Kamelen, Brorsan o Kribban på besök (Bildinlägg)

Jag har haft min bror och två av mina favoritungar på besök i några dagar. Kornelia och Kribban. Här är lite bilder från en dag i lekparken med Kornelia ”Kamelen”:

kamelenashx

Kan hänga själv…

kamelen7ashx

Kan gunga själv…

kamelen6ashx

Hon ser lite trött ut på kameran vid det här laget…

kamelen4ashxKornelia har jätteont… fast det syns inget märke…

anteokamelenashxKanske var hon mest kramsugen med pappa?

kamelen5ashx

Sen blev det spännande att se sig omkring igen…

kamelen3ashx

Sen var allt som vanligt igen…

kamelen1ashx

Mera lek…fatouklattrarashx

Sedan lärde ”Kamelen” Faster Fatou att klättra i trädfatouklattrar2ashx

Det går uppåt…fatouklattrar1ashx

Haha… högre än så vågar jag nog inte…brorsanashx

Brorsan valde att stå kvar på marken…

Härliga dagar har vi haft!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Barnen i mitt liv och vad de lärt mig om Kärlek!

Hur konstigt det här än kan låta, när det kommer från en fyrabarnsmor, så är det faktiskt så att jag inte är en särskilt barnkär person.

Alltså, det finns några barn som jag älskar över allt annat på jorden och det finns barn som är oerhört söta, snälla, glada etc. Jag skulle aldrig heller kunna göra ett barn något ont med flit, för få saker berör mig så mycket som barn som far illa.

Ändå, trots detta, så är jag inte en person som blir särskilt lätt överväldigad av att träffa barn. Visserligen är jag mer barnkär nu än för några år sen, men det är inte så att jag ser ett okänt barn och genast blir helt överväldigad.

Men det finns några barn, som har en alldeles speciell plats i mitt hjärta och som jag älskar så högt att det är svårt att sätta ord på de känslorna.

De barnen som fångat mitt hjärta och som jag förundras över den kärlek de får mig att känna är barn som detta inlägg kommer att handlar om. Naturligtvis mina egna fyra barn, men även nedan nämnda barn:

Binta, 20, min äldsta dotter. Henne har jag att tacka för att hon lärt mig vad riktig kärlek är. När hon kom till världen så förstod jag var villkorslös kärlek betyder! Det var inga ritade hjärtan på ett pappersark. Riktig kärlek är inte att dela en glass. Riktig kärlek är den där hettan som brinner i mitt bröst och som gör att håret reser sig på mina armar för att jag får uppleva den!

När Jainaba, 18, föddes så släcktes den där rädslan jag hade att den enorma kärlek jag kände för Binta, bara skulle räcka till en person. När Jai föddes insåg jag att ju mer kärlek man känner, desto mer kärlek kan man ge… Att kärlek är en oändlig källa som aldrig upphör, utan som tilltar i styrka, ju fler man delar den med!

Med Isatou, snart 16, föddes också vetskapen om att kärlek inte bara behöver vara svår. Kärleken till Isatou är så lätt, så lätt och på samma gång är vikten av kärlek omätbar! Den beskyddarinstinkt som tilltog med Jai ´s födelse, blev ännu starkare när Isa kom. Isa och jag knöt starka band under hennes första två år, som fortsatt växer sig oändliga.

När Mabou, 7, kom till världen förstod jag att kärlek inte handlar om kamp eller kön. Det är så enkelt att vara mamma till den första kille som krupit rakt in i mitt hjärta! Mabou lyste upp ett inre mörker. Han har väckt förståelse för kunskapstörst hos mig. Han är min mest uppmärksamma och kunskapstörstande elev.

När brorsan träffade sin sambo, så kom Kribban på köpet. Han är det bästa ”köp” brorsan har gjort! När Kribban kom, så insåg jag att kärlek inte har något med biologi att göra. Den finns eller växer fram med tiden, till fantastiska människor, som går under huden på en. Kribban är en vis liten man, i en ung pojkes kropp! Intelligent och en liten bokmal. Man behöver inte vara med från början, för att känna riktig kärlek, man behöver inte veta en människas historia för att älska!

Sedan kom Kribbans lillasyster ”Kamelen” till världen. På något sätt fick biologin ett värde igen, fast på ett annat sätt. Det var som att se min älskade bror i annan tappning och kärleken bara fanns där, från början. Med förundran, glädje och viss förvåning såg jag på, när hon kastade sig in i mitt hjärta och hon har fortfarande inte hittat ut!

Min namne, lilla Fatou i Gambia. Hon fick mig att förstå att man kan älska även på avstånd. Vi har ju bara träffats en enda gång, ändå ligger hon så nära mitt hjärta! Om jag lärt känna lilla Fatou först, så hade jag nog inte trott att man behöver egna barn, för att få uppleva den där starka kärleken. För det gör man. Också. Jag är så stolt över att den här prinsessan bär mitt namn och att hon lever så nära mig, trots alla mil, hav och gränser som skiljer oss åt!

Till sist kom då lilla Olali. Olali som fick mitt hjärta att stanna när han kom till världen (jag såg inte först att han var vid liv). Olali som fick mig att gråta av glädje innan han själv hann se dagens ljus. Olali som fick mig att inse storheten av en förlossning från ett annat perspektiv än en egen förlossning. Att jag i Lördags blev hans Gudmor är en stolthet som gör mig så rörd och lycklig. Det är en ynnest att jag faktiskt får möjligheten att ta del av ännu ett barns liv!

Varje barn är en gåva i livet. Dessa åtta barn är den största gåvan jag har fått, eftersom jag får ta del av deras liv och uppväxt. Jag är den rikaste kvinnan i världen, som får ta del av dessa barns liv!!

Bakgrunden till detta inlägg är att Kornelia fyller år idag. Kornelia fyller fyra år och jag fylldes här av tankar och kärlek till både henne, hennes bror och ovan nämnda barn. GRATTIS Kornelia och TACK för att du finns!! Livet är verkligen fantastiskt!!

Tillägg: Jag hade inte planerat det, men nu tycker jag nog att mitt inlägg om kärlek till barn, inte nödvändigtvis bara mina egna, passar i Bloggvärldsbloggens veckotema: Mamma!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Dagens Kamel

Som jag nämnde i förra inlägget så har jag haft bland andra min brorsdotter Kornelia (3) på besök idag. Dagens kommentar får bli hennes: ”Min faster kallar mig för Kamelen, men jag tycker om henne ändå…!”

Se där vilken tur jag har…! 😉

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Hemmahelg och trevliga besökare

Hemmahelg

Influensan börjar sakta men säkert ge med sig. Det är mest den här hostan som inte verkar vilja ge upp, men annars så känner jag mig som om jag börjar friskna till, äntligen. Mabou är också mycket piggare. Eller pigg är ju han, även när han är sjuk, men hostan och snorigheten börjar ge med sig i alla fall.

Men fyyy så trist att skriva om sjukdomar. Nåja. lite trevligt har jag ändå haft i helgen. Jag har haft trevligt sällskap, som säkert hjälpt till att göra mig piggare…

Ett annat trevligt sällskap dök också upp idag på kvällskvisten, nämligen min lilla, älskade brorsdotter Kornelia (3). Hon är söt som socker och rolig är hon också. Hon bara bestämde sig för att komma idag och vem kan säga nej till ett så pass trevligt sällskap? Inte jag i alla fall. Hennes mamma ligger hemma med min gamla polare; Lumbago (klickbar länk) Inget trevligt sällskap, så det är bara att hoppas på att hon också slipper den polaren, så småningom.

Nåja, helgen har varit lagom lugn och jag känner att jag håller på att bli återställd, även om det tar längre och längre tid att bli frisk, ju äldre man blir. (Och med det vill jag INTE ha sagt att jag håller på att bli gammal!!)

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Lucka 2

Då är vi inne på den andra December och lucka två ska naturligtvis öppnas. Kalendern är också en tävling som går till på följande sätt:

Kalendern kommer att vara en ny fråga varje dag. En fråga som handlar om denna blogg på något sätt. Kalenderns sista lucka är naturligtvis på julafton med lucka 24.

Svaren finns att hitta i min blogg och den som har flest rätt kommer att vinna min bok i pocket; En Tonårsmorsa mitt i livet. Om det är flera som har lika många rätt, så blir det den som svarar rätt först den sista dagen (julafton) som kommer att bli den slutliga vinnaren av boken, men om det är flera som vinner, så får de övriga ett tröstpris, oavsett hur många det är. Tröstpriset är hemligt förstås.

Dagens lucka öppnas och här kommer frågan:

Vad är mitt smeknamn på min brorsdotter som heter Kornelia?

Tips: Ni kan alltid använda er av sökrutan högst upp för att skriva in sökord! ;-)

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,

DET ska vi inte prata högt om…

Jag nämnde i föregående inlägg att vi även haft gemenskap och glädje i helgen. Den glädjen och gemenskapen bestod i en härlig samvaro med flera släktingar. Bl.a. med min bror och hans familj och min mamma. Vi har kramats, lekt, pratat om både lättsamma och djupa tankar och funderingar. Vi har även ätit gott och försökt ta hand om varandra. (Med undantag för när jag åkt som en skottspole till sjukhemmet, förstås)

Mabou och min härliga brorsdotter har lekt och lekt. Mabou gjorde en kullerbytta ute på asfalten och då MÅSTE naturligtvis min lilla brorsdotter Kornelia göra samma sak. Sedan att det inte alltid blir som man tänkt sig, det är en annan sak. Men det behöver vi ju inte prata högt om i bloggen…! 😉

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,

Jag lär somna ovaggad…

Mabou, Korneliga och Kristopher (gammal bild)

Som jag nämnt i föregående inlägg så är jag ju barnvakt i helgen till två snälla, härliga barn, nämligen Kornelia och Kribban. Kornelia är min brorsdotter och Kribban är hennes storebror och på så vis min brors härliga bonusson. Jag hade bestämt att vi skulle hitta på något roligt idag för barnen. Efter att ha kommit på att vi typ varit och badat på Fyrishov eller varit på 4H-gården i stort sett varje gång vi velat göra något trevligt med barnen i Uppsala, så bestämde jag mig för att ta med barnen till Pelle Svanslös hus.

Men innan dess skulle vi gå på stan och köpa en present till min kompis som fyller år, eftersom vi skulle åka dit direkt efter Pelle Svanslös. Eftersom den kompisen är gravid, så bestämde jag mig för att köpa bl.a. lite bebissaker till henne. Kornelia blev lite nyfiken på vem bebisgrejerna var till och jag förklarade att min kompis ska få en bebis, så det var därför jag skulle köpa bebissaker till henne.

Sedan begav vi oss till Pelle Svanslös hus. Det är bara en liten promenad från stan till Pelle Svanslös hus. Man går förbi slottet och även Carolina Rediviva, sedan förbi botaniska trädgården och *vips* så är man framme.

Nog för att jag är fyrabarns mamma och nog för att tre av dem är födda relativt tätt (2 år och 2 månader mellan varje barn på mina tre döttrar) och nog för att dessa tre barn är sammanlagt MYCKET lugnare barn, än mina egna tre äldsta var i den åldern, men jag hade verkligen glömt bort att även en kort bit med flera barn är ganska krångligt och kan ta väldigt lång tid. Den ena kommer på att den ska kissa. De andra står snällt och väntar, tre meter hinner man gå, sedan kommer nästa på att den också måste kissa, sedan kommer en på att det är varmt med jacka, då måste typ alla ta av sig sina jackor eller koftor. När alla tagit av sig sina jackor/koftor, kommer någon på att det blev alldeles för kallt utan jacka. Sedan blir en trött i benen och vill sitta i vagnen och då kommer någon annan av barnen på att den också vill sitta i vagnen, trots att barnet slutat med vagn för flera år sedan. Då ska det barnet gå och gråta om hur ORÄTTVIIIIST det är, hela vägen upp för hela Carolina Rediviva. Kristopher som är 10 år, var det naturligtvis inga PROBLEM med, eftersom han är både stor och duktig, men just det där med att man ska hålla reda på vart de är, om alla är med, om de stannat, eller börjat gå åt ett annat håll, det känner man ju ansvar för när det gäller alla barn.

Jag beklagar verkligen inte att jag är barnvakt, för det är verkligen en ynnest att få rå om dessa två fantastiska barn en helg och jag har verkligen längtat efter och sett fram emot detta (så mycket att jag bytte min barnfria helg, för att inte behöva vänta en hel månad på att få vara barnvakt) men jag är förvånad och förundrad över att jag glömt, eller kanske till och med förträngt hur det var att ha hand om och dra iväg med flera mindre barn själv på små äventyr. Hur till och med bussresan kan bli ett spännande äventyr som man inte har en aning om hur det slutar…

Nåja, på Pelle Svanslös hade vi riktigt roligt. Barnen lekte som bara den. Kornelia var först livrädd för Maja Gräddnos. Hon vägrade till och med att gå in i samma rum som Maja befann sig. Mabou gick till Maja och klädde ut sig och blev målad till katt. När Kornelia till slut insåg att det bara var Maja Gräddnos som man kunde bli målad av, så såg hon till att övervinna sin rädsla och bli vän med Maja.

Till slut kämpade vi oss iväg till min kompis. Samma procedur som när vi gick till Pelle Svanslös. När vi passerade slottsbacken så kom alla barnen på att de skulle kissa, men naturligtvis inte samtidigt…

Till slut kom vi hem till min kompis i alla fall. Kornelia frågade direkt efter bebisen. Min kompis berättade att den låg i hennes mage och inte kommit ut än. Vi åt tårta som var hysteriskt god (NEJ, jag tänker INTE avslöja hur många bitar jag tog…) och efter kanske en kvart så gick Kornelia fram till min kompis igen och sa:

”Har inte bebisen kommit ut än?”

Bebisen ska förövrigt troligen komma i Mars och så länge tänkte jag inte stanna hos min kompis och vänta…

Bara tanken på att börja ta mig hemåt (på andra sidan stan, med bussbyte i stan) så sent på kvällen med alla barn och behöva passera ett ställe att inhandla middag på, gjorde mig knäsvag. Men tur som vi hade så fick vi skjuts av min kompis pappa, både förbi en affär och hela vägen hem. Det finns tillfällen när jag skulle vilja kasta mig in i folks famn och krama så armarna blev lama…

Vi har haft en fantastisk dag idag, men sanningen att säga så är jag så slut att jag skulle kunna lägga mig direkt på vardagsrumsgolvet och somna ovaggad…

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Att inte fastna i skiten…

Ja, nu har jag fått haft några dagar av nedstämdhet och tungsinthet. Jag tror det räcker nu. Jag är lite sån… när jag blir nedstämd så vill jag ”få lov” att vara det för några dagar. Jag tycker inte om när folk säger ”ryck upp dig nu”, däremot så tycker jag att det räcker med några dagars nedstämdhet, om det inte är något mycket allvarligt som hänt, då är det ju lite svårare att styra, men jag menar när det gäller vanliga, vardagliga motgångar och nedstämdhet, sedan tycker jag att det räcker. Jag tror alltid att det finns risk att ”fastna” i egna tankar…

Om man hela tiden tänker negativa och sorgsna tankar eller börjar tycka synd om sig själv, så tror jag det är lätt att bli kvar där i all sorg och bedrövelse.

Lite sorg och bedrövelse, lite tungsinthet och nedstämdhet tror jag är bra för människan att våga känna ibland, livet är ju som bekant ingen dans på rosor, men sedan måste man gå vidare och försöka känna glädje för de små vardagstingen i livet.

Själv ska jag få besök av mina favoritgäster idag. Nämligen brorsbarnen ”Kribban” och ”Kamelen”! Då ska jag bara njuuuta av att se de små ädelstenarna!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Intressant tjej

Jag har haft en liten prinsessa på besök i helgen. Min lilla brorsdotter Kornelia. Tyvärr är hon inte lika sugen på att kramas som jag är, men hon sa i alla fall att efter Mabou är jag hennes ”favorit-kusin”. Hmmm… kusin eller faster, det är väl sak samma…?

Hon berättade också att hon minsann ska få en liten hundvalp när hon blir lite större. Intressant information, eftersom hennes kära mamma är livrädd för hundar! Intressant information från en intressant tjej…

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,