Intervju och Stolthet

Igår blev jag intervjuad av en tjej som går journalisthögskolan. Jag fick förfrågan för ganska länge sen om jag kunde tänka mig att ställa upp, då det handlade om anhöriga till kriminella. Eftersom det här är en av mina hjärtefrågor, så sa jag att det gick bra och sedan har vi använt lång tid för att försöka få in ett möte och en intervju.

Intervjun gick bra. Som vanligt väcker denna typ av intervjuer väldigt mycket känslor. Inför intervjun gick jag mycket och funderade på vad jag tyckte själv var viktigt att lyfta fram och förutom ”det vanliga” med att anhöriga till någon som begått kriminella gärningar, även är brottsoffer och att det inte finns förståelse/stöd eller hjälp att få, så kändes det den här gången viktigt att även få med att prata öppet om ett så tabubelagt ämne.

Hur viktigt det kan vara för att bearbeta det man har gått igenom och hur extra viktigt det är för barn att få prata öppet om det, för att de inte ska lägga på sig känslor av skuld och skam.

På väg för att möta hon som skulle intervjua mig, mötte jag mamma som kom från jobbet. Hon var jätteglad och berättade att hon redan blivit befordrad på sitt nya jobb.

Under intervjun pratade vi mycket om vad vår öppenhet har bidragit till och sanningen att säga så har den nästan uteslutande varit positiv och vi har båda fått mycket gensvar på vår öppenhet. Jag funderade på hur det hade blivit om min mamma hade kommit ut och inte valt att förändra sitt liv, så som hon gjorde under hela sitt frihetsberövande och än idag jobbar med. Jag tror inte det varit lika lätt för mig, om ens möjligt att vara så öppen med vår historia.

Idag är jag mycket, mycket stolt över min mamma!! Min kärlek till henne har funnits lika stark hela tiden, även om jag varit ledsen, frustrerad och känt skam i perioder, men den stolthet jag nu känner är en starkare känsla än någonsin!

Min mamma har kommit långt i sina förändringar. Det har inte kommit gratis utan hon har jobbat väldigt hårt med att skapa sina egna förändringar. Att vara öppen med sin historia tror jag hjälper mycket. Att hon erkände och stod för sitt brott, samt att hon var beredd att ta sitt straff tror jag också har hjälpt oss anhöriga på många sätt.

Om man börjar skylla på polisen/samhället/kriminalvården etc, så kan det ofta bli svårt för anhöriga och särskilt barn och ungdomar att förstå deras arbete och många gånger väcker det ett myndighetsförakt eller ett polishat, vilket inte kommer något barn till godo.

Idag arbetar min mamma med ett jobb hon trivs väldigt bra med, hon leder också en eftervårdsgrupp för missbruk och hon pluggar till drog- och alkoholterapeut. Hon föreläser också för myndigheter. Hon lever ett enkelt liv som hon trivs bra med och själv kan stå för och är nöjd med. Hon är aktiv i sina barn och barnbarns liv och tar hand om sina medmänniskor liksom sig själv. Hon är öppen för sin egen andlighet och arbetar aktivt för ett fortsatt nyktert liv.

Någonstans förändras vi människor på vägen. Genom erfarenheter, mognad och utveckling. Någonstans måste vi ta konsekvenserna för det vi gör, men när vi gjort det måste vi också få chansen att släppa gammalt och gå vidare. För mig är det det som är poängen med ett straff. Att avtjäna ett straff och att sedan få möjlighet att skapa sig ett annat liv än det man en gång hade. Annars vore det ingen poäng med straffet eller att släppa ut någon från ett straff. Då borde varje småtjuv få livstid på en gång och ett sånt samhälle har vi inte i dag och jag tror de flesta av oss inte önskar det heller!

Jag är vansinnigt stolt över min mamma och det hon har lyckats åstadkomma på väldigt kort tid. Hon har sannerligen inte fått något gratis, utan har uppnått den position hon har med sin egen styrka, kunskap och handlingskraft.

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Julkalender Lucka 15

Många barn lever i trygghet. Många barn växer upp med sina föräldrar och det är ofta en grundtrygghet i sig.

Men så finns det barn som inte gör det. Barn som kanske en dag vaknar upp ur sängen av att polisen gör en husrannsakan. Barn som rycks upp ur en trygg eller redan otrygg värld och barnets ena eller båda föräldrar blir frihetsberövade.

Ibland har barnen förstått att något inte är som det ska. Det finns till och med barn som upplever en lättnad över att få slut på något de varit otrygga i. Men ofta blir det också en total chock för barnet att få en eller båda sina föräldrar frihetsberövade.

Många kanske tror att det handlar om 5 eller 100 barn på ett år, men faktum är att det är ca 10.500 barn i Sverige idag som fått sin ena eller båda sina föräldrar frihetsberövade.

Oavsett hur det hela går till så blir det en traumatisk upplevelse för ett barn. Trauma för att man bryskt blir sliten från sitt hem och sina föräldrar, eller trauma för att man inte får bo och leva med en eller båda föräldrarna. Skam för att ens förälder kanske har begått ett brott. Skuld för att man själv kanske tror att man har en del i det. Skam för att ens kompisar och omgivning nu ska tro att man har en dålig förälder, trots att man själv kanske känner samma starka kärlek till sin förälder som tidigare.

Känslor av hat till samhället för att man kanske inte vill tro att ens förälder har begått ett brott och därmed tycker att det är samhällets fel att ens förälder är frihetsberövad. Ibland kan en förälder bli frihetsberövad under en period, trots att den faktiskt sedan blir frikänd och inte har begått ett brott.

Oavsett hur det går till eller hur ett barn upplever ett frihetsberövande av en eller båda sina föräldrar, så är det nästan alltid en svår och jobbig process. Med detta arbetar Bryggan som finns på många ställen runt om i Sverige. Riksbryggan har länkar till samtliga bryggor.

Så här skriver Bryggan om sig själva:

”RiksBryggan arbetar för att synliggöra och förbättra förhållandena för barn vars föräldrar är aktuella inom kriminalvården. De viktigaste personerna i barnens liv är deras föräldrar och vi arbetar också för att stödja dessa i att ta ansvar för sitt föräldraskap, både den som avtjänar sitt straff och den som finns på ”utsidan”.”

Bryggan arrangerar många olika aktiviteter för barn som har en eller båda föräldrarna frihetsberövade och de har många viktiga organisationer i ryggen, bland annat Kriminalvården, som just nu har en efterlysning av barn och ungdomar till frihetsberövade föräldrar på sin sida.

För att ge ett bidrag, gå in på Bryggans lokala föreningar och se hur du kan stödja en specifik avdelning. (Det går säkert att stödja organisationen i sin helhet också, kontakta då Riksbryggan!) För Bryggan Norrköping kan du ge ett bidrag genom att klicka på DENNA länk och läsa längst ner på sidan!

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , ,

Vi är många brottsoffer

Något som snabbt blev uppenbart när jag startade bloggen Någons mamma – Någons dotter är hur tabubelagt ämnet runt anhöriga till kriminella är. Många är de mail och kommentarer jag fått genom åren   från oroliga, ledsna, arga, förtvivlade anhöriga. En del har varit upprörda över polis, rättssystem, kriminalvården eller socialtjänstens olika agerande.

En del har varit arga och tagit avstånd från sina anhöriga och andra som begått kriminella handlingar. En del har försvarat sina anhöriga, en del har känt sig svikna av dem.

Men de allra, allra flesta har känt skam och förtvivlan. De har en familjemedlem som de älskar, men som har begått ett brott som de inte kan acceptera. Det verkar vara många som har uppfattningen om att man måste välja. Antingen stöttar man brottet, eller så tar man avstånd från sin anhöriga.

Jag menar att det inte är så att man behöver välja. Jag menar att om man anser att den här anhöriga har en massa bra egenskaper, eller att man älskar den personen, så behöver man inte sluta älska eller att de bra egenskaperna försvinner för att man gör något dåligt, även om det är olagligt och moraliskt förkastligt i sig.

Jag tror det är viktigt att se den skillnaden. Naturligtvis finns det kriminella som skadar sina anhöriga så mycket över sitt sätt att leva att det kanske är bättre att bryta relationen för att den är destruktiv och ohälsosam för att den/de anhöriga ska kunna leva ett värdigt liv. Dessa personer finns naturligtvis. Men jag tror att de flesta människor älskar och månar om sina anhöriga och gör det de kan för att upprätthålla en bra relation. Om relationen är destruktiv så handlar det ofta om att det finns ett medberoende i botten och då kan man ju även välja att ta tag i det.

Som vuxen kan det förstås vara mycket lättare att se när en relation är bra, än för ett minderårigt barn. Därför är det viktigt att de vuxna omkring ser barnen på riktigt och vågar se vad barnets behov är. Även om en förälder har ett missbruk eller håller på med kriminalitet eller något annat som kan vara skadligt, så är det viktigt att komma ihåg att nästan alla barn har ett behov av sina biologiska föräldrar. Ibland kanske det inte är möjligt, för barnets bästa, att man kan bo med sina föräldrar, men i nästan alla förälder/barn relation finns det skäl till att man ska kunna ha någon form av umgänge. För barnets skull. Även om det naturligtvis finns undantag.

En av de saker som förvånat mig allra mest, är alla de människor som har kontaktat mig genom åren och som arbetar inom rättskedjan. Det är poliser, jurister, frivårdare, men mest kriminalvårdare som själva arbetar på ”ena sidan” rättssystemet men som har en anhörig som sitter frihetsberövad. De allra flesta som har kontaktat mig är mödrar som arbetar i rättskedjan och har en son som sitter frihetsberövad.

Inom dessa yrken framgår det tydligt att detta ämne, att vara anhörig till någon som begått ett brott, är allra mest tabubelagt. Då jag själv också har arbetat just inom rättskedjan (den starkaste anledningen till att jag inte pratat så högt om att jag är anhörig) så har detta därför av naturliga skäl kommit att intressera mig särskilt, även om jag aldrig har nämnt mitt yrke varken här eller i den anonyma bloggen.

