Att kunna ta emot kritik

Ibland är det svårt att ta kritik. Men jag tror det är jättebra att kunna ge och få kritik. Däremot måste man själv hålla isär vad andra tycker och vad man själv tycker. Det är inte alltid lätt. För som människor är vi oftast benägna att göra människor omkring oss nöjda.

När man får kritik kan man agera på två sätt, i princip:

  • Slå kritiken ifrån sig
  • Rannsaka sig själv och fundera på om det ligger något i kritiken

Att rannsaka sig själv behöver inte nödvändigtvis betyda att man håller med. Det är snarare så att man bör gå in på djupet av sig själv och fundera. Ligger det något i kritiken? Varför ges jag denna kritik? När man rannsakat sig själv och funderat klart kan man komma fram till två slutsatser:

  • Kritiken stämmer
  • Kritiken stämmer inte

Därefter finns det också två vägar att gå om man tycker kritiken stämmer:

  • Man tycker själv att det är något man vill ändra på. Man har kanske inte tänkt på sitt beteende, men kommer fram till att det inte är en särskilt trevlig egenskap man haft och att man vill välja bort den.
  • Man tycker det stämmer in på en själv, men man tycker inte det är felaktigt att bete sig på det sättet.

1044425_10151974217661844_262424453_nJag tror att det här med rannsakan är viktigt. Det är så lätt att fastna i ett mönster och att vi själva lätt blir blinda för det. Då är det bra att bli uppmärksammad. I alla fall om kritiken framförs på ett vettigt sätt. Alltså inte mitt uppe i en konflikt med någon, eller på ett elakt sätt, eller ens av en person som vi vet inte gillar oss, eller som bryr sig mer om att fördöma än att faktiskt hjälpa oss. Men i annat fall tror jag det är bra med kritik.

Jag tänker att vi människor hela tiden utvecklas och att det är viktigt att kunna fortsätta utvecklas och bli bättre människor. Inte bättre än någon annan, utan lite bättre än vad vi själva har varit.

Ibland ändrar vi åsikter över tid och det är ju inte så konstigt. Vi utvecklas ju. Att byta åsikt tycker jag är ett tydligt tecken på ett öppet sinne. Att våga ta till sig ny information och att skapa sig nya insikter, vilket kan leda till helt nya åsikter. Som talesättet: När vi vet bättre, så gör vi bättre.

Att förlora en bowlingmatch är en sak, men att "förlora ansiktet" för ett dåligt beslut är något helt annat...

Att förlora en bowlingmatch är en sak, men att ”förlora ansiktet” för ett dåligt beslut är något helt annat…

Sen tror jag att det är olika svårt för olika människor att ta kritik. Jag tror det finns de som ganska lätt kan ta till sig kritik och så finns det de som tycker det är jättesvårt och till och med har svårt att se sig själv utifrån och med andra ögon, även när de får något konkret påtalat.

Jag tror att jag har både lätt och svårt att ta till mig kritik. Lätt på det sätt att jag gärna lyssnar, rannsakar mig själv på djupet, funderar och blir lätt självkritisk. Lätt också för att jag är benägen att förändra mig för att bli en bättre människa. Svårt just för att jag tror att jag lätt blir för självkritisk. Jag tror att jag ofta tar det väldigt personligt också. När jag får kritik så påbörjar jag en rätt djup process och den kan ta ett bra tag. När kritiken är helt obefogad så har jag ändå svårt att släppa den. Det tar ett bra tag innan jag lyckas. Jag tror själv att det har med min HSP att göra. Den där känsligheten när jag får kritik och att jag helt tiden känner att jag måste göra något åt mig själv. När jag tycker att kritiken är relevant så jobbar jag kanske lite för hårt med att förändra mig och förbättra mina brister. Det kan ju vara bra på ett sätt också, förstås, men lite mer ”lagom” hade jag nog föredragit.

Däremot, när jag inte tycker att kritiken är relevant eller alls befogad, så tar det lite för lång tid för mig att släppa även det, men när jag väl gör det, så känns det ofta som jag lyckas vända det till en styrka. Jag tror det beror på att jag verkligen klivit ned på djupet av mig själv i min självrannsakan och jag tror det är något som ger oss styrka och får oss att växa i slutänden. Helt enkelt något som bygger upp mig.

Ibland är det lättare att slå på sig själv än att förlåta sig själv. Blåmärket på bilden har inget med blogginlägget att göra.

Ibland är det lättare att slå på sig själv än att förlåta sig själv. Blåmärket på bilden har inget med blogginlägget att göra.

Den hårdaste domaren är dock ofta vi själva. Att slå på sig själv och förbanna våra brister eller dåliga beslut, där känns det inte som det finns någon ände. Jag tror ofta att de flesta av oss kvinnor är snabbare att slå på oss själva än män generellt är. Jag tror också att vi generellt slår mer på oss själva och har svårt att förlåta oss för misstag vi gör, som får negativa konsekvenser. Särskilt i förhållande till våra barn och vårat agerande i uppfostran av våra barn. Jag tror tyvärr också att vi kvinnor i större utsträckning än män gärna slår ned på andra kvinnor och dömer deras handlanden.

Hur gör vi då för att bli bättre människor? Att faktiskt bli bättre personer i morgon än vi var igår? Jag tror vi får backa bandet lite. Börja med att försöka rannsaka oss själva när vi får kritik och när vi sedan fått den, acceptera att ingen är perfekt, att vi alla har våra fel och brister. Att acceptera oss själv för den otillräckliga människa vi är. Att inse att ibland är det faktiskt tillräckligt att vara otillräcklig. Jag tror också att vi alla kan jobba mer på att lyfta andra kvinnor i vår omgivning. Att säga att någon gjort ett bra jobb. Du kanske inte tyckte personen gjorde ett bra jobb igår, eller förra veckan, men om personen gjort ett bra jobb idag, säg det! Det kostar inget. Om någon har en snygg tröja på sig, säg det! Du blir inte en sämre människa för att du lyfter upp en annan människa. Tvärt om så tror jag på positiva effekter. Om du uppmuntrar och lyfter folk i din omgivning så faller det tillbaka på dig själv. Dels genom att någon annan kanske lättare lyfter upp och uppmuntrar dig nästa gång, men även genom att du själv blir gladare och upplyft av att uppmuntra andra människor omkring dig. Positivitet har en spridande effekt.

Vilken typ av uppmuntran skulle du själv uppskatta? Prova redan idag. Ge en person i din närhet den sortens uppmuntran du själv skulle vilja ha och fundera på hur det fick dig att känna. Det spelar ingen roll om det är en familjemedlem, en arbetskollega, en klasskompis eller helt enkelt kassörskan på ICA. Jag vågar nästan garantera att din dag kommer att bli lite, lite bättre!

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Kvinnors rätt att få bära de kläder hon vill

030Debatten om #hijabuppropet fortsatte i samma styrka i flera dagar men börjar nu att mattas av något och jag tycker det är så positivt och bra, för den här debatten behövdes nog mer än de flesta av oss insett. Som jag skrivit om tidigare, så stödjer jag uppropet helt och hållet, men jag har också läst mycket kritik mot det från flera håll och med olika ståndpunkter och utgångspunkter. Eftersom det handlar om upplevelser, så tycker jag inte man kan säga att någon har ”rätt” och att någon annan har ”fel”. Vi bär alla på olika erfarenheter och olika typer av ryggsäckar, som självklart påverkar vår uppfattning i sakfrågan.

Av de som normalt bär slöja som jag känner har många uttryckt sin glädje över att det var så många som visade sitt stöd och att den här kampanjen fick en sådan spridning. Jag har till och med fått samtal från vänner och mail från både folk jag känner och de jag inte känner som tackat för mitt stöd. Det känns förstås roligt, även om det inte var något jag hade funderat på eller anledningen till att jag stöttade uppropet. I media och på nätet har jag sett en del både som brukar bära slöja och de som inte gör det, som kritiserar uppropet och det har de förstås sin fulla rätt att göra.

Som sagt handlar det om egna referensramar och erfarenheter, men också om egna uppfattningar.

Av de som kritiserat har jag sett följande kritik:

  • Några tycker att det blev ”plojigt” eller uppfattade det till och med som att vi som bar slöja för en dag eller två skulle påstå att ”vi vet hur det är” efter att ha burit slöjan bara någon enstaka dag.
  • Några tycker att slöjan är en symbol för förtryck och kan därmed inte förstå hur kvinnor som inte tvingas bära dem, kan göra det frivilligt och för att det fastställer en acceptans av en förtryckande symbol.

Jag kan förstå dessa ståndpunkter, men jag tror de flesta som bar slöjan, inte gjorde det för att det var en så stor erfarenhet, utan snarare för att visa sitt stöd. Det var i alla fall skälet till att jag tog på mig slöjan i två dagar och de flesta av dem som jag hörde hade burit den, var det av samma skäl.

När det gäller slöjan som symbol för förtryck, så måste vi komma ihåg här att det verkligen är en uppfattning som skiljer sig både från olika länder, olika kulturer, olika inriktningar av Islam, bakgrund, men framför allt skiljer sig för olika personer beroende på vilken individ man är.

Idag finns det endast tre länder i världen som har slöjtvång enligt lag. Dessa länder är Sudan, Saudi-arabien och Iran. Sedan finns det tre länder som förbjuder burka i skolan och det är: Turkiet, Tunisien och Syrien. Sedan finns det ett antal länder som förbjuder eller är på väg att förbjuda burka på allmän plats och det är följande länder: Italien, Nederländerna, Spanien, Belgien, Tyskland och Frankrike.

Jag är emot både förbudet och tvånget, av precis samma skäl.

I övriga länder där Islam är utbrett finns det en uppsjö av olika uppfattningar för hur man ser på slöjan. I västvärlden är synen ofta att slöjan är en symbol för förtryck och det tycks den även vara av kvinnor som burit slöjan som lagligt tvång i länder med slöjtvång, medan många andra, särskilt av de som bär slöjan av egen fri vilja, att slöjan är en symbol för frihet och frigörelse. Här är det omöjligt att sätta sig till doms över eller tala om hur någon annan ska uppfatta slöjan, det handlar helt enkelt om erfarenheter och uppfattningar och den omgivning man är uppväxt i.

Det finns de som säger att även om man inte blir tvingad att bära slöja, så finns det många som påverkas av sin omgivning och indirekt känner sig tvingade att bära slöja, eller påverkas till att börja bära den och det kan man förstås inte heller säga något om. Självklart blir vi alla påverkade av vår omgivning. Men om man väljer att ta på sig en slöja för att man har en positiv uppfattning av den, genom sina vänner, släktingar och andra i ens omgivning, men det ändå är ens fria val att ta på sig slöja, då vet jag inte varför det skulle vara så negativt?

Vi blir ju alla påverkade till våra klädval av vårt samhälle, familjemedlemmar, vänner etc. När jag åker kommunalt in till stan, så ser jag oräkneliga annonser med lättklädda kvinnor. De bär bikini, korta kjolar, urringade toppar och baddräkter som ingen lämnar särskilt mycket över till fantasin. Självklart är det så att unga människor i synnerhet påverkas av dessa reklampelare! Jag minns själv som ung, slank tjej hur obekväm jag kände mig när jag gick ”lättklädd”, men samtidigt ville ”se ut som alla andra” i min ålder. Jag var inte alls bekväm i detta, samtidigt som jag var för osäker för att låta bli. Idag skulle inget i världen kunna tvinga på mig dessa korvskinnstajta kort-korta klänningar med djupa urringningar mot min vilja. Inget i världen skulle heller kunna tvinga på mig en burka mot min vilja.

Idag tar jag mycket hellre på mig en slöja när jag går till arbetet, än att jag sätter på mig en kort kjol och urringad topp, men helt bekväm känner jag mig inte i något av dem.

Idag är jag 42 år och helt övertygad om att varje kvinna måste få bestämma över vad hon vill sätta på sig. Varje kvinna i världen måste ha rätt att sätta på sig en bikini eller en burka, utan att bli dömd som ”hora” eller ”förtryckt”. Jag är medveten om att långt ifrån alla har dessa rättigheter. Men jag är också medveten om att i Sverige idag, 2013, i ett land med religionsfrihet och med den fokus på kvinnans självständighet och rättigheter som människa, borde ha rätt att klä sig som hon vill!

Efter att ha talat med mina slöjbärande vänner och familjemedlemmar och följt debatten, så är jag idag övertygad om att de flesta kvinnor i Sverige idag bär slöja för att de själva vill det! Det finns säkert kvinnor som bär den för att de känner tvång och dessa kvinnor ska vi även fortsättningsvis försöka ge det stöd och hjälp som de är i behov av för att få ett självständigt liv!! Men jag har också pratat med kvinnor som vill bära slöja, men inte vågar för att det skulle sticka ut på arbetsplatsen, för att deras vänner inte bär slöja, för att de är rädda att bli dömda på förhand eller för att deras familjer inte vill att de ska bära slöja. Oavsett skäl, så måste vi även stötta dessa kvinnor i rätten att få bära de kläder de själva vill!

Den här frågan är inte svart-vit, den har många nyanser och det gäller att inte fastna i sina egna uppfattningar om slöjan och vad man själv tycker att den representerar utan fundera i lite större perspektiv ur andra människors synvinkel.

Aug 300Jag har burit slöja (hijab) vid många tillfällen tidigare, men det här var första gången jag gjorde det för någon annans skull, men det gjorde jag så gärna då det var en symbolisk handling för någon som farit illa på grund av att hon bar slöja. En systerlig handling.
Kvinnor%20med%20sl%C3%B6ja%20f%C3%B6rv%C3%A4ntar%20sig%20trakasserier

Lästips: Hatbrott begås inte i ett vakuum

Blogg: Här kan du läsa flera berättelser från de som bar hijab för en dag

Tidigare bloggat i ämnet:

Beslöjade kvinnan som slogs medvetslös

#hijabuppropet

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , ,

Kvinnor behövs inom IT

jämställdhetAtt kvinnor kan, får vi ofta höra, men inom vissa områden så är det svårt att få kvinnor intresserade och för de som är intresserade kan det vara svårt att få jobb inom det området, då man har en bild av att det ”ska vara” en man. Ett av dessa områden är IT-sektorn. Om det beror på att kvinnor inte förväntas vara intresserade av IT-sektorn och därför inte heller uppmuntras till detta från barnsben och alltså handlar om könsroller och stereotyper eller om det handlar om att de flesta kvinnor helt enkelt saknar ett genuint intresse för detta, är förstås omöjligt att veta säkert, men personligen är jag övertygad om att det handlar om fördomar och att vi alla är duktiga på att sätta in våra barn i olika roller så de kan leva upp till våra förväntningar.

Däremot är jag övertygad om att kvinnor behövs inom IT, men att det är svårt för dem att ta sig fram. Jag tror att alla yrkesgrupper mår bäst av så jämn könsfördelning som det är möjligt och inte bara det, jag tror att det är bra att blanda yrkesgrupper med alla åldrar, kön, kulturellt ursprung, religion etc. för att få en så bred och stor utveckling som möjligt.

Jag är övertygad om att den bästa och bredaste utvecklingen kommer när fler kvinnor blir IT-chefer och programmerare. Jag tror också att det då kommer att öppnas nya insikter i vad som behövs i branschen. Datatjejer och datakvinnor behövs, det gäller bara att öppna dörrarna för nya möjligheter.

Har du några tankar eller ideér om hur vi ska öppna intresset för kvinnor i mansdominerade yrken och för män i kvinnodominerade yrken? Hur kan just IT-branschen locka tjejer och kvinnor?

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Varför jag kallar mig feminist

feminismJag omger mig av väldigt många starka, kreativa och smarta kvinnor. Kvinnor har varit grunden för min egen uppväxt och utveckling som kvinna och som människa. De flesta människor jag ser upp till är kvinnor och de flesta jag umgås med är kvinnor. Gör det mig till manshatare? Nej, knappast. Jag älskar många män omkring mig också. Jag har tre bröder som jag älskar och ser upp till på olika sätt och av olika skäl. Jag har en bra kontakt med min pappa som har betytt jättemycket för mig i mitt liv. Jag har en son som jag självklart älskar. Jag har också manliga vänner som jag tycker om av olika skäl och även flera som jag ser upp till mycket.

Ändå är det flera av kvinnorna i mitt liv som ger starkast avtryck av någon anledning. Kanske beror det på att många av de kvinnor jag haft omkring mig har kämpat hårt i sina liv? Kanske beror det på min uppväxt eller på att jag själv är kvinna och därför lättare kan spegla mig i andra kvinnor? Jag skulle aldrig välja bort en man i min bekantskap för att han är man och jag skulle aldrig välja att umgås med en kvinna bara för att hon är just kvinna, men jag känner mig oftast mer bekväm i kvinnligt sällskap än i manligt.

Något jag har märkt ibland är att det tycks vara väldigt provocerande för vissa att jag kallar mig feminist. Jag förstår egentligen inte varför? Feminism för mig handlar om att sträva efter jämställdhet mellan könen. Att kvinnor ska ha samma möjligheter, skyldigheter och rättigheter som män. För mig känns det så självklart, men jag har förstått att det inte är det för alla. Så här läser jag på sidan Unga Feminister:

”Vad är feminism?

I Svenska Akademiens ordlista från 2006 står det att feminism är en ”rörelse för kvinnors jämställdhet med män”. Feminism skulle även kunna beskrivas som en ideologi som erkänner att vi lever i ett ojämställt samhälle, och som genom en feministisk kamp vill nå en ekonomisk, politisk och social jämlikhet mellan könen.”

På wikipedia läser jag följande:

”Är den klassiska politiska rörelsen för kvinnors fulla ekonomiska, sociala och politiska likställighet med mannen.

Olika inriktningar har olika syn på vad problemen är, vad de beror på och hur det bäst bör lösas. Det som kan ses som gemensamt för många av dessa är att de anser:

  1. att kvinnor generellt sett är underordnade män.
  2. att detta förhållande ska förändras.

(Definition från Lena Gemzöe – Feminism, 2002)”

Min upplevelse är att kvinnor och män idag i princip kan uppnå samma positioner i samhället och att de kan eftersträva och uppnå samma mål, men att kvinnor generellt måste kämpa mer och mot fler hinder för att ta sig upp till vissa mål och i och med att det är så många fler hinder för en kvinna, så upplever jag att färre också tar sig det besväret och det motståndet för att ta sig dit.

Igår var det internationella kvinnodagen. En dag jag kanske inte firar så mycket och så ofta, även om det händer att jag går på intressanta evenemang i samband med den dagen. Jag brukar däremot mana mig själv till eftertanke. Jag tänker på de starka kvinnor som har stått upp och slagits och kämpat för de rättigheter vi ofta tar för givet idag, såsom rösträtten för oss kvinnor. Jag tänker också på de ojämlikheter som idag finns i vårt samhälle såsom att kvinnodominerande yrken ofta har generellt lägre löner och lägre status i vårt samhälle. Jag tänker också på att vi fortfarande aldrig har haft en kvinnlig stadsminister i Sverige. Jag tänker också på att utsatta kvinnor oftare ses på med mer förakt än utsatta män. Jag tänker då på kvinnor i missbruk, i kriminalitet och hemlösa kvinnor för att ta några exempel. Jag tänker på att det lever en massa fler kvinnor under hot om våld i nära relationer och hedersrelaterat våld, än det lever män under samma hot och jag tänker på hur förhållandevis lite satsningar som görs i dessa frågor.

Jag tänker också på alla de kvinnor i världen, där kvinnor är utsatta inom sexhandel, där kvinnor går miste om utbildning bara av den anledningen att de är kvinnor. Jag tänker på alla kvinnor som strider världen över för att få ett anständigt liv där de respekteras som individer och jag tänker på alla de kvinnor som inte vågar eller orkar strida… Jag tänker också på de som stridit men tystats.

Jag tänker på de kvinnor som går hem från krogen en vanlig helgkväll, men som måste ta en taxi hem av rädsla för att bli överfallna, trots att de velat promenera hem. Jag tänker på det kvinnohat som nyligen diskuterades när vi pratade om näthat. Människor som vill tysta de som talar bara för att de är just kvinnor.

Kvinnor som inte ens kan känna sig trygga i sina egna hem.

Det är dessa kvinnor jag tänker på. Kvinnor som har det svårare just för att de är kvinnor. Därför tycker jag att det är viktigt att internationella kvinnodagen finns. Det är viktigt att uppmärksamma dessa frågor. Det är viktigt att lyfta de frågor som rör just kvinnor då varken vårt land eller vår jord är jämställt, även om vi ofta inbillar oss det.

Självklart har en förändring skett. Självklart är det mycket bättre i vår värld nu är för 100 år sedan. Ja, det är till och med bättre än för 50 år sedan, eller till och med för ett par år sedan. Men förbättringarna har inte skett på egen hand eller av sig själv. Vi har kommit där vi är därför att några har gått före de flesta och ställt krav på våra regeringar, på våra medmänniskor och på vårt samhälle. Därför är det viktigt att fortsätta arbeta för ett jämlikare samhälle. Både i stort och i smått. I våra familjer, på politisk nivå, bland våra vänner och släktingar, bland bekanta, arbetskamrater och i mötet med nya människor. I media och på nätet, i organisationer och i vårt dagliga liv.

Kallar du dig själv feminist? Varför gör du det eller varför gör du det inte? Vad är feminism för dig och om du väljer att inte kalla dig feminist, är det för att du tycker vi är jämlika redan eller för att du inte tycker att vi ska ha jämlikhet mellan könen? Eller är det för att du tycker ordet feminism klingar illa?

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Mer om kvinnor

Hur mycket kan du egentligen om jämställdheten mellan kvinnor och män i världen? Action Aid har ett test du kan göra HÄR! Testa dina kunskaper så märker du snabbt om du borde lära dig mer!

Du kan också ”gilla” Action Aid´s sida på Facebook HÄR!

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

SD-film och våld mot kvinnor

Sverigedemokraternas kvinnorförbund passade på att lansera deras nya film mot hedersvåld inför den internationella kvinnodagen.

När jag såg filmen var det ungefär vad jag hade förväntat mig från dem och den går lite hand i hand med SD´s valfilm 2010. Skräckpropaganda som egentligen bara syftar till att lyfta deras egna intressen där mångfald och mångkultur inte passar in.

Hedersvåldsproblematiken är en viktig fråga. En av de allra viktigaste att ta upp en dag som denna: internationella kvinnodagen. SD-kvinnor vill ta upp detta för debatten, säger de.

Jag tycker det faller ganska platt att ta upp ämnet till debatt när man varken kommer med förslag på hur vi kan komma till rätta med problemet eller en handlingsplan för att visa att man menar allvar med viljan att göra något för de tjejer och killar som faller offer för hedersrelaterat våld. Eller är det inte det man vill? Expo skriver:

”- Vi kommer senare med ett åtgärdsprogram där vi lyfter fram förslag. Jag vill inte gå in på några detaljer nu. Vi tycker att människor som utsätts för hedersvåld ska få hjälp första gången de söker hjälp hos socialtjänsten. Mer specifik vill jag inte vara, säger Carina Herrstedt som är ordförande för SD-Kvinnor.”

Handlar det i vanlig SD-anda om att påvisa att det finns människor som på grund av sitt ursprung inte ”passar in” i vårt samhälle? Om en enskild politiker eller ett politiskt parti vill lyfta en specifik debatt så borde utgångsläget vara att man har en egen politisk plan för dels hur man vill komma till rätta med och dels hur. Inget av detta säger sig SD-kvinnor ha att komma med.

Vidare menar SD-kvinnor att de som blir utsatta för just hedersrelaterade brott, inte ska tas emot av Sverige för just det specifika skälet.

Sedan lyfter de ännu en gång fram och förkastar politisk korrekthet. Det är det nya i vårt samhälle, att vi ska förkasta det politiskt korrekta. Att många faktiskt är av en viss åsikt för att det är deras genomtänkta ståndpunkt och uppfattning, spelar ingen som helst roll.

Så hur stoppar man hedersrelaterat våld i Sverige? Frågan är naturligtvis inte enkel, men det borde ligga i politikernas intresse att ta fram ideér och förslag på vilken typ av lösning man vill finna.

Att ge stöd åt de organisationer som arbetar mot och som är i direktkontakt med de som blir utsatta är ju ett steg i rätt riktning i alla fall! Det finns mycket att göra och det är viktigt att allt våld mot kvinnor får uppmärksamhet en sån här dag, även om man kunde önska mer fokus på årets andra dagar också. Allt våld mot kvinnor måste motarbetas! På alla sätt och alla dagar på året!

Uppdaterat: Somaya vinner årets Wendela

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Vilken kvinna vill du hylla

Bilderna är skärmdumpar från UNT

Snart är det den Internationella Kvinnodagen. Det är en dag som vi fortfarande bör uppmärksamma både på nationell och internationell nivå, tycker jag!

UNT skriver en artikel där man frågar vilken kvinna man vill hylla och så kommer det en röstning på kvinnor som jag bara tappar hakan på att man ens har med. Alternativen i röstningen är:

Kronprinsessan Victoria

Drottning Silvia

Mona Sahlin

Annie Löf

Elsie Johansson

Veronica Maggio

Charlotte Kalla

Inget ont om någon av dessa kvinnor. De har med all säkerhet presterat saker utöver det ”vanliga”. De har med all säkerhet hjärtefrågor som är nog så viktiga här i världen. Men handen på hjärtat, så finns det bara en person som jag på något sätt kan påminna mig ha stöttat någon eller några specifika kvinnofrågor av de ovan nämnda och det är Mona Sahlin. Men jag tycker inte ens att hennes insatser är stora nog för att hylla på just internationella kvinnodagen. Så här är ställningen just nu:

Det finns ju så många kvinnor att hylla som verkligen har gjort skillnad för så många andra kvinnor! Tycker du att UNT kom med bra förslag på kvinnor att hylla på internationella kvinnodagen? Vem skulle du hylla och varför?

 

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Internationella dagen för avskaffandet av våld mot kvinnor

Idag; den 25:e November är det den internationella dagen för avskaffandet av våld mot kvinnor. Av den anledningen hade Uppsala Kvinnojour anordnat en manifestation för att sörja de kvinnor som dör till följd av våld i nära relation varje år, men också som en hyllning till de kvinnor som tar sig ur en våldsam relation.

Det var en fridfull och vacker stämning när jag och Mabou kom till Uppsala Domkyrka för att delta i manifestationen. Först kikade vi på en utställning om de kvinnor som förlorat sina liv. Sedan tände vi ljus och tänkte på dessa kvinnor.

Sedan gick vi runt i kyrkorummen och kikade på olika citat och utställningar. Här är några av de citat vi kikade på:

Sedan började programmet och det var en vacker kör som jag inte minns namnet på, men jag minns deras vackra röster och de fina sånger de sjöng under kvällen. Det fanns även andra som gjorde framträdanden.

Därefter höll Mona Sahlin tal. Jag hade bestämt mig för att inte fota de olika framträdanden då jag inte visste vilken koppling personerna har till ämnet. Det kan förstås vara känsligt om någon lever med skyddad identitet och liknande och man lägger upp dessa bilder i bloggar och på nätet generellt. Mona Sahlin anser jag däremot vara en så pass offentlig person att jag vågade mig till att fota. Jag tog en bild med min kamera och en med mobilen. Det räckte egentligen för det tillfället. När jag tog den första bilden så suckade kvinnan bredvid mig högt. Jag brydde mig inte om det utan tog en bild med mobilen också, för att kunna twittra den. Då väste kvinnan till mig: ”Det ni håller på med är störande!” Och även om jag inte hade tänkt att fota mer för det här tillfället, så fick kvinnans ord mig att sluta på stört. Min kamera gav ifrån sig ett ”pling” när jag startade den och mobilen gav ifrån sig ett ”klick” när jag knäppte fotot. Det var allt. Inga klickande fram och tillbaka, utan just ett pling och ett klick!

Det fanns folk som hostade, vred sig i bänkarna, en bäbis som grät vid några tillfällen. Jag kunde faktiskt inte förstå att dessa två ”klick” var så pass störande. Jag tycker också det hör till saken att jag och Mabou satt där längst fram ganska långt innan den här kvinnan bänkade sig där och det fanns MÅNGA platser lägre bak som hon kunnat flytta till om det nu var SÅ störande!

Det har kanske inte med saken att göra men ju mer jag funderar på det desto mer STÖRD känner jag mig på den här KVINNAN! Så här efteråt ångrar jag att jag inte kom på något dräpande svar, men det är ju lite sent nu. Ibland kommer de där dräpande svaren först när situationen redan passerat! Nåja, hennes bryskhet fick mig faktiskt att förlora lite av den vackra stämningen jag känt innan. Jag gick på den här manifestationen framför allt för att ämnet intresserar mig. Jag har varit drabbad av våld i nära relation i mitt liv, men ett annat viktigt skäl till att jag gick var för att blogga om det. Jag vill sprida viktiga ämnen i min blogg. Jag vill delge er varför det är viktigt för mig att delta i såna här tillställningar. Jag vill engagera fler människor. Om dessa två ”klick” störde kvinnan så mycket, så tycker jag faktiskt att hon kunnat byta plats, helt enkelt! Varför kom jag inte på att säga det där på plats?

Well, Mona Sahlins tal var riktigt bra och gav en hel del anledningar till eftertanke. Bland annat gav hon exempel på att varje dag dör en fullproppad Jumbojet kvinnor till följd av våld i nära relation, världen över. Varje dag. Året om. Hon berättade också en liten anekdot från sin familj som handlade om när hennes son höll på att lära sig läsa och liksom många barn, lärde sig läsa från rubriker i tidningar. En dag frågade han (Fritt citerat): ”Varför startar män i skor krig?!” Mona som inte förstod vad han menade kollade tidningsrubriken och kunde där läsa: ”Människor startar krig!” (Alltså: Män-i-skor= Människor) Citatet är taget ur sitt sammanhang och hade en djupare innebörd, men jag tycker citatet i sig är så pass bra och självgående att jag delar med mig av det ändå! 😉

Efter talen, körsång och musikerna, så fick vi en liten pratstund med Mona bakom kulisserna och Mabou passade på att fota sig med henne.

Dock måste jag poängtera att han var GRYMT besviken på Mona! Kanske inte henne personligen, men han hade pratat mycket innan om livvakter och Limousiner etc. När vi gick samma väg som Mona ut i Novembernatten till våra cyklar och han konstaterade att hon varken följdes av en enda livvakt eller gick till någon Limousin, utan en silverfärgad Volvo, var besvikelsen total! Tröstande (till sig själv) viskade han till mig när vi passerade Mona´s bil:

”Men hon kanske kör hem i den där Volvon nu och så står det VÄÄÄRSTA BMW´n på hennes gård…”

Trött på Mabou´s debatt om Limousiner och Livvakter svarade jag bara lite torrt: ”Mmmm, Mabou, you wish…”

Tack för tipset, Vendettanbettan! Det var verkligen en manifestation som jag är glad att jag gick på!

Om du tycker det här är ett angeläget ämne så finns det många sätt att visa sitt stöd på! Sök upp de kvinnojourer eller liknande organisationer som finns på din ort. Erbjud dig att jobba som volontär, eller att skänka pengar till organisationerna. Du kan också anmäla att du vill hjälpa till vid manifestationer. Kanske är du duktig på att bygga hemsidor och i så fall är ju den sortens hjälp också hjälp. Du kan även skänka saker som kan komma väl till pass för en familj som lever gömd till vissa av organisationerna. Det finns en hel del kvinnohus runt om i Sverige, men en del organisationer behöver även frivilliga som kan ta emot kvinnor/familjer i sitt hem, när det är akut och det inte finns tillräckligt med plats på de befintliga hemmen!

Sedan finns det en sak till du kan göra och det är att delta i de manifestationer av liknande slag som denna jag bloggat om, för att visa att du finns, att du stödjer den här saken och även om det kan låta fjuttigt, så faktum är att när vi känner oss så där ynkliga, små och ensamma (som många kvinnor kan göra när de tvingats bryta upp från en våldsam relation och kanske även är på flykt) så kan det vara ett stort stöd att se att man är många, att man inte är ensam och finna en stor styrka i det!

Kolla gärna in God Granne.

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , ,

När Medelklassen hånar Arbetarklassen

Som jag skrev tidigare i veckan, så var jag inbjuden till en bokafton med ämnet: Mamma förr och nu, som tema. Ämnet skulle berättas av Hanne Kjöller som skrivit boken: I huvudet på en mamma och Karin Thunberg som skrivit boken: En dag ska jag berätta om mamma.

Jag hade i sanningens namn inte riktigt koll på dessa böcker innan jag gick dit, men tyckte att ämnet lät väldigt intressant.

Först ut var Karin som berättade lite om sin bok, om hur och varför den blev till och en del om innehållet. Den handlar om att det dels är lättare att förstå sig själv och sitt liv, om man förstår sin mammas liv. Den handlar om familjehemligheter och om vikten att förstå vad som ligger bakom. Hon berättade bland annat om den familjehemlighet som deras familj bar på och som handlade om hennes mamma i första hand. Men den handlar också om hur viktigt det var för Karin själv att inte bli som sin mamma i dessa avseenden.

Hon tog upp flera intressanta tankegångar och aspekter på detta med generationsklyftor, mammarollen förr och nu o.s.v. Jag upplever också att Karin kommit till insikt på många sätt om varför hennes mamma var som hon var, som kanske är svårt att förstå som barn, men som hon idag kan förstå.

Jag ska tillägga att jag inte hunnit läsa någon av böckerna, men att jag planerar att göra det. (Har en hel hög böcker just nu, som ligger före på listan bara.) När jag läst dem kommer jag absolut skriva om det i bloggen och betygsätta dem, på det vis jag brukar göra med de böcker jag läser.

Karin ´s bok verkar intressant.

Sedan skulle Hanne Kjöller berätta om sin bok. Jag ska här säga att jag första kvarten bara hade följande ord ringande i huvudet: ”klasskillnader, arbetarklass, medelklass…” Det berodde till stor del på hur Hanne presenterade sin bok och sina tankar runt moderskapet. När jag kommer hem och bläddrar lite i boken (som sagt var så har jag inte hunnit läsa den ännu) så ser jag att Hanne redan i inledningen skriver följande:

Låt mig säga detta först

Det här är inte en bok om tonårsmammor utan utbildning, egen bostad och framtidstro. Inte en bok om fembarnsfamiljer som har svårt att få ekonomin att gå ihop. Inte en bok om föräldrar med funktionshindrade barn som kämpar för att få den hjälp och avlastning de borde ha rätt till i ett välfärdssamhälle. Inte om mammor och pappor med kolikbarn som håller på att förlora förståndet av uppdämd sömnlöshet och otröstliga barn.

Det här är i stället en bok om oss andra. Om oss som haft turen att få ett eller ett par efterlängtade, friska barn under goda sociala förhållanden och vid en tidpunkt i livet då det ingalunda är självklart att vi ens skulle få några. Om oss som lever i en tid, i en del av världen och under sådana omständigheter att vi har alla skäl att känna oss nöjda. Men som ändå inte är det.”

Så kan man läsa i Hanne ´s bok. Innan den ens har börjat. Jag passar alltså inte in i den läsargrupp som Hanne efterlyser. Inte för att jag passar in på alla exempel ovan, men kanske något av dem i alla fall. Hur jag blev inbjuden till just denna bokafton funderar jag över? Eller så var det just därför. Jag är ändå glad att jag blev det, även om jag känner mig väldigt kritisk till en hel del som Hanne sa. Men jag är framför allt glad att jag fick en inbjudan och att jag gick då det dragit igång mina tankar rejält de senaste dagarna. Om moderskap. Om klassamhälle. Men visst, det ska finnas böcker till alla. Det hindrar dock inte mig från att ha en åsikt om dem.

Hanne börjar med att berätta att hon, likt många kvinnor, i synnerhet i Stockholm som allt för sent i livet ville skaffa barn och det inte blev några just därför. Hon berättar om hur hon gjort flera IVF behandlingar och har en varmt efterlängtad dotter till följd av detta. (Jag har för mig att hon sa att hon gjorde några av dessa försök efter att dottern var född, för att försöka få ett syskon till henne, men som inte lyckades)

Hanne berättar vidare om hur hon anser att många mammor som egentligen har det väldigt bra, klagar för mycket på föräldraskapet och dess problematik, i stället för att fokusera på det positiva med att få barn i ett land som Sverige där vi har så pass mycket trygghet som vi har. Så långt är jag med. Vidare ger Hanne en del rätt slående exempel och en hel del roliga kommentarer till vårt gnällande i detta land.

Bl.a. tar hon upp exemplet med att vi kvinnor ofta är rätt snabba på att skapa framtida problem redan i ett tidigt skede. Problem för oss själva. Hanne nämner bl.a. att man inte först kan ta ut den största delen av föräldraledigheten och sedan kräva att man ska vabba hälften var. Där vill jag sätta en liten parentes för att det finns familjer som inte har ekonomiska möjligheter att om mannen har ett mer högavlönat yrke, låta mannen vara hemma halva tiden. Men för övrigt så tycker jag det ligger en del i den kommentaren. En del andra intressanta betraktelser delade Hanne med sig. Barn som blir tröstade av pappan och mamman kommer och tar barnet ur pappans famn för att ”H*n behöver mig nu!”

Det fanns en del poänger i Hanne ´s resonemang. Sedan fanns det en hel del som jag inte alls håller med om.

Bland annat tar hon upp att mammor väldigt ofta har dåligt samvete, trots att våra barn har det väldigt bra. Hanne slänger ur sig frågan snabbt till publiken: ”Har ni dåligt samvete?” Jag håller bokstavligen på att ramla baklänges när jag hör ett rungande: ”Nääää…”

Jag börjar fundera på om detta också är en klassfråga? Jag känner nämligen inte en enda mamma som inte har dåligt samvete. Jag tänker att om man lever med en man och ett barn, har en skaplig ekonomi och jobbar med ett arbete som man trivs väldigt bra med och som kanske inte ställer så väldigt höga fysiska krav på en. Ett arbete där man har möjlighet till flextid eller på andra sätt har fördelar som kommer familjen till godo.

Då kanske man faktiskt inte heller har dåligt samvete?

Om man inte behöver jobba över påskhelger och lämna barnen till barnvakter, för att fritids inte har öppet, eller skicka barnen till släktingar eller vänner på julafton för att man själv jobbar. Eller för den pappa som arbetar som byggnadsarbetare/ställningsbyggare eller vilket annat fysiskt ansträngande arbete som helst och som bara inte orkar leka med barnen när han kommer hem från jobbet på kvällen och undrar hur han ens ska orka ställa fram mat på bordet. Det är klart att det ger dåligt samvete. Det bör ju rimligen göra det och jag tycker inte ens att det är negativt. Tvärt om så tycker jag att det visar att vi vill våra barn väl och faktiskt har en plan för vår uppfostran av barnen och en tanke bakom för hur vi vill spendera tid med våra barn och hur vi vill ägna mer tid åt barnen.

Om man alltid har det barn som hämtas sist på fritids/dagis. Det barn som alltid får gå på fritids på alla lov. Eller ett barn som är mer krävande men man ändå inte lyckas tillgodose behovet som kan handla om att ha fler aktiviteter än barn ”normalt” har, eller att göra mer fysiskt ansträngande aktiviteter som kräver en förälders fullständiga uppmärksamhet mer än man har möjlighet att ge.

Är det konstigt då om man som förälder får dåligt samvete? Är det ens negativt?

Då kanske det faktiskt även här finns en klasskillnad? För det är klart att det är rimligt att ha dåligt samvete om man hela tiden är tvungen att prioritera bort saker som skulle komma barnen till godo, till förmån för att kunna försörja sin familj. Däremot så är det kanske orimligt att gå runt med dåligt samvete om man faktiskt kan avsätta så mycket tid, engagemang och stimulera sitt barn så mycket som man önskar.

Hanne ger också exempel på att barn blir kreativa av att ha tråkigt och att de inte alltid behöver vara sysselsatta eller att man måste sysselsätta sina barn. Att det föder kreativitet att ha tråkigt. Det är sant. Till viss del. Men återigen ramlar jag in på spåret att det är en klasskillnad. Det är en sak att barnen har tråkigt ibland och tvingas bli mer kreativa för att roa sig själva, mot att alltid uppleva att man som förälder måste säga nej på grund av ekonomiska eller tidsbegränsade skäl, medan Hanne ´s ”nej” av pedagogiska skäl, säkerligen är bra, då hon vid ett senare tillfälle kan ta sig tid och råd att stimulera sitt barn.

Jag kan dra upp extremt många fler exempel på det Hanne redan inleder sin bok med; nämligen att den här boken inte är för oss som kanske har gått igenom lite fler saker på vägen, såsom skilsmässor, arbetslöshet, sjukdomar, en partner som gått bort eller annat. Det är definitivt inte en bok för oss som anser oss tillhöra arbetarklassen. Särskilt inte om man vill ha tips och råd i sitt föräldraskap eller få uppmuntran i sin mammaroll. Snarare tvärt om uppfattade jag det som om Hanne visar ett visst förakt för oss som inte lever under i hennes ögon ”perfekta” omständigheter och inte heller drar sig för att ironisera över detta.

Särskilt när hon avslutar sitt samtal med att referera till den Expressen-artikelserie där bland annat jag medverkade i höstas. För det första har hon helt missat handlingen i artikelserien om otillåtna skolavgifter, där en del familjer lyftes fram som exempel på att ha det eller ha haft det svårt i någon period att få ihop just till dessa dolda utgifter, utan hon avslutar sin pratstund med att referera till Expressens artikelserie med: ”Ja, det kanske inte är så svårt att fatta att man inte kan resa till Thailand om man har fem barn”. Vilket hon spinner vidare på och sedan nämner att man kanske inte kan ha fem Lamborghini och ändå tro att man ska kunna göra en massa andra saker…

Jag tycker det är roligt när människor och mammor ”lyckas” i livet genom att förverkliga sig själva. Jag tycker att det är toppen att kvinnor som gjort andra prioriteringar (som att förverkliga sig själva) får hjälp till IVF behandlingar så att de också kan få ett varmt efterlängtat barn. Jag tycker också det är toppen att överviktiga människor kan få hjälp med operationer för att minska sin vikt. Jag är även gärna med och betalar detta med min skattsedel.

Det som retar mig är när dessa personer slår på till exempel:

  • En fembarnsmammas önskan om att få resa utomlands med sina barn för att hon är låginkomsttagare/skild/arbetslös/änka/sjuk/
  • På arbetarklassen trots att hon har lyckats förverkliga sig själv JUST på grund av att kvinnor i arbetarklassen på 70-talet slogs för dagisplatser, kvinnors lika berättigande till arbete och studier som gjort det ens möjligt för dessa kvinnor att kunna förverkliga sig själva. För det hör till saken att Hanne i sin bild av sig själv, sitt yrkesmässiga självförverkligande i kombination med föräldraskapet är väldigt historielös
  • När man, liksom Hanne visar ironi och förakt mot kvinnor/mammor som av olika skäl inte kan avnjuta den frihet och lycka som Hanne anser sig kunna avnjuta.
  • Att man visar förakt för flerbarnsfamiljer (som dessutom kanske hade helt andra förutsättningar när man bestämde sig för att skaffa sina många barn, än vad de får senare i livet?) då det faktiskt är tack vara flerbarnsfamiljer som vi alla förhoppningsvis får en pension som gamla. Det är inte enbarnsfamiljer, där man alltså inte ens reproducerar sig själva, som två föräldrar, som gör att vårt land förökar sig såsom krävs för att vi ska kunna leva som vi gör idag och önskar göra i framtiden. Sverige behöver mer barnafödande och det funkar inte så bra om alla väntar på att ha förverkligat sig själva, för att kunna skaffa barn.

Några andra saker som jag stör mig mycket på är dels att Hanne inte verkar tro att man kan ha ett starkt efterlängtat barn, för att man inte genomgått IVF för att kunna bli befruktad, eller för att man inte lever under samma ekonomiska trygghet som henne. Jag citerar:

Om oss som haft turen att få ett eller ett par efterlängtade, friska barn under goda sociala förhållanden och vid en tidpunkt i livet då det ingalunda är självklart att vi ens skulle få några.

Eller att vi inte skulle ha någon framtidstro kvar, för att vi kanske inte har planerat våra liv på samma sätt som henne. Jag citerar igen:

Det här är inte en bok om tonårsmammor utan utbildning, egen bostad och framtidstro.

Inget kunde naturligtvis vara mer fel! Trots att jag både var tonåring och utan utbildning på den tiden jag fick mitt första barn, så kan jag garantera att det inte gått en dag av min idag 21-åriga dotters liv utan att jag haft framtidstro. Trots att två av mina fyra barn heller inte var ”planerade” så kan jag garantera att de var minst lika efterlängtade som de övriga två!!

Vad jag vänder mig emot med Hannes samtal runt hennes bok och det lilla jag har hunnit kika i hennes bok, är alltså inte att boken vänder sig till medelklasskvinnor, eller hur deras liv ser ut, utan jag vänder mig emot just ironin och föraktet som jag tycker att Hanne visade i direkt klarspråk. Jag ska tillägga att jag har flera vänner och bekanta som tillhör både medel- och överklass och likt Hanne på många sätt har det väl förspänt på många plan. Som är gifta i bra äktenskap och med god ekonomi, men som för den skull inte visar samma förakt eller ironi över andra mammor som inte haft samma möjligheter i livet, av olika skäl!

Till sist vill jag säga, att trots att jag i detta inlägg har tagit upp väldigt många negativa aspekter på att vara ensamstående förälder/låginkomsttagare/sjuk/arbetslös etc. och leva under andra premisser än vad Hanne Kjöller gör, så vill jag ändå avsluta med att lyfta fram det fantastiska med föräldraskapet, med att ha barn. Jag tror att min blogg nästan helt uteslutande har varit av den positiva karaktären när det gäller föräldraskapet, sedan jag började blogga för snart fem år sedan.

Jag har alltid försökt lyfta fram det positiva med att få den gåva som ett barn är, den fantastiska upplevelsen med att vara förälder, på ett humoristiskt, positivt, kärleksfyllt och glädjande sätt. Jag tycker dock inte att det innebär att man för den sakens skull kan blunda för de svårigheter många av oss föräldrar får kämpa med i vår vardag.

Slutligen tackar jag för att du orkat läsa hela detta inlägg, som troligen är ett av mina allra längsta!

Texten till Björn Afzelius Medan Bomberna Faller

Tillägg, andra bloggar som är relaterade:

Feel in the Blogg: Hanne Kjöller och utbrändheten (Om sjukskrivna)

Kulturbloggen: Hanne Kjöller kan få mig att säga upp prenumerationen på DN (Om arbetslösa)

Röd Libertarian: Hanne Kjöller, rövslickarnas drottning

Svensson: Att argumentera med Hanne Kjöller (Om förslag om inskränkningar i de mänskliga rättigheterna)

Follow mrsxanadus on Twitter

bloglovin

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , ,

Jag är bra och dålig på en massa saker…

Jag är både bra och dålig

Karin Friberg skrev ett blogginlägg om att Kvinnor behöver fler dåliga förebilder. Ett intressant blogginlägg, som Christina spinner vidare på och gör en stafett av. Även Wheelforcemedia gör ett inlägg i debatten. Mymlan känner sig tveksam till att kvinnor ska lyfta fram negativa saker om sig själva, eftersom vi ofta är så bra på att göra det ändå. Jag kände nog först samma tveksamhet som Mymlan, men eftersom hon gjorde en ”fortsättning” på stafetten, så väljer jag att anta båda utmaningarna.

I korthet handlade alltså stafetten om att vi ska kunna se att kvinnliga förebilder inte är några ”perfekta, ouppnåeliga” förebilder, utan att vi alla kan göra gott ifrån oss, även om vi har fel och brister.

Mymlans tilläggsblogg handlar om att lyfta fram våra bra sidor också och visa vad vi faktiskt är duktiga på, eftersom de flesta kvinnor ändå är väldigt duktiga på att söka fel och brister på sig själva. Jag tycker att stafetten är rolig, men jag håller nog med Mymlan om att vi behöver bli bättre på att se våra positiva sidor, för min erfarenhet är också att vi kvinnor är väldigt duktiga på att slå oss själva i huvudet för allt negativt som sker i våra liv.

Sammantaget tycker jag att dessa två utmaningar är toppen och att vi som kvinnor kan se våra för- och nackdelar.

14 saker jag inte är bra på:

  • Jag är väldigt dålig på det här med att laga vardagsmat. Jag saknar total inspiration till vardagsmat och tycker det är riktigt trist att laga då oftast någon är missnöjd med maten, eller när jag lagar mat till 4 personer och när maten är klar ska helt plötsligt ingen äta hemma…
  • Jag är dålig på att ”hålla efter” hemma och det krävs att det blir ett litet bombnedslag innan jag tar tag i städningen ordentligt.
  • Ibland är jag dålig på att säga ifrån till folk som står mig nära.
  • Jag är dålig på att uppdatera mig på modet.
  • Jag är fullständigt inkompetent när det gäller teknik.
  • Jag är riktigt usel på matematik. Efter mellanstadiet har mina barn inte haft minsta hjälp av mig i matematik när de fått läxor…
  • Jag är dålig på att gå ut och leka med mina barn.
  • Jag är dålig på att planera långsiktigt.
  • Jag är dålig på fysisk träning.
  • Jag har dålig karaktär (godis, cola… etc.)
  • Jag är (tro det eller ej) en väldigt blyg person när jag träffar människor första gången/gångerna och kan då vara dålig på att ge en bra respons, även om jag vill det.
  • Jag har väldigt svårt för människor som saknar ödmjukhet och är väldigt dålig på att dölja det, även om jag ibland borde det för mitt eget bästa.
  • Jag är dålig på att tycka att jag duger som jag är.
  • Jag tror jag har ett ganska stort bekräftelsebehov.

14 saker jag är bra på:

  • Att se mina barn som individer och deras olika behov.
  • Jag är bra på att lyssna.
  • Jag är bra på att inte ta livet på för blodigt allvar.
  • Jag är bra på att laga mat till fest och gäster.
  • Jag är bra på att ge av mig själv.
  • Jag är bra på att lyssna på mina barn och ge goda råd, när de behöver.
  • Till skillnad från de flesta kvinnor jag känner så har jag ett extremt bra lokalsinne.
  • Jag är i likhet med de flesta kvinnor jag känner bra på att hålla flera bollar i luften samtidigt.
  • Jag är rätt bra på att stava och skriva och har ingen ”skolning” i det.
  • Jag är bra på att anpassa mig till olika situationer och kan trivas med väldigt olika typer av människor.
  • Jag är bra på att visa när jag bryr mig om andra människor.
  • Jag är duktig på att tvätta kläder.
  • Jag tror jag är en bra partner, då mina ex brukar vilja att vi ska bli tillsammans igen, oavsett vem som brutit relationen… 🙂
  • Jag tror att jag är ganska bra på att blogga (för det mesta i alla fall)

Nu hoppas jag verkligen att alla kvinnor som läser detta skriver en egen lista, för dig själv, i mina kommentarer, eller i din egen blogg! Stafettpinnen är din!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , ,