Sann glädje kommer sällan gratis

Det finns ett gammalt ordspråk som lyder: ”Där glädjen är stor, där har den också kostat bekymmer.” Min mamma har ofta uttalat dessa ord och jag tänker att det ligger så mycket i de orden.

Foto: Fatou Darboe©

Jag tänker att det är när vi har kämpat mycket som vi känner större tacksamhet över glädje och lycka. När vi har det lätt i livet, de perioder när vi känner oss tillfreds och nöjda, glada och börjar ta glädje och lycka för given, då glömmer vi ofta att uppskatta den också. Vi vänjer oss vid den och tror att det är så det kommer vara. Vi försöker att inte tänka på de mörkare stunderna och framför allt inte att de kommer att komma tillbaka i våra liv. Då är det så lätt, så lätt att leva i nuet och må bra i det positiva.

Fatou Darboe©

Men när vi i stället haft tunga och svåra perioder. Sådana där vi till slut knappast känner igen oss själva och där vi börjar tappa tron på oss själva eller våra liv. I de perioder när vi går i motvind och kämpar för att hålla oss på fötterna. I de perioder när vi börjar tro att livet inte har någon glädje att erbjuda oss, då är det svårt att våga tro att det där ljuset i tunneln ska dyka upp. När det väl gör det, så är det lätt att känna tacksamhet. Det är lätt att vilja stanna kvar i den där känslan. Länge, länge. När vi vet att vi slitit på många sätt, när vi känt den där ensamheten, den där utsattheten, den där tröttheten längst in i märgen. När vi inte vågat tro att ljuset kommer komma någonstans där långt fram i tunneln. När vi tror att vi inte kommer möta den sanna glädjen igen, utan försöker klamra oss fast vid de där små, små guldkanterna i vår vardag, för att vi inte längre tror att vi ska känna den där sprittande, bubblande känslan av lycka igen… För att vi tror att vi alltid ska dra det tyngsta lasset, kämpa vidare i en motvind som aldrig tycks vända till medvind. Då är det så lätt, så lätt att känna tacksamhet och glädje. Då är det så lätt att uppskatta att vinden äntligen, äntligen vände till slut!! Det är så lätt och så fantastiskt att få dra in den där luften av glädje, frihet och lätthet djupt ned i lungorna och känna att vi är någon. Tomheten är borta. Mörkret syns inte på långa vägar och till och med natten fylls av mörkrets stjärnor och inte av själva mörkret. Till och med tårarna på natten sinar och har tagit slut… Och du vet. Du vet att förr eller senare så kommer bekymmer och svårigheter, mörker och svåra beslut, svåra livsval att möta dig. Men du vet också att du kommer bära med dig den här ljusa, glädjande tiden in i det där kommande mörkret och du vet att även om det inte kommer att få mörkret att fly, så blir det lite, lite lättare att uthärda det, men en massa hopp i bagaget och en massa ljusa minnen att leva vidare på…

Jag sluter mina ögon och insuper all tacksamhet som mitt hjärta fyller mig med. Tack, tack, tack! Tack för det jag har. Tack för det jag får uppleva. Tack för att jag lever och står på benen. Tack för att livet inte behövde vara en kamp idag. Tack för att vårsolen börjar nå in i mitt vardagsrum och i mitt av vintern nedkylda inre. Tack för att jag får uppleva ännu en dag av ljus och lycka, hopp, kärlek och tillförsikt. Tack för att jag får leva ännu en dag.

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Huvudpersonen i ditt liv

Så snabbt livet kan ändra riktning. Så snabbt livet kan gå från nedgång till uppgång eller tvärt om. När vi invaggar oss själva i någon slags trygghet att livet är det vi lever. Tryggt, med vårt vanliga vardagslunk och med en förhoppning och övertygelse att det kommer vara så för alltid. 

Bild: Pixabay

Bild: Pixabay

Men livet är inget bestående. Vi människor utvecklar tankar och idéer, vi möter nya människor, vi är inte statiska. På gott och ont. Saker som händer omkring oss eller människor som blir en del av våra liv på ett eller annat sätt, bär med sig egna bagage, egna övertygelser och egna erfarenheter. På gott och ont. När dina förutsättningar förändras kan det var både av ondo eller av godo, men oavsett så måste du ta ställning till de nya förutsättningarna och välja.

Vill du fortsätta med nya förutsättningar, eller vill du bryta?

When you get blown away... Bild: Pixabay

When you get blown away… Bild: Pixabay

Ibland är livet så tungt och det händer saker som gör att du når den där botten. Den där botten som gör det så svårt att hitta tillbaka.

Livet är föränderligt, men det finns bara en person som kan ta beslut och bestämma hur du vill att ditt liv ska se ut, och det är du. Du är huvudpersonen i ditt liv och du måste välja hur du vill leva ditt liv. Ibland gör det ont och ibland är valen så lätta och glädjande. Men bara du kan ta beslutet om hur just du vill leva ditt liv! Glöm inte det!

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Resan, jobbet och livet och lite annat däremellan… (Massor av bilder)

Nu var det väldigt länge sen jag bloggade. Det känns ändå skönt att ha bloggen där, lite ”vid sidan av” mitt liv för övrigt. Som en liten ”säkerhetsventil” när jag behöver ”pysa ut” sånt som fyller mitt huvud.

Tanken jag hade när jag var på min resa i Gambia nyligen, var att jag nu skulle börja blogga lite oftare. Inte varje dag, men lite då och då, även om det bara var mindre, kortare saker. Men så har det inte blivit. Tvärt om så har jag bloggat mer sällan än någonsin…

Resan till Gambia

Fatou Touray

Fatou Touray

Jag har så mycket tankar just nu, både om stort och om smått. Jag är fortfarande rätt uppfylld av min senaste resa. Jag reste till Gambia med min mamma och min son i december och stannade i fem veckor. Vi hann med en hel del. Jag hade trott att den här gången, när jag stannade så pass länge så skulle jag bli lite ”mätt” på landet. Alltså hinna längta hem, hinna sakna en massa i Sverige och känna att det var skönt att komma hem igen, för att kunna fokusera på annat. Nu blev det inte så. Det blev nästan tvärt om. I och med att vi hann med att skapa en del ”vardagsrutiner” där på vår semester, som ju oftast är de jag längtar mest till i Gambia, så blev det nästan ännu svårare att åka hem. Det fanns liksom inget jag ville ”resa ifrån” när det var dags för hemresan. Sonen hade det också bra på semestern, men han längtade hem till sin basket och kompisar, så han sken i kapp med solen vår sista dag där, när han visste att vi skulle resa hem igen. Den här gången tillbringade hans pappa tid där också, samtidigt som oss, så sonen var med sin pappa hos släktingar vissa dagar och hann spendera en del tid med sin farmor som han tycker så mycket om.

Detta bildspel kräver JavaScript.

 

Hunting i Banjul Foto: Fatou Touray, Afropé

Hunting i Banjul Foto: Fatou Touray, Afropé

Den här resan fick jag mycket tid att fundera på vad det är jag tycker mycket om med Gambia, förutom att jag genom åren lärt känna landet och kulturen väl och har många vänner där. Jag har kommit fram att det inte alls handlar om ”festande” eller själva ”semestern”. Alltså inte det där med klubbliv (besökte för övrigt inte en enda klubb denna semester, och en pub endast vid ett tillfälle, det var på nyårsaftonen och då var jag hemma igen innan tolvslaget. Nej, fest är inte riktigt min grej. Att ha semester är förstås skönt. Att vara ledig och njuta av att slippa ställa väckarklocka. Men nej, det är inte det heller som gör min längtan till Gambia så stark när jag inte är där. En av grejerna är värmen, förstås. Jag älskar verkligen att slippa frysa!! Men sen handlar det om vardag. Jag älskar att bara finnas där i vardagen. Jag skulle gärna vilja vara en fluga på väggen, som bara iakttar, sedan är jag också väldigt förtjust i ”the movement”, alltså vardagslunken, jag tycker också mycket om den person jag blir där. Det lugn som fyller mitt inre och den närvaro jag känner när jag slipper sortera allt för många intryck samtidigt. Ja, jag känner att mitt bästa sätt att råda bot på all denna längtan är att försöka resa dit en längre sammanhängande period i framtiden. Det kanske tar ett tag att få till, men den som väntar på något gott…

Arbete

Jobbet är jag ju tillbaka i också. Jag var lite orolig för att vara lite ”lost” när jag kom tillbaka. Jag hade verkligen lyckats rensa huvudet från arbete under min resa, men det gick snabbt att komma in i igen, så min oro var helt obefogad. Det känns skönt att vara tillbaka i arbetet igen, även om semestern var välbehövlig. Jag hade inte haft semester på 1 ½ år när jag reste, så jag kände verkligen att jag förtjänade den!! 🙂

Afropé

Det nya namnet på tidningen och överflyttningen från thegambia.nu till afrope.se har funkat över förväntan. Våra läsarsiffror stiger konstant och det känns jätteroligt. Särskilt som vi ju är några stycken som lägger väldigt mycket tid på webbtidningen!! Det känns som vi är redo att ta den ett steg till och utveckla den än mer och nu känns det som vi har den kapaciteten också. Jag fortsätter hålla tummarna!!

Privatliv

Jag är grymt glad över min familj. Allt rullar på. Självklart önskar jag alltid att jag hade möjlighet att träffa mina två äldsta ännu oftare, men man får ta tillvara på de tillfällen man får i stället och inte grubbla så mycket på att man inte hinner ses så mycket.

Livet

Jag har väldigt mycket funderingar och tankar just nu!! Det är så mycket som snurrar när det gäller existentiella frågor, när det gäller tankar, känslor och allt som sker omkring oss. Men det återkommer jag till…

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

När jag inte hade nåt…

Boken om Ison Glasgow: När jag inte hade nåt

Boken om Ison Glasgow: När jag inte hade nåt

Ibland har jag perioder när jag har svårt att läsa böcker. Jag kan inte ta mig igenom en enda bok. Det är ju lite märkligt eftersom jag för det mesta läser massor av böcker och verkligen, verkligen älskar det!!

Jag har haft en sån period nu i över ett år och jag brukar till och med skämmas när jag har dessa perioder. Det är så inte jag. Samtidigt så är det ju just så jag är. Jag köper/lånar helt fantastiska böcker som jag velat läsa jättemycket och jättelänge och sen håller jag på med samma kapitel i flera månader. Då vet jag att det här kommer inte att funka.

Dessa perioder brukar hålla i sig rätt länge. Det hann samlas en massa böcker jag velat läsa jättelänge, men jag klarade liksom inte av att fokusera på dem. Nu, sedan några månader tillbaka tycks det ha släppt. Jag har trevat mig fram lite. Inte riktigt vågat tro att det verkligen har släppt. Att jag kan läsa igen. Att jag vill läsa igen. Att jag förmår läsa igen.

Nu har jag plöjt kanske åtta, nio böcker sedan dess.

Igår läste jag ut boken Analfabeten som kunde räkna och den tyckte jag jättemycket om. Ibland när jag läser ut en bra bok, eller en bok som gjort starkt intryck på mig (vilket den här boken gjorde) så kan jag känna mig jätteledsen när jag läst ut den. Det känns som att förlora en gammal kär vän. Ibland när jag ser att någon annan köper en bok som jag läst och tycker väldigt mycket om, då kan jag nästan känna mig lite avundsjuk för att personen i fråga har en så fin upplevelse framför sig.

Samtidigt som jag nu läst den boken, har jag också läst Ison Glasgows bok: När jag inte hade nåt, (damn, här var den bra mycket billigare än den jag köpte i en bokhandel 😉 ) tillsammans med 12-åriga sonen. Den annars inte så lässugna 21-åriga dottern har inte ens kunnat vänta på att vi ska läsa ut den, så hon fotar sidorna och sitter och läser den på väg till och från jobbet.

Boken berör mig så mycket att jag blir helt matt varje gång jag lägger den ifrån mig. Det är så hjärtskärande att det finns barn som lever på gatan i Sverige. Som kämpar för dagen för mat och uppehälle, på ett sätt som man nog inte kan föreställa sig när man inte själv har varit där. Det gör så ont i hjärtat att jag blir helt utpumpad när jag läser boken.

Jag önskar man kunde säga att Ison var ett undantag, men jag vet att det inte är sant. Ison berättar i boken om hur han ibland ser barn i samma eller liknande situationer. Jag minns hur Ken Ring berättat i ett nyhetsprogram som 13-åring (har jag för mig) hur han satt och åkte tunnelbana fram och tillbaka för att ha tak över huvudet. Jag är säker på att det idag finns en massa barn, som borde sova mätta och belåtna i sina sängar, som i stället sover på parkbänkar, på tunnelbanan, i trappuppgångar, för att vila sin kropp under kalla och mörka nätter.

Jag vill inte att vi ska ha ett samhälle där våra barn ligger hungriga i trappuppgångar. Jag vill inte att vi ska ha ett samhälle där barn lever i misär.

Och apropå Ken Ring. Han har också släppt en bok i dagarna. Livet. Den vill jag också läsa. Jag kommer köpa den när jag läst ut den här boken. Sen har jag också hört ryktas om att Dogge Doggelito är på väg att släppa en bok och den kommer jag också förhoppningsvis läsa framöver.

En annan lite rolig sak är att sonen var med i Ison & Filles senaste video: Langa fram. Man ser honom bakom en bandana precis i början av videon:

Jag just nu har jag bara tre saker i mitt huvud, känns det som: Böcker, Böcker och Böcker.

Och trasighet. Det finns så många trasiga människor runt omkring oss. Det finns så många människor omkring oss som vi inte ser. Som vi borde se. Som vi borde sträcka ut handen åt. Torka bort en tår. Le mot. Bjuda på en middag. Visa lite medmänsklighet mot. Varje människa som lever i misär, ser jag som ett misslyckande från samhället. Ett svek från vuxenvärlden. Svek av föräldrar, lärare, grannar, kompisars föräldrar, alla vuxna som står bredvid och tittat på. Ibland förmår inte föräldrarna att tillgodose ett barns behov. Hur mycket man än vill. Hur mycket man än försöker. Hur mycket man än älskar sitt barn. Det är då andra vuxna måste kliva in och ge barn det stöd de behöver för att känna mättnad, trygghet, kärlek och omsorg. 

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

En kraft som gör mig helt oövervinnerlig

Mina valsedlar i år

Mina valsedlar i år

Det börjar dra ihop sig… Det är val om bara några dagar. Jag har redan förtidsröstat och är lite förvånad men nöjd med mitt eget beslut. Det blev F! i riksdagsvalet, V i kommunalvalet och V i landstingsvalet. Jag måste säga att två av mina viktigaste frågor i årets val har varit jämställdhet och bekämpande av rasism och mer specifikt bekämpande av afrofobi, men även att arbeta för att förbättra situationen specifikt för afrosvenskar. Där vill jag säga med min fullständiga övertygelse om att Victoria Kawesa och Momodou Jallow är mina främsta förebilder och som jag tycker kämpar helt fantastiskt med dessa frågor!! Feminism*) är en annan viktig del för mig och den är stark i de båda partier jag sympatiserar mest med. I EU-valet röstade jag på Momodou Jallow och nu röstade jag alltså på Victoria Kawesa i riksdagsvalet. Mina två förebilder. För första gången i mitt liv önskar jag verkligen att vi haft TVÅ röster var.

Den 12-åriga sonen har haft politiken i fokus i skolan den senaste tiden och han var eld och lågor när han fick besöka valstugorna med klassen och ställa frågor till olika partier och han blev utlottad att ställa frågor till just SD. Det väckte ett intresse och en glöd hos honom, som jag sällan ser här hemma om det inte handlar om basket. Så i dag ska vi åka in till stan för att besöka valstugorna igen och ställa en massa frågor till de olika partierna. Jag är lika eld och lågor för att något av mina barn i så ung ålder visar ett så brinnande intresse för politik. Kanske när jag en blivande politiker vid min barm?

En djupt besviken son, efter förlusten i sista matchen under cupen, "bara" ett silver...?

En djupt besviken son, efter förlusten i sista matchen under cupen, ”bara” ett silver…?

Apropå basketen så hade han cup i helgen. Han var eld och lågor, kämpade häcken av sig för att komma till final och det gjorde de. Faktum är att de tog silver och av de 3 matcher jag hade möjlighet att vara med på, så gjorde han väldigt bra ifrån sig. Han var dock inte särskilt nöjd över slutresultatet och menade att han inte alls vunnit silver, utan förlorat ett guld. Nåja, med ett restaurangbesök för att fira vinsten och sedan en Forzen Yoghurt till efterrätt, hann han ändra sig och var nästan munter när vi sent på kvällen var på väg hem igen.

Middag på hans favoritrestaurang och sedan en Frozen Yoghurt, sen var han på lite bättre humör, om än trött och mörbultad

Middag på hans favoritrestaurang och sedan en Frozen Yoghurt, sen var han på lite bättre humör, om än trött och mörbultad

Och jag älskar verkligen Stockholm. Efter drygt två år i den här staden kommer jag på mig själv minst en gång i veckan med att känna en skön slöja av välbefinnande i mitt inre när jag tänker på hur vacker den här staden är, hur mycket jag trivs här, hur mycket jag känner att jag kan vara mig själv i den här stan. Jag älskar det!!

FATOU - WIN_20140725_174040

 

Jag åker ofta till olika platser runt om i stan och fotar, promenerar, eller bara strosar runt och försöker finna nya personliga smultronställen.

Jag har många nya och gamla vänner jag kan träffa, jag har ett jobb jag trivs jättebra med, jag jobbar stenhårt med webbtidningen (som för övrigt går jättebra!!) och jag njuter av familjeliv, samtidigt som jag upplever en frihet jag aldrig någonsin känt. Mina barn håller på att bli stora och skapa sina egna liv och för allra första gången i mitt vuxna liv (sedan jag var 18 år och blev mamma för första gången) kan jag göra saker och planera saker som bara är för min egen skull. Jag kan åka till möten, vara hemma och skriva, strosa runt i stan, ja i princip göra vad jag vill. Vill barnen följa med så kan de följa med och vill de göra annat, ja då kan jag bara åka iväg… Det är en helt ny och enorm känsla för mig och det känns som verklig frihet.

Man inser inte hur mycket tid och energi barnen har haft behov av, förrän de nu börjar bli stora och jag på allvar kan känna att jag har egentid. Det handlar förstås inte om att inte vilja vara med sina barn, sist barnen var borta i 2 dygn hade jag jättetråkigt, men det är det där att ha frihet att KUNNA göra något annat än passa små barn. Umgänget med barnen blir också friare. Bara att kunna åka med barnen och strosa i stan, i stället för att packa barnvagnar, blöjor, välling, flaskor och passa tidiga sovtider, det är verkligen frihet!!

Sonen har träning tre kvällar i veckan, ofta matcher på helgerna, själv jobbar jag väldigt intensiva pass mellan varven och har mycket ledighet mellan arbetspassen. Det är verkligen livskvalité! När jag är hemma och sitter med balkongdörren öppen så hör jag sonen komma på långt håll. Han studsar ständigt sin basketboll och jag hör honom säkert 50 meter från hemmet, innan han ens närmat sig porten. *Dunk, dunk, dunk* låter det när han låter bollen studsa vid hans sida medan han går. Men så har han en förbaskad bollkänsla också!!

basketboll

När man kämpat hårt i många år, som jag anser att jag har gjort, när det gäller barnen, vuxna relationer, arbete, ekonomi, känslomässig trasighet, så föds en annan styrka när man känner att man kommit ut lite på ”andra sidan”. Jag känner att jag fört en mycket ensam, men envis klasskamp i vårt samhälle, en kamp som i perioder gjort mig till en människa jag inte har tyckt särskilt mycket om. Idag tycker jag väldigt mycket om den människa som är jag. Jag kan se min egen förmåga, min drivkraft, min kamp som inte alltid varit särskilt lyckosam, men som ändå gjort mig till en människa som är stolt att känna ödmjukhet inför andra människors svårigheter, en människa som är beredd att dela med mig av det jag kan, erfarenhet, känslomässigt, den styrka som jag idag vet att jag har och känner stolthet över.

Ibland genom livet har jag känt en svaghet som gjort mig rädd, som gjort att jag handlat på olika sätt som jag tycker varit ologiska eller just svaga, men ibland genom livet har jag känt en enorm kraft. En kraft som gjort att jag känt mig oövervinnerlig. Oslagbar. Som faktiskt kan komma så långt jag faktiskt vill. Den känslan delar jag gärna med mig av! DU kan göra precis vad du vill, bara du är beredd att kämpa för det och uppoffra dig för att nå dina mål.

Feminism*) För mig är feminism att stärka kvinnors ställning i vårt samhälle för att få samma fri- och rättigheter och möjligheter som män, inte att vi ska förneka vårt kön, men att vi ska kunna, våga och ges möjlighet att ta samma plats i vårt samhälle som män generellt kan göra. 

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

Från djupet av mitt hjärta

eyesJag har fokus just nu! Fokus på vad jag vill göra i mitt liv, fokus på det jag gör i mitt liv och fokus på vad jag vill satsa på i mitt liv och i min framtid. Det känns bra. Jag känner mig stolt, stark och trygg och det är känslor som jag inte brukar vara så bortskämd med.

Osäkerhet, rädsla och otrygghet känns långt borta just nu. Jag har en plan. Jag har en plan för mig själv och mitt liv och det känns bra. I många perioder av mitt liv kan jag, när jag tänker tillbaka, ofta uppleva att jag liksom bara har flutit med i mitt liv. Ofta i försök att göra andra nöjda och glada, ofta för att jag inte tagit mina egna känslor och behov på allvar. Jag känner lite ledsamhet över att jag inte tagit hand om mig själv så bra, vilket endast jag själv har skuld i. Det är svårt att vara en bra förebild, mamma, vän, partner, dotter, syster eller närstående när man inte tar hand om sig själv. Det är lite som att säga: ”Skit i mig, för det gör jag också!”

Men jag ska inte skita i mig själv. Jag ska ta hand om mig själv. Jag tror att jag blir uppriktigare i mitt omhändertagande eller min omsorg av andra människor då. Om inte annat tror jag att det får mig att ta mig själv på större allvar. Med att ta mig själv på större allvar, menar jag inte att jag ska gå omkring och inte skratta eller att jag ska vara seriös hela tiden, tvärt om faktiskt. Om jag tar mina behov på ett större allvar så tror jag att jag blir en gladare och mer nöjd person. Så känner jag mig nu. Nöjd.

Jag känner mig nöjd med saker jag åstadkommit den senaste tiden, men jag känner mig också nöjd över att jag är den jag är. Jag känner till och med stolthet över en massa saker jag åstadkommit och hur jag hanterat många svårigheter och sorger tidigare i mitt liv.

Jag la ett nyårslöfte vid det här årets början. Det löd: ”Att inte slå på mig själv mer!” Jag har inte hållit löftet hela tiden, jag har egentligen brutit mot det löftet många gånger under det här året, men jag har i alla fall blivit bättre. Därifrån, att inte slå på min själv, har jag vidareutvecklat mitt eget resonemang och bestämt mig för att tydligare säga ifrån när någon annan slår på mig också. Då menar jag förstås inte att någon slår mig rent fysiskt, utan jag menar när folk ”hugger en i ryggen” eller när någon pikar en, eller när någon försöker förminska mig eller få mig att känna mig dålig, så ska jag inte längre låta det gå förbi utan att tydligt säga ifrån.

Jag lyckas inte alltid, men jag har blivit väldigt mycket bättre på det. Jag tror det kommer sig av att i vintras hände något som gjorde att jag kände mig väldigt kränkt. Det fanns några personer som försökte förminska mig och kränka mig och som jag upplevde ”testade vad jag gick för”. Jag tänkte då att det här nog var olyckliga människor som la så mycket tid på att försöka skada mig och jag tänkte att om jag bara lät det hela passera, så skulle saker och ting lösa sig med tiden, för att så länge jag inte tog åt mig, så skulle dessa personer inte heller kunna skada mig med sina gliringar, påhopp, prat bakom min rygg och antydningar. Jag hade fel! Så grymt fel hade jag. De lyckades verkligen skada mig på ett sätt jag inte kunnat ana. Inte nog med det, den skada som uppstod knäckte mig så det dessa personer inte lyckades bryta ned, lyckades jag själv bryta ned inom mig. Jag kände mig som en vingklippt fågel. Som någon som liksom inte dög, fast jag hela tiden var helt övertygad om att jag inte gjort något ”fel”. Jag hade bara fått fel personer emot mig och de var beredda att gå långt för att skada mig. Jag fick det till och med bekräftat att jag inte gjort något ”fel”, men det hjälpte inte. Skadan var redan skedd.

På sätt och vis var det fördomar och förutfattade meningar som skapade den här ”konflikten” (som ju egentligen aldrig blev en öppen konflikt, eftersom jag inte gick emot). Jag tänkte att folk måste ju använda sitt sunda förnuft. Jag tänkte att människor måste ju förstå att ”sanningen” inte alltid är det man lätt kan tro. Jag tänkte att om de undrar, så kan de ju fråga i stället för att anta att saker och ting inte ligger till på det sätt man trott. Men jag hade fel även där.

Efter den här händelsen har jag börjat lägga märke till och koncentrera mig på vad människor faktiskt säger till mig och om jag är osäker på vad de menar, så frågar jag, ofta förstår jag att jag haft rätt i mina farhågor, när vissa personer blir osäkra och svarar med kritik eller osäkerhet och då kan jag gå emot eller ”försvara mig” för det jag tycker är orättvist. Jag gör det inte för att söka fel eller för att skapa konflikter, jag gör det helt enkelt för att jag vill ta hand om mig själv och ta ansvar för mina egna känslor. Jag är en mycket, mycket prestigelös människa, men det gör också att många personer som har prestige försöker ”rida på” min prestigelöshet. Det är jag trött på nu. Jag har tröttnat på att det finns personer som försöker göra sig själva bättre på att förminska mig. Jag bjuder inte längre på det, vilket jag upplever att jag gjort väldigt ofta. När något blivit allt för uppenbart har jag kunnat tänka: ”Äh, låt det passera, om det får personen att känna sig bättre”.

Jag har nu kommit till nya insikter. Jag vill stå upp för mig själv på ett sätt jag inte tidigare har gjort. Jag tänker inte låta mig trampas på, utan att försöka resa mig upp och om det krävs så kommer jag även att trampa tillbaka.

Ibland kan jag känna att det fått mig att ”hårdna” och det är jag lite ledsen över, för jag trivs inte med att vara en ”hård” person, samtidigt har det också fått mig att tycka om mig själv mer som person och jag känner att jag har en större respekt för mig själv. Den känslan tycker jag om. För någon som alltid har dansat vals ensam och inte gått i andras fotspår, för någon som styrt ensamvalsen själv och inte låtit sig styras, så känns det skönt att nu också veta var jag styr och varför.

Jag omger mig mest med människor som tycker om mig för den jag är och som jag tycker om för de personer de är och som jag känner kärlek och omtanke för. Det är skönt. Jag har blivit väldigt duktig på att välja bort energitjuvar och satsar i stället mer energi och kärlek på mig själv och de personer som verkligen betyder något för mig. Jag känner mig just nu stolt, stark och trygg. Jag sitter här i ett halvstädat hem, med tvätthögar på golvet inför morgondagens tvätt, men med levande ljus i hela rummet och jag känner mig verkligen nöjd över mitt eget sällskap, nöjd över att sitta här och njuta av att jag är en människa här på jorden som jag tycker allt mer om och i vars sällskap jag trivs bättre än på länge. Jag har börjat tycka om mig själv för den jag är. Det känns mycket stort!

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Vi utvecklas hela tiden

sandlivetAtt fastna i gamla tankar och föreställningar stoppar både vår utveckling som individer och vår samhällsutveckling i stort. Det är jag övertygad om. Att överge en uppfattning eller åsikt man haft i många år, är för mig inte ett tecken på svaghet, utan tvärt om både styrka och klokhet.

Ofta handlar det ju om att vi får nya kunskaper på olika sätt och därför kan omvärdera våra uppfattningar. Dessutom förändras även tiderna, budskapet i våra ord och handlingar.

Särskilt när man diskuterar rasism tycker jag detta blir så enormt tydligt! Man har ”hört från en vän” om en invandrare som gjorde si eller så och så lever den myten kvar. Oavsett om berättelsen är sann eller ej. Sen parar man ihop alla dessa ”hört-från-en-vän-historier” och så har man skapat sig en bild av andra människor, som man inte ens har mött om hur ”alla invandrare är”. Det finns så mycket myter.

Jag tänker på att världen såg väldigt annorlunda ut när jag var barn och tonåring. Min världsbild har ändrats oändligt sedan dess. Tack och lov, måste jag säga!

N-ordet är ett annat tydligt exempel. Man sa kanske N-bollar för 50 år sedan utan att någon tog illa vid sig (kan ju delvis också bero på att vi inte hade så många svarta människor i vårt land då) och vi insåg kanske inte att det hade en djupare betydelse för många människor, det betyder inte att det var okej då, men det betyder framför allt inte att det är okej idag. Innebörden av N-ordet idag, 2013, tror jag ingen har missat. Jag har tidigare skrivit flera inlägg i den debatten, här är ett av de senare: Bland N-bollar och andra finska pinnar.

Att man ändrar sig, betyder inte att man ”följer med strömmen” eller att man var en dålig människa tidigare, utan det betyder helt enkelt att man är klok nog att omvärdera världen, sina egna åsikter och framför allt att man vågar ändra sig!

Jag tror att många som inte har förmågan att se att man fastnat i gamla tankar, åsikter och föreställningar, tror att de är beredda att förnya sina åsikter för att de till exempel omvärderar andra saker och förnyar sig på andra plan. Till exempel om man följer klädmodet mycket, eller har lätt att ta till sig modern musik som hela tiden uppdateras eller att man byter gardiner, till modernare 3 gånger om året. Då tror jag många känner att de absolut inte är personer som har svårt att ta in nytt och omvärdera och utveckla sina liv.

Jag tror att det är viktigt och väldigt nyttigt, både för oss själva som individer, men också för hela vårt samhälle att vi inte fastnar i gamla föreställningar bara för att vi en gång tyckt så, utan att vi vågar pröva våra åsikter och ibland se att det är dags att släppa en del gammalt och gå vidare…

Jag tror kärleken till våra medmänniskor, ödmjukhet och vilja att lära sig nytt är viktigt för vår personliga utveckling och svaret på många problem här i världen. Saknar vi inlevelseförmåga för andra människor, då är det nog också ganska svårt att utvecklas.

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Jag tror på människans förmåga att förändras

fatou maj 2013Livet har sina upp och nedgångar, det vet vi alla. Ibland är det upp och ibland är det ned. De senaste två åren har det varit smärtsamt mycket nedgångar och motgångar i mitt liv, även om de varvats med jämna mellanrum av en och annan uppgång.

Jag vet, förstås, vid 42 års ålder att det är en del av livet och som den obotliga optimist jag är så vet jag att svackor vänder och att det blir bättre till slut. Ju mer svackor och nedgångar jag har i mitt liv, ju bättre blir jag på att finna verktyg att hantera nedgångarna och jag blir också bättre på att lära känna mig själv och min egen förmåga och mina egna reaktioner. Vissa saker kan vi inte styra över eller förändra, men vi kan alltid påverka.

Jag tror verkligen och innerligt på människans förmågor. Jag tror på människans förmåga att påverka och bli påverkad. Jag tror på människans förmåga att förändras och ta intryck och jag tror på människans förmåga att utvecklas. Jag tror verkligen på människan!

För varje motgång känner jag mig starkare, mer tillfreds och lär mig att uppskatta sån´t vi tar för givet när allt går bra och vi ”har flyt” i livet. Sån´t vi knappt reflekterar över för att vi tar för givet att vi har dessa saker/personer/omständigheter eller vad det nu kan vara.

Den senaste veckan har jag dock haft ”medvind”. Det är inget stort och omvälvande som skett, utan mer små, viktiga saker som har gett mig nytt hopp, ny kraft och känslan av att saker håller på att vända. Jag finner en styrka i mig själv för att det dels är lättare att vara stark när man har ”medvind”, men också för att jag har jobbat hårt på att stärka mig själv.

Att arbeta med sig själv, sina tillkortakommanden, men också stärka sina svaga sidor är alltid tungt, men samtidigt inte bara nödvändigt, utan också en stor befrielse när man går framåt och själv känner att man lyckas med det man har föresatt sig.

Som sagt, flera positiva saker har hänt i veckan, både sån´t som kommer att leda till positiv förändring, men också små ord och handlingar av människor jag tycker mycket om, som gett mig glädje, styrka och kärlek som betyder så oerhört mycket när man haft det tungt i livet ett tag!

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Någon dag måste turen ta slut också…

livet är nu ludmilla rosengrenJag skulle kunna skriva typ en hel novell om hur mycket som har gått emot mig i mitt liv den senaste tiden, men det ska jag inte göra. Jag ska i stället försöka fokusera på det positiva och det jag är tacksam för och det är rätt mycket det också:

    • Jag håller på med en massa behandlingar hos tandläkaren sedan en tid tillbaka (typ hur länge som helst nu) och fick igår besked om att det inte är så många gånger kvar…! 😀
    • Har fått ett halvlöfte om ett eventuellt nytt jobb framöver, som jag hoppas bli av… (Håller tummarna!!)
    • En vän gav mig ett välbehövligt klirr i kassan bara sådär…
    • Blackout Family hade en TUNG show i helgen och även om jag inte hade möjlighet att kolla, så har jag sett klippet och det är dunder!! (Du finner det längst ner i inlägget)
    • Jag har fått två frierier på lika många dagar och av lika många personer (som jag för övrigt tackat nej till, i alla fall i nuläget) 😉
    • Youssou N´Dour vann Polarpriset igår och mer om det och min glädje över det har jag skrivit om HÄR!
    • Jag har fått besked om att jag vunnit en tävling (som jag kommer berätta om mer framöver…)
    • Det är vår!
    • Det är VARMT!!
    • Ludmilla´s nya bok: Livet är nu! damp ned i brevlådan igår!
    • Jag och Isatou ordnade med årets första grill härom dagen och det var precis så gott som jag hoppats!
    • Blev utbjuden på middag och vi blev kvar i hela fem timmar. (Nåja, så mycket åt vi inte, men det fanns en hel del att prata om…)
    • Är inblandad i några MYCKET spännande projekt, som jag hoppas det blir något bra av!

Efter alla dessa härligheter har jag förstås köpt en Trisslott, som jag ska skrapa någon dag. Tyvärr lyser denna text på lotten: ”Nej du, Fatou, någon gång måste turen ta slut också…!” 😉

 

Blackout Family´s show i Lördags på Urban Connection, Medborgarplatsen

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

It´s nice to be nice

Igår blev jag intervjuad. För en bok som kommer ut så småningom… (vågar inte avslöja mer här) Det blev en väldigt intressant intervju och jag kände verkligen att jag hade något att komma med. Mina synpunkter och åsikter togs också emot på ett fint sätt och det uppskattar jag.

När intervjun var klar gick jag och handlade mat på affären. När jag vandrat runt en stund så ringde hon som intervjuat mig upp igen. Jag blev lite förvånad, men tänkte att hon kanske hade glömt någon viktig del i vårt samtal som hon behövde komplettera direkt. Men i stället sa hon väldigt fina saker om mig och en familjemedlem (som vi pratat om) och hon sa att hon bara känt detta och ville förmedla det. Jag blev glad men lite förvånad.

Sedan gick jag runt där med ett litet leende och kände mig både glad, nöjd och tacksam. Livet tar, men rätt vad det är så ger det också tillbaka. Jag blev väldigt glad över vad den här kvinnans sa om mig och det fick mig att tänka på vad lite som behövs egentligen för att glädja en annan människa. Jag ska försöka komma ihåg att göra det själv lite oftare. Det är så ofta jag möter människor som jag tycker känns så trevliga, snälla, varma, insiktsfulla, kärleksfulla, intelligenta, ödmjuka, energiska eller explosiva, men mitt i vårt vardagssnurr så är det så lätt att glömma bort att berätta det för varandra.

Jag ska försöka lägga det på minnet lite oftare. Att berätta när man tycker om en människa för att h*n är så bra och får andra i omgivningen att må bra.

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,