När Änglarna har fridag…

Många timmar har det blivit vid din sjukbädd. Vissa stunder i dagsljus…

Helgen har varit lite som en berg och dal bana. Det har varit glädje, blandad med sorg och förtvivlan. Det har varit vak vid din sjukbädd och en väntan på änglarna.

…ibland i skymning…

Änglar som kan ta bort din smärta. Men änglarna var upptagna dessa dagar. De kom för att hämta hem en annan person, som låg på samma avdelning som dig. Hans tid var ute och änglarna kom för att lindra hans smärta, för att ta bort den. Han ville inte ha ont mer. Han lämnade vår värld omgiven av nära och kära i långa rader… Jag hoppas och tror att han lämnade vår värld för en bättre…

Men du håller ut. Du håller fast och du håller dig kvar. Läkarna kallar det styrka och visst är det styrka, men jag skulle nog mest av allt kalla det viljestyrka och envishet.

…ibland i riktigt mörker…

Det är klart att du håller dig kvar. Du har ju alltid älskat livet. Dessutom vill du ju inte vara till besvär. Du ser ju hur änglarna kämpat hela helgen med den andra personen på din avdelning. Man kan inte överbelasta ens de mest hjälpsamma änglarna.

Så du håller fast. Tills änglarna har en fridag. Eller tills de bestämmer sig för att skona dig från mer smärta. Eller tills du helt enkelt vill släppa taget.

I helgen har vi hittat en annan gemenskap. En gemenskap mellan många olika människor och från olika perioder av ditt liv. Några från nutid och några från dåtid och några som funnits där hela tiden. Vi har en sak gemensamt: vi alla delar många minnen med dig.

Hur det än blir så finns du i våra tankar och i våra hjärtan.

Jag gläds åt att se fantasin flöda för konsten och blommor växer nära dig, du som alltid älskat krukväxter…

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , ,

Du klamrar dig fast vid livet…

Du klamrar dig fast, trots att det inte längre finns något att klamra sig fast vid. Du håller hårt vid det som finns just nu, fast det egentligen är ingenting. Eller snarare allt.

Allt eller inget. Inget eller allt.

Det gör ont. Det gör ont att veta hur du kämpar och ändå inget kunna göra. För att hjälpa. För att lindra. För att finnas där.

Du klamrar dig fast. Vid själva livet och jag borde inte vara förvånad. Det är ju du. Du som alltid älskat livet. Du har ont nu. Ont i kroppen och väldigt ont om tid. Men vad har du kvar? Allt. Du har ju hela livet kvar, ofärdiglevt. Du har ju så mycket mer att få och ge. Du har så mycket mer av livet som inte är avklarat! Samtidigt. Det finns inga krafter kvar att delta i livet. Inte längre något hopp. Ändå vet jag att det är just hoppet som gör att du klamrar dig fast. Det där miraklet som aldrig kommer att ske.

Men hur tar man hoppet ifrån någon som inte levt klart? Hur tar man hoppet ifrån någon som inte har något annat än just hoppet kvar? Samtidigt som hoppet håller dig vid liv är det också hoppets envishet som ger dig sådan plåga, nu när du borde få vila.

Envishet. Jag tänker på ordets verkliga innebörd och ler för mig själv bland alla tårar. Du har alltid varit envisheten personifierad. Envis som synden. Envis, envis, envis. Och levnadsglad. Och hoppfull.

Jag vill säga till dig: Släpp taget. Det är okej. När det känns okej för dig så släpp taget och vila. Det är faktiskt okej. Tillåt dig själv när du känner att det är okej för dig. Släpp det krampaktiga taget och låt smärtan upphöra. Vila. Din sista vila.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , ,