Det är inte första gången Blackout har ett samarbete med Redline. Senast gjorde de en video med Stor och Linda Pira:
Ikväll kör Blackout med Redline på Gröna Lund som öppnar Grönans konsertsommar för i år.
På lördag kommer Blackout också att delta i Urban Connection.
Läs även andra bloggares åsikter om blackout, blackout dancecrew, blackout family, dancehall, dans, redline, grönan, gröna lund, linda pira, stor, konsert, sommar,
Det är mycket som händer runt Blackout, som vanligt. De har sina bokningar, de har sina klasser, tävlingar och allt runt omkring… Förra veckan var det mycket som hände. Först var de fördansare i Stockholm på Nalen när Christopher Martin uppträdde där.
Sedan åkte Binta till Göteborg och var fördansare (även denna gång till Christopher Martin) tillsammans med sina tidigare elever Jeremy och Kristoffer som idag driver illuSion Crew i Göteborg:
Därefter var Blackout Twinz (Binta och Vendela) dagen efter i Norrköping och uppträdde.
Den 24:e April kommer Tommy Lee till Stockholm och då har man inriktat sig till de riktigt unga, nämligen i åldern 12-17 år:
Blackout anordnar även en workshop med Andre Cosmic (Elite Team) den 3:3 Maj 2013. Mer om det kan du läsa HÄR! Det är alltså föranmälan som gäller och det är ett begränsat antal platser!
Läs även andra bloggares åsikter om artister, musiker, dancehall, blackout, blackout twinz, blackout dancecrew, illusion crew, tommy lee, christopher martin, stockholm, göteborg, norrköping, ungdomar, event, konsert, dansare, ungdomsevent,
I förrgår var det konsert på Gröna Lund igen. Jag har hunnit med några stycken den här sommaren, men det var min första svenska artist jag såg i år! Mikael Wiehe är lite av en ungdomsfavorit. Min mamma lyssnade mycket på honom när jag var ung. Egentligen gillade jag Björn Afzelius bättre själv men även deras gemensamma grupp Hoola Bandoola Band.
Det spelades och sjöngs mycket av dessa artister under min uppväxt och jag kan många av deras låtar utan och innan i både vaket och sovande tillstånd. Jag såg både Björn och Mikael live vid flera tillfällen som ung.
Konserten i förrgår var bra, men det var inte i närheten av Jimmy Cliff´s Grönan-gig härom månaden. Mikael hade med en del bra låtar och han spelade och sjöng dem som man förväntar sig. En del nostalgi blev det förstås och det kan vara skönt en sensommarkväll på Grönan. Men taket lyfte inte, vilket man i och för sig inte kan förvänta sig när man spelar på en utomhusscen, men även om det funnits ett tak, så hade det inte lyft, det vågar jag lova.
Det blev en trevlig kväll, men ingen konsert utöver det vanliga. Han gav och vi tog och sedan var det ”tack och hej” för en trevlig kväll, typ! Men något som faktiskt var utöver det vanliga var mellansnacket. Mikael Wiehe har humor, självdistans, självironi och är underhållande när han ska berätta något mellan varven. Bara det gör att jag gärna ser honom live igen. Men när det gäller musiken kan jag lika gärna sätta på en gammal platta hemma och lyssna och njuta av nostalgin från den!
Däremot skulle jag önska att fler i de yngre generationerna kunde sätta sig ned i lugn och ro och lyssna på både Mikaels och Björns alla texter de skrivit genom åren. Det är något utöver det vanliga med ett budskap som är svårt att förmedla på annat sätt än just genom deras texter. Det handlar om politik. Det handlar om vårt samhälle. Det handlar om vår historia och vår framtid. Det handlar om dig och mig och den värld vi vill att våra barn ska växa upp i.
Konserten får tre Afrika av fem möjliga och två av de tre får han egentligen mest för mellansnacket!
Läs även andra bloggares åsikter om konsert, mokael wiehe, hoola bandoola band, björn afzelius, politik, mellansnack, gröna lund, grönan, kultur, samhälle,
Det finns konserter och så finns det KONSERTER!! Det finns artister och så finns det ARTISTER!! Fattar ni vad jag menar?
