mycket varmt om hjärtat och denna del av historien är en stor och viktig del av mitt liv och uppväxt. Även om jag grundar texten på ett gammalt skolarbete jag gjorde för ganska många år sedan, så tog det väldigt mycket längre tid att skriva det i bloggform än jag anat. Jag har läst så mycket extramaterial, för att kunna göra rättvisa länkningar och göra arbetet läsbart. Jag hoppas några har fått kunskap eller funnit materialet intressant att läsa, för då är det värt det!

Idag har Sydafrika blivit ett land där ANC fortfarande brottas med många stora problem, liksom många andra länder i världen, särskilt med kriminalitet och AIDS. Hur stor del man kan belasta apartheidsystemet för av den problematik man idag brottas med, är svårt att avgöra, men det är troligen en mycket stor del, då övergreppen mot den svarta befolkningen i Sydafrika var särskilt ingripande, råa och grova och då de pågick under väldigt många år, och avskaffades först i modern tid. Man ska inte heller glömma den undermåliga undervisning svarta skolbarn fick ända fram till 1994, vilket naturligtvis har påverkat deras inlärning och kunskaper i stort.

Övrigt om Sydafrika:

Sydafrika har många artister som jag är väldigt förtjust i. Tyvärr är mina tre favoritartister från Sydafrika alla döda:

Miriam Makeba (2008)

Miriam Makeba med sin mest kända låt: Pata Pata

Brenda Fassie (2004)

Brenda Fassie med Mama. Jag har ingen dödslängtan, men den dag det är dags hoppas jag mina barn ska sjunga denna på min begravning, eller i alla fall att den ska spelas…

Lucky Dube (2007)

En av Lucky Dube ´s mest kända låtar. Klippet gör mig glad, när man ser den enorma folkmassan som utgör publiken…

Film:

Filmen Cry Freedom (Ett rop på frihet, på Svenska) som handlar om Steve Biko ´s liv och hans vänskap med Donald Woods:

Filmen Farväl Bafana om relationen mellan Nelson Mandela och hans fångvaktare under 20 år; James Gregory, av Bille August:

Sydafrikas Nationalsång:

En av många versioner av Sydafrikas nationalsång

Originaltext Svensk översättning
Nkosi sikelel’ iAfrika
Maluphakanyisw’ uphondo lwayo,
Yizwa imithandazo yethu,
Nkosi sikelela, thina lusapho lwayo.		 Gud bevare Afrika
må dess ära lyftas högt
Hör våra böner,
bevare oss Gud, dina barn.
Morena boloka setjhaba sa heso,
O fedise dintwa le matshwenyeho,
O se boloke, O se boloke setjhaba sa heso,
Setjhaba sa South Afrika – South Afrika.		 Vi ber dig Gud, bevara vårt land,
hjälp oss att lösa alla konflikter.
Skydda oss, skydda vårt land,
landet Sydafrika – Sydafrika.
Uit die blou van onse hemel,
Uit die diepte van ons see,
Oor ons ewige gebergtes,
Waar die kranse antwoord gee,		 Ur det blåa i vår himmel
ifrån djupet i vårt hav
över våra eviga berg
där klipporna ger svar
Sounds the call to come together,
And united we shall stand,
Let us live and strive for freedom,
In South Africa our land.		 ljuder ropet att förenas
och enade skall vi stå.
Låt oss leva och verka för frihet
i Sydafrika vårt land.

