Jag känner en massa fler pappor som ägnar sig allt för lite åt sina barn, jämfört med mammor. Jo, självklart finns det en massa mammor som inte engagerar sig i sina barn heller, men som sagt, jag känner många fler pappor än mammor. Pappor som ringer sina barn för sällan eller inte alls. Pappor som inte träffar sina barn regelbundet. Pappor som aldrig någonsin uppoffrar sig på något sätt för sina barn. Jag känner pappor som inte skickar presenter, inte gungar sina barn, hjälper dem med läxan eller åker på semester med sina barn. Pappor som inte känner sina barns lärare, klasskamrater, dagiskompisar eller ibland inte ens vet vilken skola deras barn går på. Pappor som inte följer med och tittat på matcher, uppvisningar och tävlingar i sina barn fritidsintressen.
Ibland beror det på egoism, ibland på missbruk, ibland på en ny relation, ibland på ovänskap med mamman, ibland på omognad eller avsaknad för känslan av ett faderskap. Inget av dessa skäl är någon ursäkt. Barnet blir lika skadat oavsett anledning och det kan aldrig vara en ursäkt. Ansvaret ligger alltid på föräldern och inte på någon annan. Barnet har aldrig någonsin någon skuld i att ett barn och en förälder saknar kontakt.
Sedan finns det mammor som hindrar sina barn från att träffa sina fäder. Det är då fortfarande pappans ansvar att gå vidare lagligt för att få träffa sitt/sina barn, men dessa mammor som hindrar sina barn från att möta sina fäder, för att de själva är besvikna, svartsjuka, arga på sitt/sina barns far har inte barnens bästa för sina ögon. Dessa mödrar är blinda av hat. När man är så blind för hat att man låter hatet gå ut över sina barn är man ingen bra förälder. De skadar också sina barn.
Självklart finns det undantag. Ett barn kan behövas skyddas från sin förälder om det finns ett missbruk eller våld eller något annat som direkt kan skada ett barn. Men i dessa fall bör man också försöka lösa det rättsligt så långt det är möjligt.
Vilken skada kan då ett barn ta av att inte få träffa båda sina föräldrar? Det vet man förstås inte. Det finns många olika teorier på detta, men att ett barn inte mår bra av att inte ha kontakt med båda sina föräldrar är skadligt för barnet både direkt och indirekt. Att bli övergiven och sviken av en eller båda sina föräldrar kommer alltid att få negativa konsekvenser.
Jag är ju inte alls övertygad att ett barn måste fara illa av en skilsmässa, även om jag tror att de flesta får någon form av negativ påverkan, men den behöver alltså inte vara av ondo för ett barn, utan jag tror det handlar helt och hållet om hur de vuxna hanterar skilsmässan.
FNs BARNKONVENTION behandlar flera punkter med dessa omständigheter. Det finns en anledning till att de finns och det finns en anledning att de är viktiga för våra barns utveckling.
Bild ur en av Thor-Björn Bergman´s filmer om sexuella övergrepp
Jag är en av flera informatörer för Army of Survivors. Army of Survivors är ett ideellt projekt, som bildas av ett antal personer som har en sak gemensamt: vi har alla blivit utsatta för sexuella övergrepp som barn.
Jag har skrivit mycket om sexuella övergrepp i min blogg och i andra forum, men att prata om mina egna övergrepp som jag blev utsatt för som barn, har jag försökt att vara mer restriktiv med. Det beror inte på att det är svårt för mig att tala om det. Tvärt om känner jag verkligen att det är något som jag har bearbetat i så många år att jag inte blir särskilt illa berörd av att tala öppet om det.
Trots att jag är van att vara väldigt öppen i min blogg sedan jag började 2005, tog det ändå flera år innan jag öppet berättade om de sexuella övergrepp jag har blivit utsatt för som barn. Anledningen till att jag varit relativt restriktiv med att prata om just den här frågan är som sagt inte för att jag känner att det är svårt, utan i första hand handlar det om att jag inte vill framstå som ett ”offer”.
Det är därför viktigt för mig att poängtera att även om man blivit utsatt för sexuella övergrepp, oavsett om det är som barn eller vuxen, så kan man gå vidare, man kan ha ett bra liv och man kan må bra och faktiskt bli en lycklig människa. Det betyder dock inte att ett sexuellt övergrepp inte ger några konsekvenser. Jag tror att de flesta som har blivit utsatta får någon typ av konsekvenser även i sitt vuxna liv. Ibland hanterbara, men även svårare konsekvenser. Jag tror också att många som har blivit utsatta får svårt på ett eller annat sätt med olika relationer. Jag tror att det är vanligt och att det gör det svårt i relation till vissa människor, kanske kärleksrelationer, kanske vänskapsrelationer, eller i relation till familjemedlemmar.
De känslomässiga skadorna är oftast svårare än de fysiska.