Jag kan villigt erkänna att även om jag inser Jimmy Cliff´s storhet för reggaen som en av de allra första stora utanför Jamaica och även om jag kan sjunga med i flera av hans låtar och även om jag inser det stora genombrottet för reggaemusiken i och med filmen The harder they come med just Jimmy Cliff, så har han inte varit en av mina största favoriter.
Men LORD HAVE MERCY, vilken röst den mannen fortfarande besitter och vilken enorm scennärvaro, vilken show han bjöd på och vad han bjöd på sig själv!! Inte nog med det, han ”lekte” med publiken och han lyckades med något jag aldrig sett en artist lyckas med under en show: han visade på stor intelligens och hela konserten genomströmmades av en stor portion humor.
Han höll igång i nära på två timmar och det var verkligen ös och högt tempo hela tiden och det blev aldrig tråkigt.
Låter jag helt lyrisk? Det kan bero på att jag är det! Jag har sett så enormt många reggaekonserter genom åren och de senaste åren har jag sett många av de ”avdankade gubbarna”. Jodå, de flesta håller måttet skapligt och ger en härlig stund av nostalgi och glädje över den härliga musiken, men den här konserten skiljer sig åt markant. På hans energi kunde man tro att det är hans allra första konsert, även om hans erfarenhet och rutin avslöjade att han hållit på i många år och kan sin sak. Att gå in med den energin med så många år bakom sig och med den aktningsvärda åldern 64 år, tog verkligen konserten ett steg högre än de flesta artister han skulle kunna jämföras med.
Scennärvaron var verkligen slående och på det sättet kan man inte tro att han mött så många människor från olika scener runt om i världen, som han har. Jimmy Cliff visade i går kväll att han är en legend som man fortfarande kan räkna med och om jag vore reggaearrangör så vet jag vem min första bokning skulle vara… Vem behöver se andra stjärnor, när Jimmy med band lyser klarast av dem alla?
Självklart spelade han Many rivers to cross, You can get it if you really want, I can se clearly now, The harder they come och alla andra klassiska låtar vi förknippar Jimmy Cliff med och han hade en fin blandning. Han gjorde ett uppskattat och humoristiskt ”avslut” med låten ”One more” där han drog med publiken, vilket innebar att när han klev av scenen så låg orden redan i våra munnar: ”One more” och han gav en till… och klev av och kom tillbaka och gav en till… och en till… Jag tror han blev inropad fyra eller fem gånger och jag har aldrig varit på en konsert där inropen varit så många och artisten faktiskt kom tillbaka igen och igen och igen… Absolut sista låten var en härlig flirt till publiken med Wonderful world Beautiful people, en låt han sägs ha skrivit efter att ha inspirerats av en turné i Brasilien i slutet av 60-talet.
Extra plus för oss ”moralmorsor” som inte är så förtjusta i många reggaeartisters uppmaning om att ”röka på” eller någon låt med förskönande drogpropaganda. Inte ett ord om detta hörde jag och det är jag tacksam för! Big up to Jimmy Cliff for that!
Två korta, skakiga klipp var allt jag fick ihop, då jag glömt ladda kameran, så batterierna nästan tog slut.
Behöver jag säga att mitt betyg på gårdagens konsert var en klockren högsta poängare? Det blir, utan minsta tvekan fem Afrika av fem möjliga! Om alla konserter och artister lyckades hålla denna kvalité, så skulle det vara ett sant nöje att alltid gå på konsert!!
Kvällen var slut, Grönan är ett härligt ställe att gå på konsert på. Jag älskar utomhusscener i den svenska sommaren och på Gröna Lund blir stämningen lätt familjär och trevlig då många barnfamiljer brukar komma till konserterna.
På väg ut från Gröna Lund lyckades vi springa på flera gamla vänner från Gambia som jag inte träffat på riktigt många år. Det blev många glada skratt och vi stannade en bra stund och pratade och jag fick en väldigt fin och vänskaplig komplimang av en gammal god vän. Jag frågade om han hade haft trevligt på konserten och njutit av den och han svarade: ”Ja, det var jättetrevligt, men ännu roligare att äntligen träffa dig igen!” Det blev några minnen, glada skratt, utväxlande av telefonnummer och prat om gemensamma vänner, innan vi gick åt varsitt håll.
Isabelle och mamma efter konserten
Min dag började riktigt kass. Allt gick emot mig igår, men avslutet slår allt och jag kunde gå och lägga mig med ett stort leende på läpparna. Tacksamhet!
Hela filmen: The Harder They Come
Uppdateringar: Kulturbloggen har också bloggat om konserten HÄR!
Så här tyckte Jimmy Cliff själv om konserten på Gröna Lund igår:
Läs även andra bloggares åsikter om konsert, recension, jimmy cliff, gröna lund, reggae, legend, bilder, stockholm,
Igår hade jag och Mabou förmånen att bli medtagna på en härlig helkväll! Det var Carina och KA som tog med oss på Gröna Lund. Bara det fick naturligtvis Mabou att vara nöjd i sig. Han har under en tid sparat och samlat in bidrag till ett guldkort på Gröna Lund och nu fanns det tillräckligt med pengar så han kunde köpa det, till hans stora glädje.
Mig, KA och Carina var det dock varken guldkort eller karuseller som drog, utan det var konserten med Ali Campbell (f.d. sångare i UB 40) och hans 12-mannaband!
Under mina tonår, så var jag en flitig lyssnare på UB 40, men under senare år har jag inte lyssnat mycket på varken UB 40 eller Ali Campbell, om jag ens har hört något alls av honom sedan han lämnade bandet? Men Carina och KA uppdaterade mig en del. men jag var också lite orolig att jag skulle stå där på konserten och knappt känna igen en enda låt…
Trots regnet som öste ner ett par gånger, så var det mycket publik och vi var nog rätt entusiastiska anhängare som kom till Grönan igår för att se konserten!
Jag hade nog inte behövt oroa mig för att inte känna igen låtarna. Jag som hade för mig att jag kände till ett par, tre låtar lyckades sjunga med i alla utom två! Det spelades ett par Engelska klassiker i Reggaetakt, men annars var det gamla, välkända UB 40-låtar alltihop!
Här kan man se hur regnet ÖSTE ner under en kortare stund, men med ett glatt humör höll vi ångan uppe och jag måste säga att regnet inte störde mig nämnvärt!
En vacker regnbåge tornade upp vid scenen efter en stund och sedan lättade vädret igen.
Mabou och Carina står och tisslar lite under konserten.
Jag hade glömt bort alla bra låtar UB 40 hade, samtidigt som jag ju undrar lite varför Ali Campbell valde att inte sjunga fler av sina nya låtar och sololåtarna? Borde han inte vilja marknadsföra dem också. Jag har under dagen lyssnat på flera av dem och det är definitivt bra musik som går hem. Framträdandet var jättebra, men jag noterade att Ali inte behövde röra på höfterna så mycket, för att publiken skulle gå igång. trots vädret så hade publiken sina klara höjdpunkter och lyckades göra sig hörda, även om jag är säker på att regnet kylde ned oss alla något.
Men för egen del fick jag mig en rejäl nostalgitripp och är nöjd med låtvalet. När bandet klev av scenen hade de fortfarande inte spelat ”Red, red, wine” som troligen är UB 40´s största klassiker. Inte hade de spelat min egen favorit ”Kingston Town” heller. Så publiken vrålade förstås efter extranummer. När bandet så kom tillbaka in på scenen så blev det först ”Kingston Town” och därefter ”Red, red, wine” vilket fick publiken nöjda och lyckliga! Slutet gott, allting gott! 😀
Någons videoklipp från gårdagen, dock inte mitt.
Röst: Ali har absolut kvar sin speciella och originella röst!
Låtval: För mig var det toppen! För de som ville höra nya låtar levereras, blev kanske lite besvikna?
Musik: Musikerna höll bra tempo och höll konserten igång.
Konsertkänsla: Mycket bra, men hade kunnat vara ännu bättre om vi sluppit regnet!
Publikkänsla: Den hade sina energitoppar, men regnet kylde nog ned oss något.
Show: Nja, mycket till show kan man nog inte säga att Ali har. Lite vickande på höfterna räcker inte för att göra en totalt bra show!
Miss: De övriga bandmedlemmarna presenterades inte.
Totalt ger jag ändå konserten fyra i betyg, av fem möjliga! Jag är mer än nöjd, totalt sett:
Ni som inte var där: Ni missade något!
Läs även andra bloggares åsikter om ub 40, ali campbell, konsert, gröna lund, stockholm, bilder,
Det har varit en lång och arbetsam helg för Blackout Family. I Onsdags åkte de till Örebro för att kolla på Mavado som skulle spela där först och sedan spenderade de en del tid med honom och hans crew. På Torsdag spelade Mavado på Göta Källare i Stockholm och tjejerna var även där och dansade. Både som bakgrundsdansare till en annan artist, men även på scenen med Mavado.
Blackout Twinz med Mavado
Binta flippade visst ur lite grann…
Säga vad man vill, men de verkar ha haft väldigt roligt i alla fall! 🙂
Reswag DanceCrew
På Fredag hade bland annat Reswag (gruppen som Mabou är med i) show och den hade gått väldigt bra, har jag fått veta, även om jag inte varit med på eventen i helgen!
På Lördag var det ett nytt event och nya shower med bland andra Rebound, Revolution. En av dem kan du se HÄR och en tävling där både Reswag, Rebound och en massa andra dansare battlade mot varandra i par som du kan se en snutt av HÄR! Det gick bra för både medlemmar ur Rebound och Reswag i tävlingen och det är toppen!
Madde och Melina från Rebound tog hem en andraplats och Mabou och Sally från Reswag tog hem en fjärdeplats, vilket är väldigt bra, med tanke på att det var 42 personer som tävlade (21 par) och Reswag som fortfarande är barn, tävlade mot både vuxna och ungdomar! Stort GRATTIS till alla som kammade hem bra placeringar eller gjorde sitt allra bästa!!
Blackout Twinz och Melina i Örebro i Onsdags
Reggae Uppsala har skrivit om Blackout HÄR!
Ni missar väl inte att Blackout är nominerade i den stora tävlingen IRAWMA? Gå gärna in och rösta på Blackout och sprid länken! HÄR kan du rösta. De finns i kategori 28 och är nominerade till ”Most Outstanding Dance Group”! Tack för din röst!
Läs även andra bloggares åsikter om dance, blackout, blackout family, blackout twinz, rebound, reswag, revolution, tyresö, event, mavado, show, göta källare, konsert, örebro, stockholm, battle, dancehall,
Besöka vänner och konsert
For English, click HERE!
Pappa vid frukost i Senegambia
Nu var det Lördag och den här dagen skulle vi åka och träffa en väns familj där jag, Binta och Hareg också har fadderbarn. Det var i Serrekunda i Boundoun. Jag bodde även i Boundoun ett tag när jag och flickorna bodde där i sex månader 1992, men jag kan ju säga att jag ALDRIG skulle hitta tillbaka till det huset idag och då har jag ändå ett GRYMT bra lokalsinne. Men det finns så enormt mycket nybyggnation överallt i Gambia och otroligt mycket i Serrekunda, så jag skulle aldrig hitta tillbaka dit idag!
Klar att bege mig ut på nya äventyr…
Jag, tillsammans med vår väns systrar i Serrekunda, Boundoun.
Det tillverkades en massa Attaya, ett väldigt sött, grönt, Kinesiskt tea, som man tillagar genom att hälla fram och tillbaka en massa gånger mellan kanna och glas… Det finns tre styrkor och den första omgången är starkast, sedan blir det allt svagare…
Det tar som sagt en stund att göra attaya…
Lunch för killarna.
Därefter åkte vi till Kotu och hämtade upp våra rena kläder som vi lämnade någon dag tidigare och därefter hämtade jag ut en Gambiansk dräkt hos skräddaren, som jag låtit sy upp inför kvällen.
Sedan åkte vi hem, duschade och gjorde oss klara för kvällens konsert i Hotel Kairaba, där Jaliba spelade.
Jag, precis innan konserten
Pappa på konserten
Det framgår tyvärr inte av de bilder jag har, men det var verkligen MASSOR med folk på konserten och vi satt i timmar och bara kollade in alla fantastiska kläder och kreationer som folk hade på sig. Jag måste säga att det upptog mig mer än själva konserten. Tänk om jag hade vågat fota alla fantastiska klädmodeller i alla de färger…
En gammal konsertvideo med Jaliba
Mer om Jaliba HÄR!
Till slut gick vi hem, då vi var riktigt trötta. Vi hade kommit dit flera timmar innan start, så vi orkade inte ens stanna till slutet. Men det var absolut en härlig upplevelse som jag gärna skulle göra igen (men då skulle jag gå dit flera timmar efter utsatt tid!) 🙂
Läs även andra bloggares åsikter om afrika, gambia, bilder, serrekunda, boundoun, kairaba, jaliba, konsert, fadder, fadderbarn,
På Lördag var det inget höjdarväder. Men det var ännu uppehåll när vi begav oss till festivalen! Min pappa, som vi fick med oss de första två dagarna, tyckte han hade festivalat nog, så honom fick vi inte med oss. Men vi andra begav oss dit! För första gången i mitt vuxna liv (vad jag kan minnas) satte jag på mig ett par gummistövlar, då jag misstänkte att det kunde bli regn…
Isatou på sin 17-årsdag
Det här var ju Isatou ´s egentliga födelsedag, men vi hade ju redan planerat att fira den hemma på Söndagen i stället, så vi fortsatte koncentrera oss på festivalen mest!
Jai vågade sig också ut i det instabila vädret…
Vi började med att äta (som vanligt när vi kom dit, haha…) Jag hookade också upp med min vän Sofie. Mamma var överlycklig när hon upptäckte att de sålde injera där, som hon älskar men inte ätit på många år, så hon gick direkt dit. Själv hade jag siktat in mig på den Jamaicanska maten den sista kvällen, eftersom jag gillade den skarpt förra året. Men tyvärr var kön sååååå lång, så jag gav upp och köpte någon pirog i stället…!
Restaurangen Messob, som finns i Uppsala
Det var andra som också ville ha injera…
Langos, Thai Wok, Jamaicanskt, Streetfood, hamburgare, ja listan kan göras lång av den matkultur man kunde finna på festivalen och just det är också en av mina höjdpunkter!
Nåja, allt är inte mat som glimmar, typ…Efter maten var det dags att kolla in lite mer uppträdanden! Utom för min mamma, som insåg att hon hade så mycket sömnbrist och var så trött att hon bestämde sig för att åka hem nästan direkt. Hon var dock nöjd med festivalen, det hon hann uppleva!
Million Stylez uppträdde på tältscenen
Sedan var det dags för Busy Signal. Det var den artist jag såg mest fram emot denna kväll, men min plan var att se tre artister på rad på stora scenen denna kväll. Nämligen Busy Signal, Mavado och Anthony B. Det blev dock inte så, men Busy såg jag i alla fall:
Tyvärr väldigt mörka bilder, men det är svårt att få dem ljusa när det är mörkt ute, bakgrunden är mörk och artisten dessutom har på sig mörka kläder…! Bunny Wailer syntes mycket bättre med sin vita mantel.
(Om man klickar på bilderna två ggr så blir de större och då är det liiite lättare att urskilja motiven!)
Sofie njöt av konserten
Publiken var med…
Busy Signal var busy med underhållningen…
En av mina bloggläsare (enligt egen utsago) med sällskap njöt också av Busy
(Hoppas du hade lika roligt som oss på festivalen! 🙂 )
Jamaicanska, Kenyanska och lite andra flaggor vajade i publiken…
Ni minns kanske Rut med ”myror i brallan”? Hon shakade loss med några kompisar i publiken…
Rut och Jeremy i toppform
Lite varmt blir det, då är det bra med en handduk…
Ni som minns min reseberättelse från Gambia, kanske minns att jag tjatade en del om låten ”One More Night” som spelades 24/7 där? Jag blev förstås överlycklig när Busy Signal sjöng den låten. Under spelningen av just den låten fick jag ett sms av min ”extradotter”, Hareg, som även hon var med oss i Gambia. Det stod bara: ”One More Night…” , men de orden säger liksom ALLT…!!
Ja, jag är säker på att den låten för alltid kommer att vara förknippad med Gambia och varandra, vi som var med på den resan…!
Kung Henry som även i år var presentatör av artisterna på festivalen
Efter Busy Signal, hade jag väldigt ont i foten, som jag ju får när jag står för länge på den efter min stukning för ett tag sedan. Så Sofie och jag gick och vilade inför scenbytet inför nästa artist. Men innan nästa artist klivit upp på scenen, så fullständigt öppnade sig himlen och regnet bokstavligen forsade. Himlen lystes upp av blixtar (någon åska hördes inte, då musiken var hög).
Jag och Sofie bestämde oss för att stå kvar under ett litet tak, för att slippa bli genomblöta och lyssnade på musiken därifrån. Barnen stod (förstås) längst fram vid scenen, så de var det inte snack om att de skulle försöka ta skydd från regnet! De är större entusiaster än vad jag är, tydligen…
Jag, precis innan regnet…
Jag beundrar alla de människor som stod kvar vid scenen för att se de artister som var kvar. De blev antagligen helt genomblöta då regnet stod som spön i backen!
Till slut var det i stort sett över och då kom Mabou tillbaka till oss och vi bestämde oss för att ta oss hem. För en gångs skull lät jag Gamla Bettan (min cykel) stå och bestämde mig för att ta taxi hem med Sofie.
Mabou trött, men glad efter en tre dagar lång festival…
Gräset förbyttes snabbt till en lervällig på festivalområdet! Trist att få regn sista timmarna innan festivalen var över, men tur också att det inte regnade hela festivalen, för den leran hade inte varit kul att klampa runt i under tre dagar…
Jag har aldrig varit så glad över att ha gummistövlar på fötterna i alla fall! Behöver jag säga att jag somnade ovaggad den här sista natten?
Klockan 07.28 på morgonen fick jag ett sms av Binta och hennes vän:
”One More Night give me just one more night hahahaha URF e slut 🙁 ”
Läs även andra bloggares åsikter om uppsala reggaefestival, bilder, urf, 2010, busy signal, regn, lera, one more night, mat, festivalmat, injera, million stylez, messob, konsert,
Min stora höjdpunkt under Fredagen, var legenden Bunny Wailer. Jag såg ju honom förra sommaren på Gröna Lund och har sett honom tidigare också. Första gången 1989 på Skeppsholmen, när jag var 18 år.
Han gjorde samma majestätiska entré som alltid. Konserten var riktigt bra!! Dock tycker jag den var något bättre förra året. Kanske berodde det på att det var lite tidigare på kvällen?
Dock är Bunny still going strong!!
Still going strong
Gramps Morgon Herritage stod vid scenen och shakade loss till den gamla legenden Bunny
Ingen vidare kvalité, men det är ett klipp i alla fall!
Annars är det bättre kvalité på klippen från Bunny Wailer ´s uppträdande på Gröna Lund förra året, när jag också filmade lite grann:
När Bunny Wailer lämnade scenen var klockan mitt i natten och det var dags för mig, mamma och Mabou att trampa hem igen. Då det blir så sent under festivalen vill jag inte att Mabou cyklar själv, så han får sitta i min barnsadel. Tur för honom, för det brukar ta några få minuter så känner jag hur han somnar när huvudet ramlar ner mot min rygg…
Natten har varit lång och jag längtar mest till min säng… Nöjd. Glad. Trött.
UNT recension av Bunny Wailers spelning: Majestätisk legend tillbaka
Läs även andra bloggares åsikter om 2010, bilder, bunny wailer, konsert, uppsala reggaefestival, urf, video,
Ja, fortfarande dag 2 av Uppsala Reggaefestival, då… Nu var det dags för Peetah & Gramps från gruppen Morgan Heritage som skulle upp på stora scenen. Morgan Heritage är alltså en grupp på fem syskon och det här var två av dessa syskons show.
Konserten var bra. Jag tyckte inte den var så mycket ”utöver det vanliga”, men den var heller inte dålig på något sätt. Däremot hade min mamma och jag en stor kille bakom oss i publiken, som stod och skrek ut sina favoritlåtar som han ville skulle spelas, vilket musikerna naturligtvis absolut inte hörde…
När de inte spelade ”hans” låtar förrän på slutet så blev han allt mer upprörd och upphetsad och till slut skrek han ”Down by the fucking river”, (han ville tydligen höra låten Down By the River) samtidigt som han stod och slog på mammas huvud och axlar… Haha… Ja, mycket ska man se…
Tyvärr blev bilderna väldigt mörka. Om du klickar på bilden, ser du den dock något tydligare…!
Först ut var Gramps:
Sedan kom även Peetah:
Två av mina favoriter med Morgan Heritage:
Isa, Peetah, Mabou och Jasmine (Foto av Malika)
Malika (direkt efter Blackout ´s framträdande i Torsdags)
Läs även andra bloggares åsikter om peetah, gramps, morgan heritage, konsert, urf, uppsala reggaefestival, bilder, urf, 2010,