En av alla de kommentarer som jag har fått i den anonyma bloggen kommer av en person som kallar sig ”dubbel”:

Har läst bloggen sedan förra året i begynnelsen. Ni skriver så underbart bra med värme och kärlek. Jag har inte skrivit något förut, men nu skriver jag för att säga att de anhöriga oftast är de som lider mest. Som anhörig så är det bara att gilla läget och bara hoppas på att de man möter inom Kriminalvården har den empati och säkerhetstänkande som gagnar alla. Förra året så blev min son häktad och fick ett alldeles för högt straff för det han hade gjort. Det bemötande som jag fick var under all kritik. Kanske jag upplevde det mer så eftersom jag har ett förflutet inom Kriminalvården på 30 år. Tilläggas ska att jag ej har suttit inne utan har arbetat inom den vården i 30 år. Så det är inte lätt att vara mamma till en son som sitter inne och samtidigt jobba där.
Som vårdare känner jag att det är så oerhört viktigt hur man bemöter intagna och deras anhöriga. Viktigt att man ser till person och inte till brott. Att man kan göra egna bedömningar ist för att vara paragrafryttare. Hoppas att vi alla får en bra sommar trots allt. Slumpen är ingen tillfällighet:)”

Jag tycker att kommentaren är talande av många skäl och den kommentaren är alltså bara en av många som kommit från både denna person och många, många andra anhöriga som arbetar inom rättskedjan själv och har en nära anhörig som sitter/suttit frihetsberövad.

Så vad säger detta om den anhörige? Jag vet att många av de utbildningar som finns för just yrken inom rättskedjan och som vänder sig direkt till personer som ska arbeta med kriminella säger att man måste skilja på brott och person. Jag tror att det är en bra grund att stå på. För även om det är personen i fråga som har begått ett galet brott, så är ju inte någon kriminell människa sitt brott. Man har av ibland förklarliga och ibland helt oförklarliga och obegripliga skäl begått ett brott, men även brottslingar med ett gediget register har ju andra sidor också. Sidor där de kan lyfta fram konstnärlighet, empati, stötta sina medmänniskor, vara en jäkel inom sitt yrke eller vara en älskad son eller någon som älskar sitt barn.

Människan är en komplex varelse som inte är ond eller god, men sedan finns det förstås människor som lyfter fram något ont oftare än det goda och tvärt om.

Jag har många gånger funderat på varför det är mer tabubelagt att ha en anhörig som är frihetsberövad eller dömd beroende på vilket yrke man själv har och hur ska man våga börja prata om det?

De jag har varit i kontakt med har alla vittnat om samma sak att om de säger att de har en anhörig, till exempel en bror som sitter inne och man i nästa andetag meddelar ”men vi har inte haft kontakt på 10 år p.g.a. hans missbruk och kriminalitet”, då är det sällan någon som ”dömer en”. Men om man i stället säger: ”Jag har en bror som är kriminell, jag besökte honom på en anstalt förra helgen” då upplever de flesta att man blir uppfattad med skepsis och fördömande. Som anhörig blir man ifrågasatt.

Om det vill jag tala. Jag vill lyfta fram särskilt till de som arbetar inom dessa yrken om vikten av mottagande från de som arbetar inom yrken som kommer i kontakt med oss anhöriga. Om hur viktigt bemötandet är från socialtjänst, polis, kriminalvård, frivård och andra som kommer i kontakt med anhöriga i utsatta lägen.

Christer Nordström vid polisen i Uppsala har lyft fram detta med anhöriga som brottsoffer i en intervju:

”Han framhåller också att det finns “brottsoffer ” som lätt glöms bort. Det är anhöriga till den som begått brottet. De är lika oskyldigt drabbade som de som utsatts för själva brottet. Många anhöriga till kriminella bär ofta på skuldkänslor, sorg och förtvivlan över vad personen har gjort, trots att det inte på något sätt är deras fel det som inträffat. – Sympatin för dessa anhöriga är oftast inte så stor hos allmänheten, men vi inom polisen är trä nade att bem öta alla utsatta människor lika, anser Christer.”

Idag finns det mellan 8 000-10 000 minderåriga barn som har en eller båda sina föräldrar frihetsberövade eller med fotboja. Dessa barn måste få chans att bearbeta det faktumet och det är svårt i en sluten värld där ämnet är tabu. Om det är 8 000-10 000 minderåriga barn, så kan man bara spekulera i hur många andra anhöriga som går igenom det här. Vuxna barn, föräldrar, syskon, makar och nära vänner etc.

Jag tror att det viktigaste är att lyssna på deras upplevelser utan att lägga någon värdering. Det är vi så ”duktiga” på att göra ändå…! Att ta på oss den skuld och skam det innebär att ha en anhörig som begått ett brott som vi inte tycker är okej.

Därför är också boken: Som en blomma på månen, så oerhört viktig!!

Som en blomma på månen, kan beställas hos Adlibris och Bokus.

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,