Att kunna ta emot kritik

Ibland är det svårt att ta kritik. Men jag tror det är jättebra att kunna ge och få kritik. Däremot måste man själv hålla isär vad andra tycker och vad man själv tycker. Det är inte alltid lätt. För som människor är vi oftast benägna att göra människor omkring oss nöjda.

När man får kritik kan man agera på två sätt, i princip:

  • Slå kritiken ifrån sig
  • Rannsaka sig själv och fundera på om det ligger något i kritiken

Att rannsaka sig själv behöver inte nödvändigtvis betyda att man håller med. Det är snarare så att man bör gå in på djupet av sig själv och fundera. Ligger det något i kritiken? Varför ges jag denna kritik? När man rannsakat sig själv och funderat klart kan man komma fram till två slutsatser:

  • Kritiken stämmer
  • Kritiken stämmer inte

Därefter finns det också två vägar att gå om man tycker kritiken stämmer:

  • Man tycker själv att det är något man vill ändra på. Man har kanske inte tänkt på sitt beteende, men kommer fram till att det inte är en särskilt trevlig egenskap man haft och att man vill välja bort den.
  • Man tycker det stämmer in på en själv, men man tycker inte det är felaktigt att bete sig på det sättet.

1044425_10151974217661844_262424453_nJag tror att det här med rannsakan är viktigt. Det är så lätt att fastna i ett mönster och att vi själva lätt blir blinda för det. Då är det bra att bli uppmärksammad. I alla fall om kritiken framförs på ett vettigt sätt. Alltså inte mitt uppe i en konflikt med någon, eller på ett elakt sätt, eller ens av en person som vi vet inte gillar oss, eller som bryr sig mer om att fördöma än att faktiskt hjälpa oss. Men i annat fall tror jag det är bra med kritik.

Jag tänker att vi människor hela tiden utvecklas och att det är viktigt att kunna fortsätta utvecklas och bli bättre människor. Inte bättre än någon annan, utan lite bättre än vad vi själva har varit.

Ibland ändrar vi åsikter över tid och det är ju inte så konstigt. Vi utvecklas ju. Att byta åsikt tycker jag är ett tydligt tecken på ett öppet sinne. Att våga ta till sig ny information och att skapa sig nya insikter, vilket kan leda till helt nya åsikter. Som talesättet: När vi vet bättre, så gör vi bättre.

Att förlora en bowlingmatch är en sak, men att "förlora ansiktet" för ett dåligt beslut är något helt annat...

Att förlora en bowlingmatch är en sak, men att ”förlora ansiktet” för ett dåligt beslut är något helt annat…

Sen tror jag att det är olika svårt för olika människor att ta kritik. Jag tror det finns de som ganska lätt kan ta till sig kritik och så finns det de som tycker det är jättesvårt och till och med har svårt att se sig själv utifrån och med andra ögon, även när de får något konkret påtalat.

Jag tror att jag har både lätt och svårt att ta till mig kritik. Lätt på det sätt att jag gärna lyssnar, rannsakar mig själv på djupet, funderar och blir lätt självkritisk. Lätt också för att jag är benägen att förändra mig för att bli en bättre människa. Svårt just för att jag tror att jag lätt blir för självkritisk. Jag tror att jag ofta tar det väldigt personligt också. När jag får kritik så påbörjar jag en rätt djup process och den kan ta ett bra tag. När kritiken är helt obefogad så har jag ändå svårt att släppa den. Det tar ett bra tag innan jag lyckas. Jag tror själv att det har med min HSP att göra. Den där känsligheten när jag får kritik och att jag helt tiden känner att jag måste göra något åt mig själv. När jag tycker att kritiken är relevant så jobbar jag kanske lite för hårt med att förändra mig och förbättra mina brister. Det kan ju vara bra på ett sätt också, förstås, men lite mer ”lagom” hade jag nog föredragit.

Däremot, när jag inte tycker att kritiken är relevant eller alls befogad, så tar det lite för lång tid för mig att släppa även det, men när jag väl gör det, så känns det ofta som jag lyckas vända det till en styrka. Jag tror det beror på att jag verkligen klivit ned på djupet av mig själv i min självrannsakan och jag tror det är något som ger oss styrka och får oss att växa i slutänden. Helt enkelt något som bygger upp mig.

Ibland är det lättare att slå på sig själv än att förlåta sig själv. Blåmärket på bilden har inget med blogginlägget att göra.

Ibland är det lättare att slå på sig själv än att förlåta sig själv. Blåmärket på bilden har inget med blogginlägget att göra.

Den hårdaste domaren är dock ofta vi själva. Att slå på sig själv och förbanna våra brister eller dåliga beslut, där känns det inte som det finns någon ände. Jag tror ofta att de flesta av oss kvinnor är snabbare att slå på oss själva än män generellt är. Jag tror också att vi generellt slår mer på oss själva och har svårt att förlåta oss för misstag vi gör, som får negativa konsekvenser. Särskilt i förhållande till våra barn och vårat agerande i uppfostran av våra barn. Jag tror tyvärr också att vi kvinnor i större utsträckning än män gärna slår ned på andra kvinnor och dömer deras handlanden.

Hur gör vi då för att bli bättre människor? Att faktiskt bli bättre personer i morgon än vi var igår? Jag tror vi får backa bandet lite. Börja med att försöka rannsaka oss själva när vi får kritik och när vi sedan fått den, acceptera att ingen är perfekt, att vi alla har våra fel och brister. Att acceptera oss själv för den otillräckliga människa vi är. Att inse att ibland är det faktiskt tillräckligt att vara otillräcklig. Jag tror också att vi alla kan jobba mer på att lyfta andra kvinnor i vår omgivning. Att säga att någon gjort ett bra jobb. Du kanske inte tyckte personen gjorde ett bra jobb igår, eller förra veckan, men om personen gjort ett bra jobb idag, säg det! Det kostar inget. Om någon har en snygg tröja på sig, säg det! Du blir inte en sämre människa för att du lyfter upp en annan människa. Tvärt om så tror jag på positiva effekter. Om du uppmuntrar och lyfter folk i din omgivning så faller det tillbaka på dig själv. Dels genom att någon annan kanske lättare lyfter upp och uppmuntrar dig nästa gång, men även genom att du själv blir gladare och upplyft av att uppmuntra andra människor omkring dig. Positivitet har en spridande effekt.

Vilken typ av uppmuntran skulle du själv uppskatta? Prova redan idag. Ge en person i din närhet den sortens uppmuntran du själv skulle vilja ha och fundera på hur det fick dig att känna. Det spelar ingen roll om det är en familjemedlem, en arbetskollega, en klasskompis eller helt enkelt kassörskan på ICA. Jag vågar nästan garantera att din dag kommer att bli lite, lite bättre!

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Stockholm brinner

IMG_6632Husby brinner. För fjärde natten i rad så brann bilar i Husby och debatten har gått het i all media, facebook och i fikarummen på arbetsplatser runt om i landet de senaste dagarna. Det pratas om upplopp, polishat, polisbrutalitet och maktlöshet. Det pratas om stenkastning, bilbränder, ungdomsrevolter, kriminalitet och förortsuppror.

Det brinner i Husby. Inte bara i bilar. Det brinner i folks huvuden. Det brinner i polisens adrenalinpåslag. Det brinner i folks hjärnor och hjärtan. Det brinner av hat, ilska, sorg, vanmakt och förtvivlan.

Upprinnelsen känner vi alla till. En knivbeväpnad man blev skjuten till döds av tillkallad polis. Många protesterade och menade att det aldrig hade skett om polisen blivit tillkallad till en stadsdel eller förort med ”bättre rykte”. Om det är sant kommer vi aldrig att få veta. Exakt samma situation, med exakt denna man och med exakt de poliser som kallades dit kommer aldrig att ske. Vid en så pass stor incident finns det inga förskrivna regler, utan det handlar om enskilda polisers uppfattning av en situation enskilda polisbefäls bedömningar. Kanske hade det aldrig skett i de finare kvarteren i Lidingö, eller på Östermalm, det får vi aldrig veta, om det kan vi bara spekulera…

Det första kravet som hördes var att en oberoende utredning skulle tillsättas. Alltså att polisen inte själva skulle få sköta utredningen om dödsskjutningen. Det var det jag såg ungdomar skrev i olika sociala medier och även en del organisationer som är aktiva i Husby och kringliggande områden som också upprördes av det inträffade.

När man hade svårt att få gehör för sina krav höjdes frustrationen av ett antal ungdomar i synnerhet. Ungdomar som många som arbetar nära dem menar handlade om en mångårig uppdämd frustration över att inte bli sedda, hörda eller beredas utrymme för att ge uttryck för sin frustration. Många har vittnat om hur de känt sig överkörda, hur de har känt sig åsidosatta, utanför samhället och utan att ha en röst som politiker och media verkligen lyssnar på.

police-04-june

Ett upplopp startades av en mindre grupp ungdomar, man har pratat om ca: 40 stycken den första natten. Man satte bilar i brand och när anmälningarna började komma in, så gick polisen in. Boende i området kände oro och ilska över att deras egendomar förstördes och polisen kom för att göra det poliser ska göra: förhindra brott. När polisen gick in började man kasta sten mot polisen. Det är förstås ytterligare ett brott. Jag har aldrig hört att någon förutom de som själva varit en del av detta har tyckt det vara okej att kasta stenar mot polisen. Att ta upp en sten och kasta mot en person kan aldrig bli acceptabelt i ett samhälle. Många i området är upprörda över det upplopp som nu pågått under flera dagar. Egendomar har bränts ned, oro i området och många har upplevt en krigsliknande zon i det område som de bor och lever i. Andra menar att det som sker är kulmen på en mångårig frustration, utanförskap, arbetslöshet, rastlöshet och hopplöshet. De menar att det är känslan av hopplöshet som brinner.

Ett flertal vittnen menar att polisen har uttryckt sig nedsättande till de som fanns på plats, med ord som ”apa, negrer” etc. Det är också ett brott. Att kränka människor eller utöva sin makt genom att nedvärdera andra människor är aldrig okej och dessutom tycker jag att det är mer anmärkningsvärt med dessa nedsättande benämningar när man arbetar för och representerar en statlig myndighet. Självklart är vi alla medvetna om att polisen har ett riskyrke, att situationen kan bli oerhört stressande i en incident som de är där för att reda ut. Självklart kan även en polis bli arg och provocerad och självklart kan de handla i affekt eller bli rädda för sina liv, men ingen har rätt att bryta mot lagen.

I den gamla artikeln (2005) om den före detta polisen Michael Lundh säger han följande:

”- Jag såg samma mekanismer i de där gängen som i polispiketen. Killarna såg upp till den tuffa ledaren, ingen vågade sticka ut och gruppens regler var viktigare än landets lagar.”

Nu ska man ju minnas att artikeln har flera år på nacken och att den inte handlade om specifikt denna typ av upplopp som är särskilda omständigheter i sig, men när jag läser artikel efter artikel om det som sker i Husby och andra socialt utsatta förorter, om den kritik som riktas mot polisen och den kritik polisen riktar mot dessa upprorsmakare, så känns det som om artikeln i vissa delar kunde ha varit skriven igår.

Det brinner i Husby. Det brinner inte bara i Husby. Det brinner i förorten, det brinner i många ungdomars inre.

De flesta Husbybor är inte ute och bränner bilar eller kastar stenar på polisen. De flesta förortsbor bränner inte ned garage, skolor och Husby Gård. De flesta förortsbor vill att det ska lugna ned sig i Husby. Vår stadsminister Reinfeldt har gått ut i media och manat vuxna att hjälpa till med att återfå ett lugn i Husby:

”– Vi haft två nätter med stor oro, skadegörelse och känsla av hotfull stämning i Husby. Det finns en risk för att det fortsätter. Nu måste alla hjälpa till för att få lugn, föräldrar och vuxna. Husbyborna måste få tillbaka sitt bostadsområde.”

När några går ut i Husby för att faktiskt betrakta det som händer och försöka prata med grannar och diskutera vad som händer, så finns inte det utrymmet…

Ett annat anmärkningsvärt uttalande av stadsministern angående händelserna i Husby:

Fråga: ”Vilka behov av politiska åtgärder av dig som ledare ser du på kort sikt nu?

– Jag tror att detta görs bäst av människor som bor i Husby. Föräldrar som bor där, företagare. Det är alltid så att när våldsverkarna tror på våld så är finns deras största brottsoffer i deras närhet, i deras omgivning. Det är de som måste sätta stopp, det är de som måste visa att vi accepterar inte detta. Det är inte ni som styr här, det är majoriteten som vill ha lugn och ro, svarade statsministern.”

Jag tror att många föräldrar strider varje dag för att få deras ungdomar att växa upp till laglydiga samhällsmedborgare. Jag ser att det finns massor av vuxna och ungdomar också, för den delen som lägger ett enormt engagemang både i den akuta situation som Husby just nu befinner sig i, men även dagligen, alla de där dagarna när det inte brinner i Husby. Alla de där dagarna när inte polis- och journalistkårer belägrat förorten. Alla de dagar som handlar om att vara en del av ungdomars vardag. Jag ser i detta nu vilka enorma krafter det finns i förorten med människor som på olika sätt försöker lugna ned situationen, som försöker både på kort och lång sikt skapa ett bättre samhälle och vara ett stöd och fungerande vuxna för våra ungdomar. Men jag ser också att det är ett samhällsansvar, ett politiskt ansvar där mycket mer resurser krävs för att få en förort där man värnar om sitt bostadsområde, sina grannar och även det samhälle vi lever i.

Varför får inte alla dessa eldsjälar någonsin den här uppmärksamheten för det arbete, tid, kraft, pengar och sin själ, som de lägger ned för att skapa ett bättre samhälle?

Genom en enorm arbetslöshet, sysslolöshet, känsla av hopplöshet och att inte vara en viktig del av samhället, kommer vi inte att nå längre med en stor del av våra ungdomar som växer upp i våra socialt utsatta områden.

Jag är helt övertygad om att samtidigt som bilarna brinner i Husby och polisen går in och gör det de måste göra, så måste politikerna börja skapa en politik som håller. En politik som innefattar även förorten. En politik där alla kan vara delaktiga och känna sig som en viktig del. En politik där det blir en tillgång med människor som brinner för något, så vi kan nyttja det till allas fördel och utveckling och inte till att sätta eld på de boende i Husby´s egendom.

Husby brinner, men det gör också hela vårt samhälle. Vi alla måste se att det är ett samhällsproblem och till största delen sociala problem som gör att Husby brinner natt efter natt…

Att se dessa problem. Att djupdyka i dem och försöka att förstå bakomliggande orsaker är INTE samma sak som att ursäkta stenkastning och bilbränder. Att försöka se vilka samhällsinsatser som behövs för att skapa en förort med framtidstro, hopp och stolthet över sin hemort, är INTE samma sak som att säga att det är acceptabelt att kasta sten och sätta privat och allmän egendom i brand. Men att försöka se varje individs behov när man skapar ett samhälle, det är att ta ett politiskt och personligt ansvar. Vad har DU gjort och vad gör JAG för att bosatta i socialt utsatta områden ska känna sig delaktiga i vårt samhälle?

Det är med djupaste sorg och förtvivlan jag följer händelserna i Husby och andra områden runt Stockholm.

