Jag tänker på det här med vikten. Och åldern. Och respekt och pondus. Att bli lyssnad på och tagen på allvar. Jag tänker på det här med kroppsideal och mode. Jag tror jag tidigare har skrivit om att kroppsidealen för kvinnor i Gambia och Sverige skiljer sig markant. I Gambia (och många andra länder, förstås) är det oftast en fördel för kvinnor att vara lite större, medan i Sverige (och många andra länder, förstås) är det oftast en fördel att vara smal.

När jag var yngre så var jag smal. Inte bara ganska smal utan jag var så mager i perioder att min vikt ofta var föremål för diskussioner om ätstörningar av olika slag. Jag hade enorma komplex för min vikt. Inte blev det bättre med den delen när jag var i Gambia, där magra kvinnor ofta förknippas med sjukdom och ohälsa.

I Sverige ansågs jag ha en ”snygg kropp”, men eftersom jag hade stora komplex för att jag var så mager, så kunde jag inte uppskatta det riktigt. Jag har alltid burit kläder som har skylt mer än de visat, kan man säga. Men jag upplevde ofta att jag inte blev ”lyssnad på” eller tagen på allvar. Jag upplevde ofta att man pratade ovanför mitt huvud eller till och med tog beslut som rörde mig, ovanför mitt huvud.

Jag ska villigt erkänna att det var inte alltid så roligt att vara 22 år, med tre barn och så skulle vi ha ett viktigt möte i något av barnen dagis eller på BVC eller på annan plats och så började personalen diskutera vad som var bra för mina barn och så tog man beslut som gällde mina barn, utan att ha lyssnat på vad jag tyckte. Det stärker ju inte heller självkänslan hos en ung förälder som försöker inge respekt inför barnen, så det blev så att när jag skulle på viktiga möten där jag ansåg att det var viktigt att göra min röst hörd, så tog jag helt enkelt med min mamma. Min mamma är en storväxt kvinna, med god självkänsla, många vettiga åsikter och med ett väldigt rättframt sätt. Hon har en pondus som jag saknade och när hon var med fick jag alltid min röst hörd, fast det var ju inte min röst man lyssnade på, utan min mammas…

Med åren har jag som alla andra blivit äldre ( 🙂 ) men jag har också dragit på mig en övervikt och i takt med den så har jag märkt att jag blir lyssnad på. Att folk i min omgivning faktiskt tar mina åsikter på allvar. Jag blir till och med förvånad ibland när folk säger: ”Jag gjorde som du sa, för det var ju en jättebra idé!” Eller ännu bättre: ”Fråga Fatou, för det där har hon stenkoll på” eller ”Men Fatou, vad tycker du, du har ju så bra åsikter!” Det gör mig glad och alltid lite förvånad. Jag har mer och mer insett att många verkar lyssna på mina åsikter och dessutom tycka att jag har vettiga saker att säga. Det är både glädjande och en fin komplimang.

I Gambia är jag ganska säker på att min ålder är det mest avgörande för att bli lyssnad på, för att bli behandlad med respekt och för att uppleva att jag har mer pondus, för där är ålder så avgörande för hur man bemöter människor, men att jag numera är en ganska stor kvinna förstärker säkert min position.

Något jag i många år tänkt på och lagt märke till när det gäller just vikten på kvinnor i Gambia v/s Sverige, är hur vi uppför oss. I Gambia har större kvinnor oftast mycket mer pondus, självförtroende och självkänsla. Större kvinnor klär sig ofta mer uppseendeväckande och med stora smycken. De är oftare högljudda, vågar ta plats och vågar säga ifrån. Medan kvinnor som är smala, oftare tar mindre plats och inte lika uppenbart och gärna klär sig lika uppseendeväckande och färgstarkt.

I Sverige upplever jag det tvärt om. Smala kvinnor klär sig ofta både bättre och mer färgstarkt. Många kvinnor vill synas och höras, medan de större kvinnorna oftare klär sig och smyckar sig mer anspråkslöst och ogärna ”tar plats” i olika sammanhang.

Det här är naturligtvis väldigt generellt beskrivet och det finns massor av exempel på de som skiljer sig från denna beskrivning. Framför allt tycker jag mig se en stor förändring både i Gambia och Sverige under de senaste 20 åren. Det blir allt mer accepterat i Sverige med kvinnor som är större och allt mer accepterat i Gambia med kvinnor som är mindre. Det är bra. Det börjar förändra sig i våra samhällen och det är positivt tycker jag.

Det jag dock funderar på är om min ålder eller vikt eller både och gör att jag upplever att jag blir bemött med mer respekt och lyssnad på och tagen på allvar här i Sverige?

Jag tror att många kvinnor med åren får mer pondus och framåtanda. Att många av oss vågar ta för oss mer och det kan förstås bidra till att vi blir mer tagna på allvar, men ändå… Jag kan inte släppa det där med att jag de senaste åren upplever att jag får gehör på ett sätt som jag inte fick när jag var yngre och jag kan inte släppa tanken på om det beror på min kropp i det här kroppsfixerade samhället, att jag blir respekterad som kvinna och för mina åsikter för att jag inte längre är ”liten och söt” eller om det beror på att jag blivit äldre och att man därför tror att jag har ”mer att tillföra” än man trodde när jag var yngre?

Vad tror du? Är det bara jag som upplever detta? Är det bara jag som funderat över dessa saker?

Läs även andra bloggares åsikter om tankar, funderingar, vikt, övervikt, smal, kroppsideal, mode, kvinnoideal, respekt, pondus, stora kvinnor, ålder,