Min favoritversion av Sydafrikas nationalsång, med bland annat Miriam Makeba och Paul Simon

Alla delarna i den här serien kan du klicka på nedan:

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Konflikten i Sydafrika Del: 6

Publicerat av
2

Konflikten i Sydafrika 1910-1994

Fortsättning på: ANC och Sydafrikanska hjältar

Hur man lyckats lösa konflikten

1989 avgår P.W. Botha efter elva år som premiärminister. F.W. de Klerk tar över. Väldigt tidigt gör han klart att han vill avskaffa apartheid, men när Botha kom till makten hade även han gjort klart för folket att han ville avskaffa apartheid, för att sedan göra en helomvändning när allt kom till kritan. Därför vågade folk föga tro på de Klerks löften. Sydafrika höll andan, tillsammans med resten av världen. Jag minns att vi i   Afrikagruppernas sånggrupp bytte ut ”Botha” mot ”de Klerk” med viss tveksamhet, i de Sydafrikanska kampsångerna, ingen vågade nämligen hoppas på en förbättring…

Men redan 1990, året efter att han tillsattes, upphäver han förbudet mot ANC och South African Communist Party. Samma år friges också Nelson Mandela efter 28 år (!) i fängelse.

1993 fastställdes ett preliminärt datum för landets första demokratiska val. Fram till det datumet hade man extrema våldsvågor i Sydafrika. Mellan den 2:a och 13:e Juli 1993 dog över 220 människor under oroligheter på East Rand, öster om Johannesburg och åtminstone 50 människor dog i Natal. Våldsvågorna hade ofta samband med sammanbrott i förhandlingarna. Men så kom till slut den dag hela världen väntat på: Sydafrikas första demokratiska val, som hölls i april 1994!

En folkmassa på 70 000 ropade med sina lungors fulla kraft när den nyvalde presidenten, Nelson Mandela, klev ut på balkongen och deklarerade att Sydafrika hade röstat för en förändring. Han installerades i Union Buildings i Pretoria dagen därpå, inför den största samlingen stadsöverhuvuden sedan John.F. Kennedys begravning.

Men det kommer ännu att ta många år innan man kan förändra människor som blivit förtryckta hela sina liv, mentalt. Det kan komma att ta många generationer innan barn och ungdomar finner bättre lösningar än det våld man lärt in och lärt sig utöva. Men hur många år det än må ta, så finns nu en väsentlig skillnad: Sydafrika är nu ett fritt land och en demokrati och ur detta kan man bygga upp ett land med många möjligheter och ett folk av styrka. Ett kort utdrag ut Nelson Mandela ´s installationstal:

”Detta är ett av de största ögonblicken i vårt lands historia. Jag står här framför er, uppfylld av den djupaste stolthet och glädje. Stolthet över de vanliga, enkla människorna i det här landet, ni som med sådant lugn, tålmodig beslutsamhet krävt ert eget land åter och glädjen över att vi kan ropa ut det över hustaken: FRIA! ÄNTLIGEN FRIA! Jag står framför er i ödmjukhet inför ert mod och med ett hjärta så fyllt av kärlek till er. Jag ser det som en stor ära att få leda ANC i denna stora stund i vår historia. Jag är er tjänare… Det är inte individen som räknas utan gruppen… Nu har tiden kommit att läka gamla sår och bygga upp ett nytt Sydafrika.”

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , ,

Konflikten i Sydafrika Del: 5

Publicerat av
Svara

Konflikten i Sydafrika 1910-1994

Fortsättning på: ANC och Sydafrikanska hjältar

Hur man lyckats lösa konflikten

En av orsakerna till att upprorsandan bland svarta elever var svart medvetenhetsrörelsen, som kom att bli en betydande kraft i de svartas politiska debatt och verksamhet i Sydafrika. Förkämpar hade börjat föra in begreppet Black Consciousness Movement i slutet av 1960-talet, då de ägnade sig åt att uppmuntra svart stolthet, självförtroende och trots mot statens förtryck.

År 1969 grundade den Sydafrikanska studentorganisationen; SASO, vars förste ordförande var Stephen Bantu Biko (Steve Biko), medicinstuderande och 1972 bildade de Black Peoples convention som en paraplyorganisation. Rörelsens ledare sattes upprepade gånger i arrest. De påtvingades gång på gång begränsningar i sin rörelsefrihet. De förföljdes ständigt och det hela kulminerade i en två år lång skenrättegång i Pretoria.

Den slutade med att nio ledare dömdes till fem- och sexåriga fängelsestraff i slutet av 1976. Den 18:e Augusti 1977 häktades Steve Biko i östra Kapprovinsen. Han hade inte ställts inför rätta, men vittnat för försvaret. Dagen därpå överlämnades han till säkerhetspolisen i Port Elizabeth. Enligt polisen vägrades han att motionera och förvarades naken i en poliscell under arton dagar utan att bli förhörd. Utfrågningen började den 6:e September. Klockan var 7 på morgonen den 7:e September hade han fått en hjärnskada. Enligt den neurolog som utförde obduktionen hade den förorsakats av minst tre slag mot huvudet. Biko transporterades 115 mil till Pretoria, liggande naken på golvet i en skåpbil. Han dog i Pretoria den 12:e September. Han var åtminstone den tionde politiska fången som dog i fängsligt förvar det året.

Dåvarande polisminister Jimmy Kruger sa vid en partikongress att Biko ´s död ”inte rörde honom i ryggen”. Genom Biko ´s död riktades hela världens blickar mot rasförtrycket i Sydafrika och den oro som rådde i landet sedan 1976 underblåstes. På uppdrag av medlemsstaterna införde FN ´s säkerhetsråd vapenembargo mot Sydafrika. Det var det första vapenembargo som utfärdats mot en medlemsstat.

USA skickade en stor delegation till Biko ´s begravning och diplomatiska representanter från andra västliga demokratier deltog.

Regeringen la skulden på svart motståndsrörelsen för att oroligheterna fortsatte och förbjöd tjugo av deras organisationer och stödgrupper, bland dem SASO och BPC.

Detta påminde om aktionen mot ANC och PAC 1960. De flesta ledarna för organisationerna häktades. Den största svarta tidningen; The World, förbjöds och dess utgivare Percy Quboza och flera andra svarta journalister häktades också. Vita sympatisörer bannlystes också, bland dem C.F. Beyers Naudé, en oliktänkande Sydafrikansk kyrkoledare och Dolnad Woods, en tidningsutgivare som umgåtts med Biko.

(Woods flydde ur landet och skrev senare ner sin berättelse i I Found My Brother: Steve Biko. Biko var huvudperson i en brittisk dokumentärfilm i TV och en pjäs som sågs av många. Tio år efter Biko ´s död hade filmen ”Cry Freedom” premiär, en film som handlar om vänskapen mellan Biko och Woods. Den Amerikanske skådespelaren Denzel Washington spelar Biko.)

Mer än 15 000 människor var med vid Biko ´s begravning. Desmond Tutu, som då var biskop i Lesotho, var en av talarna. Här följer en mycket avkortad del ur hans tal:

”När nyheten Steve Biko är död nådde oss, blev vi stumma av sorg. Nej, det kan inte vara sant! Gud, älskar du oss verkligen? Vad återstår att göra som vi inte reda gjort? Vad återstår att säga som vi inte upprepat tusen gånger? Steve visste och var fullständigt övertygad om att man inte var emot vita därför att man var för svarta. Svart medvetenhet är inte en ”hata-vita-rörelse”. Steve kände alltför stor respekt för människor för att kunna placera in dem i fack.

Vi pratar om ickevåld men lever mitt i det legaliserade våldet som skiljer make och far från hustru och familj. Jag uttrycker mig med stor försiktighet och under stort ansvar när jag säger att folk inte orkar mer. Vi ropar i nöd för vårt land som så lättsinnigt slösat sina dyrbara mänskliga tillgångar. Vi gråter med Biko ´s fru Ntsiki och hela Steves familj. Vi gråter över oss själva. Paradoxalt nog tackar vi för Steves liv och död. Det beror på att Steve satte igång något som inte går att stoppa. Låt oss på nytt gå in i kampen för att frigöra vårt älskade land, Sydafrika. Vi gör det för att hedra Steves minne och för vår egen skull, svarta och vita tillsammans. Vi svarta får inte låta oss fyllas av hat och bitterhet. För vi ska alla, svarta och vita tillsammans, segra, nej, vi har i sanning redan segrat.

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

”

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , ,

Konflikten i Sydafrika Del: 3

Publicerat av
4

Konflikten i Sydafrika 1910-1994

Barns lidande i ett samhälle uppbyggt med apartheid

Säkerhetsstyrkornas operationer i svarta förstäder ledde även till många dödsskjutningar. Enligt officiella uppgifter sköts 201 barn till döds av polis i samband med oroligheter under 1985. Det verkliga antalet kan vara betydligt högre, men p.g.a. presscensur och andra restriktioner försvårades oberoende bedömningar av situationen.

Utan tvivel har säkerhetsstyrkorna närmast permanenta närvaro i svarta förstäder allvarligt bidragit till en hotfull atmosfär av våld. Tusen och åter tusen Sydafrikaner har till följd av en medveten regeringspolitik fått sina grundläggande mänskliga rättigheter kränkta. De har fängslats, misshandlats och torterats eller dödats för att de har vägrat finna sig i de orättvisor, som innebär att de p.g.a. sin hudfärg förvägrats ett människovärdigt liv i samhället.

Regeringens våldspolitik präglar både utövarna och de våldsutsatta. Black Sash, en medborgarrättsgrupp av huvudsakligen vita kvinnor engagerade mot apartheids orättvisor, formulerade problemet så här:

”I detta förlopp av våld förråas allt fler människor, särskilt de unga, genom den brutalitet de själva erfar eller utövar eller både och. Detta gäller unga män i poliskåren eller armén. Detta gäller unga människor i förstäderna, vilka får utstå all denna brutalitet; reagerar mot den och själva tillämpar den; och inte enbart mot förövarna utan även mot dem i deras samhälle, vilka de uppfattar som samarbetsmän. Det är svårt att se hur en liknande process, om någon, effektivt ska kunna undanröja alla de skadeverkningar som nu åstadkommes, särskilt mot unga människor… Ingenstans lyser våldet igenom mer än på det sätt barn behandlas.”

Det råa och fruktansvärda våld som skedde mot barn och ungdomar i Sydafrika är på inga grunder försvarbart.

I December 1986 uppgav dåvarande justitieminister Coetzee att det då hölls 114.220 personer intagna på fängelser. Dåvarande minister för lag och ordning Vlok, uppgav samtidigt att 58. 962 personer under 18 år hölls i häkte i avvaktan på rättegång under 1986. Rasåtskillnadspolitikens försök att begränsa svartas rörelse- och bosättningsfrihet gjorde hundratusentals svarta till lagbrytare.

Ett överskuggande problem för många familjer har varit svårigheterna för nära anhöriga att träffa sina fängslade barn. Något generellt tillstånd för besök gäller inte, utan ett särskilt tillstånd måste beviljas för varje enskilt fall och vid varje tillfälle. Många anhöriga har tvingats erfara att när de väl lyckats lokalisera sina barn- inte sällan efter tidskrävande efterforskningar- har de inte medgivits tillstånd att besöka dem.

En del föräldrar har kunnat sluta sig till att barnet hållits i ett visst fängelse genom att fångpersonalen accepterat att ta emot kläder och mat. Andra har till sin förtvivlan blivit hänvisade till än den ena än den andra polisstationen i sina försök att utverka besökstillstånd. Reglerna för hur fångar som är hållna enligt undantagslagarna skulle behandlas, anvisade också bestraffningar för ett tjugotal typer av överträdelser. Den som ”avsiktligen ljuger eller visar bristande respekt” för fångpersonal kunde bestraffas med isoleringscell i upp till trettio dagar eller spöslitning. Vidare var det straffbart att lämna klagomål som myndigheterna ansåg var ”falska, bagatellartade eller illvilliga.”

Fortsättning följer…

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Konflikten i Sydafrika Del: 2

Publicerat av
Svara

Konflikten i Sydafrika 1910-1994

Huvudorsakerna till konflikten och stormakternas intresse i den

Ganska kortfattat kan man säga att konflikten låg i att Europeér kom till Sydafrika av ekonomiska intressen och av anledning att man dels ville behålla detta utan att behöva dela med den infödda befolkningen och dels inte ville se på dom som jämlikar, började man i stället införa egna lagar och förordningar, där man gjorde de svarta till ”lägre stående”.

Så småningom kom man att ta över hela Sydafrika fullständigt och till slut kom den svarta befolkningen till en punkt då man inte längre kunde acceptera det förtryck man blev utsatt för.

Det skulle komma att ta 84 år från att politikernas förtryckare stadsfästes till att vika sig för den stora massan; Afrikanerna. Under alla dessa år av förtryck, då har den vita minoriteten naturligtvis uppburit en hel del stöd av västvärlden. Framför allt under de år man införde sanktioner mot Sydafrika. Moraliskt sett har man offentligt fördömt apartheid, men i praktiken har man gett den rasistiska regimen sitt ekonomiska stöd.

Sydafrika var inte bara en isolerad republik, utan också ett land starkt integrerat av västvärldens ekonomiska system.

De utländska företag som verkade i Sydafrika under apartheid kom från USA och Storbritannien. Men inte bara. Under 1984 verkade minst sexton Svenska företag i Sydafrika. Åtta av dessa hade tillverkningsindustrier där.

Då Sydafrika var ansett som det land i världen som var rikast på råvaror, såsom bl.a. guld och diamanter, men också mycket annat, låg det naturligtvis mycket intresse från stormakterna och många andra länder i världen i Sydafrika.

Moraliskt sett tog stormakterna och andra länder i västvärlden avstånd, men samtidigt hjälpte de till att ge ekonomisk möjlighet att upprätthålla apartheid.

Man kan konstatera att utan brutna överenskommelser mot varubojkotten mot Sydafrika, hade aldrig den vita regimen i Sydafrika klarat sig så länge, men å andra sidan hade man kanske fortfarande haft kvar samma regim om man inte infört någon bojkott alls..

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

.

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Konflikten i Sydafrika Del: 1

Publicerat av
6

Det är inte helt klart hur många som dog under Sowetoupproret 1976, men enligt Reuters lär över 500 personer ha fått sätta livet till…

Konflikten i Sydafrika 1910-1994

Grundandet av apartheid, parterna i konflikten och deras mål. Inledningen på rasåtskillnads- (apartheid-) politiken i Sydafrika

Sydafrikanska lagar delade tidigt in människor bosatta där, i fyra stora raskategorier; vita, Indier, Afrikaner och färgade.

Vita är ättlingar till bosättare som har invandrat till Sydafrika från olika delar av Europa. Invandringen skedde i olika etapper med början år 1652. Den Indiska folkgruppen grundades av arbetare som fördes till Sydafrika för att arbeta på vita bosättares sockerplantager i Natal. Indierna började anlända år 1860. Den befolkningsgrupp som fått benämningen färgade är folkgrupper med blandat ursprung och Afrikanerna är de ursprungliga Afrikanerna.

Själva konflikten i Sydafrika startade tidigt. Undertryckandet av landets infödda befolkning började direkt under Europeéras invandring i Sydafrika och stadsfästes när unionen grundades 1910. ANC grundades som en motorganisation till förtrycket 1912.

År 1948 röstade de vita i Sydafrika fram The National Party så att partiet fick politisk makt att införa apartheid. Året därpå antog man en lag som kom att utsträcka förbudet mot äktenskap mellan vita och svarta, till att gälla förbud mot förbindelser mellan vita och andra ”raser”. De följande åren skedde en mängd lagförändringar i väldigt snabb takt som gjorde att den svarta befolkningens frihet och rättigheter försämrades markant. Flera organisationer mot apartheid kom att organiseras genom åren, den största och mest kända av dessa är African National Congress (ANC). Ett annat exempel är Pan Africanist Congress (PAC) och även Defiance Campaign. Viktigt att komma ihåg är att de flesta organisationerna inte var emot vita i sig, eller krävde att de skulle flytta ut ur Sydafrika, (även om det naturligtvis fanns enskilda individer i organisationerna som var av en annan uppfattning) utan de kämpade för lika fri- och rättigheter för alla folkgrupper i Sydafrika.

Utifrån kunde man lätt se hur Sydafrikanska vita makthavare försatte sig själva i en ond cirkel, som vid flera tillfällen nådde en kulmen som utmynnade i rena rama blodbad. Jag syftar då bl.a. på Sharpvillemassakern 1960, som började som en fredlig demonstration mot passlagarna, men slutade i blodbad, då polis öppnade eld mot demonstranterna. Ett ytterligare exempel är Soweto-upproret 1976 som började med en protestmarsch av skolelever som utmynnade i att 140 personer dödades efter att upplopp utbrutit.

Inför båda dessa tragedier hade den svarta befolkningen börjat göra organiserat motstånd mot den orättvisa behandling de utsattes för av den vita regimen. Detta motstånd fick i sin tur den vita regimen att sätta in än hårdare regler och fråntog de svarta än fler fri- och rättigheter, vilket fick den svarta befolkningen att protestera ännu kraftigare. Man ska också komma ihåg att det var så sent som 1961 som både PAC och ANC beslöt sig för att ta till väpnad kamp. Detta var ett stort beslut man tog till följd av den snabbt förvärrade situationen, då man tidigare varit mycket stolta över att bemöta våld och förtryck med fredliga medel, men då man efter så många årtionden av kamp utan våld, ännu inte uppnått en enda framgång, utan tvärt om, nu blev ännu mer förtryckta, tog man beslutet om att inleda en väpnad kamp.

Sharpevillemassakern 1960 där de flesta döda i efterhand visade sig vara skjutna i ryggen…

I Mars i år (2010) var det 50 år sedan Sharpevillemassakern ägde rum…

Sowetoupproret 1976

Sowetoupproret 1976, tyvärr har ljudet i denna video plockats bort, men bilderna talar också…

Fortsättning följer…

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , ,

För att vi inte ska glömma historien bakom apartheid

Publicerat av
16

När jag var en rätt liten tjej så fick jag först veta av min mamma att i Sydafrika så pågick något som kallades Apartheid (rasåtskillnad). Hon berättade för mig att apartheid i Sydafrika betydde att de svarta som bodde där, inte hade samma rättigheter som de vita. Jag var häpen över att det där med apartheid kunde få fortgå utan att någon mäktig person stoppade detta.

Det var så uppenbart felaktigt och jag blev tagen av det min mamma berättade. En dag berättade min mamma om en politisk vän som var Sydafrikan. Han hade en svart och en vit förälder och han hade fått fly från Sydafrika då vita och svarta inte fick ha relationer och den här personen var ett enda stort lagbrott. Det där var så konstigt för mig. En människa som var olaglig?

Några år senare så hade vi Operation Dagsverke i skolan. Vi skulle arbeta en dag och pengarna vi tjänade skulle vi skänka till ANC, som då var en motståndsrörelse i Sydafrika. Jag minns att jag tyckte att jag kände mig värdefull och viktig som fick vara med och delta i något som kunde göra skillnad för människor som hade det svårt och som förde en politisk kamp!

När jag blev lite äldre så började jag engagera mig mer i ANC och försökte lära mig mer om situationen i Sydafrika. Jag fick mitt första barn, Binta och jag namngav henne som första namn till Winnie, efter Winnie Mandela, Nelson Mandela ´s dåvarande fru. Jag ville ge mitt första barn ett storslaget namn.

Jag var också med i Södra Afrikagruppernas sångkör tillsammans med Lamin, min dåvarande make (R.I.P.) som både sjöng och spelade trumma (djembe).

Vi hade en hel del tillställningar, uppträdanden, insamlingar och fester till förmån för ANC. Det var en viktig del för mig med nästan bara glada minnen så här efteråt.

Så kom den där stora, häftiga dagen. Dagen vi hoppats på så stort och dagen vi nästan inte trodde skulle komma. Nelson Mandela frigavs efter att ha spenderat 27 år på fängelseön Robben Island. Han satt alltså fängslad sedan långt innan min födelse och helt plötsligt skulle han nu friges.

Vi skrattade, grät, förundrades och kände en verklig lycka! Nelson Mandela släpptes fri!!

Free at last, God almighty he was free at last!

Strax efter han frigavs, ca en månad efteråt, kom Nelson Mandela till Sverige som det första land utanför Afrika som han besökte, då hans bäste vän Oliver Tambo var sjuk och fick vård i Sverige.

Under Sverigebesöket fick jag möjlighet att möta den stora ledaren, föredömet och levande legenden Nelson Mandela. Jag har berättat om det mötet i ett tidigare blogginlägg: En hyllning till en MYCKET stor man

Åren gick. Fyra år efter frigivningen av Mandela, fick ANC till slut den politiska makten i Sydafrika. Vi fick höra om Sydafrikas svårigheter att resa sig som ett enat land efter alla år av apartheid! Men våra liv gick vidare.

En dag kom en av mina döttrar hem och frågade vem Nelson Mandela var och varför han var så viktig? Jag blev chockad. Främst för att hon då gick i mellan- eller högstadiet och hade missat en så viktig del av historien. En del som inte ens låg långt borta i historien. Jag hade genomgångar med barnen här hemma, men fortfarande upprörs jag av att det inte finns med mer i historieundervisningen i skolan.

Lika viktigt som det är att lära av historien när det gäller andra världskriget, lika viktigt är det att minnas apartheidregimen i Sydafrika och att lära av den!

Förra veckan kom min ”extradotter” hem hit och bad mig föreslå en karismatisk ledare som hon kunde skriva om i skolan. Jag föreslog genast Nelson Mandela och blev så förvånad då hennes kunskaper om Nelson och Sydafrika, apartheid och ANC var minst sagt skrala. Så till min hjälp letade jag fram ett skolarbete jag gjorde när jag pluggade på komvux för många år sedan.

I tillägg är det nu valtider och jag påmindes igen om Moderaternas politik när jag läste Häxans inlägg om Moderaterna genom historien och blev påmind om att de inte stöttade ANC, sanktionerna eller det Svenska stödet:

1960-talet: Ja till apartheid. Moderaterna tog avstånd från alla sanktioner mot apartheidregimen i Sydafrika och var emot det svenska stödet till ANC,

Jag hoppas så många ungdomar som möjligt läser denna serie, för jag kommer nu att lägga upp det i min blogg som en snabbkurs, eller sammanfattning, eller vad man ska säga. Naturligtvis är arbetet färgat av mina personliga åsikter, men det är ett relativt välskrivet arbete som jag fått ett högt betyg på.

För oss som minns apartheidregimen är det också en viktig påminnelse, då jag själv, trots att jag anser att jag var väldigt insatt på den tid det begav sig och till och med skrivit arbetet själv, fick många aha-upplevelser och minnen när jag läste arbetet igen.

Arbetet heter Konflikten i Sydafrika 1910-1994 och är indelat i fyra avsnitt, men eventuellt kommer jag att dela upp det något mer, för att det ska passa i bloggform.

Relaterat:

En levande legend fyller 90 år

Tidigare Bloggat:

ANC inte längre terrorister

En hyllning till en MYCKET stor man

Nelson Mandela är en stor man(Installationstalet 1994)

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,