 

Igår kväll klockan 21:00 hölls ett evenemang i Husby: BRÄNN INTE MITT HEM

Rekommenderas:

SvD, Ann-Margrethe Livh: Svaret kan inte vara att skicka fler poliser till Husby

SVT Debatt, Polisen Martin Marmgren: De enda som tjänar på Husbyupploppen är gangsters och rasister

ETC, Nabila Abdul Fattah: Husby tär på mig

Aftonbladet: Löfven om Husby: Det är oacceptabelt och meningslöst

Aftonbladet: Fyra tonåringar anhållna efter upploppet i Husby

Facebook: Dagbok från Husby

SvD: Kravaller på mammas gata

Relaterat:

Sjölander: Vi kan inte blunda längre (om Husby)

Tofflan: Där ute

DN: Stefan Löfven på hemligt besök i Husby

SVT Debatt, Lawen Redar: Utan megafonen skulle upploppen ha varit mycket värre

SVT Debatt, Arin Karpet: Stenkastande vandaler kommer aldrig äga Husby

Resumé: Aftonbladet-chefer spred felaktiga Husby-uppgifter

SvD: Polisen: Övervåld ska anmälas

SvD, Gulan Avci: Att skylla på samhället är alltför lättvindigt

Inte rasist, men… : Om Husby på SD:s officiella Facebooksida: ”Lasermannen var kanske inte så dum ändå”

Inte rasist, men… : SD visar sina rätta åsikter i samband med Husby-upploppen

SVT Debatt, Foujan Rouzbeh: Fråga dig själv, Sverige

Sveriges Radio: Polisen stänger Facebook-sida efter Husby

Sveriges Radio: Reinfeldt: Jag vill visa stöd för polisen i Husby

Sveriges Radio: Ullenhag vill ha fler poliser i förorterna

Aftonbladet: Nya konfrontationer i Husby

Aftonbladet: Överdrifter och sanningar i Husby

Aftonbladet: Oroligheterna sprider sig

Aftonbladet: Reinfeldt bröt idag tystnaden om Husby

Aftonbladet: Upploppen i Husby

Aftonbladet: Oroligheter över hela Stockholm

Aftonbladet (sammanfattning): Detta har hänt i Husby

Aftonbladet: Känns som ett krig

Aftonbladet: Nya oroligheter i Stockholm

Expressen: Bränder på flera nya platser i Stockholm

Sourze, Sara Abdollahi: Husby kräver en rättvis rapportering

 

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , ,

För er som fortfarande inte förstår vad problemet är

Att DN tydligt tagit ställning för sin tidigare medarbetare Stina Wirsén är ingen hemlighet, om man ser till vilka artiklar man valt att publicera den senaste tiden i debatten om Liten skär och alla små brokiga.

En artikel som inte bara är nyanserad, utan också lyfter fram kritikernas argument på en mer tydlig invå är Expressen när de väljer att publicera DENNA artikel som inte bara är väldigt bra och välskriven, utan också väldigt beskrivande för de som fortfarande inte förstår vad problemet är med att sprida Lilla hjärtat som rasistisk nidbild.

Dagens lästips går alltså till denna artikel: Den rasistiska ikonens logik

LÄS DEN!!

Det jag tidigare bloggat i debatten hittar du länkar till HÄR!

(Bilden är en skärmdump från Expressen)

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Det handlar inte om att ha avbildat en svart figur i en barnbok

Debatten om Stina Wirséns sagofigur lilla hjärtat i den nya barnfilmen: Lilla Skär och alla små brokiga, har fortsatt dessa dagar och även om kommentarerna nästan helt har uteblivit i min egen blogg och på thegambia.nu där jag har skrivit om detta, så kan jag se ett högt antal besökare på båda sajterna.

Debatten som jag trodde var på väg att börja sina i media, fortsätter alltjämt. Det förvånade mig när jag läste att Jonas Thente skrev en artikel i DN om detta. Inte nog med att han inte har tillräckligt med insikt för att inse vad debatten faktiskt handlar om, utan även underlåter sig med att ironisera över den, utan att ha läst på i sakfrågan tillräckligt för att ens kunna sätta sig in i saken och inse vad debatten handlar om. Då menar jag inte att han måste hålla med kritikerna i sakfrågan eller dela min åsikt, men jag menar att det är extremt ignorant att göra sig lustig över en problematik som funnits i århundraden och som lever kvar än idag i många svarta och bruna människors vardag, utan att ens ta debatten på allvar, när man skriver för en av Sveriges största tidningar.

För att kunna ta ställning i en fråga, så måste man trots allt ha viss sakkunskap om den problematik som finns i att framställa svarta som karikatyrer av Golliwog / Blackface. Den saknar Jonas Thente helt och hållet och dillar i stället om att vi kritiker försöker locka åt oss forskarpengar.

Jag är inte ensam om att uppröras av just Jonas artikel, då jag fått en strid ström av mail det senaste dygnet av upprörda människor som läst Jonas artikel och den ignorans artikeln visar. ”Upprörande” kallar en person artikeln för och ”beklämmande” en annan. Ytterligare en skriver:

”Vet han ingenting om oss svartas historia och är han helt okapabel att ta till sig information? Hur ska vi slippa ifrån alla dessa stereotyper när det finns skribenter på landets största tidningar som skriver artiklar som den Jonas skrivit? Jag inser att vi har en längre väg att gå för att medvetandegöra än jag trodde. Trodde han att allt blev frid och fröjd efter slavtiden och inser han inte att problemen hänger kvar att vi bara tar ett litet steg i taget för att komma framåt. Inser inte Jonas att de flesta av oss svarta i Sverige idag för en vardaglig kamp mot fördomar mot oss som inte är vita…”

Jag har skrivit tidigare att den här debatten har hållit en ganska hög och bra nivå, men det var alltså innan jag läste Jonas artikel i DN!

Ylva Habel på SVT Debatt lyckas i alla fall ta debatten till en nivå utanför South Park. Läs den! Länk finns nedan!

Mina tidigare inlägg i debatten:

Barnfilm med rasistisk nidbild av svarta (debattartikel)

Liten skär och en svart Golliwog (bloggen)

Extrem ignorans eller ovilja att förstå (bloggen)

Andra artiklar:

DN, Jonas Thente: Jag fick nypa mig i öronen när jag hörde att barnfiguren var rasistisk

SVT Debatt, Ylva Habel: Vita ”antirasister” måste försöka se mer än sig själva

DN: Affisch byts efter debatt om rasism

DN, Sverker Lenas: Synd om det leder till mer rädsla

Aftonbladet, Malin Krutmeijer: Rasistdebatt om tecknad figur landar på penisnivå

Bilden: Skärmdump från filmen

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , ,

Liten skär och svart Golliwog

Jag skrev en debattartikel idag om debatten runt den nya barnfilmen: Liten Skär och alla små brokiga där Stellan Skarsgård är berättarrösten.

Kritiken handlar om hur man valt att karaktärisera den svarta figuren i filmen. Jämförelser har gjorts med Gollywog. (Stavas ibland Golliwog) Jag kan inte annat än instämma i att karaktären definitivt har likheter med en Gollywog. Blackface har också nämns i kritiken. Om Blackface kan du läsa mer HÄR och HÄR!

Debattartikeln kan du läsa här: Barnfilm med rasistisk nidbild av svarta

Min största förvåning kommer i hur filmmakarna och de andra inblandade väljer att bemöta kritiken. Om det kan du läsa HÄR! Först väljer man att svara på något som debatten inte ens handlar om, om deras egen inställning till rasism och sedan väljer man att blunda helt för vad kritiken faktiskt handlar om: att avbilda en av karaktärerna till en Golliwog som man därmed även återupplivar, trots att det är en gammal rasistisk karaktär som i princip ”utrotats” i vår tid. Man använder argument som: ”Vi älskar Lilla Hjärtat” och ”Vi är ledsna över att ni upplever att vi förstärker en rasistisk bild. Allt vi arbetar och står för är det motsatta.”

Kritiken handlar alltså inte om att någon hävdar att filmmakarna är rasister. Kritiken handlar om att man har valt att avbilda en figur enligt en rasistisk stereotyp och att man sedan väljer att försvara det i debatten med att ”Vi älskar Lilla Hjärtat”. Då har man ju inte på allvar ens lyssnat på vad kritiken handlar om och väljer också att fortsätta sprida denna nidbild med gott mod. Jag tycker också det är anmärkningsvärt och ganska trist att Rädda Barnen valt att vara med och marknadsföra denna film.

Jag tror att de flesta av oss föräldrar är rätt trötta på att våra barn får sagor, filmer och teatrar som handlar om figurer som förstärker negativa bilder av flyktingar, kvinnor, homofobi, svarta som avtecknas som en Golliwog som inte längre används. Nog måste det finnas ett bättre sätt att avbilda en svart figur än denna?

Vi ska inte glömma att barn påverkas av allt i vår omgivning, men i synnerhet av det som vänder sig direkt till dem.

Tycker du att Golliwog är en okej avbildning i en barnbok?

Tillägg: Debatten har även blossat upp på P3. Du kan lyssna på det HÄR!

Bilden: Skärmdump från filmen


bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , ,

Carola och hennes dotters lockar

Att Carola har adopterat en liten flicka från Sydafrika, tror jag knappast någon har missat vid det här laget. Först fick hon en himla massa kritik för att hon bloggade om sin adoption. Och redan där funderade jag på varför hon kritiserades? Jag läste artiklarna och krönikorna, men kunde ändå inte förstå kritiken. Sverige är fullkomligt nedlusat med en massa mammabloggar (och en hel del pappabloggar också, för den delen) där kända, okända, halvkända och en massa andra mammor bloggar om sina nyfödda barn, sina familjehemsbarn, sina guldklimpar och sina småttingar och barn ända upp till vuxen ålder, likt mig själv. Så varför så oerhört många så kallade mammabloggar? Jo, vi är många som älskar att sätta fokus på det bästa vi har. Vi är fyllda av kärlek, stolthet och en längtan att få dela med oss av detta. Man kan naturligtvis älska sina barn utan att blogga om dem, men vi är trots allt många som vill dela med oss av våra vardagstankar. Om det kan man tycka vad man vill. Det har också diskuterats i massor.

Jag tror inte storleken eller styrkan på kärlek är avhängigt om du fött dina barn själv, fostrar din partners barn, eller adopterar ett barn. Det är inte det som avgör. Däremot tror jag att de flesta som adopterar har tänkt igenom det hela väldigt mycket. Oftast för att de haft den tiden på sig, då en adoption inte är gjord i en handvändning. Sedan kan det bära eller brista i alla fall, vi har aldrig några garantier för vårt föräldraskap. Men jag kan verkligen inte förstå varför Carola skulle avstå att blogga om sitt nyligen adopterade barn. Varför ska hon ha begränsade möjligheter till tryckfriheten än vad alla vi andra morsor har?

Visst kan man kritisera bloggande mammor för att ”hänga ut” sina barn med bilder och/eller namn. Jag köper till och med en del av den kritiken, även om jag har fattat andra beslut på grund av min övertygelse (jag har skrivit om detta tidigare). Men att gå till just Carola och kritisera just henne för att hon bloggar om sin adoption, tycker jag är lite väl mycket ”sila mygg och svälja kameler”. Det finns mammor som bloggar mer provokativt om sina barn än Carola. För mig känns det som att man söker fel.

Så kom då nästa kritik (lusläser man hennes blogg för att hitta något att kritisera, eller?) riktad mot Carola: hon satte in extensions på sin 3-åriga dotter på en salong i Sydafrika. Så här skriver Carola själv om varför hon tog det beslut hon tog:

”Då dagarna började närma sig för hemresa ville jag ta henne till en Afro salong för att rådfråga dem överhuvudtaget om tex vilken kam jag borde använda, schampo, hur gör jag ev frisyrer när och om håret skulle bli något längre.. Som vilken normal mamma som helst hade gjort. Allt får man ju inte reda på från barnhemmet! Bara att hennes hår växte väldigt väldigt långsamt och är kort väldigt kort.

På salongen gav de mig olika förslag och jag frågade frisörskan Pauline om det var farligt för Zoes hår att ev göra förlängning eller ovanligt på mindre barn då jag tror Zoe hade gillat det men hon reagerade inte varnande på någon av frågorna. Utan hon satte Zoe i stolen och drog igång och visade olika varianter hur man kunde göra med en mycket förväntansfull och glad liten tjej i stolen… Zoe fick det de flesta svarta flickebarn vill ha när de är små, lockar.

Inte speciellt långt hår fick hon då det skulle klia på nacken sa Pauline och för att det oxå skulle se för lill-gammalt ut på henne.. Så hon visste vad hon gjorde! Det kändes skönt. För jag ville ju bara se vad det fanns för möjligheter. Och det finns faktiskt några stycken. Jag valde dock korkskruvarna – för de var fina! Och för att Zoe gillade dem oxå såklart!”

Många är kritiska till att en 3-åring får löshår. Jag måste säga att jag inte alls håller med. Normalt är jag inte för utseendefixering hos barn och jag har mycket svårt att förstå den Amerikanska skönhetsivern, eller ska jag kanske hellre säga skönhetshetsen, för det är så jag många gånger upplever det. Föräldrar lägger ner miljontals kronor på att få barnen att se ut på ett visst sätt och att ställa upp på skönhetstävlingar för barn, där barnen själva står och gråter av frustration och föräldrarna fortsätter att hävda att: ”Jo, men min dotter ÄLSKAR det här!!” Och alla som ser dessa TV-såpor eller på andra sätt kommer i kontakt med det här fenomenet, vill springa fram och ta det där lilla barnet under armen och bara springa iväg, så långt benen orkar, eller till närmsta sandlåda så det här lilla barnet inte ska glömma bort att hon är just ett barn med EGNA behov och önskningar.

Jag inser att den skönhetsiver som finns inte bara finns i USA, utan även här i Sverige, runt omkring oss och jag inser att det är skönhetsideal, mode och västvärldens knepiga ideal som formar oss människor, men kvinnor i synnerhet och tyvärr även barn. Jag inser också att skönhetshetsen ligger tyngre på flickor än pojkar och att vi därav har problem med skönhetsoperationer som förstör kvinnor som var vansinnigt vackra innan de la sig under kniven. Jag inser att det är det som skapat att många unga flickor mår dåligt och att bulemi och anorexi är ett samhällsproblem idag. Jag anser att fler ungdomar idag är utseendefixerade och ytliga, än de var när jag växte upp och ännu mer ytliga än när mina föräldrar växte upp, men jag tycker inte Carola har gjort något fel.

Även om vi inte lägger någon större vikt vid våra barns utseenden och även om vi älskar dem lika mycket oavsett hårlängd och även om vi tycker att samhället lägger för mycket vikt vid utseendet, så kommer vi ändå inte ifrån att de flesta av oss vill se bra ut. Vi känner oss mer väl till mods när vi känner oss fina. Det må vara ytligt och det må vara knepigt, men så fungerar vi. Vi går till frisören, sminkar oss, köper nya kläder, tränar, bantar, lockar håret, sätter upp håret, färgar det eller plattar det. Vi tar på oss smycken, handväskor och byter skor som matchar våra kläder bättre. För att vi känner oss lite finare och för att vi tycker det är roligt att bli lite fina.

Jag sminkar mig inte varje dag och när jag sminkar mig så är det oftast bara med mascara och ögonbrynspenna. Jag köper väldigt sällan kläder. Jag minns inte hur många år sedan jag var på en frisörsalong och jag bantar inte, trots att jag säkert borde det. Men jag har tre döttrar med afrohår. Jag har tre döttrar som idag är vuxna och som T-A-C-K G-O-D-E G-U-D TAR-HAND-OM S-I-T-T H-Å-R S-J-Ä-L-V-A idag!!

Som jag har slitit, kammat, borstat, flätat, rakpermanentat, lockat, skruvat, plattat dessa hår. För att inte tala om hur de har gråtit. För att håret är för kort, för krulligt, för tjockt, för svårt att kamma, för hårt att borsta…

De allra flesta Svenskar har ingen aning om hur svårskött ett afrohår är jämfört med vårat eget och nej, det går inte att jämföra med ett väldigt lockigt ”svenskt hår”!! Mina flickor ville, liksom de flesta småflickor ha långt hår och var livrädda att ”se ut som en pojke”. Så vi lät deras hår växa. Problemet är att ett afrohår inte växer neråt och blir längre, det växer uppåt, mot himlen. Ungefär som på min namne nedan, lilla Fatou, som bor i Gambia.

Här har man precis tagit ut hennes flätor och hon väntar på att en kvinna ska komma och fläta om håret på henne.

Inte nog med att håret inte växer nedåt, håret blir också väldigt svårkammat när man har så väldigt mycket lockar. Ett välskött afrohår kräver också särskilda hårkrämer som mjukar upp och gör håret mindre torrt annars ser det lätt ovårdat ut. Med alla dessa bestyr bestämde jag därför att mina två äldsta döttrar skulle få dreadlooks.

Binta och Jai med dreads när de var 3 och 1 år gamla. (Idag 23 och 21 år)

Binta med dreads, kanske 3-4 år gammal?