Konsekvenser av sexuella övergrepp handlar om livslånga bearbetningar. Dessa bearbetningar är högst personliga både hur de hanterar en, påverkar en och i vilken takt man bearbetar sina upplevelser. Det finns många som tiger, som aldrig vågar skrapa på den där smärtsamma ytan av rädsla för konsekvenserna som kan vara både smärtsamma och okontrollerbara, men jag tror ändå de är nödvändiga. Jag tror också att det är väldigt svårt att gå vidare och att utvecklas på olika sätt, om man väljer att inte ta upp det till ytan och börja bearbeta, men det är också viktigt att vara medveten om att de flesta behöver hjälp med att bearbeta. De allra flesta behöver någon som vägleder och finns där när man påbörjar en bearbetning av något som är smärtsamt och svårt att hantera. Utifrån är det mycket lättare att se vilken väg man ska gå och vilket stöd som behövs, än när man står där mitt uppe i det.
I somras gjordes en kort dokumentärfilm om mig och min berättelse.
I Tisdags hade kommunen anordnat vad man kallade Medborgardialog om barnfattigdom på Grand i Uppsala. Kvällens huvudfråga var: ”Fattiga barn-finns de i Uppsala?”
Förutom medborgare var där följande representanter:
Representanter från socialtjänsten Uppsala kommun.
Gottsunda Dans & Teater
Utbildnings- och arbetsmarknadsnämnden, socialnämnden för barn och unga samt barn- och ungdomsnämnden.
Det handlade alltså om dialoger. De medverkande som var med berättade om sina verksamheter och de som var ”publik” ställde frågor ibland och berättade om sina egna erfarenheter ibland. Den gemensamma nämnaren på kvällens ämne var i alla fall att samtliga som var där verkade eniga om att det finns fattiga barn i Sverige och i Uppsala. Ingen ville ha kvar det där frågetecknet på kvällens huvudfråga. Det var en bra utgångspunkt. Sedan gick kvällen med berättelser från de som arbetar med dessa frågor och de fattiga barn och familjer de möter i sina yrken, blandat med publikens kortfattade berättelser om sin egen situation och sina egna liv.
En mamma berättade att hon varit ensamstående i många år och att barnen nu blivit vuxna. Hon berättade att hon under barnens uppväxt dragit på sig skulder och lån som hon nu ännu håller på att betala tillbaka och har kvar ca 250 000 kronor i skulder i dag, som hon hoppas kunna vara klar med om sju år.
Hon ifrågasatte att underhållsstödet inte har höjts mer än det har (som jag själv skrev om i en debattartikel nyligen, då jag ifrågasatte att underhållsstödet endast höjts med 100 kronor på hela 17 år.) Den här mamman tog upp det här utifrån att professor Elisabet Näsman som medverkade och som har forskat om just barnfattigdom och dess konsekvenser, berättade att just ensamstående mödrar är den grupp som enligt forskning procentuellt är en av de allra mest utsatta när man talar om barnfattigdom.
Jag ville ge henne stöd i det hon berättade och ge henne siffror jag hade i huvudet. Jag ville ge uttryck för mina egna tankar i ämnet. Jag var inställd på att debattera för min sak. En fråga om klassamhälle och barnfattigdom som intresserat och engagerat mig länge nu. Jag ville debattera för din sak och för många andra familjer som lever i relativ fattigdom i dagens Sverige.
Många under kvällens lopp tog upp detta om otillåtna skolavgifter. Alla som tog till orda var eniga om att dessa ”smygavgifter” måste bort! Vi åhörare uppmanades även att strida mot dessa avgifter aktivt i vår vardag i våra barns skolor. SOM jag har debatterat detta genom åren!! Och erfarit en hel del som jag tänkte att jag ville dela med mig av.
Sedan berättade några i panelen om barn som är mer svårnådda för att ge extra insatser. Barn som ”försvinner i statistiken” för att föräldrarna inte får ekonomisk komplettering från socialtjänsten. Där föräldrarna lever precis på normen och därför inte har kontakt med socialtjänsten. Här hade jag velat inflika att det finns föräldrar som lever en bra bit under normen, men inte har rätt till socialbidrag av olika skäl. Jag kan räkna upp minst fyra barnfamiljer som jag känner till som inte får något socialbidrag alls trots att att de lever en bra bit under normen. Familjer där föräldrarna av olika skäl inte vill eller förmår eller har möjligheten att leva upp till socialtjänstens krav och regler.
Jag skulle också vilja ställa frågan hur stort beräknas mörkertalet vara när man talar om barnfattigdom?
Elisabet Näsman berättade om att antalet fattiga barn har tredubblats på inte allt för många år. En annan i panelen berättade att hon arbetat med dessa frågor i trettio år och att hennes uppfattning är att det finns fler barn som lever i fattigdom och relativ fattigdom i dag än för trettio år sedan.
Jag ville komma med frågor, råd och berättelser som jag fått berättat för mig sedan jag börjat intressera mig för dessa frågor mer öppet och konkret. Jag ville dela med mig av kunskap jag har i dessa frågor.
Men någonstans tog mina ord slut den här gången. Jag känner mig rätt van att prata och debattera i både tal och skrift. Jag känner mig relativt trygg när jag pratar i TV och på radio. Men här. I ett fullsatt, men inte allt för stort rum, tog mina ord slut. Helt plötsligt kom allt för nära och blev personligt. Eller bara så nära att jag tappade förmågan att strida. Att påverka. Det väckte tankar. Minnen. Från nu. Och då. Från en annan tid. Min svaghet och styrka flyter ihop och blir ett.
Era berättelser och ord som ni delat med er av till mig genom mail, kommentarer och personliga möten. Jag ville föra dem vidare anonymt. Ge er alla en röst.
Jag tänker på Susanna Alakoski. Hennes ord som etsat sig fast i mig. Om klassamhället och barnfattigdom. Om hur inget har en början eller ett slut, för allt hänger ihop. Skammen. Smutsigheten. Kampen. Uppgivenheten. Skönheten i det enkla. Styrkan i att ha skapat sig något själv. Blandat med skuld och känsla av att vara mindre värd. Att stå i skuld. Att inte ha lov att ta för sig. Otillräcklighet.
Det knyter sig i magen. En klump i halsen. Jag lyckas inte svälja den när jag cyklar hem i natten. Förlåt. Förlåt för att jag inte lyckades föra era berättelser och er smärta vidare denna gång…
De måste få göra sina egna misstag. Jag vet. Men ibland vill man bara skrika till barnen att de gör ett misstag, att de borde lära av mina misstag. Det kan de förstås inte göra. På samma vis som jag inte kunde lära av mina föräldrars misstag utan var tvungen att göra mina egna. Ibland måste man bara vara tyst och tigande åse hur barnen begår samma misstag som man själv gjorde. Och ta dess konsekvenser.
Det var bara det att ingen berättade för mig hur svårt det är, innan jag fick barn…!
Idag tror jag hela Sverige har haft ett gemensamt samtalsämne. Av oss som såg Uppdrag Granskning i går, tror jag ingen har lämnats oberörd. Det är bra! När saker är väldigt fel så är det bra att vi blir upprörda, berörda, reagerar och agerar. Det har folk runt omkring i Sverige gjort idag.
Problemet i det här fallet var ett samhälle där man inte brydde sig så mycket om att ta reda på sanningen, som att sprida rykten. Det är illa. Mycket illa.
Jag har sett om programmet idag. Flera gånger faktiskt. Jag vill verkligen försöka förstå vart det gick fel. Att pojken blev hyllad som en hjälte efter den första våldtäkten. Att ingen börjar ifrågasätta eller eftersöka sanningen, ens efter den andra.
Visst är flera av ungdomarnas uttalanden naiva, annat kan man inte säga, men man får inte glömma att de är just ungdomar. På samma sätt gäller det pojken. Att han är väldigt ung ska man inte glömma. Det ursäktar förstås inte de brott han har blivit dömd för, men jag tycker ändå det är viktigt att ha i åtanke. Det jag känner mig mest kritisk till är alla dessa vuxna. Både ungdomars föräldrar, men också de som ska verka professionellt med dessa ungdomar, såsom: rektorn, prästen, fritidsledaren etc.
Här kan vi verkligen tala om vuxenvärldens svek mot två unga tjejer!!
Bjästa, namnet på samhället där hela den här hemska historien utspelar sig. Bjästa, namnet som idag har använts som skällsord. Handlar det då om att personer från just Bjästa är särskilt grymma människor? Nej, det tror jag inte.
Däremot tror jag att det är vanligare att en sådan här typ av ryktesspridning blir lättare och därmed även farligare i mindre orter, än i större städer. Orter där ”alla känner alla”, är lättare att få ett rykte spritt och därmed möjlighet att förstöra för de människor som blir de utpekade i ryktesspridning.
Jag skriver inte så mycket mer, men vill verkligen uppmana alla att se programmet från igår, som jag länkat till nedan, gärna programmet ikväll, som jag också länkat till nedan, samt I Cattas lilla värld, en blogg som väl sammanfattar hela denna historia, som jag också länkat till nedan.
Jag vill också be alla som berörs och upprörs över denna makabra historia att tänka till, precis som jag själv kommer att göra när vi hör någon säga att: ”någon sa till mig…” Att tänka på de stora konsekvenser som ryktesspridning kan få.
Jag har tidigare bloggat om boken Mia-Sanningen om Gömda. Boken som väckt ramaskri i media och i bloggvärlden. Jag har skrivit om detta ämne i följande två bloggar, utan att gå in närmare i sakfrågorna:
Sent om sider vaknade även de större medierna, såsom Aftonbladet och Expressen upp i denna debatt och började skriva. Debatten har dock urartat vid ett flertal tillfällen på nätet, kanske framför allt i bloggen som författaren till boken Mia-Sanningen om Gömda, Monika Antonsson har.
theWitch har i sin blogg skrivit en del om hur debatten just lyckas urarta vid ett flertal tillfällen. Eftersom jag har i flera delar samma åsikter i denna fråga, så tycker jag också att hennes sammanfattning om denna gömda-historia är målande och välskriven. Slutligen tycker jag också att hon har sammanfattat en bra länksamling för hela denna debatt, där man kan bilda sig en egen uppfattning. Den kan du läsa HÄR!
Tyvärr tror jag dock inte att denna debatt gagnar de som huvudhistorien fick världen att rikta sina blickar mot. Några som väldigt väl behöver uppmärksamhet, nämligen de kvinnor som är utsatta för våld, förtryck och hot i nära relationer. Jag tycker dock inte att man ska ”skjuta budbäraren”. D.v.s. om Monika Antonssons bok stämmer, vilket jag tycker hon har debatterat väl för och lagt fram tillräckligt med sakliga bevis, för att jag i alla fall ska tro på huvuddelarna i hennes kritik. Däremot så tycker jag att debatten vid flera tillfällen har urartat på författaren Monika Antonssons blogg, särskilt bland kommentarerna. En del av kritiken har jag också sett som allt annat än saklig eller ens relevant.
Men i huvuddelarna så anser jag ändå, efter att ha läst och sett Liza Marklund ´s uttalanden och Monika Antonsson ´s uttalanden. Där måste jag säga att Monika varit väldigt saklig och kunnat lägga fram sina åsikter och sammanfattning av boken väl.
Hur som helst så är det trista i denna historia att många fick upp ögonen för kvinnor utsatta för våld i det här landet, tack vara boken Gömda. Rädslan finns nu förstås för många kvinnor som lever just i det gömda, det vill säga med olika typer av skyddade personuppgifter.
Ska det nu bli svårare för dessa kvinnor att bli trodda av myndigheter och andra i deras omgivning? Ska det nu bli ännu svårare än det redan är, att få hjälp och stöd från samhället? Den hjälp och det stöd som redan nu är så svårt att få.
I bloggvärlden är vi många som känner till Vendettanbettan och hennes bakgrund. Vi är många som läst hennes historia, samtidigt som kalla kårar har runnit längs våra ryggrader. Hennes direkta sätt, hennes ord utan krusiduller.Ursäkta uttrycket, men ibland närjag läst hennes historia har det känts som att få en kniv i magen.
Jag tror dock, att de flesta av oss människor är fullt medvetna om att det lever en massa kvinnor och barn i skräck för sina banemän. Jag tror de flesta av oss inser att det finns en massa kvinnor som verkligen berättart hela sin sanning, som beskriver den rädsla de faktiskt känner, även om vi också inser att det finns en och annan som ”skarvar”.
Det är klart att det inte är vanligt att kvinnor väljer att leva på flykt, för att hämnas en före detta make eller för att de vill ha personlig uppmärksamhet. Men de finns. Det finns kvinnor som är beredda att gå genom eld och vatten med osanning och nu tänker jag inte på de personer som kretsar kring boken gömda, utan jag menar att generellt så finns det kvinnor som pekar ut män oskyldigt för både de ena och de andra brotten, för att det på något sätt gagnar dem själva.
På samma sätt som jag känner förakt mot män som utsätter kvinnor för våld, så känner jag förakt mot de kvinnor som faktiskt ljuger för att det ska gagna dem själva, i vårdnadstvister, för hämnd eller av andra orsaker. Jag föraktar dem inte bara för vad de utsätter dessa män för, utan för att de underminerar trovärdigheten hos de kvinnor som faktiskt blir utsatta. Det gör det svårare för kvinnor att bli trodda i de fall som de blivit utsatta för våld i olika former.
Mäns våld mot kvinnor ska aldrig accepteras. Däremot så tror jag att det för alla parters skull är viktigt att ta bort tabustämpeln i dessa fall och diskutera och debattera tills tungorna, tangenterna och pennorna blir trötta. Dels för att kvinnor som faktiskt blir utsatta ska våga söka hjälp, för att de ska våga anmäla och för att de ska våga visa sin verklighet innan det är för sent.
Många kvinnor i Sverige i dag blir misshandlade till döds. Sedan finns det alltså allt för många som klarat sig med nöd och näppe men som lider allvarliga men av fysiska eller psykiska skador efter ett våldsdåd. HÄR (pdf-länk, rekommenderas!!) kan du läsa en utförligare text om mäns våld mot kvinnor.
Ett annat skäl till att det är viktigt att tala öppet om detta med mäns väld mot kvinnor är att de män som faktiskt utövar våldet och inser att de behöver hjälp också ska kunna söka den.
I denna veckas nummer av Uppsalatidningen finns ett intressant reportage med Mansmottagningens Hans Ã…berg, som jag var på en föreläsning med i fjol, tror jag det var. För att våga komma vidare och söka hjälp för sina problem, så är det naturligtvis viktigt att inte tabubelägga ämnet, för då gör vi både kvinnor, män och barn en björntjänst.
Att växa upp med våld i hemmet sätter naturligtvis sina spår. För dessa barns skull är det oerhört viktigt att antingen mamma eller pappa söker hjälp. Ju tidigare, desto bättre.
Inget våld är acceptabelt, förstås, men som Hans Ã…berg nämner i reportaget: ”Mäns våld mot kvinnor är farligare och får värre konsekvenser än kvinnors våld”.
Med detta inte sagt att något annat våld, varken mot kvinnor, män eller barn, av kvinnor, män eller barn är acceptabelt!
Eller denna, som handlar om just kvinnomisshandel i nära relation, texten till videon kan du finna HÄR!
Om du vill rösta på mig eller någon annan i det Stora Bloggpriset, så kan du göra det HÄR! (Klicka i högst en i varje kategori och skriv sedan in din e-postadress längst ner på sidan) Du kan rösta en gång per dag med samma e-post under en veckas tid.
En väldigt provokativ rubrik, men jag har något jag vill säga:
Bloggaren Rebelsoul bloggar om Livet i Gottsunda. Hennes allra första blogginlägg handlar om att lyfta fram positiva saker med förorten Gottsunda. (läs gärna min kommentar i det inlägget, då det förklarar min åsikt i frågan) För er som inte känner till Uppsala eller Gottsunda, kan jag berätta att Gottsunda är en förort med så kallad Ghetto-stämpel.
Jag har tänkt att blogga om detta hela min sjukdomstid och min åsikt i frågan. Men jag har varit lite för krasslig för att orka sitta och leta källor och länka och huvudet har inte känts helt klart för att skriva detta inlägg. Nu gör jag det då jag börjar piggna till. Jag blev dock lite överraskad när jag ser att bloggaren själv har lyft fram just det första inlägget i ett nyare inlägg.
I Gottsunda är det så att de flesta i Uppsala inte vill flytta dit, men det jag lagt märke till är att av de jag känner som faktiskt bor i Gottsunda, är det ingen som vill flytta därifrån. Gottsunda har, sedan jag flyttade till Uppsala 1986 haft ett dåligt rykte. Dock har det fått konkurrens på senare år med både Stenhagen och Gränby. Även Nyby (i närheten av där jag bor) har fått något sämre rykte med åren. Varje stad i Sverige har ett område med sämre rykte. Dessa områden är idag ofta väldigt invandrartäta, även om det inte alltid varit så. Eller rättare sagt, det var inte så vanligt med invandrare utanför norden, utan det var vanligt med invandrare från t.ex. Finland.
Jag har själv bott i ett liknande område utanför Sundsvall, som heter Bredsand, under ett år. Jag har skrivit om det tidigare. Under den tiden var det inte särskilt mycket invandrare i Sundsvall, men området hade ändå ett dåligt rykte och jag ska inte sticka under stol med att vi var med om ganska obehagliga saker under det året. Vi fick bevittna både misshandel, en knivbeväpnad man försökte ta sig in i vårt hem, sönderskurna bildäck och en hel del annat, trots att vi bara bodde där ett år. Men det som slår mig när jag tänker tillbaka på den tiden och även hör om saker som händer i Gottsunda är ungdomars energi och glädje.
Jag kan inte komma på några ungdomar som jag mött genom åren som haft mer konkret energi och glädje över att bedriva kulturella och musikaliska projekt, än ungdomar i just dessa Ghetto-områden. Det sjuder av glädje över skapandet och att faktiskt finna en tillhörighet. På den tiden hade vi ungdomar som var fosterbarn hos oss och min mamma var väldigt engagerad i ungdomarna i detta område. Både då hon arbetade på en högstadieskola i en s.k. problemklass, men även på fritiden var djupt engagerad i ungdomar. Vi hade mer eller mindre en fritidsgård hemma hos oss på kvällarna och helgerna, trots att vi bara bodde ett hus från den riktiga fritidsgården. Det som var genomgående för dessa ungdomar var sysslolösheten och känslan av ett utanförskap. Sysslolösheten gjorde att många ungdomar bedrev tiden genom att skära sönder bildäck och liknande saker. Jag tycker det är lätt att jämföra med den problematik som idag finns i Gottsunda med ungdomar som bränner bilar.
Idag är det många ”mörka” invandrare som hänvisas till dessa miljonprogram. När jag var liten så var det många med Finländsk bakgrund som blev hänvisade till miljonprogrammen. Idag är det invandrare från hela världen. Gemensamt med tidigare och nu är att man ”skyfflar undan problemen” till dessa områden. Det är folk med missbruk, äktenskapsproblem, ungdomsproblem, alkoholism, f.d. kriminella som skyfflas ihop till dessa områden. Det finns naturligtvis en hel del familjer och enstaka personer utan några som helst sociala problem som bor i dessa områden också. Tyvärr försvinner de lite i mängden och det är inte de man lägger märke till.
Det jag tycker är väldigt trist är att när jag var barn så var det de Finländska invandrarna som fick skulden för områdets dåliga rykte. De som inte klarade språket så bra. De som inte kunde finna känslan av gemensamhet i vårt samhälle. De som hade svårt att uttrycka sig och sina tankar och känslor. Det är alltid lätt att skylla på de som inte kan, eller har svårare att försvara sig. Finländarna var i Svenskarnas ögon, alkoholister som hade hett temperament och gärna drog kniv.
Idag skyller vi gärna på utomeuropeiska invandrare. Särskilt invandrade muslimer är tacksamma att skylla miljonprogrammens problematik på. De har hett temperament och vill inte integrera sig i samhället. De vill införa sharialagar i Sverige och de slår sina kvinnor.
Dessa exempel ovan är naturligtvis fritt flödande fördomar. Det lustiga är att Finländare blev så ”rumsrena” när vi fick andra invandrargrupper. Idag är det helt okej att vara Finländare i Sverige, men stackars dig om du råkar vara från mellanöstern och dessutom muslim.
Själv tror jag att man gör det väldigt lätt för sig att skylla problem på olika invandrargrupper. Jag tror svaret är lite bredare än så. Jag tror huvudproblemet ligger i klassfrågan. Att dessa områden också har många fler invånare än andra områden är ett annat svar på frågan. Men jag tror också att det handlar om att få människor att känna sig delaktiga i samhället.
Jag tror att det är viktigt att varje ungdom får ta konsekvenserna av sitt handlande, men jag tror också att vi vuxna måste ta på oss ett ganska stort ansvar. Jag blir orolig när jag ser och hör hur ”golar-snacket” går bland ungdomar. Att det råder ett polishat och myndighetsförakt bland många ungdomar, särskilt i dessa områden är inte heller ett okänt problem. Men där tror jag att vi vuxna har ett oerhört stort ansvar. Vi måste vara tydliga med att förklara för våra ungdomar att poliser är viktiga i vårt samhälle och varför de är det och att andra myndigheter är av vikt för ett fungerande samhälle. När ungdomar ser att poliser begår fel och misstag är det viktigt att förtydliga för ungdomar att detta är fel och inte acceptabelt, samtidigt som det handlar om individer och att man inte kan hata alla poliser och myndigheter för det. Här ligger förstås ett stort ansvar hos våra poliser när de bemöter våra ungdomar. Jag hoppas att den satsning som polisen just nu ska göra på Gottsunda, ska mynna ut i något positivt och inte stegra det negativa.
I ett samhälle där vi lever tillsammans är det viktigt att våra ungdomar får chans att känna delaktighet, men också att de får hjälp att reda ut vissa begrepp där de känner sig orättvist behandlade. Det är också viktigt att de får möjlighet till positiv utveckling. Särskilt i stora områden där det är lättare att få respekt och uppmärksamhet för det negativa man gör i stället för det positiva. Vi får inte heller glömma att bakom denna kriminalitet, bakom dessa destruktiva beteenden så döljer sig oftast en liten människa som kanske inte fått sina behov tillfredsställda.
Jag tycker det är viktigt att stärka alla positiva krafter och positiva projekt, både vad gäller kommunala och statliga satsningar på dessa områden, men också de positiva projekt som enstaka personer, vuxna eller ungdomar startar i våra miljonprogram.
Nej, s.k. Ghetton har funnits i nästan alla städer i Sverige, långt tillbaka, innan invandringen till Sverige var utbredd och problemen som finns i dessa områden är större än att det går att skylla allt på invandrare.
Därför hyllar jag också Rebelsouls blogg Livet i Gottsunda, då hon på ett positivt sätt försöker att lyfta fram just det positiva i Gottsunda!
Slutligen mina egna små tankar kring detta: Tänk om vi kunde samla alla dessa ”Ghetto-ungdomars” energi, kraft och vilja att vara delaktiga till något positivt, vilken oerhörd tillgång det skulle kunna vara för både ungdomarna, men också för vårt samhälle!
Nåja, varför jag var upprörd handlar mest om att jag tänkt ett längre tag på att det är dags att återigen prata med barnen om moraliska frågor. Det här om droger, umgänge, våld och annat som blivit en allt mer vanlig ingrediens i ungdomars liv. Jag har skruvat upp mig själv en tid och upprörts över både det ena och det andra, men sedan när man kommer hem så kommer det en massa andra akuta saker i vägen och man ”glömmer bort” diskussionen för tillfället, även om man har den i bakhuvudet…!
Men idag, efter att ha skruvat upp mig ännu mer, för att jag egentligen var förbannad över att jag frös, så kom jag infarande som en raket. Binta (19) och tre av hennes kompisar var hemma (och Mabou, 6) Först började de att asgarva när de såg mig, för jag var verkligen helt översnöad. Sedan satte de skrattet i halsen, för jag for ut om att det är viktigt att välja sitt umgänge, att hon och hennes kompisar är gamla nog nu för att inte bara ”go with the flow”… utan att man måste börja ta aktiva val och inse konsekvenserna av hur man spenderar sin fritid.
Jag hade samlat på mig en hel del funderingar, så jag höll en mindre föreläsning, fast en ganska uppretad sådan. Till slut, när jag fått skälla av mig lite och lugnat ner mig, så började vi föra en lite bättre kommunikation, vilket naturligtvis fungerar ganska mycket bättre än moralpredikningar, när det gäller tonåringar.
Hur som helst, det jag vill komma fram till, är att det är så viktigt att vi pratar med våra ungdomar regelbundet om hur världen ser ut och om hur de val de gör, kan komma att påverka dem på olika sätt. Det är lätt att glömma det i all vardag och tjat om vardagliga saker. Jag brukar försöka föra dessa diskussioner som vägledning för dem, men ibland dröjer det tyvärr lite för länge mellan gångerna. Oftast kommer det upp på tapeten, när det är något konkret man kan prata om, men jag tror att det är jätteviktigt att låta dessa diskussioner hållas levande även när det inte finns något ”akut” att diskutera. Jag tror också att det är viktigt att upprepa dessa diskussioner regelbundet.
Det jag efterlyser i debatten är dels hur kan vi skydda våra barn och ungdomar?
Finns det behandlingar som visar sig fungera bra på just sexualbrottslingar?
Alternativ till “lås in dem och släng nyckeln†utan att själv bli kallad “pedofilkramare†eller till och med pedofil.
Eftersom jag inte tror på uthängning av pedofiler eller andra sexuella förövare, utan hellre försöker att se nya vägar att gå för att förhindra att våra barn blir utsatta, så efterlyser jag andra lösningar, som alternativ. Jag tror det är viktigt att prata med sina barn och upplysa dem om de faror som faktiskt finns. Däremot tror jag det är viktigt att inte framställa dessa personer som ”fula gubbar” som jag också skrivit om tidigare. Jag tror dock inte att det räcker. Jag efterlyser verkligen andra förslag för att kunna skydda våra barn. Förslag som inte går ut på lemlästning av förövarna eller att låsa in våra barn. Lite tror jag att detta är en del ”skrämselpropaganda” som en vän till mig uttryckte det nyligen. Man diskuterar och pratar om en massa extrema pedofiler eller andra förövare, vilket leder till att man skrämmer häcken av alla föräldrar och barn. Jag tycker det är viktigt att ändå hantera detta ämne med viss sans.
Vi kan skydda våra barn mot mycket, men faktiskt inte allt, hur gärna vi än vill det. Jag tror det finns en stor fara med att se en förövare i varje vuxen människa också och jag tror att om vi överför det på våra barn, så blir det otroligt svårt för våra barn att få en naturlig och positiv utveckling. Vi får inte låta våra rädslor gå ut över våra barns utveckling. Trots allt så är det så att de flesta barn blir INTE utsatta för sexuella övergrepp, även om det är allt för många som blir det.
En annan sak som slår mig är att det känns viktigt att vi INTE hamnar i något sorts accepterande av förövares handlingar. Det får aldrig bli okej att utsätta barn för övergrepp!! I den debatt som råder just nu verkar det finnas mycket rädsla för just ett accepterande av pedofili, själv har jag svårt att tro att det någonsin kommer att bli accepterat och jag tror det är oerhört viktigt att vi aldrig hamnar i det ”accepterandet”. Samtidigt tror jag att det är viktigt att de som faktiskt vill få hjälp, verkligen får det! För vad jag förstår av det jag läser mig till, är att det inte alltid är så!
Jag läser en visserligen gammal artikel, men som är väl värd att läsa. Du kan finna den HÄR! En ännu äldre artikel som handlar om att hänga ut kan du finna HÄR!
Björn som var med i Insider i tv3 i Onsdags , som satt i debattpanelen med mig, sa något som jag inte håller med om heller. Han säger mot slutet i programmet att det är värre att leva med att ha varit utsatt för sexuella övergrepp än att ha blivit mördad. Jag håller, som sagt, inte alls med om detta. Dels för att jag inte alls känner mig som ett ”livslångt offer”, dels för att jag menar att man visst kan känna sig som en fullvärdig människa och leva ett fullvärdigt liv, även om man blivit utsatt för sexuella övergrepp. Är man mördad, så behöver man förvisso inte leva med det, men å andra sidan så har man ju helt och hållet, totalt oåterkalleligt förlorat hela sitt liv och det ska alltså de anhöriga leva med.
Jag tycker att sexuella övergrepp är fruktansvärda, men jag tycker ändå inte de kan jämställas med mord, eller anses värre. Samtidigt som man inte kan förneka eller bör förringa att ett sexuellt övergrepp oftast får katastrofala följder, med åratal av bearbetning. Själva övergreppet är nog ofta inte det som ligger djupast och längst kvar, det är nog bland det första man bearbetar. Men det finns andra konsekvenser som ofta sitter mycket djupare, såsom självkänsla, förtroende och över huvud taget hur man förhåller sig i relationer. Helt klart är att det sätter djupare spår än själva övergreppets konsekvens.
Debatten är viktig på många vis, samtidigt som jag tror att det är viktigt att vi försöker finna lösningar som är hållbara i ett civiliserat samhälle och inte bara försöker tänka på hämnd för det som skett. Jag tror inte på hämnd som lösning, utan jag tror i stället det är mer förödande för känslolivet och mer förödande för att kunna gå vidare med sitt liv. Dessa känslor måste i första hand bearbetas, så man kan gå vidare och leva som en fullgod människa! Det är min uppfattning! Vilken är din?
I början av 2008, typ i Januari, Februari, började jag påtala för min 17-åring Jai att det var dags att börja söka sommarjobb inför sommaren och kanske hon även skulle ha en chans att ha det som extrajobb på kvällar och helger. Eftersom Jai är en jäkel på att spendera pengar, till skillnad från sina systrar, samtidigt som hon visat sig inte allt för angelägen om att jobba ihop dem, så har jag legat på ganska mycket när det gäller henne och sommarjobb.
Hon svarade mig att det var så gott som klart, hon hade redan snackat med ett företag och de var beredda att ge henne ett sommarjobb så snart hon fyllt 17 (vilket hon gjorde i Maj). Jag hörde mig för med jämna mellanrum hela våren om det verkligen var säkert att hon fått jobbet och det var inga som helst problem. Maj passerade och skolorna slutade. Jai sov halva dagarna och umgicks med kompisar tills långt in på kvällarna…
Jag frågade igen om sommarjobbet. Och igen. Och igen. Först fick jag svaret att det skulle vara en bit in på sommaren som hon skulle börja jobbet. Sedan var det snack om att hon inte hade fått det där jobbet. Det var också snack om att hon ju hade sommarlov och minsann inte skulle behöva jobba.
Vi hade ganska många och långa diskussioner om det här. Jag förklarade min ståndpunkt om att jag dels absolut tycker att man ska sommarjobba när man är 17 år och dessutom att hon skulle behöva pengarna eftersom ungdomar i den åldern inte får något studiebidrag under sommaren och att hon skulle behöva pengarna. Då gjorde hon klart att hon minsann inte behövde några pengar under sommaren! FINE!!
…eller inte, eftersom det bara gick några dagar innan tiggandet började: ”Snälla mamma, kan jag få några tjugor, jag ska åka och bada/ jag ska ner på stan/ jag ska gå och käka pizza/ jag ska hyra film” etc. Jag svarade naturligtvis med: ”… nej, men du behöver ju inga pengar i sommar…!” Jag förklarade att jag inte skulle bidra med ett öre i fickpengar förrän hon började söka jobb.
Då kom nästa period när hon ”behövde pengar till bussen för att kunna åka ner på stan och söka jobb”. Det blev några resor. Hur många som verkligen ledde till jobbsökande, förtalde aldrig historien, men till slut fick hon i alla fall komma på intervju. När jag tjatade om att hon skulle fortsätta söka jobb, så hette det: ”men jag vet att jag kommer att få det där jobbet, de skulle höra av sig…”
Efter en vecka till tog jag (för hundra-elfte-gången) upp om de hört av sig. Då, helt plötsligt säger hon: ”men asså, de ringde och sa att jag kunde börja, men jag tackade nej för att jag vill jobba på ett annat ställe i stället…” DÄR. Precis DÃ… var mitt tålamod totalt slut. Sommaren likaså. Hon hade alltså tackat nej till ett jobb, utan att ha fått något annat. Enligt Binta (19) var det för att hennes kompis var för ung och inte fick jobba på samma ställe. Enligt Jai själv hade det ingenting med saken att göra…
Well, till slut så händer något som jag inte tänker gå in på här, men så mycket kan jag säga att det är en direkt följd av att Jai haft otroligt lite pengar att spendera under nästan hela sommaren. Jag går fullständigt i taket, samtidigt som jag tycker det är en bra läropeng att hon får se konsekvenserna av att ”hon har rätt till sommarlov och slippa jobba”. Nu KRÄVER JAG att hon skaffar ett extrajobb. Hon skaffar ett snabbare än snabbast och nu får jag äta upp min egen frustration, eftersom hon hade gjort upp med arbetsgivaren om att jobba minst 16 timmar per vecka (tror jag det var) och hon hade en plan på att jobba tre pass i veckan. Men. Nu råkar det vara så att det är ett provisionsbaserat jobb och hon är skitduktig på jobbet. Vilket i sin tur innebär att hon verkar ha blivit något av en arbetsnarkoman. Hon springer till jobbet varje dag direkt efter skolan och kommer hem sent, hejjar lite kort och springer sedan iväg och pluggar för att sedan sova.
Noll umgänge med familjen. Noll tid till att hjälpa till med hushållsjobb eller passning av lillebror (medan jag jobbar), noll tid till kramstunder eller något annat över huvud taget. Hon kommer alltid hem glad med hela ansiktet, berättar stolt och glatt hur hennes arbetskamrater berömmer hennes insats och hur duktig hon är, glad när hon sitter och räknar ut den kommande lönen.
Själv vet jag inte riktigt hur jag ska förhålla mig till det hela? Låta nyhetens behag få sjunka in i henne och låta henne få visa sina framfötter på nya jobbet och låta henne få hållas ett tag? Eller sätta en gräns för att hon inte ska ”over-do” sin insats på nya jobbet?
Så fort jag tar upp ämnet så säger hon (naturligtvis) ”men du har ju gnällt om det här hur länge som helst och nu jobbar jag, dessutom ska jag köpa en vinterjacka för 4000 så jag måste jobba som bara den nu!”
Döööh! EN jacka för F-Y-R-A-T-U-S-E-N-S-P-Ä-N-N-?! Jag har aldrig ens TITTAT åt en jacka för F-Y-R-A-T-U-S-E-N-S-P-Ä-N-N!! Samtidigt ska jag ju erkänna att jag gärna vill uppmuntra henne till att jobba och tjäna sina egna pengar. Inte bara för pengarnas skull, utan för att jag också tror att det är väldigt viktigt för självkänslan att ha en egen inkomst, att känna sig behövd och viktig på en arbetsplats, att få känna att man gör en insats, att man är en del i samhället, att få känna att man är på väg in i vuxenvärlden. Om hon nu anser att det är en jacka för fyratusen (!!) hon vill ha och som hon önskar sig mest av allt, så visst borde jag låta henne tjäna ihop till den.
Jag känner mig väldigt kluven, men i det stora hela är jag faktiskt väldigt GLAD och STOLT över att Jai kämpar på med sitt jobb!!
3 visitors online now 3 guests, 0 members Max visitors today: 7 at 04:18 am UTC This month: 25 at 03-09-2023 03:59 am UTC This year: 556 at 01-18-2023 08:32 am UTC All time: 556 at 01-18-2023 08:32 am UTC
