Varför jag kallar mig feminist

feminismJag omger mig av väldigt många starka, kreativa och smarta kvinnor. Kvinnor har varit grunden för min egen uppväxt och utveckling som kvinna och som människa. De flesta människor jag ser upp till är kvinnor och de flesta jag umgås med är kvinnor. Gör det mig till manshatare? Nej, knappast. Jag älskar många män omkring mig också. Jag har tre bröder som jag älskar och ser upp till på olika sätt och av olika skäl. Jag har en bra kontakt med min pappa som har betytt jättemycket för mig i mitt liv. Jag har en son som jag självklart älskar. Jag har också manliga vänner som jag tycker om av olika skäl och även flera som jag ser upp till mycket.

Ändå är det flera av kvinnorna i mitt liv som ger starkast avtryck av någon anledning. Kanske beror det på att många av de kvinnor jag haft omkring mig har kämpat hårt i sina liv? Kanske beror det på min uppväxt eller på att jag själv är kvinna och därför lättare kan spegla mig i andra kvinnor? Jag skulle aldrig välja bort en man i min bekantskap för att han är man och jag skulle aldrig välja att umgås med en kvinna bara för att hon är just kvinna, men jag känner mig oftast mer bekväm i kvinnligt sällskap än i manligt.

Något jag har märkt ibland är att det tycks vara väldigt provocerande för vissa att jag kallar mig feminist. Jag förstår egentligen inte varför? Feminism för mig handlar om att sträva efter jämställdhet mellan könen. Att kvinnor ska ha samma möjligheter, skyldigheter och rättigheter som män. För mig känns det så självklart, men jag har förstått att det inte är det för alla. Så här läser jag på sidan Unga Feminister:

”Vad är feminism?

I Svenska Akademiens ordlista från 2006 står det att feminism är en ”rörelse för kvinnors jämställdhet med män”. Feminism skulle även kunna beskrivas som en ideologi som erkänner att vi lever i ett ojämställt samhälle, och som genom en feministisk kamp vill nå en ekonomisk, politisk och social jämlikhet mellan könen.”

På wikipedia läser jag följande:

”Är den klassiska politiska rörelsen för kvinnors fulla ekonomiska, sociala och politiska likställighet med mannen.

Olika inriktningar har olika syn på vad problemen är, vad de beror på och hur det bäst bör lösas. Det som kan ses som gemensamt för många av dessa är att de anser:

  1. att kvinnor generellt sett är underordnade män.
  2. att detta förhållande ska förändras.

(Definition från Lena Gemzöe – Feminism, 2002)”

Min upplevelse är att kvinnor och män idag i princip kan uppnå samma positioner i samhället och att de kan eftersträva och uppnå samma mål, men att kvinnor generellt måste kämpa mer och mot fler hinder för att ta sig upp till vissa mål och i och med att det är så många fler hinder för en kvinna, så upplever jag att färre också tar sig det besväret och det motståndet för att ta sig dit.

Igår var det internationella kvinnodagen. En dag jag kanske inte firar så mycket och så ofta, även om det händer att jag går på intressanta evenemang i samband med den dagen. Jag brukar däremot mana mig själv till eftertanke. Jag tänker på de starka kvinnor som har stått upp och slagits och kämpat för de rättigheter vi ofta tar för givet idag, såsom rösträtten för oss kvinnor. Jag tänker också på de ojämlikheter som idag finns i vårt samhälle såsom att kvinnodominerande yrken ofta har generellt lägre löner och lägre status i vårt samhälle. Jag tänker också på att vi fortfarande aldrig har haft en kvinnlig stadsminister i Sverige. Jag tänker också på att utsatta kvinnor oftare ses på med mer förakt än utsatta män. Jag tänker då på kvinnor i missbruk, i kriminalitet och hemlösa kvinnor för att ta några exempel. Jag tänker på att det lever en massa fler kvinnor under hot om våld i nära relationer och hedersrelaterat våld, än det lever män under samma hot och jag tänker på hur förhållandevis lite satsningar som görs i dessa frågor.

Jag tänker också på alla de kvinnor i världen, där kvinnor är utsatta inom sexhandel, där kvinnor går miste om utbildning bara av den anledningen att de är kvinnor. Jag tänker på alla kvinnor som strider världen över för att få ett anständigt liv där de respekteras som individer och jag tänker på alla de kvinnor som inte vågar eller orkar strida… Jag tänker också på de som stridit men tystats.

Jag tänker på de kvinnor som går hem från krogen en vanlig helgkväll, men som måste ta en taxi hem av rädsla för att bli överfallna, trots att de velat promenera hem. Jag tänker på det kvinnohat som nyligen diskuterades när vi pratade om näthat. Människor som vill tysta de som talar bara för att de är just kvinnor.

Kvinnor som inte ens kan känna sig trygga i sina egna hem.

Det är dessa kvinnor jag tänker på. Kvinnor som har det svårare just för att de är kvinnor. Därför tycker jag att det är viktigt att internationella kvinnodagen finns. Det är viktigt att uppmärksamma dessa frågor. Det är viktigt att lyfta de frågor som rör just kvinnor då varken vårt land eller vår jord är jämställt, även om vi ofta inbillar oss det.

Självklart har en förändring skett. Självklart är det mycket bättre i vår värld nu är för 100 år sedan. Ja, det är till och med bättre än för 50 år sedan, eller till och med för ett par år sedan. Men förbättringarna har inte skett på egen hand eller av sig själv. Vi har kommit där vi är därför att några har gått före de flesta och ställt krav på våra regeringar, på våra medmänniskor och på vårt samhälle. Därför är det viktigt att fortsätta arbeta för ett jämlikare samhälle. Både i stort och i smått. I våra familjer, på politisk nivå, bland våra vänner och släktingar, bland bekanta, arbetskamrater och i mötet med nya människor. I media och på nätet, i organisationer och i vårt dagliga liv.

Kallar du dig själv feminist? Varför gör du det eller varför gör du det inte? Vad är feminism för dig och om du väljer att inte kalla dig feminist, är det för att du tycker vi är jämlika redan eller för att du inte tycker att vi ska ha jämlikhet mellan könen? Eller är det för att du tycker ordet feminism klingar illa?

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,