Även dreads innebär en del problem. Dels är det inte helt problemfritt att sköta dem, men det största problemet som jag såg det, var de fördomar som ännu finns mot dreads, men som var ännu värre för 20 år sedan. Det finns fördomar om att man inte tvättar håret när man har dreads, att det bara är ”knarkare” som bär dem, samt ligger det nära till hands för andra barn att hävda att det är bajskorvar man har i håret. Så efter några år klippte jag flickorna.

Binta 4 ½, Isatou nyfödd och Jai drygt 2 år 1993. Binta och Jai nyklippta.

Barnen var jättefina med sitt kortklippta hår, men de avskydde det verkligen!! Så vi sparade ut håret igen. Med nya tag, med nya hårkrämer, gråtande barn som inte stod ut med att kammas och inte stod ut med att ha kort hår. Dead end. Efter 5-6 års kamp med kammen, gav jag upp. Jag bodde granne med en kvinna från Kongo som jag var god vän med och barnen lekte med hennes barn. (Det är Mathilde´s mamma, Mathilde som idag dansar med Binta i Blackout) Hon brukade fläta håret på sina egna barn och ibland flätade hon även mina barns hår. När hon flätat mina barn så var de SÅ nöjda!

Så jag började träna. Jag flätade och flätade och flätade. Och till slut hade jag lärt mig att fläta håret på mina barn. Första gången Isatou fick flätor med löshår, var hon cirka två år och det var efter att ha varit hos sin farmor i Stockholm en helg och hon kom hem med flätor med lite löshår i. Så här såg hon ut då:

Isatou ca 2 år 1995, med flätat hår med löshår i.

Den bästa med när mina flickor var flätade var trots allt inte att de ”såg så söta ut”. För en mamma är barnen alltid söta, även om de skulle vara flintskalliga, men det bästa var trots allt att slippa alla dessa kampfyllda strider med barnen och kammen. Visst tar det lång tid att fläta ett hår, men det är ingenting om man då tänker att man slipper kamma det på flera veckor, kanske en månad eller två, jämfört med att strida med dem under kanske en halvtimme-timme varje dag och kanske två timmar någon gång i veckan. Flätningarna gjorde jag ofta kvällstid, så att barnen somnade medan jag flätade, så de slapp sitta stilla så länge när de hade spring i benen.

Isatou, Binta och Jai, kanske 3, 5 och 7 år gamla?

De hade förstås inte löshår jämt. För det mesta hade de vanliga, inbakade flätor (cornrows) med bara sitt eget hår. Problemet med dessa var att jag inte blev så duktig på att göra ”hårda flätor” inbakade trots mycket träning, vilket innebar att för det mesta var de bara fina under några dagar och sedan var det bara att börja om. Våra Söndagkvällar brukade gå åt till långbad och sedan timtals av hårfixning. Och då pratar jag nu om deras ”NATURLIGA” hår!! Men särskilt inför sommarlovet var det vanligt att jag flätade deras hår med löshår. Dels för att de ville känna sig fina inför skolavslutningar, men framför allt för att sommaren innebar mycket bad och sol och då var det också väldigt praktiskt att ha flätor på barnen.

När flickorna blev lite större började jag att 1-2 ggr / år rakpermanenta deras hår med rakpermanent för afro-barn-hår. Jag var verkligen ledsen över att permanenta bort deras lockar, men deras hår hade växt och blivit ganska långt (läs högt) och de vägrade verkligen klippa av det. Barnen var lyckliga över det raka håret och jag sörjde det, samtidigt som jag såg att det verkligen underlättade. Särskilt för Jai som var särskilt håröm och sprang och gömde sig under sängar och soffor och i garderober så snart hon insåg att det var dags för kammen. Med rakpermanentat hår stod hon ut med att bli kammad. Det fanns också andra problem i mitt föräldraskap med barnen som gjorde att jag drog en lättnadens suck när jag hittat en praktisk lösning på deras hårproblem och som gjorde att jag kunde lägga mer tid på annat än att bråka med dem om håret.

Idag finns det fler produkter för afrohår på barn. Det finns också mer naturliga produkter. Det är bra. Det är förstås svårare för en kvinna utan afrohår att lära sig hur man ska sköta det på ett smidiga och bra sätt. Rakpermanenten känner jag idag och jag tycker det var tråkigt att behöva ta till, men jag är inte säker, kanske skulle jag göra samma sak idag?

Jag läser om kritiken mot Carola på en massa olika ställen. Jag tycker Mocha Mama har ett bra inlägg, även om vi har olika uppfattning om det här. Hon skriver bland annat:

                      ”This is not a cultural thing, since kids in Africa barely us 

hairpieces like that. It´s more an western countries thing. A way of imitating the caucasion
 kids hair,  learning our kids to crave for something they was not born with. And
 For the same reason we use relaxer on our hair to get that bouncing and sleek feeling.”

Jag känner väl inte riktigt att jag håller med där. Det går inte att förneka att det finns ett ideal till västvärldens fördel, men jag tycker inte håruppsättningar mer generellt på afrohår är särskilt fokuserat på Västvärldens ideal. Jo, kanske här i västvärlden, men inte i Gambia i alla fall. Där är det väldigt vanligt att kvinnor använder stora ”afroperuker” eller flätar/syr in löshår med mycket lockar. Det är i och för sig vanligt att man syr in hår som är platt också, men det där har med tillfälliga moden att göra. Nu vet jag inte hur det är i Kenya eller många andra Afrikanska länder, då jag inte varit där. Jag har många Afrikanska vänner från både Kenya, Tanzania, Sydafrika och från alla möjliga länder i Afrika, men jag tror inte vi har diskuterat just den här frågan om när det passar att barn får löshår. I Gambia vet jag definitivt att föräldrar använder löshår på barn, särskilt vid stora högtider och familjefester.

Jag tycker inte det är konstigare att kvinnor i vissa Afrikanska länder rakpermanentar håret, än att många av oss i olika Europeiska länder gör lockpermanenter. Lady Dahmer går så långt att hon jämför löshåret med hudblekning för att uppnå ett västerländskt ideal. Jag tycker inte det är någon bra jämförelse, då hudblekning har visat sig kunna orsaka hudskador och till och med är förbjudet i vissa Afrikanska länder (Senegal, till exempel). Att på andra sätt göra huden ljusare (till exempel genom att använda ett ljust puder) tycker jag kan jämföras med att vi vita använder brunkräm, mörkt puder eller solar solarium (som ju också kan bidra till hudcancer och inte heller är ofarligt).

Mocha Mama skriver vidare:

”I´ve never seen a black mama putting this much hair on a three year old girl.”

Det har jag. Många gånger och tycker inte det är särskilt ovanligt, ens. Jag letade fram en bild från min näst senaste resa i Gambia där jag och barnen besökte en skola (barnens kusinbarns skola) och när jag tittade på bilden, var det lätt att avgöra vilka av barnen som med största sannolikhet använder löshår. Jag har försökt dölja ansiktena, men där jag ser att löshår har använts har jag gjort ett rött kryss och på de flickor det ser ut som om inte löshår använts, har jag satt ett blått kryss:

Av elva flickor, har troligen minst 4 löshår och 7 har det troligen inte. I en vanlig skolklass, inte i ett rikt område alls, utan där man sitter på träbänkar med skrivböckerna i knä, en vanlig vardag när det inte nyligen har firats en stor högtid.

Nu är inte just dessa barn 2-3 år och jag tycker inte det är så vanligt att jag ser det i Gambia heller, men det menar de jag har pratat med i går kväll att det handlar mer om ekonomiska resurser än om att man generellt är emot det. Här i Sverige är det dock vanligare även på mindre barn, även om man oftast är mer sparsam på löshåret, då det skulle se lite konstigt ut på en tvååring med löshår ner till rumpan.

Löshår på barn är i alla fall vanligare bland folk i vissa Afrikanska länder, än det är här i Sverige. Även på vuxna är det stor skillnad, även om det är en annan sak. Men i ett samhälle där så många vuxna använder löshår och peruker, är det kanske inte så konstigt att man har en annan syn på det generellt sätt?

Det här är en på konsert i Afrika och jag kan lova att SAMTLIGA kvinnor du ser i bild har peruk eller någon form av löshår!!

