Ibland finner man de där små guldkornen av bloggar. Igår fann jag Rodwan. Det verkar som om hela bloggen är små fyndiga, tänkvärda berättelser. Dit kommer jag att återvända. Jag fann bloggen genom ett annat Guldkorn, som jag nämnt många gånger tidigare: Svarten.
De har bloggat varsin tänkvärd berättelse om pinnar:
Den senare bloggen har fått en hel del kritik från diverse andra medier. Själv tycker jag att det är väldigt intressant. Sedan kan man ju säga att det är en sak att ett test är ett test och inte i närheten av verkligheten för många människor i alla fall, men det är väldigt intressant att se hur Jessica upplever den här prövotiden.
Jag har fått en fin award av två bloggare, nämligen Soulsister och Ludmilla.
Nu verkar det som om flera av de bloggar som jag anser vara läsvärda redan har fått denna award, men några finns det kvar som jag vill länka vidare till:
Jag har fått en toppen idé! Det är en idé jag ska utveckla lite mer här framöver, men jag kan i alla fall informera om att det handlar om framtida läsvärda blogginlägg som jag hoppas ska bli resultatet av mina nyfödda ideér.
Eftersom Mabou (6) åkte med mig på tåget till Stockholm i morse, så jag lämnade honom till hans pappa, så kanske det till och med finns chans att jag kan sätta mina planer i verket redan ikväll? I alla fall påbörja dem.
Eftersom Mabou (6) åkte med mig på tåget till Stockholm i morse, så jag lämnade honom till hans pappa, så kanske det till och med finns chans att jag kan sätta mina planer i verket redan ikväll? I alla fall påbörja dem.
Jag har precis läst ut Camilla Läckbergs bok Predikanten. Eftersom jag inte är så förtjust längre i deckare, så är det kanske inte så bra att jag skriver om deckare, men eftersom det är min blogg så gör jag det ändå! 🙂
När jag var yngre så läste jag nästan bara deckare. Först var det fem-böckerna och sedan blev det Kitty, för att övergå till mycket Ed Mc Bain. Men, som sagt, det känns lite som jag växt ifrån deckare. Dock lyckas jag ändå läsa en och annan mellan varven.
För ett tag sedan läste jag min första Camilla Läckberg och det var Sjöjungfrun. Eftersom jag, trots allt gillade den väldigt mycket, så var jag tvungen att ge mig på en till och nu råkade det alltså bli Predikanten!
Nåja, jag gillar ändå hennes sätt att skriva och innehållet i Annika Bengtsson-böckerna är verkligen bra, tycker jag.
Nåja, nu har jag alltså även fallit lite för Camilla Läckberg. De två böcker jag läst gillade jag, även om jag tyckte att Sjöjungfrun var mycket bättre än Predikanten!
Jag har svårt att betygsätta predikanten, så jag gör två alternativ:
och i hela bok-grenen, får den endast en två och en halva. Detta innebär alltså att som deckare är den bra, men totalt som bok, så finns det mycket annat som är mer läsvärt! Med andra ord: gillar du deckare LÄS PREDIKANTEN! Är du tveksam till deckare, så välj något annat!
Särskilt kvinnliga människoöden har trollbundit mig och väcker alltid ett starkt intresse hos mig. Inte bara de öden som berättas om i böcker, utan också människoöden berättade direkt till mig av folk jag möter. Jag vet att ”kultureliten” inte anser självbiografiska böcker vara ”fina” nog, men det struntar jag i! Mig ger de något och därför fortsätter jag läsa dem. Att försöka förstå sig på andra människors öden, tror jag både väcker empati, kunskap och förståelse för andra människors situation och det tycker jag är väldigt viktiga egenskaper!
Tillbaka till Lotta Thell. Jag har nu läst ut hennes fjärde bok, av de fem självbiografiska böcker hon har gett ut. Den heter Kärleksbarn. Betygsmässigt skulle jag nog bara ge den en 3:a i betyg, mot 5 möjliga, men låt er inte skrämmas bort för det. Jag tycker absolut att man ska läsa hela denna serie. De andra böckerna tyckte jag var mycket, mycket bättre, men det innebär ju inte att denna bok är dålig. Framför allt skulle jag vilja säga att den här delen är en viktig fortsättning på de föregående.
Kvinnliga problem i missbruk intresserar mig, som kanske framgått efter att jag läste Mia Törnlunds: Så dumt! Kanske är det också så att eftersom jag nyligen läst den boken och blev VÄLDIGT betagen av just den boken, så kanske det är därför betyget sjunker för Kärleksbarn. Det är svårt att läsa två böcker kort efter varann på samma ”tema” och ge en efterföljare till en bok man bara älskar, ett rättvist betyg.
Vad som gör böckerna av Lotta Thell läsvärda och speciella är att de skrivs under flera års tid och därför kan man följa med på flera ”resor”. Genom hennes liv som aktiv missbrukare och den ”misär” som det livet faktiskt drar ner henne i. Samtidigt får man följa med hennes kamp att ta sig ur det hela, som verkligen inte är någon ”dans på rosor”. Det inger hopp och sann glädje. Sedan får man också insikt i vilka otroliga uppoffringar det innebär att leva med ett missbruk. Hur man offrar allt värdigt i livet och hur mycket det faktiskt kostar. Då menar jag inte i första hand den ekonomiska aspekten, utan hur det känns att faktiskt mista folk som står en nära. När de bokstavligen förlorar sina liv. När medmänniskor ser ner på en, tappar all respekt…
Så Kärleksbarn får alltså tre Tonårsmorsor av fem möjliga.
Men våga läs dem i alla fall, men med fördel, läs den första delen först: Utan en Tanke i en serie på fem böcker varav en även ska komma ut på film nu! Lotta Thell ´s blogg kan du finna HÄR!
Slutligen vill jag bara tillägga att det är en enorm glädje och tro på mänskligheten när kvinnor som Mia och Lotta låter omvärlden få ta del av deras historia och framför allt: att de gjort ett sådant stort jobb med sig själva att de lyckats ta sig ur ett gravt missbruk. DET är stort!!
5 visitors online now 5 guests, 0 members Max visitors today: 10 at 04:49 am UTC This month: 25 at 02-06-2019 05:56 pm UTC This year: 135 at 01-07-2019 06:32 am UTC All time: 163 at 11-27-2016 11:19 pm UTC