När feministerna tystas av en upprörd man

Januari 2013 014Nyligen var jag på en nypremiär av föreställningen Efverman på slak lina. Först var det lite mingel och sedan var det själva föreställningen och efter den hade man efterföljande panelsamtal:

”Efterföljande panelsamtal med Vanja Hermele, Sisela Lindblom, Martina Montelius och Anna-Lena Efverman där vi berör ämnen som – Varför matas vi med ett närmast normaliserat kvinnovåld/kvinnohat i varje tevedeckare vi ser? Var ligger de dolda maktstrukturerna som upprätthåller kvinnornas underordning? Hur ser de ut? Vad kan man göra för att punktera dem? En angelägen fråga för de som arbetar med konstnärlig verksamhet: Är vi fortfarande fast i en normativ blick både vad gäller gestaltning och innehåll? Hur förändrar vi det?”

Själva föreställningen var underhållande och rolig och jag var väldigt nöjd efter den. Föreställningen var en enmansföreställning med flera olika gestaltningar av allt från Edith Piaf till Persbrandt och skådespelerskan Anna-Lena Efverman lyckades locka till många igenkännande skratt och tolkningar av olika kvinno- och mansroller.

Januari 2013 008Så var det då dags för efterföljande panelsamtal och Martina Montelius, som höll i samtalet inledde det med att ställa frågan om män generellt ”kommer undan med” mer än kvinnor? Hon tog exempel då på en manlig chef som ofta gick runt med snuset rinnande längs tänderna. Publiken skrattade menande och de flesta insåg att det skulle vara svårt att ha en kvinnlig chef med snuset rinnande i linjer längs tänderna. Hon berättade sedan om en manlig överordnad som bajsat så det på något vis rann över toalettkanten, varpå en arg, man ur publiken började ryta att det där var bara så äckligt att vi inte skulle vara tvungna att lyssna på sånt strunt…

Här replikerade då Martina att det faktiskt var en sann historia och att kvinnor ofta är tvungna att stå ut med detta och liknande saker, medan en man blir upprörd över att ens behöva höra detta återberättas. Mannen replikerade då surt: ”Ja, men även om det är en sann historia, så ska väl det här inte handla om dig, utan det ska väl vara ett samtal om feminism!” Varpå Martina skrattande säger att det här är precis det feminismen handlar om, att män ofta ”kommer undan” med saker som kvinnor inte kommer undan med. Här bytte man samtalsämne och släppte det här och fördjupade sig i stället i panelsamtalet såsom det var planerat.

Under det fortsatta samtalets gång så kom Martina vid ett par tillfällen helt kort in på sig själv, för att beskriva en situation och då skämtade hon till det lite och sa: ”Mannen som inte vill höra om mig, får ursäkta nu…” eller något liknande. Jag funderade på det här. Självklart är inte alla män lortgrisar som bajsar över toakanten eller har rinnande snus i munnen och det tror jag ingen i publiken uppfattade det som heller, men visst ligger det något i att många män, särskilt i högre ställning, kan ”komma undan” med mycket som är väldigt tabubelagt för oss kvinnor?

Det som blev väldigt uppenbart för mig i det här samtalet är att när den här mannen (det var fullsatt i salongen och någon räknade ut att det var endast 12 män i publiken) protesterade mot både exemplet och att Martina talade utifrån sig själv och en egen erfarenhet, så gick man visserligen emot mannen i fråga och påtalade att det här är en del av det som är innebörden med att vara kvinna, MEN i nästa andetag valde man ÄNDÅ att lämna den diskussionen och i nästa andetag bytte man helt samtalsämne. Vi satt alltså en hel salong med kvinnor och lyssnade till ett intressant samtal, med en lustig beskrivning på en händelse, EN MAN protesterar och genast byter man samtalsämne. I en debatt om feminism.

Under resten av samtalets gång, när Martina nämnde något om sig själv, så bad hon om ursäkt till den här mannen, visserligen skämtsamt och med lite ironi, men det var ändå ursäktande!

Jag tror att mycket av vårt beteende i vår vardag, är så djupt inpräglade att vi knappast själva lägger märke till hur vi låter män styra oss på medvetna eller omedvetna sätt och jag tror det är väldigt viktigt att hålla dessa frågor levande, för annars kommer vi nog att stå stilla och stampa i många år till i dessa frågor om jämställdhet och feminism.

HÄR är en vimmelbild av mig och mamma från evenemanget. HÄR kan du läsa när de få föreställningar som är kvar av just denna uppsättning, kommer att hållas och har du möjlighet att gå och vill bli underhållen en stund, så tycker jag absolut att du ska passa på att gå!

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,

Boktips: I huvudet på en mamma

Härom veckan skrev jag om att jag var på en bokafton, som rörde två olika böcker, med temat ”Mamma förr och nu”.

Men kan väl lugnt säga att jag ”skrev ner” Hanne Kjöller och hennes, som jag upplevde det, föraktfulla och ironiska uttalanden om arbetarklassen.

Precis så upplevde jag det med flera uttalanden som Hanne gjorde.

Jag skrev också då att jag ändå skulle läsa boken, trots att kände mig rätt upprörd över hennes samtal under bokaftonen och trots att Hanne väldigt klart deklarerar redan i början av boken att den vänder sig till ”vällyckade” medelklasskvinnor i omvärldens ögon och som hon beskrev det så kan jag inte säga att jag kan räkna mig själv till en av dessa. Jag ska också erkänna att jag läste boken med väldigt kritiska ögon. Men. Och det här är viktigt. Jag blev väldigt glatt överraskad när jag läste boken.

Flera av de saker Hanne tar upp och kritiserar är sådant som jag själv har funderat över. Boken vänder sig visserligen i första hand till medelklassmammor som bildat familj under väldigt välordnade förhållanden, men jag kan säga att jag tror att de flesta mammor, oavsett samhällsklass, kan ta till sig många saker ur hennes bok; I huvudet på en mamma.

Vissa antydningar till klassförakt kan man skönja, men inte mer än att man då kan bortse från dessa. På något ställe finns till och med ett ”försvar” av arbetarklassen, när Hanne skriver:

”Det som kanske förvånar mest är att det är just de med de flesta och största resurserna som tycks mest missnöjda. De som har intellektuella möjligheter att identifiera och motarbeta ”kvinnofällan”.

(En liten parentes kan jag då göra på att ”intellektuell” för mig inte har något att göra med status och resurser.) Vidare skriver Hanne:

”Jag har ett förflutet inom vården och sällan eller aldrig hörde jag där en undersköterska, eller en ensamstående mamma med små ekonomiska ramar, klaga över ersättningsnivån i föräldraförsäkringen. Detta trots att de rimligtvis borde ha det betydligt svårare att få både tillvaron och ekonomin att gå runt med 80 procent i ersättning av en från början låg lön.”

Men om jag nu försöker att lämna detta med klasstillhörighet något så när, vilket var förvånansvärt lätt att göra med Hanne ´s bok, så tycker jag att den har många bra och handfasta råd och en rad exempel som visar på att man kan handskas med sin föräldraroll på många olika sätt.

I boken tar Hanne upp många varnande exempel ur boken ”Bitterfittan” av Maria Sveland. Den boken var en verklig besvikelse för mig. Visserligen tycker jag att den tog upp en del viktiga tankar runt jämställdhet, men boken var så extremt bitter. Jag skrev, när jag läste ut den:

”Men mer tycker jag att den saknar livsglädje och framtidshopp. På så sätt lever boken upp till sitt namn. Bitterfittan. För den är verkligen svart och bitter. Jag måste säga att lite moloken och deppad blir man av att läsa/lyssna på den här boken.”

I en av mina kommentarer sades det att Hanne ´s bok skulle vara ett svar på Bitterfittans bok och efter att ha läst ut dem båda, så kan jag verkligen tänka mig det!

Jag gillar positivism. Jag, precis som de flesta människor, kan säkert beklaga oss en hel del mellan varven, men i det stora hela så tror jag att jag är en väldigt positiv människa och framför allt att jag väljer att se positivt på både mina barn och min mammaroll.

Att få barn är ju verkligen helt fantastiskt!! Det är en gåva som inte går att jämföra med något på jorden! Visst är det tungt att springa mellan jobb, tvättkorgar, dammsugaren, vardag, matkassar så cykeln nästan faller omkull och som ibland faktiskt gör det. Att ständigt säga nej till läger, nya skor och pengar till badet till barnen och själv bära samma redan ärvda vinterkappa tre vintrar i rad, för att det är svårt att få ekonomin att gå ihop. Jag förnekar inte det. Men inget. Jag säger INGET av det slår ut glädjen, kärleken, den där varma känslan inombords när man ligger i soffan och känner doften av sitt nybadade barn. Eller när man vaknar av att ens lilla barn har drömt en mardröm och kommer tassande in till en mitt i natten och kryper ner under täcket för att känna mammas trygghet.

Eller stoltheten när tonårsdottern ringer från skolan och berättar att hon fått godkänt på ett prov i ett ämne hon har väldigt svårt för. Eller de gånger man ligger i sin säng och det går upp för en vilken fantastiskt lycklig och lyckad människa man är som fått just de barn man har fått och att det de ger en bara av att finnas till, uppväger alla överfulla tvättkorgar och alla dammråttor i världen!

För det är ju så att inget, inget kan mäta sig med ens barn. Men jag tror också att det finns många, många mammor runt om i Sverige som glömmer bort att uppskatta det man faktiskt har. Som går vilse bland alla dessa dammråttor, obekväma arbetstider och tvätthögar. Som glömmer bort att lyfta blicken och se annat än hålen i strumporna eller hur dammråttorna hopar sig. Som glömmer att lyfta blicken och se att solen faktiskt skiner vissa dagar. Som glömmer att titta sitt barn i ögonen och känna den där känslan av värme och kärlek som man bara kan uppleva när man ser på sitt barn.

I Hanne ´s bok tar hon upp många exempel på gånger när vi föräldrar gör det väldigt svårt för oss, när vi skulle kunna göra det så himla mycket lättare. När vi ser alla glas som halvtomma i stället för halvfulla. Kanske är det sant som Hanne skriver att det är medelklasskvinnor som oftare gnäller och klagar fast de egentligen skulle kunna ha det rätt bra. Det är i och för sig inte min upplevelse. Jag kan nog uppleva att vi alla kan ha det där gnället ibland, för att vi måste släppa ut det för att kunna gå vidare, men sedan finns det de som glömmer bort att släppa och gå vidare och som i stället fortsätter med bara gnällandet. Jag har aldrig relaterat det till samhällsklass tidigare och bland mina bekanta.

Andra exempel som Hanne skriver om i sin bok, är till exempel att från början ha en planering som rustar våra barn för den där bekanta ”världen utanför” som inte är lika överseende med våra barns bortskämda eller osjälvständiga handlingar, som vi som mammor är. Så här skriver Hanne i ett avsnitt i sin bok:

”För en tid sedan träffade jag David Eberhard, psykiatriker och författare till den skarpsynta I trygghetsnarkomanernas land. Han berättade om en radiointervju och om hur programledaren invänt mot hans resonemang och sagt något i stil med att föräldrars huvuduppgift väl ändå var att ge sina barn kärlek. Nej, hade David Eberhard sagt. Det är att göra den självständiga. Det finns förstås ingen motsättning. även vi som vill stimulera våra barn att växa av utmaningar snarare än att undvika dem, älskar förstås våra ungar. Kärlek kan inte vara att skona barnen från de besvikelser som onekligen hör livet till, utan att rusta dem för det liv de förr eller senare måste klara själva.”

Ã…terkommande i Hanne ´s bok är också det gamla välkända uttrycket: ”It takes a willage to raise a child” Det krävs en by för att fostra ett barn. Jag ska inte gå in på alla exempel som Hanne ger på detta, men där kan jag verkligen hålla med henne. Jag tror, som henne, att det är väldigt negativt sett ur barnets perspektiv att binda upp sina barn/sitt barn för hårt runt dig som mamma. Ett barn har behov av att lära sig skapa relationer till andra människor omkring såsom de andra familjemedlemmarna, släktingar, dagispersonal, andra barn, vänner till familjen etc.

Dessutom ger det dig som mamma också utrymme att skapa egna intressen eller helt enkelt få inspiration från andra saker i livet än bara själva föräldraskapet. Det här behovet kan ju jag, som ensamstående känna större behov av än när jag har levt med en partner. (Alltså behovet av egentid tror jag ökar när man lever ensam än i en parrelation, då det vid dessa tillfällen bör finnas utrymme för egentid i alla fall.)

Jag håller inte med Hanne i allt. Till exempel har hon lite svårt att förstå mammor som Nina Björk och Linda Skugge och andra kvinnor som i dagisdebatten känner att ”det gör ont i magen att lämna ett gråtande barn på dagis.” Hanne kallar det för att man då skulle ha en ”Grandios självbild och se moderskapet som en upphöjd Gudom som ens telingar aldrig kan få nog av.”

Här måste jag upprepa Hanne ´s egna ord att det krävs ingen motsättning. Bara för att man känner sympati, för dåligt samvete och ont i magen av att lämna ett gråtande barn på dagis, så är det ju inte så att vi inte tror att barnet ska klara sig utan oss. Att barnet inte skulle bli väl omhändertaget utan vår omsorg. Det är ju det som gör att vi faktiskt ÄNDÃ… lämnar det gråtande barnet på dagis. Inte springer tillbaka. Inte skiter i dagis, tar barnet under armen och springer hem igen. Trots att det faktiskt gör ont i magen!

Handfasta råd skrev jag om. De finns det gott av i Hanne ´s bok och det gillar jag. Nu är mina egna ”småbarnsår” över och jag känner väl att är det något jag lyckats bra med i min barnuppfostran (oj, här berömmer jag mig själv, haha) så är det att lära mina barn att anpassa sig. Idag kan jag tydligt se hur mina barn verkligen kan somna överallt, äter det mesta, har lätt att umgås med olika typer av människor och är både sociala och artiga när det behövs. etc.

För mig har det varit väldigt viktigt!

Med Hanne ´s handfasta råd kan man ju läsa igenom och faktiskt ta till sig de som passar en och hoppa över de som man inte känner passar en själv.

Här kommer ett exempel på ett av hennes handfasta råd:

Om du vill göra det svårt för dig:

Inrätta rutiner som gör det svårt att umgås med andra människor. Se till att mattider liksom läggtider är absoluta. Detsamma gäller matvanor. Förvänta er att alla ska anpassa sig efter er, även familjer som liksom ni själva har barn och kanske egna lika fasta rutiner.

Om du i stället vill göra det lätt:

Skaffa er gärna rutiner, men se till att de är så pass böjliga att ni kan umgås med vänner som äter klockan sex även om ni är vana vid att äta en timme tidigare. Se till att barnet lär sig äta åtminstone något av det som bjuds. Fundera över hur det kommer sig att många barn äter mer allsidigt när föräldrarna inte är med (som på dagis till exempel). Beror det på barnet eller föräldrarna?”

Dessa exempel kommer då som ett avslut på ett kapitel där Hanne tagit exempel på situationer ur livet, när det varit svårt för vissa familjer att anpassa sig till andra o.s.v.

Det finns många fler exempel där jag håller med Hanne. Och många fler exempel där jag inte håller med henne.

Men sammantaget vill jag faktiskt rekommendera hennes bok för jag tror att det blir ganska många tankeväckande exempel för många människor. Särskilt vill jag rekommendera den till just mammor, oavsett samhällsklass, som känner sig negativ till mammarollen och har ”svårt att lyfta blicken”.

Så här efter att ha varit med på dels bokaftonen med Hanne och nu även läst boken och en hel del krönikor och artiklar med henne, så kan jag sammanfatta det med att det var synd att Hanne gav ett så pass trångsynt och fördömande intryck, att många krönikor och artiklar är skrivna om rätt mycket skit, när hon faktiskt hade så vettiga saker att förmedla. Också.

Tro det eller ej, men jag ger lätt boken hela fyra Tonårsmorsor av fem, vilket ni som följer min blogg, vet att det är oerhört generöst:

Tonårsmorsa Tonårsmorsa Tonårsmorsa Tonårsmorsa Tonårsmorsa

Fler boktips och inspiration om böcker kan du få på Boktipset!

Follow mrsxanadus on Twitter

bloglovin

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , ,

Bloggfrukost med YourLife

Tidigt i morse klev jag upp, för att hinna med tåget till Stockholm och gå på bloggfrukost. Först funderade jag på vad bloggfrukost kunde betyda? Hmmm… Käka bloggare till frukost, kanske? Jag funderade på vilken bloggare som skulle ätas, höll tummarna för att det inte skulle bli jag, chansade och åkte iväg.

Jag var inbjuden av YourLife med Carina Nunstedt i spetsen. YourLife är en helt ny sajt, nätverk och magasin som Bonnier Tidskrifter nu lanserar.

Det var lite kort, men väldigt trevligt! Flera inspirerande och trevliga kvinnor i samma lokal, det är inte helt fel. (Ett par, tre män hade också hittat dit, men de var helt klart inte särskilt många).

Nu kommer den där delen där jag borde berömma frukosten. Jag som älskar frukostar. Tyvärr kan jag inte överösa frukosten (det ser gott ut, men i detta fall bedrog skenet mig) med lovord, men då ska också tilläggas att jag inte är så inne på hälsokäk, utan jag gillar ganska traditionella frukostar. Ni vet; juice, gröt, filmjölk, yoghurt, gurka, flingor, smör och ost etc. Hotellfrukostar är rena himmelriket för mig.

Eftersom jag hade klivit upp redan klockan 05.00 för att hinna, så var jag rätt hungrig och borde då ha kunnat sätta i mig nästan vad som helst. Men det som serverades var väldigt svårt att få ner… Vi åt frukosten på YogaYama och det var ett väldigt trevligt ställe. För er som gillar hälsokostkäk är nog detta paradiset, särskilt som jag nu ser att de även vann pris för ”Ã…rets Hälsorestaurang 2008” Det förvånar mig inte. Och om du gillar hälsokost och vill käka i mysig atmosfär, så är nog det här rätt ställe för dig. Men. Jag borde ha ätit frukost innan jag gick. Gratis är inte alltid gott. (Det var nästan så jag önskade att de i stället serverat en smaskig bloggare som frukost, kokt, grillad eller stekt)

Nåja, genomgången av Your Life var desto mer spännande, så jag får väl släppa det där med frullen… (Fast jag kan avslöja att jag köpte VÄÄÄRSTA frukosten på Centralen som jag stoppade i mig på tåget på väg hem… 😉 )

Hur som helst så var det trevligt och jag är glad att jag åkte. Yourlife är ju ett helhetskoncept som jag tycker låter väldigt spännande.

I minglet syntes bl.a. Söta Malin Eklund, Ebba Hultkvist (som också är marknadsansvarig för yourlife), Ann Söderlund, Katerina Janouch, Sanna Lundell och Ana Udovic, Linda Skugge m.fl.

Till sist men inte minst så fick man med sig en rätt skapligt stor goodiebag och i det här fallet så var gratis väldigt gott. Trevliga grejer som förgyllde min morgon rejält!

Inspirerande kvinnor:

Carina Nunstedt, Denise Rudberg och Katerina Janouch

Samma najsa gäng igen

Linda Skugge

Som för övrigt var ruggigt snygg i morse. Och hon gör sig mycket, mycket bättre i verkligheten än på bild!!

Sa jag att jag älskar inbjudningar?

Gör du också det? I så fall är det sista dagen idag att anmäla dig till bokafton på Onsdag! Glöm inte det!

Den här härliga bilden mötte mig på vägen hem och gav mig än mer vårkänslor än jag haft de senaste dagarna. Ibland är livet lite bättre än skapligt!

Follow mrsxanadus on Twitter

bloglovin

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , ,

Att bli bekräftad i sin vardag när den är som tyngst

Idag när jag hämtade Mabou från skolan, så var det för en gångs skull med lättat samvete och glatt sinne. Jag har berättat tidigare att jag går en utbildning i Stockholm och pendlar. Själva utbildningen är helt okej och att pendla är i sig helt okej, men det äter verkligen upp mig inifrån att jag får så långa dagar. Mitt samvete är så tyngt just nu för att jag i stort sett aldrig hinner spendera tid med Mabou eller lämna eller hämta honom på fritids. Det gör ont på riktigt i mitt mammahjärta!!

Jag försöker tänka att det är för en kort period och att den här utbildningen i det långa loppet gagnar både mig och min familj, men jag sticker ändå inte under stol med att det känns väldigt tungt just nu.

Eftersom jag just idag inte behövde pendla, utan hade ett möte här i Uppsala, så fick jag alltså möjlighet att hämta Mabou i skolan och jag slapp lägga den bördan på döttrarna (som är en annan del av det dåliga samvetet, att ställa så högqa krav på dem med hämtning, lämning och barnpassning nu under min utbildning)

När jag kom till skolan blev Mabou så glad när jag kom, att det där samvetet värkte i mitt hjärta. När Mabou var klar och vi kom ut på skolgården, kom en lärare fram till mig, som inte är Mabous lärare, men som jobbar i paralellklassen och tog mig lite på axeln och sa: ”Vilken fin kille du har. Verkligen fin och alla tycker om honom!”

Då blev det så där varmt och skönt inom mig. Det blev en sådan där varm känsla av härlig, underbar vardag. Som när vardagen är som allra bäst!! En sådan där vardag som inte har med glamour eller Stureplan eller märkeskläder att göra. Sånt där ”verkligt liv” som jag tror att Linda Skugge pratar om och menar, fast hon säger det på ett mycket mer provokativt sätt!

Helt enkelt guldkantad vardag fast utan riktigt guld.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Bloggkriget fortsätter…

(Ja, jag känner mig underhållen och ja jag är lite uttråkad, så jag hänger med så gott det går)

Jag sa ju (eller okej, jag skrev ju) att Linda har humor och skrattar hela vägen till tvättsorteringen. Deepedition är delvis lite inne på min tes också.

Aftonbladet skriver om Stresskriget!

Ledarredaktionens blogg i SvD; Samma Skugge, men ändå inte.

Ebba von Sydow; Synd att avfärda frågan.

Linda Skugge; Sluta sup och umgås med kändisar

Katrin Zytomierska kan naturligtvis inte låta bli att ge sig in i leken; Linda Skugge är sinnessjuk

Sydsvenskan; Gnällbloggare i Kändisankdammen

Det lär inte ta slut här… men själv ska jag skaffa ett liv nu… Utanför både Stureplan och Bloggvärlden.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Det största Bloggkriget i Sveriges historia

Vill du ha intriger, läsa bloggkrig? Enligt Nyheter 24 så är detta Det Största Bloggkriget i Sveriges Historia. Det är inte jättelätt att hänga med i alla turer, men själva ”bloggkriget” pågår alltså mellan Ebba von Sydow och Linda Skugge.

Ebba von Sydow har blivit ansiktet utåt i 2,6 miljonersklubben. En organisation som ska hjälpa kvinnor i Sverige att stressa ner. Därför skrev Ebba en krönika i Expressen om det här ämnet. Linda Skugge kunde inte låta bli att bemöta Ebbas krönika med DETTA.

Linda Skugge bloggar om bråket HÄR och HÄR och HÄR och HÄR!

Ebba von Sydow bloggar om det HÄR.

Ebba bemöter Linda med en ny krönika eller försvarstal, beroende på hur man väljer att se det.

Ã…sa Jinder tycker också till. Liksom Katerina Janouch tycker till HÄR och HÄR!

Själv känner jag att det är lite av en sandlådediskussion, den som är mest stressad vinner, liksom. Jag tror jag skulle vinna om jag gav mig in i detta bloggkrig. Ensamstående med fyra barn, heltidsarbetande+skriver bloggar, krönikor, kåserier och en hel del annat… (Jag hade för övrigt tre barn vid en ålder på 22.)

Nej, jag ger mig inte ens in i det. Jag tycker Linda Skugge har en klar poäng, det är klart det känns lite patetiskt och provocerande när Ebba skriver:”Jag måste förstås peppa – för jag kan väl ändå inte klaga, där jag står i min nyshoppade, gräddvita Acnetopp och stans mest slutsålda ankelboots och strax ska välkomna 700 glada Veckorevynläsare? Hyfsat glammigt ”Sex and the city”-liv, drömjobb, 27 år, glatt leende, herregud, jag hinner ju till och med spela tennis. Så varför känns det ändå som att jag ibland håller på att explodera av alla måsten och borden?”

Samtidigt tänker jag att vi som har barn och mycket omkring oss, har ju ändå valt det för att vi känner att vi vill lägga den tiden på våra barn i stället för att shoppa järnet på Stureplan eller sippa drinkar på någon innekrog i Stockholms City, eller i New York. Det är klart man kan få klaga lite ibland oavsett hur ens livssituation känns.

Jag har dock en känsla av att Linda Skugge egentligen inte alls kritiserar Ebba von Sydow personligen, utan i sann Linda Skugge-anda skriver det hon skrivit för att dels väcka debatt, dels sätta fingret på något uppenbart och att Ebba von Sydow bara blev den som fick stå ”bollplank” för en allmän irritation…

Irritation, förresten? Varför får jag en känsla av att Linda sitter och njuter av den debatt hon nu startat och skrattar hela vägen till tvätthögarna som ska sorteras?

Uppdatering: Mer från Expressen hittar du HÄR och HÄR!

Uppdatering 23/2: Aftonbladet fortsätter HÄR!

Extramaterial: Det HÄR tycker jag i alla fall var coolt av Linda Skugge.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Linda Skugge jobbar hårt!

Linda Skugge sitter och jobbar med mina böcker. Om du vill läsa min bok, så kan du beställa den HÄR!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Länkad av Linda Skugge

Ser tacksamt att Linda Skugge länkat till min bok med ett Äntligen! Tack Linda!

Boken kan du beställa HÄR!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,