Binta, Jai och Isa på en skolavslutning, alla tre med löshår. Här är de gissningsvis ca: 8, 6 och 4 år gamla.

En annan sak som slår mig i den här debatten är dels att jag inte tror Carola hade blivit lika kritiserad om hon hade varit en man. Jag tror inte heller att hon blivit lika kritiserad om hon hade gått till frisören med en pojke. Ja, då kanske du som läser tänker att killar har ju inte löshår och det har de förstås inte, men sedan min son var mycket liten brukar hans pappa ta med honom till en frisör som rakar honom i olika frisyrer och som också brukar raka in ett mönster i frisyren. Jag har aldrig hört någon kritisera detta. Att ha ett mönster i hårbotten är ju knappast naturligt det heller.

Sonen Mabou, då ca: 4 år med sin pappa hos Afrofrisör i Stockholm.

Mabou med inrakat Nike-märke i huvudet

Faktum är att det faktiskt hänt ibland att Mabou blivit lite rispad i huvudet av rakbladet när man gjort denna typ av märken. Inte mycket, men en liten rispa. Frågan är om det inte är större ”risk” att ett barn kan skadas av det än när man flätar in eller syr in löshår?

När jag tittar på bilder på Carola´s dotter Zoe tycker jag inte att det ser extremt ut på något sätt!! Tvärt om är det varken långt hår eller särskilt rakt. Det är mycket hår. Ja. Man min äldsta dotter (Binta) hade otroligt mycket hår när hon var liten. Om hon hade haft samma frisyr och med stora lockar, så är jag säker på att hon sett ungefär likadan ut, med bara sitt eget hår. Om jag skulle springa på Carola´s dotter på stan, så skulle jag inte tänka: ”Oj, vad massa extensions hon har!” Jag tycker därför att debatten har blivit väl uppskruvad.

Här är en bild på Jai när hon var kanske 4-5 år. Inte helt olik Zoe´s frisyr, kanske? Och då var det bara hennes eget hår också.

Däremot tycker jag det är bra att man diskuterar det här med barn, skönhetsideal och hur vi lägger värderingar på våra barn. Jag hade kanske tagit helt andra beslut om mina barns hår idag, än vad jag gjorde när de var små och framför allt hade jag haft fler alternativa produkter att tillgå. Man kan ju vända på steken också, när man diskuterar att lägga ner tid på barns skönhet. Med en ”enkel” lösning, så som fläta in löshår på barnet, så har du mer tid att göra annat med det, som inte innefattar skönhetshets. Mer tid till barnlek, mer tid till kvalitetstid.

Jag tycker att det var bra att Carola gick till en salong och rådfrågade. Det tycker jag tyder på öppenhet inför de nya saker hon står inför och att hon tar ansvar. Med hennes plånbok hade jag nog också gått till salonger med mina barn när de var små. Nu var jag i stället hänvisad till Afrikanska släktingar, vänner och mina egna erfarenheter av mina barn. Det var kanske inte så tokigt det heller?

Hur ser mina barn på detta med hårprodukter idag?

Binta (23): Hon ändrar sitt hår hela tiden, dels tycker hon om att vara ombytlig, men eftersom hon är artist så är nog det den främsta anledningen till att hon förändrar sitt hår ofta. I Sverige har hon specifika frisörer hon går till och när hon är på Jamaica uppkommer oftast de galnaste frisyrerna och de gör hon också hos frisörer. Ibland färgar hon håret själv i Sverige. Binta är nog den av mina barn som lägger ner mest tid på sitt utseende, men hon är nog ett av barnen som ändå är minst ytlig, möjligen på delad plats med Isatou.

Jai (21): Jai har nästan alltid sitt hår naturligt. Ibland syr hon in hår, men det är inte så ofta. När vi var i Gambia förr-förra gången så flätade hon cornrows, med bara sitt eget hår, men det är sällan det sker. Jai kanske är den som är mest ytlig av mina flickor idag, detta inte sagt med någon negativ aspekt, men hon är nog ändå den som ägnar minst tid till sitt hår, gissar jag.

Isatou (snart 19): Har nyligen börjat färga sitt hår ibland. Just nu är det rött. För det mesta så har hon bara sitt vanliga hår, men ibland syr hon in löshår. Ofta har hon cornrows på sidorna, utan löshår. Isatou ägnar sig inte särskilt mycket åt sitt hår till vardags.

Jag vill gärna höra vad föräldrar till andra barn med afrohår tycker, både för- och emot!

Media:

SVT har debatterat detta i Debatt

Aftonbladet skriver också om ämnet HÄR och HÄR!

Starlounge

Webbkollen

Bloggat:

Kaosets Gudinna

Linda Lampenius

Lady Dahmer

Mocha Mama

Hej, här är jag (igen…)

Life according to Chip

Svorskan

Stella Wedin

Teskedsmamman

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Självinsikt

Jag har funderat på en sak i några dagar. Jag har upptäckt att jag i vissa situationer när jag känner mig i underläge eller oro för min ställning i olika frågor eller rädsla för att inte bli tagen på allvar, har tendenser att bli dominant. Jag är inte alls en dominant person i andra sammanhang och jag har absolut ingen strävan efter dominans, så den här nya självinsikten är inte så positiv för mig!

Det är förstås bra, viktigt och riktigt att göra sin röst hörd och att säga ifrån när man upplever att man inte blir lyssnad på, eller känner sig överkörd i en specifik fråga eller sammanhang, men just det här dominanta när jag känner oro är ingen angenäm egenskap. Självinsikt och självkritik är alltid viktig, tycker jag. Det är lätt att peka på andra, men det viktigaste är egentligen att man trivs med sig själv och om man inte gör det, så tror jag det är omöjligt att trivas med någon annan människa över huvudtaget.

Ingen människa är perfekt och jag brukar vara ganska snabb med att påpeka mina egna tillkortakommanden. I slutänden kan man ju inte ändra någon annan människa, utom sig själv och för mig är det viktigt att fortsätta utveckla mig själv och faktiskt bli en bättre medmänniska. Inte en perfekt, men en bättre människa. Jag tror inte på perfekta människor och jag strävar absolut inte efter att bli en perfekt människa! 

Jag blir lätt trött på människor som alltid vill framhäva sig själva och som inte har någon som helst självkritik. Jag tror att de människor som anser sig själv vara bättre än andra ofta är de med störst problematik och som har svårast att se och arbeta med sina egna brister och tillkortakommanden.

Lite förvånad blev jag ändå när jag kom till insikt om denna egenskap, då jag inte reagerat på den tidigare och egentligen inte ens vet om det är en ny egenskap eller om jag haft den hela tiden, men utan att utsättas för liknande situationer, eller om jag haft denna egenskap men helt enkelt inte kommit till självinsikt om att jag besitter den!

Upptäcker du också egenskaper och tillkortakommanden hos dig själv, som du inte tänkt på tidigare? I så fall: gör du något för att försöka förändra dig själv till det bättre?

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Kony 2012


Det har varit en enorm spridning på filmen Kony 2012, en kampanj av organisationen Invisible Children. När jag såg filmen själv första gången så blev jag liksom många andra väldigt berörd. Samtidigt som något kändes galet. Normalt är jag en person som är rätt förtjust i sådana ”internetkampanjer”. Jag njuter av känslan att ”många människor tillsammans kan skapa förändring så lätt”! Det finns en tillfredsställelse över att sprida ett budskap som känns bra och att kunna vara en del av en kampanj även om man inte alltid har möjlighet att skänka pengar eller finnas där fysiskt. (Man måste tyvärr prioritera även där.) Jag älskar mottot ”Ingen kan göra allt, men alla kan göra något”! Det är ett talande uttryck för min uppfattning.

Men det här med Kony 2012 kändes inte bra. Jag kan inte sätta fingret på det direkt, men det kändes fel i mig. Så jag valde att inte sprida länken vidare, något som sällan är ett medvetet beslut för mig. Nu var det ett medvetet beslut denna gång, även om jag inte insåg exakt varför.

Efter att ha följt debatten och läst Hanna Fridéns inlägg känner jag mig i nuläget övertygad om att jag gjorde rätt som inte spred den här filmen vidare okritiskt, även om det inte gjort någon skillnad i sig, då filmen ändå fått så stor spridning, men personligen känns det rätt att inte ha varit en del av spridningen. Nu väljer jag ändå att sprida den via min blogg, men som sagt så gör jag det inte okritiskt. Det är så lätt att haka på saker som sedan visar sig vara något helt annat och ibland har jag också gjort det och jag tror det är viktigt många gånger att man sprider saker som man tror på, samtidigt som det är bra att försöka se saker lite kritiskt. Att googla är ett redskap, sunt förnuft ett annat. Men ibland gör vi helt enkelt misstag och det är också viktigt att säga att man får göra det.

När du läser kritiken, tycker du att det är rätt eller fel att sprida filmen? Den har ju ett gott syfte i sig, även om det finns flera sidor av saken!

Kony%202012%20-%20Intervju%20med%20fotografen%20som%20f%C3%B6ljt%20Kony

För och emot kampanjen Kony 2012:

SvD: Kony 2012 skapar facebookförvirring

DN: Konys offer visas på Fotografiska

DN: Kritik mot succékampanjen ”Kony 2012”

Aftonbladets Wolfgang Hansson: Bortglömd massmördare väcks till liv på nätet

Hanna Fridén: Sluta sprid Konyfilmen – Invisible Children bakom filmen går inte att lita på

 African voices respond to hyper-popular Kony 2012 viral campaign

Invisible Children svarar på kritiken

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,

När man saknar all känsla för människovärde

Kommunalrådet Lennart Holmlund (S) i Umeå skriver i sin blogg och förfasar sig över att:

”Nu glorifierar alla media henne som inte kunnat ta hand om sin dotter utan snarare inlett sitt barn i narkotikamissbruk. Vilken usel mamma som inte ser till att hennes doter följer i hennes fotspår”

Jag har inte någonstans, på något vis sett någon glorifiering av Whitney för hennes modersroll eller för hennes missbruk, snarare tvärt om, så har man poängterat tydligt att hennes liv varit allt annat än någon Askungesaga på många år. Lennart skriver även att:

”Visst var hon en bra sångerska men jag är helt övertygad om att ingen har tvingat henne till att knarka, inte en enda utan det är hennes eget beslut.”

Av alla de artiklar jag har läst om Whitney den senaste veckan har jag inte någonstans sett att något annat än hennes förmåga att sjunga och skådespeleri har hyllats. Ingenstans har jag läst att hon var en fantastisk mamma, inte har jag heller läst att hon var ett föredöme inom arbetet mot missbruk eller heller för det faktum att hon missbrukade själv!

I mitt eget inlägg om Whitney härom dagen: Hyckleri i Sociala medier nämner jag både ”rätten” att få möjlighet att sörja en person som har berört oss på något vis, men även vilken förlust att en så talangfull person föll död ner för sitt missbruk som var hennes och många andra människors sjukdom.

Det är minst sagt beklämmande att en kommunalpolitiker uttrycker sig så föraktfullt om en medmänniska i en så utbredd och tragisk sjukdom som missbruk är, som Lennart gör i sitt blogginlägg och som även nämns i Aftonbladet!

Det har spekulerats i media om Whitney´s dotters (Bobbi Kristina) missbruk och där kan man ju säga att det är klarlagt sedan länge att beroende är en familjesjukdom där det finns både en biologisk ärftlighet, men även en social. Med tanke på att både Bobbi Kristina´s pappa Bobby Brown varit missbrukare och att Whitney var det så var hennes arv naturligtvis extra riskabelt när det gäller missbruket.

Det har även nämnts i media att Whitney´s ”kran” (langare) har berättat öppet om att Whitney och hennes dotter beställde droger av honom tillsammans. Om detta vet vi egentligen ingenting. Man måste ändå säga att det inte hör till vanligheterna att langare går ut och berättar i media om att de langat knark i en massa år. Vad hans skäl till detta är kan vi bara spekulera. Men även om det skulle stämma att det är så, så är det förstås mycket mycket illa ur ett moderskap sett. Det förtar ändå inte Whitney´s begåvning för sin sång och skådespeleri!

När jag läser Lennart Holmlund´s blogginlägg så blir jag lite orolig och hoppas med hela mitt hjärta att han i alla fall inte sitter med i något socialt utskott, med den människosynen!! Det ser tack och lov i alla fall inte ut så med det är ändå föga betryggande, med tanke på den uppenbart dåliga kunskapen Lennart tycks besitta inom detta område som han ändå väljer att uttala sig om!

Jag tycker det är fantastiskt att media väljer att hylla en så stor världsartist som Whitney Houston för hennes sång- och skådespelarinsatser genom åren. Allt annat hade varit i det närmaste tjänstefel, då det ligger i allmänhetens intresse att få veta mer om vad som skedde Whitney och runt hennes tragiska död! Jag tycker också att det är fint att alla vi som någon gång blivit berörda av Whitney´s röst eller de filmer hon har deltagit i, får möjlighet att hylla henne för det hon givit av sig själv och för att ha delat med sig av sin fantastiska begåvning! Jag tycker det är tragiskt att gamla gubbar som Lennart både tycker sig ha rätten att tala om vem vi ska sörja eller hylla, eller ej och det är minst lika tragiskt att en person med ett politiskt uppdrag har en så fruktansvärd människosyn som han tycks ha!

Jag tror att de allra flesta av oss har en anhörig, släkting, familjemedlem, vän eller kollega med ett missbruk av något slag och jag tror inte någon av oss anser att Lennart har ett högre människovärde än vår anhöriga med missbruksproblem! Kanske är det så att människor med så människofientliga åsikter som Lennart är mer skadliga för vårt samhälle än våra anhöriga?

Mina tidigare inlägg om Whitney:

En stjärna har slocknat

Hyckleri i Sociala medier

Uppdaterat:

Inte nog med att Lennart uppenbarligen har en rätt taskig människosyn, han gillar envägskommunikation också. Han har ingen kommentar på det aktuella inlägget om Whitney, trots att i alla fall jag har sänt en kommentar där jag förklarar varför jag inte håller med honom och även en trackbacklänk till mitt inlägg. Lennart har uppdaterat sin blogg efter att jag lämnat trackback och länkat. Vi får hoppas att han inte fungerar på samma sätt i politiken och tycker att det räcker med att säga sin åsikt och sedan struntar i vad någon annan har att säga…

Uppdatering 2: Det finns visst fler än jag som har reagerat på Lennart´s människosyn: En skrämmande människosyn

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , ,

Slutsammanfattning om URF 2011

URF dag 1 2011, sammanfattning i ord och bilder

URF dag 2 2011, sammanfattning i ord och bilder

URF dag 3 2011, sammanfattning i ord och bilder


Uppsala Reggaefestival 2011 är slut. Vi som älskar Reggae och allt vad den här festivalen ger oss, är slutkörda, nöjda, trötta och hoppfulla inför nästa års festival!

Mabou har fattat grejen: Life is great!

Jag vill ge en sammanfattning av festivalen i stort och vad jag tyckt om och vad jag tyckt mindre om. Jag för även fram röster från andra festivalbesökare som jag pratat med. Vad har det snackats om på festivalen? Har folk varit nöjda?

Årets Nyhet: Dance 4 Life var årets nysatsning och det var verkligen en satsning rätt i tiden!! Nu säger jag inte bara det för att jag är manager och mamma till Binta och Blackout, även om det i sig gör mig rätt partisk, men faktum är att varje gång jag tittade på danstältet när något pågick där, så var det helt överfyllt. Det var massor av folk utanför och de uppträdanden jag försökte se, kunde jag helt enkelt aldrig se, då det var så fullt av folk framför mig att jag inte kunde se ett dugg. Det pratades också väldigt mycket dans. Vid en av måltiderna jag åt hamnade jag bredvid folk som berättade att de kommit dit mest för dansen och workshoparna. Jag tycker det är roligt att man gjorde en satsning på dansen som är en så stor del av reggae- och dancehallkulturen. Att det var rätt satsning tycker jag antalet besökare i danstältet bevisade. Lite känns det som om Blackout fått vara föregångare här då de är den enda rakt igenom dansgrupp som började bokas till festivalen och den första kvarten jag var på festivalen första dagen så fick jag frågan var Blackout höll hus av sex olika, för mig helt okända personer. Roligt är det också att dansen direkt fick sådant genomslag under festivalen. Många pratade om dansen under festivalen och jag hörde ingen nämna det i negativa ordalag, utan endast positiva!

Det jag lyckades ”se” av den här showen, var en massa ryggar. En del såg jag sedan på kameran, då jag zoomade in och höll den ovanför mitt huvud. Som sagt, allt för trångt och tjejerna såg knappt ut att kunna röra på sig på den minimala scenen… Tips till nästa år!

Årets Missbedömning: I samma andetag måste jag nämna årets missbedömning som också det var danstältet! Det var dels så liiitet att många, många, danssugna inte fick plats. Det var också allt för litet för uppträdanden och shower där. När Blackout DanceCrew har showat de senaste året så har de gjort det i det stora tältet och även det har varit för litet. Många har stått utanför och försökt få en skymt och många har kommit efteråt och varit ledsna för att de inget kunde se. Att då ha ett ÄNNU mindre tält var nog en missbedömning. För att inte tala om scenen. Jag beundrar de tjejer som showat där i helgen, för särskilt de större grupperna har inte haft möjlighet att ta ut svängarna mer än att ”vifta lite på armarna”. Dancehall kräver verkligen utrymme och för en större grupp på 4-8 personer måste det ha känts som att vara en guldfisk i ett snapsglas, eller nåt. Så om man vill fortsätta satsa på dansen tycker jag man ska ha ett minst lika stort tält som det större nästa år och kanske till och med låta de allra största dansgrupperna som man vet drar mycket folk, få ta stora scenen? Men eftersom man valt att ta in dansen och eftersom det här var första året med Danssatsning, så är förstås allt förlåtet! 😉

Publiken Svek: Jag tror alla som besökte festivalen upplevde att det var mindre folk i år än tidigare. Jag upplevde samma sak förra året, men tänkte då att det kunde bero på vädret, som inte alls var med oss 2010. I år har vädergudarna dock varit med oss och det har varit ett fantastiskt festivalväder, ändå upplevde jag och många med mig att besökarna var färre i år. En del har pratat om artistupplägget och andra har talat om att man upplevt det som om polisen har trakasserat många besökare under tidigare år. I synnerhet ungdomar. Många jag träffade på festivalen menade att deras vänner och bekanta som bojkottade festivalen i år, gjorde det för att de inte tyckte det var värt att kanske ha väntat länge på den artist de velat se för att sedan bli medtagen på provtagning för ”misstanke om ringa narkotikabrott”. Detta är personer som fått negativa resultat tillbaka efter provtagningarna, d.v.s. proverna har visat att de inte använt narkotika. Men till de festivalbesökare som valde att inte komma: YOUR LOST, tyvärr! Festivalen i stort var helt fantastisk och ni missade verkligen något!!

Drogerna och Polisens närvaro: Själv har jag eller mina barn aldrig blivit utsatt för något negativt på festivalen. Varken från polis eller övriga festivalbesökare, däremot har jag träffat på flera ungdomar och vuxna som har känt sig kränkta av behandlingen från ordningsmakten. En del om detta skrev jag för några år sedan och som jag upplever det så var det året när flest besökare ansåg att de blivit väldigt kränkta. Ett specifikt fall där jag gjorde en intervju med personen berörde mig särskilt illa och gör det än idag när jag läser intervjun igen.

Jag använder mig inte själv av droger och har under de 11 år Reggaefestivalen har pågått (jag tror jag missat en eller två totalt) aldrig någonsin druckit varken alkohol eller tagit droger, så jag har inget som helst egenintresse av att kritisera de hårda ”antidrogkampanjer” som hållits. Förra året reagerade jag på ett ingripande som jag tyckte såg brutalare än nödvändigt ut. I år har det varit färre poliser och färre ingripanden och jag tycker stämningen har varit mycket mer avslappnad, men jag kan inte låta bli att fråga mig om polisens framfart på tidigare festivaler har skrämt bort många av festivalens besökare?

Klart är i alla fall att jag inte kommit i kontakt med några som helst droger under denna festival och det bekräftades ju till viss del av polisen i en intervju (som jag nu inte hittar), att de ingripanden som gjorts, i stort sett skett i anslutning till festivalen och inte inne på festivalområdet.

Skönt är i alla fall att mycket av ”knarkryktet” och medias rapporterande om detsamma tycks ha minskat rejält i år och det känns bra, tycker jag, då det inte riktigt stått i proportion till allt annat som händer under festivaldagarna! Med stora världsartister som spelar, tusentals människor som roar sig på festivalen och allt arrangemang som tillkommer en festival av den här storleken.

Vänskap: Ett av mina huvudskäl till att älska den här festivalen är att man träffar andra människor som älskar samma musik som mig och som man känner samhörighet med. Jag har vissa vänner som jag i princip bara träffar under festivalen varje år och jag ser fram emot det lika mycket varje år. Sedan lyckas man alltid skapa nya bekantskaper och det är inte heller så tokigt. Planeringen av matborden vid de olika köken från världens alla hörn gör det extra fördelaktigt att lära känna nya vänner. DET är ett stort plus!

Motgångar, falska biljetter och familjen URF: I år har det rapporterats en del om falska biljetter till festivalen. Jag vet att ryktet var rätt utbrett redan förra året, men i år tog man fast personer som är misstänkta för att ha sålt falska biljetter i lite större utsträckning. Jag vill här verkligen ge en stor eloge till Yared, hans fru Adiam och deras dotter Malayka, som gör ett helt fantastiskt jobb för oss reggaeälskare! Det krävs ingen Einstein för att inse att det är ett otroligt massa roddande för att ro festivalen i land och även om de inte är ensamma om det, utan även har medarbetare, så är jag säker på att det inte är vem som helst som har den energin, glöden och envisheten att ro festivalen i land år efter år efter år. Är det inte falska biljetter, så är det kritik om droger, campingen, om marken de arrangerar festivalen på, synpunkter på vilka artister man tar in, biljettpriser… you name it! Jag hoppas för allt i världen att de orkar fortsätta och att det blir många kommande festivaler, trots kritik och dåligt med stöd. Jag vet att festivalledningen har kämpat hårt för att möta och samarbeta med sociala myndigheter, frivilligorganisationer, polis och kommunen. Samtidigt som de ska göra festivalbesökarna nöjda och locka med ett utbud som folk vill ta del av och dessutom fortsätta med bokandet av bra artister.

URF och Pride: Även om det inom reggaen, generellt finns en homofobisk tyngd, så tror jag ändå inte att det gäller huvuddelen av URF ´s besökare. Dessutom är jag rätt säker på att många av festivaldeltagarna älskar festivaler, nästan oavsett vilket tema de har. Där tror jag att URF kan ha tappat en del besökare i år, då Stockholm ´s Pride körde samtidigt och att de i år dessutom har temat öppenhet och med gratis inträde. Folk som bara längtar efter en festival kan ha valt både Pride och andra festivaler som pågått runt om i Sverige denna helg. När nu reggae har en homofobisk bakgrund, tycker jag det är extra härligt att lyssna på denna intervju med Kapten Röd! Nej, vissa attityder tar tid att förändra, men det blir bättre…!!

Artisterna: Till min egen förvåning måste jag nog säga att av de artister jag hann se, så var nog Mr Vegas en av mina tre favoriter nu så här efteråt! Han har aldrig varit någon stor favorit för mig personligen, men han gjorde en riktigt bra show! Elephant Man som var en av mina favoriter, levde upp till mina förväntningar och var ruggigt bra och den tredje (utan inbördes rangordning på dessa tre artister), även den till min stora förvåning, då jag aldrig varit något fan av Svensk Reggae, var då Kapten Röd! Ingen av de artister jag såg gjorde dåligt ifrån sig, men de här tre artisterna var helt enkelt över mina förväntningar och riktigt superbra live!

Önskemål inför nästa år: Mer utrymme för dansarna, både på scenen och för publiken! Fortsätta med festivalen i samma positiva anda, men framför allt: att vi får behålla den här fantastiska familjefesten med så mycket kärlek, musik, vänskap och dans!

Sammanfattning av festivalen med ett enda ord: OUTSTANDING!!

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter


 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , ,