Back to Reality

Jag är hemma igen efter två veckor i Gambia med min pappa. Jag slås alltid av de där två världarna som är så olika, när jag kommer till Gambia och samma sak när jag kommer till Sverige igen. Två olika världar som skiljer sig åt som natt och dag.

Inser vi hur lyckligt lottade vi är? Som slår på en platta på spisen när vi ska laga mat, i stället för att elda kol eller samla träpinnar på golvnivå för att kunna laga mat till vår familj. Som kan köpa en färdigslaktad och färdigplockad kyckling innan vi ska laga maten.

Hur fantastiskt det är med rinnande vatten och det faktum att vi i Sverige själva väljer temperaturen på vattnet vi duschar i…

Som turist i ett u-land är man naturligtvis privilegierad på en massa sätt och vis, ändå blir det så uppenbart i alla vardagliga situationer hur bra vi faktiskt har det i Sverige. Våra handikappade barn slipper driva vind för våg och hoppas på förbarmande av någon förbipasserande för att få sina behov tillgodosedda. Kanske i form av en liten slant till mat, eller bara en godsak eller kanske helt enkelt för att få en pratstund då vi i vår krassa värld ser ett handikappat barn som en börda för de närmaste.

Vem ska man bli arg på? En familj som förvisso älskar sitt barn såsom vi alla föräldrar gör, men som har vetskapen om att de aldrig kommer att kunna tillgodose sitt barn med särskilda behov dess EGENTLIGA behov. De kommer aldrig att kunna inskaffa de hjälpmedel som ett barn med särskilda behov har behov av, då de med svårighet kanske kan tillgodose ett barns viktigaste behov, som INTE har särskild behov. Hur ska man kunna bli arg på en familj som upplever ett barn som en börda för att den inte kommer att kunna bidra till familjeförsörjningen, då just allas bidrag till familjeförsörjningen är en förutsättning för familjens överlevnad? Man kan bli arg på ett system som inte fungerar, eller kanske den sneda fördelningen av tillgångar mellan världens länder eller kanske mellan enskilda individer?

Det är så lätt, så lätt att vara i Afrika när man har pengar på fickan, men så oändligt svårt när man inte har det och när man inte kommer från en välbeställd familj. Det är sanningen.

Känslan av frustration och en maktlöshet som är oändlig infinner sig alltid på mina resor till Gambia.

På samma vis slår det mig alltid på mina resor att vi inte bara har det bra på många sätt jämförelsevis då vi lever i ett samhälle som är uppbyggt med sociala skyddsnät och för att utveckla en välfärd som vi alla har växt upp med på olika nivåer.

Vi är ändå fullständigt outvecklade på våra sociala punkter. Vi lever i emotionell fattigdom när det gäller att se utanför vårt eget lilla synfält. När det gäller vår fartblindhet på vad som är verkligt viktigt i livet, i vår iver i detta konsumtionssamhälle som vi lever i.

Vi lever också i egoismens tid. Me, Myself & I och därefter kanske, kanske man tänker på sin nästa. Det märks så tydligt att fokuset är totalt annorlunda när man reser till länder som Gambia, där man gärna sätter sina föräldrar, vänner, farbröder och mostrar i första rum och därefter sig själv.

Tänk om man bara fick plocka alla saker man tycker är bra ur varje land, kultur och tradition och göra ett eget hop-plock och sätta samman. What a wonderful world!

Mycket tankar och känslor kommer alltid efter en resa i en annan värld, som ändå är samma värld!

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , ,