Kriterier för Våldtäkt och andra sexuella övergrepp

Igår skrev jag om att det kan vara svårt att sätta starka ord som ”våldtäkt” och ”mobbning” på något man har utsatts för. HÄR kan du läsa det inlägget! Här kommer kriterier på vad som faktiskt räknas som våldtäkt enligt lagen och andra sexuella övergrepp. Jag tror det är viktigt att sätta rätt ord på det vi har utsatts för. 

Svea Hovrätt, Stockholm Foto: Fatou Touray, Afropé

Svea Hovrätt, Stockholm Foto: Fatou Touray, Afropé

Våldtäkt är att mot en persons vilja tvinga på denna samlag eller annan jämförbar handling. 

Med en lite längre förklaring:

Våldtäkt

”Våldtäkt är ett av de allvarligaste sexualbrotten. Den som med våld eller hot tvingar en annan person till en sexuell handling som är allvarligt kränkande döms för våldtäkt till fängelse i lägst två och högst sex år. Straffet för grov våldtäkt är fängelse i lägst fyra och högst tio år.

Den sexuella handlingen kan vara samlag, men också andra sexuella handlingar som på grund av tvång eller andra omständigheter är allvarligt kränkande kan leda till att en person döms för våldtäkt. Den som utnyttjar någon som sover, är medvetslös, berusad eller påverkad av annan drog, psykiskt störd, sjuk eller på annat sätt är i särskilt utsatt situation döms också för våldtäkt.”

Våldtäkt mot barn

”Våldtäkt mot barn är att ha samlag med ett barn under 15 år eller att genomföra en handling som till kränkningens art eller omständigheterna i övrigt är jämförlig med samlag. Är den unge mellan 15 och 18 år och barn till gärningsmannen, står under dess fostran eller har ett liknande förhållande till gärningsmannen ska det ses som våldtäkt mot barn. Straffet för våldtäkt är lägst två och högst sex år. Är brottet att anses som grovt är straffet lägst fyra och högst tio år.”

Sexuellt tvång

”Sexuellt tvång är när någon genom tvång har genomfört en sexuell handling. Någon kan dömas för sexuellt tvång om den sexuella handlingen inte är allvarligt kränkande. Är handlingen allvarligt kränkande är det en våldtäkt.

Straffet för sexuellt tvång är fängelse i högst två år. För grovt sexuellt tvång är straffet fängelse i lägst sex månader och högst sex år.”

Sexuellt ofredande

”Den som sexuellt berör ett barn under 15 år eller får barnet att medverka i någon form av sexuell handling, som inte är sexuellt tvång eller våldtäkt, döms för sexuellt ofredande. Straffet är böter eller fängelse i högst två år.

Att försöka få någon som fyllt 15 år men ännu inte 18 år att medverka i en sexuell handling som i sin tur är en del i en framställning av en pornografisk bild eller posering är också sexuellt ofredande.

Till sexuellt ofredande räknas även blottning och liknande handlingar som är ägnat att väcka anstöt.”

Foto: Fatou Touray, Afropé

Foto: Fatou Touray, Afropé

Samtliga citat ovan är hämtade från Polisens hemsida.

När det gäller mobbning så finns det också tydliga kriterier, även om situationerna av sin natur ofta inte är lika tydliga, så kan man ändå relativt enkelt tolka dem. I morgon kan du läsa de kriterier som finns för vad som räknas som mobbning.

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Mina barn och andras ungar

Jag lyssnar på och läser om det ensamkommande flyktingbarnet Ali som är 15 år och som förlorat sin pappa och som blivit misshandlad av italiensk gränspolis och sedan blivit våldtagen av tre flyktingar i Italien och det är svårt att ta in alltihop. Jag lyssnar och läser också vad gränspolischefen Peter Norén säger:

”Vad känner du personligen för pojkens situation?

– Jag är ju pappa och har barn själv. Sådana känslor får man inte väga in.”

När man arbetar med människor så tror jag att det är precis det man måste göra. Väga in rimlighet och sina känslor för andra människor, annars är det bättre att arbeta med maskiner. Där behöver man inte väga in känslor.

Jag förstår naturligtvis att en enskild tjänsteman inte kan göra egna bedömningar eller bryta ett beslut för att det inte ”känns bra”. Så långt är jag med. Men i det här fallet så finns det alltså en öppning för en ny bedömning. Dessutom behöver man som tjänsteman inte säga att man ”inte får väga in känslor”.

Om denna man hade sagt att de ska se vad det finns för möjligheter till en ny bedömning i detta enskilda fall och att han oavsett beslut tyckte att situationen var mycket beklämmande för denna 15-åriga pojke så hade det räckt långt. Men det gjorde han alltså inte. Han sa i stället att man inte får väga in sådana känslor och så valde han i stället att inte ge den här pojken en chans att få sitt ärende omprövat. Så här skriver Ekot:

”Ali greps förra veckan och fördes till förvaret i Åstorp. Men han var i så dåligt psykisk skick att han återigen blev inlagd på psyk.

Ali har fått avslag i alla rättsliga instanser, men sedan Ekot kontaktat Migrationsverket ansåg en hög tjänsteman där, att fallet var så ömmande att Ali borde få en ny prövning, vilket alltså gränspolisen nu sagt nej till.

Fredrik Beijer är biträdande rättschef på Migrationsverket.

– Vi tog en kontakt då med handläggande polismyndighet. Vår tjänsteman uppfattade det nog som att man var överens om att låta oss titta på ärendet på nytt. Polisen har alltså en möjlighet att lämna över ärendet till oss. Men uppenbarligen så har beslutande polisman gjort en annan bedömning, säger Fredrik Beijer.”

Och jag ser framför mig. En 15-årig pojke på flykt genom Europa, från en helt annan världsdel. Jag ser en ensam, förtvivlad, traumatiserad pojke som blir utsatt för både misshandel och våldtäkt och jag kan inte ens föreställa mig hur det kommer att påverka hela hans liv från nu och framåt. Hur Ali ändå lyckas ta sig från Italien till Sverige och hur hans upplevelser fortsätter att påverka honom så svårt att han hamnar på psyket och hur man ändå tar beslutet att han ska skickas till det land där han utsatts för dessa övergrepp. Skickas runt som ett brev på posten. För att någon eller några inte vill ta ansvar för att Ali ska få en trygghet, en plats att försöka bearbeta sina upplevelser och de övergrepp han har utsatts för.

Jag ser framför mig hur en 15-årig pojke borde gå på bio, spana in en första flickvän, äta en burgare på ett snabbmatsställe med sina kompisar. Hur han borde koncentrera sig på skolan och läxor och inte sitta på psyket med funderingar på hur han ska kunna få vara ifred, med sin hopsydda mun och ta sitt liv utan att bli störd.

Och så ser jag framför mig hur en tjänsteman och pappa säger att man inte får väga in sådana känslor.

Andra bloggare om fallet:

Henry Bronett: Vi behöver bestämma oss

Ung Vänster: Låt Ali stanna i Sverige

Kommunisternas Blogg: Svartskjortorna vid gränspolisen i Malmö

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , ,

Veckans Debatt: Tiggare

Jag hade planerat att ha ”veckans debatt” en gång i veckan och att försöka lägga ut den varje Söndag eller Måndag. Så blev det inte! Idag är det fredag när jag lägger ut veckans debatt. Tidsbrist är en vara jag tydligen inte har brist på!

Nåja, veckans debatt handlar om tiggeri. I Norge överväger man, efter ett förslag från människorättsexperten Hanne Sophie Greve, att förbjuda tiggeriet! I Sverige har samma sak debatterats i olika omgångar.

Vad tycker du? Debattpunkter:

  • Är det rätt att förbjuda tiggeri?
  • Är det rätt att förbjuda tiggeri allmänt, eller av människorättsperspektiv?
  • Brukar du ge pengar till tiggare?
  • Blir du illa berörd av tiggare? För deras skull eller din egen?
  • Skulle du kunna tänka dig att tigga om du var helt pank och inte hade någon att låna pengar av och blev nekad alla bidrag av något skäl?

Du får naturligtvis sätta egna punkter att debattera utifrån, i samma ämne!

Tillägg: DENNA artikel har lagts till i ämnet, sedan jag skrev inlägget!

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Bildstölder på nätet

Binta när hon var 3-4 år

Att sno bilder på nätet är väldigt lätt. Reglerna är tydliga, samtidigt som de inte är det. Själva lagen är tydlig, men det är snarare användandet som urholkats och blivit ganska diffusa. De flesta bloggare och media verkar tycka att det är okej att låna bilder, om man länkar tillbaka eller skriver om något som gagnar en själv. Det är ju bra, för på så vis kan man låna bilder av varandra och samtidigt så kommer det personen som skapat bilden till godo i alla fall genom att de får en länk som cred. De flesta media på nätet idag verkar tycka det är okej att låna en bild av dem i ett blogginlägg där man länkar till artikeln och skriver om det ämnet. Samtidigt är det fotografens bild och h*n kanske inte alltid tycker att det är okej?

Men hur blir det när man inte känner att det är okej? En bloggare ifrågasatte dessa ”vattenstämplade” bilder som bland annat jag brukar ha.  Jag skulle aldrig ha tänkt tanken på att börja ”vattenstämpla”om det inte vore för att just mina och barnens bilder börjat leva sina egna liv på nätet med tveksamt syfte. Jag började själv ”vattenstämpla” mina bilder efter att en tjej tog en bild på min äldsta dotter Binta och hävadade att det var hennes kompis ”Nadja”. Det var verkligen en underlig känsla. Jag vet att det är lätt att ta bort en ”vattenstämpel” från en bild genom photoshop. Men jag tänker att om jag bara krånglar till det lite, så kanske någon i alla fall tänker på att fråga om lov, eller låter bli att ta bilden, för att de inte orkar göra om den i photoshop. Om någon frågar om lov och syftet inte är väldigt otrevligt så skulle jag naturligtvis tycka det är okej om någon vill ha mina bilder.

Nu ”vattenstämplar” jag alla bilder, det blir enklast så, så slipper jag fundera på vilka som är värda att vattenstämpla och inte och dessutom har det blivit en vanesak, annars skulle jag aldrig komma ihåg att vattenstämpla några bilder alls. Lite ironiskt var det när The Critics kritiserade mig och min blogg och bl.a. kritiserade att jag inte uppgivit var jag lånat vissa bilder, (det gällde ett inlägg med bilder från Lindex, där jag inte skrev att det var just från Lindex, eftersom bilden var en länk i sig själv, till just Lindex och i just det inlägget hade jag missat att skriva ut namnet Lindex i text, trots att jag gjort det i andra inlägg med bilder från Lindex. Man kritiserade också att jag inte uppgav det på vissa rörliga bilder, men eftersom det var en gratissida, där man fick plocka bilder efter eget tycke och använda, så finner jag ingen anledning att länka dit. När jag för flera år sedan sparade dessa bilder, skrev jag däremot och länkade till sidan, men dessa bilder har jag alltså sparat och vet inte ens om sidan finns kvar i dag? Hur som helst så är jag inte felfri, men jag brukar vara väldigt försiktig med vilka bilder jag lägger in i min blogg.)  eftersom de två bilder de (The Critics) publicerade i samband med kritiken är mina bilder, en av dem har till och med min ”vattenstämpel” på. De har alltså snott två bilder av mig utan att kolla om det var okej, samtidigt som de kritiserade mig för samma sak. Snacka om att kasta sten i glashus.

Nu har jag funnit en annan av våra bilder. Jag är osäker på om det är jag eller Binta eller vi båda som lagt upp den, men bilden föreställer Binta när hon var liten och man har lagt upp den som bakgrund på en Fransk sajt om Dreadlocks. Jag har mailat på den aktuella mailadressen som finns återgiven på sidan, men mailen kommer tillbaka med beskedet att adressen inte finns. Jag har ingen aning om hur jag ska få tag på de här människorna? Jag kan inte heller ett ord franska. Det känns inte helt okej att Binta gör reklam för en sajt utan att vi ens blivit meddelade. Det kanske är en liten sida med ett par besökare i månaden, men det kan ju också vara en enorm sajt i Frankrike dit alla som har dreads vänder sig. Vad vet jag?

Det senaste i bildstöld är att Binta (igen) blivit meddelad att någon startat en hel Play Ahead-sida fullt av bilder på Binta och hennes familj, fast med ett falskt namn. Efter kontakt med Play Ahead har de nu plockat bort sidan, men Binta hann göra en del print screen innan sidan plockades bort.

Vad tycker du? Var går din gräns för dina bilder? Tycker du att allt du lägger ut på nätet är ”allas egendom”, eller tycker du att det är okej att låna ut dina bilder om någon frågar eller länkar till dig, eller tycker du helt enkelt att dina bilder är dina och att alla andra ska ge sjutton i dem?

Vill du börja vattenstämpla dina bilder? Testa med DENNA eller DENNA länk!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Det handlar inte om några mackor för en tia, Malin Wollin

Jag fick en kommentar idag, (kommentar nummer fem) som jag valt att svara på i ett helt inlägg.

Det kan vara jäkligt jobbigt att lyssna på folk som alltid beklagar sig över sin dåliga ekonomi. Men det kan vara jäkligt provocerande när folk som man kan gissa har en skaplig ekonomi uttalar sig i media om hur lätt det är att ha råd med vissa saker. Malin Wollin skriver idag om hur en matsäck till barnen kan kosta under en tia. Jag vet. Krönikörer ”ska gärna” provocera med sina krönikor. Uttalandet kommer sig av debatten om huruvida barnen ska ha med sig matsäck eller ej till skolan. Om huruvida det är okej att föräldrar ska betala en massa småsummor hit och dit i skolan eller ej. Jag har för några år sedan skrivit om just detta ämne, när yngsta dottern skulle på klassresa och vi föräldrar ombads att sätta in 700 spänn på ett konto. (Klickbart och om texten är svår att läsa mot min nya bakgrund, så kan du markera den så blir det enklare)

Så här skriver Aftonbladet att lagen ser ut:

Så säger lagen

Skollagen, fjärde kapitlet, fjärde paragrafen: ”Utbildningen i grundskolan skall vara avgiftsfri för eleverna. De skall utan kostnad ha tillgång till böcker, skrivmateriel, verktyg och andra hjälpmedel som behövs för en tidsenlig utbildning. I verksamheten får dock förekomma enstaka inslag som kan föranleda en obetydlig kostnad för eleverna”.

I femte kapitlet, 21 paragrafen, finns en liknande formulering för gymnasieskolan.

Rädda barnen kräver att skolan ska vara avgiftsfri. Annars bryter man mot barnkonventionen och skollagen. Man menar att passagen ”obetydlig kostnad” i skollagen ger skolor utrymme att diskriminera barn från ekonomiskt utsatta hem.

I rapporten ”Medtag matsäck och busspengar” finns exempel på kommuner som tar ut 1 000 kronor per elev för studieresor. Nästan var femte förälder som betalar avgifter uppger i rapporten att skolan ber om mer än 400 kronor per år.

Själv tycker jag att det är viktigt i denna debatt att poängtera att det sällan handlar om en matsäck för under 10 kronor. För det första så krävs det mer än ett par mackor, lite måltidsdryck och ett äpple. Dessutom tycker jag inte ens att debatten handlar om bara matsäck. Det finns mycket ”extra-grejer” som behövs för att kunna delta i skolans alla aktiviteter.

Alla dessa aktiviteter är antagligen en fis i rymden, för att använda ett slitet uttryck för alla föräldrar med två stadiga inkomster. Men det är nu inte alla föräldrar som har det på det viset. I dagens Sverige är jag knappast den enda ensamstående föräldern (nej, jag säger det inte för att beklaga mig på något sätt, utan det är ett rent konstaterande!) som har EN inkomst att leva på.

Sedan finns det även familjer med två föräldrar, varav den ena kanske har blivit uppsagd i arbetslöshetens Sverige 2009. Det innebär att man i värsta fall bara har en inkomst att leva av i alla fall. Vi är många som har yrken som inte är superbra betalt. Det finns också, tro det eller ej, de som har det mycket värre än vad vi har det, med en ensamstående förälder som dessutom är arbetslös/sjukskriven eller av andra skäl har en mycket låg eller obefintlig inkomst.

När mina tre döttrar var små så var det inte alls ovanligt att det kom hem en lapp där det stod: ”På måndag är det äntligen dags för skridskor! Alla barnen ska ta med sig skridskor, en hjälm och matsäck, då vi inte kommer att äta någon lunch i skolan!”

Jag började leta i förrådet och fick med lite god vilja (och två par raggsockar) två par skridskor att passa. Jag hittade två hjälmar, varav den ena var för liten för alla tre. Kontentan av det hela var att innan måndagen (naturligtvis var det oftast måndagen innan lön, av någon obegriplig anledning) var jag tvungen att inhandla ett par skridskor, två hjälmar och tre matsäckar.

För att inte nämna den fasansfulla månaden Juni. Juni är alla lågavlönade, ensamstående flerbarnsföräldrars skräckmånad. Först ska examenskläder inhandlas. Sedan är det en massa ”picknick-fester” i både skolan och dagis. Sedan är det insamlingar i alla barnens klasser till lärarna (jag missunnar inte lärarna detta och jag ger gärna lärarna något fint som tack för det fantastiska jobb de flesta lärare gör med våra barn), sedan är det någon trevlig liten skolresa barnen ska göra som utflyktsavslutning inför sommarlovet. Med matsäck, busspengar och annat som de ska iväg på.

Nu snackar vi inte ”under en tia”, Malin, vi snackar tusenlappar. Tusenlappar som en del vänder ut och in å sig själva för att skaka fram eftersom du vill ge dina barn det allra bästa, precis som de allra flesta föräldrar har önskemål om att kunna göra.

Vi vill inte stå där med våra barn på skolavslutningen och önska dem ett trevligt sommarlov, medan några av klasskamraterna har nya, fina kläder och ditt barn har ett par halvslitna jeans som de haft på sig en gång i veckan under senaste terminen. Vi vill inte heller stå där på skolavslutningen med den samlade presenten till lärarna och vårt barns namn inte står med på kortet, eftersom pengarna inte räckte till insamlingen.

Nej, de flesta har det inte så himla knapert. Men jag är säker på att det i genomsnitt finns några barn i varje klass som faktiskt har det så knapert. Trots att föräldrana de jobbar och sliter i sin vardag.

Det handlar om att man kanske ett år har prioriterat att köpa en ny cykel till barnen och så visar det sig sedan att pengarna inte räcker till andra typer av aktiviteter.

Sedan skriver Malin Wollin att:

”Om vi leker med tanken att man köper en limpa som kostar 20 kronor (bakar man själv blir tjugan mindre än en tia).

Av den skär man upp tre skivor som vi antar kostar 1,70 styck. Och så ett äpple som vi tänker går loss på två kronor.

På detta en petflaska blandad måltidsdryck som kostar 1,50. Och så tre skivor ost för en krona.

Då har vi en svennebananmatsäck för under en tia.”

Jag vill återigen påpeka att den där matsäcken på under en tia blir ingen unge mätt på och dessutom handlar det inte om en matsäck till barnen eller ej, utan frågan är bra mycket större än så och det gäller bra mycket mer pengar än så.

Jag skulle också vilja se den heltidsarbetande, ensamstående föräldern som orkar stå och baka till varenda skolutflykt barnen ska iväg på.

Trollhare har en annan men lika väl så god vinkling på debatten. Den kan du läsa HÄR!!

En del uttalanden blir lite som ett hån mot de föräldrar som för en kamp mot utgifter varje enskild dag. Och ja, jag tycker att barnen ska komma iväg på utflykter och göra roliga saker, men jag tycker också att en större hänsyn borde tas till familjer med sämre ekonomi och jag tycker INTE det är okej att man ska lägga tusentals kronor under en termin på saker som är skolrelaterade. Ibland kanske det till och med kan räcka med att man blir meddelad om planerade aktiviteter i tid. Till exempel att man kan få ett preliminärt schema i början av terminen där det står:

Preliminär planering för vårterminen 2009:

3 skridskoåkningar med matsäck i Februari-Mars

2 cykelutflykter i slutet av Maj med matsäck

1 picknick vid skolan för klassen i April

1 museibesök med pengar till lunch i stan och två bussbiljetter

1 knytkalas för klassen och föräldrarna inför skolavslutningen

Ibland tror jag faktiskt att den enkla förhandsinformationen skulle räcka. Då vet jag. Det blir inga nya skidor till ungarna i julklapp, det blir skridskor i stället. Och nej, det blir ingen simskola i år, för det behövs en begagnad cykel till cykelutflykterna som måste prioriteras.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , ,