Ken Ring och hans Samvete

Ken Ring har en programserie i Sveriges Radio just nu. Jag älskar den verkligen!

Hittills har två avsnitt sänts. I det första är Gudrun Schyman hans samvete när de diskuterar porrbranschen och det kan du lyssna på HÄR! I det andra avsnittet är Thomas Bodström Ken ´s samvete när de diskuterar kriminalitet. Det kan du lyssna på HÄR!

Jag gillar dessutom Ken Ring. Jag tycker han är en riktigt trevlig snubbe, med många viktiga poänger!

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Boktips: Håpas du trifs bra i fengelset

Susanna Alakoski. Äntligen!! Äntligen kommer hon ut med en ny bok, efter Augustprisade Svinalängorna. Som jag har väntat!

Boken Håpas du trifs bra i fengelset sätter fingret på precis rätt ställe när det gäller medberoende. När det gäller hur anhöriga till missbrukare och kriminella drabbas även som brottsoffer. Jag skulle vilja påstå att det är den första bok som jag har läst i alla fall, som tydligt visar vad som är vad, utan att behöva uttala orden!

Boken handlar om Anni och hennes bror Sami. Hur Anni blir inbjuden till anhörigvecka på behandlingshemmet som hennes bror Sami befinner sig och genomgår behandling. För vilken gång i ordningen?

Hur Anni slår bakut och inte FATTAR hur de kan TRO att HON än en gång ska uppoffra sig för sin bror? Hur de bara kan tro att hon ska kunna lämna familj, ta ledigt från jobb en hel vecka och än en gång för sin brors skull ”ställa upp” för att han ”ställt till det”. Hur Anni inte kan begripa hur detta egentligen är till för HENNES skull och kan bli ett verktyg för henne att använda i sitt medberoende till Sami, som är så uppenbart?!

Den visar så tydligt hur Anni pendlar mellan att hoppas, hoppas, hoppas att Sami ska bli drogfri och ”normal”, samtidigt som hon absolut inte vågar hoppas, för hon vet ju ändå hur det kommer att sluta och hon vill inte bli besviken. Igen.

Den berättar om hur anhöriga pendlar mellan detta fasansfulla hopp, förtvivlan och ändå en omsorg och kärlek som hela tiden bryter ner. Och bygger upp. Och bryter ner. Och…

Boken handlar också om kampen för en anhörig att verka vanlig. Men för att verka vanlig, måste man göra allt dubbelt så bra, för att det ska synas och hur ivrig man är på att det SKA synas, för att man inte vill vara som den andra. Sin anhöriga. Som är annorlunda. Hög. Eller låg. Eller bostadslös. Eller oduschad. Eller som yvigt gestikulerar när de pratar. Och pratar högt så att alla på gatan vänder sig om. Och tittar. Och inser att man inte är ett dugg normal. För att man står bredvid den anhöriga som gestikulerar och pratar högt, så att alla på gatan vänder sig om. Och den anhöriga inte ens inser att det här är onormalt, utan tror att h*n är charmig och rolig. Och att det är därför alla tittar.

Boken har ett starkt anhörigperspektiv, men också ett perspektiv på personliga tragedier, stigmatisering och på vårt rättsväsende och även kritiska delar mot det, som gör boken inte bara intressant och bra, men också mycket, mycket viktig!!

Ur boken:

”Det gör mer ont när du återuppstår från de döda än när du dör. Skulle vilja döda dig. Nu tvingas jag att gå igenom allting en gång till. Fast baklänges. Och du svarar inte på brev. Människor i fängelse svarar inte på brev.”

LÄS den här boken! LÄS den!! LÄS den!!

Riksbryggans hemsida. För barn till föräldrar i fängelse.

Intervju med Susanna Alakoski i Efter Tio:

Malou ´s bokklubb om Håpas du trifs bra i fengelset:

Björn Granath läser ur Håpas du trifs bra i fengelset:

Jag ger boken tio tonårsmorsor av fem, nej det går ju inte, så jag får nöja mig med fem av fem:

Tonårsmorsa Tonårsmorsa Tonårsmorsa Tonårsmorsa Tonårsmorsa

För andra boktips, gå in på Boktipset!

Och du! Glöm inte bort den här boken! Bara LÄS den!!

Follow mrsxanadus on Twitter

bloglovin

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , ,

Svensk Maffia

Jag har precis läst ut boken Svensk Maffia, skriven av journalisterna Lasse Wierup och Matti Larsson och utgiven på Norstedts Förlags AB 2007.

Jag måste säga att jag tycker att boken speglar en trovärdig verklighet för de gäng man tar upp i boken. Den är skriven på ett intressant sätt utan att försköna brottslighet eller heller för den delen sticka under stolen med vad ett våldsamt samhälle faktiskt ställer till med. Naturligtvis är det helt omöjligt för oss ”vanliga” människor att kontrollera sanningshalten i boken, men jag tycker att författarna försökt spegla så många delar som möjligt.

Man har intervjuat poliser, åklagare, kriminella ledare, avhoppare och anhöriga. Det blir trots allt ett ganska brett spektra och bidrar förhoppningsvis till riktigheten i de uppgifter man lämnar. Jag tycker att boken är välskriven och att man berättar på ett intressant, närgånget och upplysande vis. Det som förvånade mig lite är att många brott som funnits med i media där man bara fått läsa att man gripit en rånare eller att ett mord har begåtts, men att man inte fått veta mer om, i boken pekas en hel del gängmedlemmar ut för dessa brott och det är intressant att veta att det man genom media har uppfattat som en enskild kriminell handling, visar sig vara en liten del av en större uppgörelse mellan olika gäng.

Någon som kanske inte helt otippat framkommer genom boken, men som förstärker de tankar jag har haft runt organiserade gäng, är att det förefaller mycket vanligt att det i grund och botten är ganska vilsna, sökande små pojkar som vill något mer, eller som helt enkelt har en önskan om att vara en del av en gemenskap. En gemenskap de inte lyckats ta sig i, på ett sätt som många av oss tar oss in i samhället. Detta utanförskap, eller snarare känslan av utanförskap blandas mycket med en känsla av att inte vara som ”alla andra”. Att få vara en unik människa, att få vara ”någon”. På det sättet är det inte svårt att förstå varför nyrekryteringen av ungdomar som gängmedlemmar är så enkel och så utbredd. Alla vill vi känna känslan av att vara någon, att vara betydelsefull för någon annan, att få vara en del av ett kontaktnät där man tar hand om varandra, känner gemenskap och känner ett egenvärde.

Jag tycker att det är ett samhällsmisslyckande när vi har en massa ungdomar som inte lyckas hitta denna känsla i vårt samhälle och därför letar sig ut till, eller blir uppletade och rekryterade av gäng.

Lite ironiskt är det därför att många av de intervjuade medlemmarna som hoppat av de olika gängen beskriver hur det var just denna känsla av gemenskap och ”brotherhood”-känsla som lockade dem till gängen, men att det också var avsaknaden av detsamma som fick dem att hoppa av. Många är de som anser sig lite lurade för att man menar att den där gemensamheten inte alls existerade i deras gäng, utan att det bara var en illusion som inte var en verklig del av deras gäng.

Många av gängmedlemmarna är unga förortskillar som önskar något mer av livet. Som ung är det lätt att uppleva sig själv som odödlig och att man kan ”göra vad man vill” då ändå ingen kan stoppa en. Jag önskar dessa ungdomar ägnade några minuter åt statistik för deras egen framtid. Dödligheten för dessa gängmedlemmar förefaller nämligen att vara extremt hög, när man läser denna bok!!

Jag önskar att dessa killar inte kände sådant förakt för livet, utan använde all sin kreativitet (som de uppenbarligen besitter) till att göra något bra med sina liv. Ett liv där de kunde få avnjuta en annan sorts respekt, ett liv där de fick möjlighet att vara någon som inte är föraktad av samhället och framför allt önskar jag att de kunde få ta del av en himla massa ödmjukhet och kärlek, för det gör oss trots allt till lyckligare människor!

Helt klart är att de inte är några duvungar, utan de har en hel del på sitt samvete, jag kan ändå inte låta bli att undra, när jag läser boken, om man verkligen inte kunnat göra något för att stoppa utvecklingen hos dessa ungdomar INNAN det gått så långt? Riktade insatser i förorten INNAN man går med i gäng och påbörjar en kriminell bana.

Boken är intressant och välskriven och jag rekommenderar den varmt.

Boken får fyra ”tonårsmorsor” av fem möjliga!

Tonårsmorsa Tonårsmorsa Tonårsmorsa Tonårsmorsa Tonårsmorsa

Jakten på Kriminella gäng del: 1

Jakten på Kriminella gäng del: 2

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Finländare drar kniv och muslimer vill införa sharialagar

Mabou och Binta i Gottsunda

En väldigt provokativ rubrik, men jag har något jag vill säga:

Bloggaren Rebelsoul bloggar om Livet i Gottsunda. Hennes allra första blogginlägg handlar om att lyfta fram positiva saker med förorten Gottsunda. (läs gärna min kommentar i det inlägget, då det förklarar min åsikt i frågan) För er som inte känner till Uppsala eller Gottsunda, kan jag berätta att Gottsunda är en förort med så kallad Ghetto-stämpel.

Jag har tänkt att blogga om detta hela min sjukdomstid och min åsikt i frågan. Men jag har varit lite för krasslig för att orka sitta och leta källor och länka och huvudet har inte känts helt klart för att skriva detta inlägg. Nu gör jag det då jag börjar piggna till. Jag blev dock lite överraskad när jag ser att bloggaren själv har lyft fram just det första inlägget i ett nyare inlägg.

I Gottsunda är det så att de flesta i Uppsala inte vill flytta dit, men det jag lagt märke till är att av de jag känner som faktiskt bor i Gottsunda, är det ingen som vill flytta därifrån. Gottsunda har, sedan jag flyttade till Uppsala 1986 haft ett dåligt rykte. Dock har det fått konkurrens på senare år med både Stenhagen och Gränby. Även Nyby (i närheten av där jag bor) har fått något sämre rykte med åren. Varje stad i Sverige har ett område med sämre rykte. Dessa områden är idag ofta väldigt invandrartäta, även om det inte alltid varit så. Eller rättare sagt, det var inte så vanligt med invandrare utanför norden, utan det var vanligt med invandrare från t.ex. Finland.

Jag har själv bott i ett liknande område utanför Sundsvall, som heter Bredsand, under ett år. Jag har skrivit om det tidigare. Under den tiden var det inte särskilt mycket invandrare i Sundsvall, men området hade ändå ett dåligt rykte och jag ska inte sticka under stol med att vi var med om ganska obehagliga saker under det året. Vi fick bevittna både misshandel, en knivbeväpnad man försökte ta sig in i vårt hem, sönderskurna bildäck och en hel del annat, trots att vi bara bodde där ett år. Men det som slår mig när jag tänker tillbaka på den tiden och även hör om saker som händer i Gottsunda är ungdomars energi och glädje.

Jag kan inte komma på några ungdomar som jag mött genom åren som haft mer konkret energi och glädje över att bedriva kulturella och musikaliska projekt, än ungdomar i just dessa Ghetto-områden. Det sjuder av glädje över skapandet och att faktiskt finna en tillhörighet. På den tiden hade vi ungdomar som var fosterbarn hos oss och min mamma var väldigt engagerad i ungdomarna i detta område. Både då hon arbetade på en högstadieskola i en s.k. problemklass, men även på fritiden var djupt engagerad i ungdomar. Vi hade mer eller mindre en fritidsgård hemma hos oss på kvällarna och helgerna, trots att vi bara bodde ett hus från den riktiga fritidsgården. Det som var genomgående för dessa ungdomar var sysslolösheten och känslan av ett utanförskap. Sysslolösheten gjorde att många ungdomar bedrev tiden genom att skära sönder bildäck och liknande saker. Jag tycker det är lätt att jämföra med den problematik som idag finns i Gottsunda med ungdomar som bränner bilar.

Idag är det många ”mörka” invandrare som hänvisas till dessa miljonprogram. När jag var liten så var det många med Finländsk bakgrund som blev hänvisade till miljonprogrammen. Idag är det invandrare från hela världen. Gemensamt med tidigare och nu är att man ”skyfflar undan problemen” till dessa områden. Det är folk med missbruk, äktenskapsproblem, ungdomsproblem, alkoholism, f.d. kriminella som skyfflas ihop till dessa områden. Det finns naturligtvis en hel del familjer och enstaka personer utan några som helst sociala problem som bor i dessa områden också. Tyvärr försvinner de lite i mängden och det är inte de man lägger märke till.

Det jag tycker är väldigt trist är att när jag var barn så var det de Finländska invandrarna som fick skulden för områdets dåliga rykte. De som inte klarade språket så bra. De som inte kunde finna känslan av gemensamhet i vårt samhälle. De som hade svårt att uttrycka sig och sina tankar och känslor. Det är alltid lätt att skylla på de som inte kan, eller har svårare att försvara sig. Finländarna var i Svenskarnas ögon, alkoholister som hade hett temperament och gärna drog kniv.

Idag skyller vi gärna på utomeuropeiska invandrare. Särskilt invandrade muslimer är tacksamma att skylla miljonprogrammens problematik på. De har hett temperament och vill inte integrera sig i samhället. De vill införa sharialagar i Sverige och de slår sina kvinnor.

Dessa exempel ovan är naturligtvis fritt flödande fördomar. Det lustiga är att Finländare blev så ”rumsrena” när vi fick andra invandrargrupper. Idag är det helt okej att vara Finländare i Sverige, men stackars dig om du råkar vara från mellanöstern och dessutom muslim.

Själv tror jag att man gör det väldigt lätt för sig att skylla problem på olika invandrargrupper. Jag tror svaret är lite bredare än så. Jag tror huvudproblemet ligger i klassfrågan. Att dessa områden också har många fler invånare än andra områden är ett annat svar på frågan. Men jag tror också att det handlar om att få människor att känna sig delaktiga i samhället.

Jag tror att det är viktigt att varje ungdom får ta konsekvenserna av sitt handlande, men jag tror också att vi vuxna måste ta på oss ett ganska stort ansvar. Jag blir orolig när jag ser och hör hur ”golar-snacket” går bland ungdomar. Att det råder ett polishat och myndighetsförakt bland många ungdomar, särskilt i dessa områden är inte heller ett okänt problem. Men där tror jag att vi vuxna har ett oerhört stort ansvar. Vi måste vara tydliga med att förklara för våra ungdomar att poliser är viktiga i vårt samhälle och varför de är det och att andra myndigheter är av vikt för ett fungerande samhälle. När ungdomar ser att poliser begår fel och misstag är det viktigt att förtydliga för ungdomar att detta är fel och inte acceptabelt, samtidigt som det handlar om individer och att man inte kan hata alla poliser och myndigheter för det. Här ligger förstås ett stort ansvar hos våra poliser när de bemöter våra ungdomar. Jag hoppas att den satsning som polisen just nu ska göra på Gottsunda, ska mynna ut i något positivt och inte stegra det negativa.

I ett samhälle där vi lever tillsammans är det viktigt att våra ungdomar får chans att känna delaktighet, men också att de får hjälp att reda ut vissa begrepp där de känner sig orättvist behandlade. Det är också viktigt att de får möjlighet till positiv utveckling. Särskilt i stora områden där det är lättare att få respekt och uppmärksamhet för det negativa man gör i stället för det positiva. Vi får inte heller glömma att bakom denna kriminalitet, bakom dessa destruktiva beteenden så döljer sig oftast en liten människa som kanske inte fått sina behov tillfredsställda.

Jag tycker det är viktigt att stärka alla positiva krafter och positiva projekt, både vad gäller kommunala och statliga satsningar på dessa områden, men också de positiva projekt som enstaka personer, vuxna eller ungdomar startar i våra miljonprogram.

Nej, s.k. Ghetton har funnits i nästan alla städer i Sverige, långt tillbaka, innan invandringen till Sverige var utbredd och problemen som finns i dessa områden är större än att det går att skylla allt på invandrare.

Därför hyllar jag också Rebelsouls blogg Livet i Gottsunda, då hon på ett positivt sätt försöker att lyfta fram just det positiva i Gottsunda!

Slutligen mina egna små tankar kring detta: Tänk om vi kunde samla alla dessa ”Ghetto-ungdomars” energi, kraft och vilja att vara delaktiga till något positivt, vilken oerhörd tillgång det skulle kunna vara för både ungdomarna, men också för vårt samhälle!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Boktips!!

Jag beklagade mig just härom dagen att jag läser mycket mindre nu och därför skriver jag också om färre böcker som jag rekommenderar. Nu stämde inte det denna gång. Dagen efter jag läste ut den förra, d.v.s. i Tisdags, så fick jag en ny bok i handen av en kollega.

Jag fick nämligen Mia Törnbloms nya bok; Så dumt! .

Inte nog med att jag bara älskar bilden på omslaget, hela boken är helt fantastisk! Mia Törnblom har en förmåga att vara självutlämnande utan att bli någon man ska tycka synd om.

Den handlar om hennes eget missbruk och vägen ur det genom de tolv stegen . Den handlar om att det var fåfänga som ledde henne in i missbruket och om hur lång vägen tillbaka är. Hur det inte bara handlar om att bli drogfri utan även om att förändra sitt sätt att tänka, om att gottgöra alla man skadat i sitt missbruk och att förlåta sig själv. Det handlar också om att släppa känslor av skuld och skam efter att man tagit itu med dem från grunden, för att sedan klara av att leva vidare.

Just när det gäller skuld och skam så tror jag att dessa känslor sitter djupare hos de flesta kvinnor än hos de flesta män. Särskilt för de kvinnor som ”nått botten”. Jag tror att det från samhällets sida finns ett mycket större fördömande mot kvinnor än mot män som har fastnat i missbruk och kriminalitet. Mias bok är naken och hon visar hur sårbar och utlämnad en kvinna i gravt missbruk är. Den visar också på djupaste sorg, samtidigt som den inger hopp och glädje.

Jag ska inte berätta så mycket mer om boken, för det här är en bok som jag önskar att alla skulle läsa. Jag ger boken fem Tonårsmorsor av fem möjliga; med andra ord: LÄS boken!

Tonårsmorsa Tonårsmorsa Tonårsmorsa Tonårsmorsa Tonårsmorsa

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

SPEAK UP!

Beenie Man speaks up!

Yared speaks up!

Och ja, som svar på Yareds uttalande, det var inte bara artister och funktionärer som blev illa behandlade av vissa poliser, det skedde även mot ungdomar från Uppsala. Dels som obegripligt blev intagna för drogtestning, men även som blev slagna och nedvärderade för att de bor i ”fel” område i Uppsala. Jag har förstahandsuppgifter på unga killar från stadsdelen Gottsunda som blev påhoppade av poliser, ivägkörda och även slagna för att de inte ”hade på reggaefestivalen att göra”.

Att de skulle anmäla det hela, är tydligen uteslutet enligt de uppgifter jag fått, vilket jag tycker är synd!

Det trista när saker som detta sker är att som den obotliga optimist jag är, så är jag övertygad om att många som besöker reggaefestivalen, är drogfria, icke kriminella personer som kommit för att njuta av god musik, bra artister och trevlig stämning! Lika övertygad är jag om att många poliser som var på reggaefestivalen utförde ett bra jobb, följde de lagar och förordningar som finns och gjorde sitt bästa för att inte kränka människor.

Tyvärr när det finns reggaefantaster som konsumerar droger på festivalen och tyvärr när det finns poliser som ser som sin uppgift att kränka människor, förstör de för så många andra. Det är tyvärr detta många kommer att minnas från festivalen, inte alla dessa människor som gjorde det de var där för! Tyvärr!

Tillägg 12/8-08: Yared riktar idag skarp kritik mot några av poliserna! Just den kritik som gäller civilpoliser som inte legitimerat sig, var det som hände med det unga pojkgäng jag nämner i detta inlägg! Polisen svarar på Yareds kritik!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , ,