Snacka sex och skydd med tonåringar

redigeradbildDet var nu ett tag sedan jag läste kåserier i radio varannan vecka, men igår var det dags att snacka i radio igen. Denna gång var det Karlavagnen som ringde mig och ville att jag skulle berätta lite om hur jag tyckte man skulle snacka om sex och skydd mot könssjukdomar med sina tonårsbarn, med tanke på att det var Klamydiamåndagen igår.

Här kan du lyssna på mitt snack igår:

Hur har du gjort med dina tonåringar? Hur tycker/tyckte du som tonåring att det var att snacka om sex och könssjukdomar med dina föräldrar?

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Det beskedet var den bästa julklappen

Aftonbladet skriver i en artikel om att det finns de som just nu diskuterar att utöka sortimentet för olika ”hemmatester”. I Norge finns det en leverantör som till och med överväger att ta hem och börja sälja HIV-tester. Jag tycker det låter helt absurt.

I Aftonbladet kan man läsa:

”Idag säljer svenska Apoteket tolv självtester. Klamydiatestet, som kom för några månader sedan, är det senaste tillskottet. Men i nuläget är hiv-tester inte aktuellt.

– Vi har inte fått något erbjudande från våra leverantörer. Det ställs väldigt höga krav på säkerheten vid testerna och att de verkligen visar rätt, säger Katarina Liljedahl, egenvårdsexpert på Apoteket.

Hon säger att det är farligt både om hiv-testet visar negativt trots att det är positivt och tvärtom. Är det negativt finns risken att man sprider smittan utan att veta om det.”

Att jämföra till exempel ett graviditetstest eller klamydiatest med HIV-test ter sig näst intill absurt för mig. Nu under hösten/vintern när jag haft två närstående som har gått bort i Cancer har jag diskuterat ganska mycket om bristen på information från läkare och annan sjukvårdspersonal när man får ett cancer besked. Sanningen är att man kan få gå och vänta i månader på ett besked om hur illa det verkligen är ställt, eller hur bra utsikter man har, när man får besked om cancer.

Helené skrev i ett av sina allra sista inlägg, innan hon gick bort för precis en vecka sedan, att hon var väldigt upprörd över den obefintliga vården och omsorgen. Det som inte kom fram i det inlägget, eftersom det skedde efteråt och Helené just då var i för dåligt skick för att orka blogga, är att hon hamnade till slut på en avdelning där omsorgen var betydligt bättre.

Men Helené och jag pratade ofta om att det känns hemskt att man kan ge folk ett så pass skrämmande besked som cancer och sedan inte följa upp förrän lång, lång tid därefter eller lämna lugnande besked, eller helt enkelt ett tråkigt besked så man vet vad man har att förhålla sig till.

Helené är inte det enda exemplet. För några år sedan fick en annan nära släkting ett cancerbesked. Det visade sig att han hade prostatacancer. Det är oftast inte något som är dödligt. Men min släkting trodde att han burit på det i flera år och befarade att det hunnit sprida sig till skelettet. De tog prover och sedan började den fruktansvärda väntan. Jag tror det gick drygt tre månader. På dessa tre månader hade min anhöriga begravt sig själv i tanken, flera gånger om. Vi som står honom nära hade gjort detsamma. Man hoppades och hoppades, men bar ändå en konstant klump av oro inom oss. I tre månader. Inga besked. Ingen tröst. Strax innan jul kom beskedet att det inte hade hunnit sprida sig. Det är den bästa julklapp jag någonsin fått!!

Men. Att det inte är dödligt, innebär heller inte per automatik att det är problemfritt. Det skulle påbörjas behandlingar och nya provtagningar. Så småningom kom erbjudandet om stödgrupper och annat, vilket naturligtvis är toppen. Men det var ändå de där första månaderna av ångest, han hade behövt någon att prata med, tror jag.

Nu kommer detta förslag om att man ska kunna köpa en massa prover på Apoteket. I Norge överväger alltså ett företag till och med att börja sälja HIV-tester. Jag tycker det är helt fel. Om man skulle visa sig bära på HIV så tycker jag det är jätteviktigt att man får beskedet från någon professionell som i alla fall kan läsa av en första reaktion och så att sedan uppföljning kan planeras direkt och av sjukvården, som vet hur man ska gå till väga.

Tänk om man skulle ta dessa tester själv, testet visar att du har HIV. Vem vet vad som sker med en människa då? Tänk om man går in i en slags chock eller går in i förnekelse för sig själv, då kan det ju ta evigheter innan man får möjlighet till vård.

Även om tekniken uppenbarligen går framåt, så tycker jag ändå att vi ska lämna en del saker till sjukvården.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , ,