#Fallet Samir

Under hela våren har jag följt #fallet i Aftonbladet. Det har varit en podradio i flera delar som handlar om fallet med Samir. Samir som vid 15 års ålder erkände ett mord på sin styvmamma. Som tog sitt straff, sluten psykiatrisk vård, men sedan tog tillbaka sitt erkännande. 

Foto: Fatou Touray, Afropé

Foto: Fatou Touray, Afropé

Det handlar om en 15-årig kille som levt ett liv i utsatthet. Det handlar om en polismyndighet och åklagarmyndighet som inte var vana vid att utreda fall där ett erkännande kan förändras till ett nekande. Som inte var vana vid att handskas med den fruktansvärda utsattheten ett barn kunde få genomgå. En socialtjänst som uppenbarligen hade problem med att se till ett minderårigt barns bästa. Eller två minderåriga barns bästa.

Det handlar om smärta genom generationer. Brist på förlåtelse och för mycket av förlåtelse. Det handlar om barn som inte får vara barn, då de vuxna saknar ansvarstagande. Då de vuxna saknar insikt om ett barns behov och konsekvenserna av att utsätta ett barn för det som Samir fick gå igenom.

Fallet Samir handlar om familjehemligheter och om smärta. Det handlar om att barn kan visa en så oändligt stor solidaritet tills sina föräldrar. Även om solidariteten riskerar att utplåna barnet själv. Där kan vi verkligen tala om villkorslös kärlek och en fullständig tillit.

Jag är starkt berörd av detta fall och jag är starkt berörd av att så många professionella vuxna nästan 30 år efter detta fall, går ut och berättar öppet om att de misstänkte hela tiden att det fanns en annan sanning bakom denna historia. Vissa säger till och med rakt ut att man misstänkte att pappan bar skulden. Att lyfta upp och prata öppet är bra, men jag kan ändå inte låta bli att undra: var fanns det civilkuraget för nära 30 år sedan och under dessa nästa 30 år som har passerat?

Så oerhört mycket mindre smärta Samir troligen kunnat få utstå om det inte handlat om så mycket annat än att försöka lyfta fram sanningen och även att se till Samirs bästa. Barnets bästa. Ibland är vårt samhälle och det som utgör vårt samhälle, nämligen vi vuxna människor riktigt fega, ruttna medmänniskor som saknar allt kurage.

HÄR kan du lyssna på och läsa om och se bilder från hela berättelsen om Samir i #Fallet

HÄR kan du se vad som skrivits om #Fallet på Facebook

HÄR kan du se vad som skrivits om #Fallet på Twitter

Men börja gärna med att lyssna på podden!!

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

 

Radioprogrammet jag var med i förra söndagen

fatou 2014Jag var med i radio förra söndagen igen. Åter handlade det om anhörigperspektivet runt kriminalitet och missbruk. När jag fick denna förfrågan så tvekade jag ganska mycket innan jag tackade ja. Jag börjar känna lite som att jag ska personifiera anhöriga i Sverige och det är jag kanske inte så jättesugen på. Det känns som mitt liv har kommit ganska långt efter min mammas straff tog slut och med hennes åtta år som nykter, så känns inte heller den delen som något jag går och ältar hela dagarna direkt. Samtidigt är det lite dubbelt det där.

Jag kan ju känna att det fortfarande är ett väldigt tabubelagt ämne just när det gäller oss anhöriga, samtidigt som gensvaret blir stort när man varit med i media. Många som tackar för att man lyfter ett viktigt och tabubelagt ämne. Många som känner igen sig. Många som upplever att de inte vågar tala om detta för risken att bli stigmatiserad, samtidigt som man har en vilja att ämnet uppmärksammas. Så jag tackade ja på förfrågan. Igen. Jag tycker det blev skapligt även om vårt ”för-samtal” om ämnet blev bättre än just då, vilket delvis berodde på att vi har mycket folk hemma, vi hade firat sonens födelsedag och min mellandotter var på besök i Stockholm och jag hade dessutom bytt ett arbetspass så i stället för att vara ledig följande dag, så skulle jag upp och jobba väldigt tidigt.

Det program jag var med i denna gång var Stina Wollter´s program i P4. Programmet kan du lyssna på HÄR! Först pratar Christer länge om sitt program, men det är många tänkvärda saker han berättar om, men om du bara vill lyssna på intervjun med mig så kan du dra fram musikspelaren till 1:16:20.

De organisationer jag nämner under intervjun är dels den organisation som min mamma har startat upp med en vän:

Briisa

och så den organisation som finns för barn och ungdomar till frihetsberövade anhöriga:

Bryggan 

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Om Briisa, min mamma och lite annat hos Annika Jankell på P4 ikväll

briisa britta jankell p4I kväll kommer min mamma att vara med i P4 och prata om sitt tidigare straff, missbruk och den nya organisationen som hon är en av initiativtagarna till: Briisa. Om jag inte är helt bortklippt så bör jag vara med på ett hörn i programmet också. TV-programmet kommer att sändas klockan 22:05 i P4. Det ska bli spännande att höra hur det är upplagt och hur programmet är. Det finns personer som är med i programmet som jag är intresserad av att lyssna på också. HÄR kan du läsa mer om programmet!

OBS! Uppdatering: Direktlänk till radioprogrammet har kommit upp och du kan finna det HÄR!

bloglovin

Intervju i Accent

accent1Förra veckan var ju jag och min mamma med i Efter Tio på TV4, som jag ju skrev om och la upp klippet från HÄR! För ytterligare någon vecka sedan så var jag också med i nykterhetstidningen Accent, fast i själva pappersupplagan.

Även om detta ämne är något jag tycker är viktigt att lyfta fram och prata om, då missbruk och kriminalitet är så utbrett i vårt samhälle och jag även ser tydligt vilken familjesjukdom missbruket faktiskt är, så finns det fortfarande ett visst mått av skam och smärta kvar inom mig. Det är frågor som jag hela tiden försöker att jobba med själv för att komma vidare och i stället hämta kraft och styrka från.

Jag ser ju inte min mamma idag som f.d. kriminell och missbrukare i första hand, utan i första hand är hon min mamma, i andra hand är hon en mycket nära vän, men samtidigt så får också delen som f.d. missbrukare plats inom ramen av en människas liv, just i min mammas liv. Det är nog någon form av acceptans, gissar jag.

Det tog ju väldigt lång tid för mig och krävdes rätt mycket för mig att acceptera att min mamma varit missbrukare. Jag har ju också ett medberoende som inte i första hand är kopplat till min mamma, men som i många delar ändå är något jag får arbeta en hel del med för att inte falla tillbaka på gällande mitt vardagliga liv. Jag försöker att se till mina egna behov och välbefinnande, även om det ibland sitter lite längre inne.

accent2

Som när det gäller många tunga saker, så tror jag det är bra att prata om det, men att prata om det behöver ju inte nödvändigtvis betyda att man pratar om det i media och inför okända människor, utan själva pratandet ligger ju i att hela och att hela sig kan man göra på många andra sätt än att vara berätta om det för okända människor.

Men människor är olika. För mig är det inte ett problem att prata om starka känslor och händelser som jag bearbetat, därför har jag vid många tillfällen valt att tacka ja till att uttala mig i olika mediala forum, såsom TV, tidningar, radio etc. Det finns säkert en exhibitionistisk ådra i mig, vilket jag tror det finns i de flesta människor, mer eller mindre, men sanningen är också att jag faktiskt tackar nej till ganska många inbjudningar i media. Jag ställer däremot upp när jag tror att jag har något att tillföra och jag har något att säga och det passar mig i tid och rum. Eller när det är en fråga där jag har kunskaper eller erfarenheter av något jag tycker är viktigt att belysa och jag vet att det är svårt att få andra att ställa upp.

För att anhöriga till frihetsberövade ska kunna få det fokus som jag tycker krävs för att ta bort tabustämpeln och för att man ska kunna prata öppet om problematiken utan att stigmatiseras eller stängas ute ur samhället med den skam och skuld som ofta fyller både den som är frihetsberövad och dess anhöriga, tror jag det är viktigt att det finns personer som är beredda att stå upp för dessa personer. Det är okej för mig att vara ett sånt ansikte utåt, både för andra vuxna anhöriga, men också för alla de 10 000 barn som har en eller två föräldrar som sitter frihetsberövade och därmed även är brottsoffer, trots att skamstämpeln sitter så djupt att de ofta inte vågar tala om sina problem, sina behov och ofta också sin kärlek och oro för den anhöriga som sitter frihetsberövad.

Det innebär inte att jag inbillar mig att jag kan tala för alla i dessa grupper, utan jag tror att varje person har sin unika historia och berättelse, men det finns också gemensamma nämnare där jag tror att många upplevt samma sak i samma eller liknande situationer.

accent3

Självklart har även jag på olika sätt stigmatiserats och på olika sätt blivit utsatt av människor omkring mig som har fördomar och saknar insikt och möjlighet till empati för andra människors svårigheter i livet. När folk har åsikter, så är det inte så mycket man kan göra åt saken, vi är alla olika, men ibland drabbar det även på andra sätt, i arbetslivet eller bland människor man möter i olika situationer. Det är då viktigt att komma ihåg vad man har och vad man strävar efter i livet, vem man är som person och vem man vill vara. Att komma ihåg att vardagen är där man eftersträvar trygghet och eftertanke, arbete och acceptans för den man är.

Jag försöker då också att tänka på att dessa frågor är större än mig personligen. Dessa frågor är något som jag driver på för att försöka skapa ett bättre samhälle, inte bara för mig själv och min egen familj, utan också för de som tiger, de som inte vågar lyfta dessa frågor, för alla barn som saknar en röst. För alla barn som känner skam och skuld för något de inte kan påverka eller förändra.

Om det är rätt eller fel vet jag inte, men så länge det känns rätt och jag känner att jag har något att tillföra, så kommer jag nog att fortsätta göra det när jag ges möjligheten.

Om du vill prenumerera på Accent, så klicka HÄR!

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Mamma firar sju år som drogfri

2013-02-24 00.29.02I Lördags var jag iväg på ett evenemang och möte hela eftermiddagen och en bra stund in på kvällen. Efter det kände jag inte alls för att åka hem, särskilt som Mabou var i Uppsala med min pappa. Jag ringde till min mamma och bad henne komma in till stan och sedan gick vi och käkade.

2013-02-23 23.35.522013-02-24 00.21.15Under kvällen kom vi på att det just denna dag, på Mabou´s födelsedag, den 23:e Februari och mitt i alla familjemedlemmars födelsedagar, var det sju år sedan min mamma blev drogfri och nykter! Det var förstås värt att fira! Inte nog med att hon levt drogfri så länge, SÅ HÄR lever min mamma idag och det gör mig stolt och glad och framför allt rofylld med vetskapen att hon idag lever ett värdigt liv som hon är nöjd med och mår bra i. Det är värt massor och jag är MYCKET glad över att just jag har den mamma jag har!

På Söndagen var hon på DAA och hämtade ut sin sjuårsmedalj.

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Självrannsakan och sorgeprocess för anhöriga

I Aftonbladet i förrgår hade man en artikel med anhöriga (mödrar) till personer som dömts för grova våldsbrott (med dödlig utgång). Artikeln är mycket viktig då den handlar om en ofta bortglömd grupp: nämligen gärningsmännens anhöriga.

Ett av de bästa uttalandena i artikeln tycker jag var följande:

”De anhöriga vittnar om den kaotiska tiden efter att brotten begåtts där inget stöd erbjöds.

Där de kände att även de betraktades som medskyldiga, sattes på de anklagades bänk.

– Man ska tänka på offret först, sedan på offrets anhöriga. Så är våra värderingar uppbyggda och det är rätt. Men jag tror det är viktigt att minnas att även förövaren har en familj, och att även de drabbas hårt. De har inte begått brottet, men de får lida för det ändå, säger Susanne Västman.”

Många anhöriga som jag har varit i kontakt med genom åren har alla haft en lång process av självrannsakan och starka känslor av skuld och skam. Ett av skälen för att inte söka hjälp i sin egen sorgeprocess, förutom den tabu som finns i att vara anhörig till en kriminell, som det handlar om, har varit just rädsla av att ta uppmärksamhet från förövarens offer. Jag ser dock inga motsättningar i detta. Självklart ska offret/offren få stöd i första hand och även deras anhöriga, men det borde inte finnas en motsättning i att även förövarens anhöriga, som också är brottsoffer ska kunna tas om hand och erbjudas stöd i sin bearbetning som många gånger kan komma som en chock och förändra hela livet. Det är de tre mammorna i intervjun ett bevis på.

Konsekvenserna av ett brott är alltid ohyggliga för alla som på något sätt drabbas av det. Att vara anhörig är INTE samma sak som att försvara brottet!!

Helst vill man ju bara gömma sig

Familjen till den som begår brott blir ofta bortglömd

Drabbad? Bryggan för barn till kriminella kan ge både råd och stöd. Klicka HÄR!

F.A.T.E.G. (Föreningen Anhöriga Till En Gärningsman)

Brottsofferjouren

Kvinnofridslinjen

Anhörig

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Hur länge ska anhöriga skuldbeläggas

Det finns cirka 7000 personer som sitter frihetsberövade i Sverige varje år. Av dessa personer har väldigt många minderåriga barn. Cirka 10 500 barn i Sverige varje dag, har en eller båda sina föräldrar frihetsberövade.

Några sammanlagda siffror på hur många anhöriga såsom minderåriga och vuxna barn, föräldrar, syskon, makar, sambor, nära vänner, mor- och farföräldrar det handlar om, är svårt att finna siffror på i Sverige, men om man tänker på att det handlar om 10 500 minderåriga barn, så är det inte så svårt att räkna ut att det handlar om väldigt många andra nära anhöriga som direkt berörs av ett frihetsberövande.

Dessa barn och vuxna är olika personligheter, i olika åldrar, med olika yrken. Anhöriga till kriminella räknas som brottsoffer men det är lätt att glömma bort. Sedan finns frågorna när man ska sluta sona ett brott? När man tagit konsekvenserna av brottet? Det vill säga suttit av sitt straff och börjar leva ett liv där man uppriktigt jobbat sig tillbaka till en vardag med arbete, ansvar och allt som ett hederligt liv innebär? Om det skriver min mamma idag och jag tycker inlägget är både angeläget, viktigt och läsvärt.

Inlägget finner du här: När har man sonat färdigt?

Bryggan har mycket och bra information.

Tidigare inlägg i detta ämne: Anhörig

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , ,

Annika Östberg som talare

Igår var en speciell dag för mig. Det var en dag med allmänt flyt som skulle avslutas med något jag sett fram emot länge.

Jag och Tofflan hade bestämt oss för att käka ihop på kvällen tillsammans med Pingolina och sedan gå och se Annika Östberg som var i Uppsala för att föreläsa om sitt liv och sin nyutgivna bok: Ögonblick som förändrar livet. Boken har jag skrivit om tidigare och den rekommenderar jag verkligen varmt till er som inte läst den! Middagen var jättegod från kvarterskrogen Trädgården och vi hann prata en bra stund innan det var dags att bege sig dit Annika skulle hålla sitt anförande.

Pappa slöt upp med oss då han också läst boken och ville se Annika. Så var det dags. 600 hade förbokat biljetter och 100 av dessa blev avvisade, då de ändå inte fått plats, förbokningar till trots. Mycket från föreläsningen kommer förstås från boken, men det var en hel del ”nyheter” också och en del små detaljer som inte fanns med i boken. En del saker som hon berättade fanns förstås mycket mer utförligt beskrivet i boken, än man kan berätta på en föreläsning på drygt en timme, men det var klart värdefullt att höra henne berätta om dessa saker ”live”.

En av de saker som visserligen nämns även i boken, men som kom fram på ett mer konkret sätt när jag hörde Annika tala, var hennes arbetarklassbakgrund och hur svårt det var att relatera till de barn och ungdomar hon delade sin skola och vardag med när hon flyttade till USA och hamnade i en privatskola i ett område där klassamhället var djupare indelat och dessutom låg rätt långt bort från den svenska arbetarklassen!

Nåja, att få möjligheten att lyssna på Annika Östberg var en ynnest och jag är tacksam för att jag gick dit! Det var ett starkt föredrag som innehöll både skratt, tårar och djup ödmjukhet inför livet.

Efter föredraget signerade Annika böcker och jag fick min bok signerad, samtidigt som vi hann växla några ord.

Jag vill återigen tipsa om Annikas bok: Ögonblick som förändrar livet och rekommendera att du går och lyssnar på Annika om hon kommer till din stad eller i närheten där du bor!

Tofflan har också bloggat om gårdagen och Annika HÄR!

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Att förstöra en bra story

Boken Hinsehäxan av Lillemor Östlin har filmatiserats. Jag är övertygad om att jag och många andra runt om i vårt land, satt bänkade framför TV´n på Måndag- och Tisdag kväll inför att man skulle sända filmatiseringen av Hinsehäxan. För att inta tala om alla som sitter på olika anstalter runt om i Sverige. Jag är också övertygad om att vi var nästa lika många som blev djupt besvikna i går kväll efter att del två, som var sista delen, hade sänts!

Hur man kan förstöra en så intressant historia med en så usel film övergår mitt förstånd. Det har sänts många program i Radio, TV och tidningar om Lillemor Östlin´s liv och eftersom grundhistorien är intressant för oss som är intresserade av kriminalliv, människor, orsaker och konsekvenser, så borde det inte vara så svårt att göra bra program med detta som grundtema. Men i det här fallet har man verkligen misslyckats totalt!

%22Hinseh%C3%A4xan%22%20%C3%A5terf%C3%B6renas%20med%20sina%20barn

Filmen som är i två delar på vardera en och en halv timme, är långtråkig, skådespelarna kassa (förutom hon som spelar Lillemor, då) och historien griper aldrig tag på riktigt. Det blir lite som att berätta en väldigt lång historia, under en väldigt kort tid, men fylla den med extremt lite innehåll.

Jag har alltid sett Lillemor som en väldigt karismatisk och stark kvinna, men jag tycker inte att man lyckas alls med den gestaltningen. Hennes driv kommer i och för sig fram till viss del, men det räcker inte så långt. Det som gav något plus överhuvudtaget är nostalgin från 60- och 70-talet, som filmen utspelar sig under. Det var ett lite kärt återseende, även om jag inte minns att det var fullt så trist som det framstår i filmen. (Nåja, 60-talet minns jag inte alls, eftersom jag inte ens var född då.) Om du ändå vill se den, så kan du göra det här:

Hinsehäxan Del: 1

Hinsehäxan Del: 2

Jag kan tyvärr bara ge filmen en enda etta av fem, hur gärna jag än skulle vilja ge den mer, för själva grundstoryn. Men jag tipsar mycket hellre om boken, då den är väldigt intressant ur många perspektiv. Det är en verklig förlust att man lyckades förstöra en så pass bra story med en så kass film!

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,

Intervju och Stolthet

Igår blev jag intervjuad av en tjej som går journalisthögskolan. Jag fick förfrågan för ganska länge sen om jag kunde tänka mig att ställa upp, då det handlade om anhöriga till kriminella. Eftersom det här är en av mina hjärtefrågor, så sa jag att det gick bra och sedan har vi använt lång tid för att försöka få in ett möte och en intervju.

Intervjun gick bra. Som vanligt väcker denna typ av intervjuer väldigt mycket känslor. Inför intervjun gick jag mycket och funderade på vad jag tyckte själv var viktigt att lyfta fram och förutom ”det vanliga” med att anhöriga till någon som begått kriminella gärningar, även är brottsoffer och att det inte finns förståelse/stöd eller hjälp att få, så kändes det den här gången viktigt att även få med att prata öppet om ett så tabubelagt ämne.

Hur viktigt det kan vara för att bearbeta det man har gått igenom och hur extra viktigt det är för barn att få prata öppet om det, för att de inte ska lägga på sig känslor av skuld och skam.

På väg för att möta hon som skulle intervjua mig, mötte jag mamma som kom från jobbet. Hon var jätteglad och berättade att hon redan blivit befordrad på sitt nya jobb.

Under intervjun pratade vi mycket om vad vår öppenhet har bidragit till och sanningen att säga så har den nästan uteslutande varit positiv och vi har båda fått mycket gensvar på vår öppenhet. Jag funderade på hur det hade blivit om min mamma hade kommit ut och inte valt att förändra sitt liv, så som hon gjorde under hela sitt frihetsberövande och än idag jobbar med. Jag tror inte det varit lika lätt för mig, om ens möjligt att vara så öppen med vår historia.

Idag är jag mycket, mycket stolt över min mamma!! Min kärlek till henne har funnits lika stark hela tiden, även om jag varit ledsen, frustrerad och känt skam i perioder, men den stolthet jag nu känner är en starkare känsla än någonsin!

Min mamma har kommit långt i sina förändringar. Det har inte kommit gratis utan hon har jobbat väldigt hårt med att skapa sina egna förändringar. Att vara öppen med sin historia tror jag hjälper mycket. Att hon erkände och stod för sitt brott, samt att hon var beredd att ta sitt straff tror jag också har hjälpt oss anhöriga på många sätt.

Om man börjar skylla på polisen/samhället/kriminalvården etc, så kan det ofta bli svårt för anhöriga och särskilt barn och ungdomar att förstå deras arbete och många gånger väcker det ett myndighetsförakt eller ett polishat, vilket inte kommer något barn till godo.

Idag arbetar min mamma med ett jobb hon trivs väldigt bra med, hon leder också en eftervårdsgrupp för missbruk och hon pluggar till drog- och alkoholterapeut. Hon föreläser också för myndigheter. Hon lever ett enkelt liv som hon trivs bra med och själv kan stå för och är nöjd med. Hon är aktiv i sina barn och barnbarns liv och tar hand om sina medmänniskor liksom sig själv. Hon är öppen för sin egen andlighet och arbetar aktivt för ett fortsatt nyktert liv.

Någonstans förändras vi människor på vägen. Genom erfarenheter, mognad och utveckling. Någonstans måste vi ta konsekvenserna för det vi gör, men när vi gjort det måste vi också få chansen att släppa gammalt och gå vidare. För mig är det det som är poängen med ett straff. Att avtjäna ett straff och att sedan få möjlighet att skapa sig ett annat liv än det man en gång hade. Annars vore det ingen poäng med straffet eller att släppa ut någon från ett straff. Då borde varje småtjuv få livstid på en gång och ett sånt samhälle har vi inte i dag och jag tror de flesta av oss inte önskar det heller!

Jag är vansinnigt stolt över min mamma och det hon har lyckats åstadkomma på väldigt kort tid. Hon har sannerligen inte fått något gratis, utan har uppnått den position hon har med sin egen styrka, kunskap och handlingskraft.

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,