Tacksamhet och Förtvivlan

När man är låg. Så låg att det nästan gränsar till apati. När framtiden blir så grumlig i ditt synfält att det bara är som ett tjockt dis och du har svårt att se helt klart. När du haft det tungt så länge att det blir svårt att se lösningar och så pratar du med en vän eller två och de ger dig handfasta råd, sträcker ut en hand och ger dig den hjälp du själv är för stolt eller skamfylld för att själv be om.

Vad som då händer inom dig. Den där känslan av vår som börjar spira i ditt inre. Den där känslan av hopp och tillförsikt, som sakta, sakta söker sig tillbaka inom dig. När du inser att det faktiskt, faktiskt finns ett litet, spirande ljus där längst in i den kolsvarta tunneln…

Tacksamhet!

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

När du tycker att livet känns jobbigt…

…och du kanske tycker lite synd om dig själv, eller sörjer de drömmar du inte uppnått. Då tycker jag du ska lyfta huvudet från självömkan och nedstämdhet och se klipp som dessa två:

Visst är det lite lättare att känna tacksamhet för det du har nu?

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Finns det någon ursäkt?

Jag har skrivit om ekonomiska svårigheter runt om i världen. Om den barnfattigdom vi ser i Sverige. Eller snarare inte ser. Vid specifika katastrofer och nödsituationer tycker jag att alla ska hjälpa till. Jag vet att alla inte har det bra själva. Men jag är övertygad om att ingen här i vårt land dör av svält för en 20:a eller en 50-lapp. Fattigdom är relativ och det är klart att inget barn i Sverige mår bra av att gå med en höstjacka till skolan mitt i vintern eller ska behöva skrapa mögel från frukostbrödet innan h*n äter det.

Men det här är annorlunda. Det här är barn som rent akut behöver vår hjälp för att inte dö. Det här är barn som redan är så illa däran att det kommer att ha följder för resten av livet även om de klarar livet. Finns det någon ursäkt för att INTE hjälpa?

Jag läser på Aftonbladets ”Dagens Fråga”: Hur ofta skänker du en gåva till behövande? I skrivandets stund svarar hela 39, 4 % ”Aldrig”.

Jag vet att vi människor har olika engagemang. Att vi har olika intressen, att olika saker berör oss på olika sätt. Jag tycker det är bra att den spridningen finns. Det är bra att några skyddar våra djur, att vissa av oss engagerar oss i HBT-frågor, att vissa av oss engagerar oss för missbruksfrågor eller ungdomar eller minkar eller är vegetarianer. Jag tycker det är bra. Men. När det är en akut situation för människor i världen. Såsom tsunamin i Thailand. Såsom jordbävningen på Haiti eller som nu svältkatastrofenAfrikas Horn. Då kan jag faktiskt inte förstå att man VÄLJER att INTE hjälpa till ett enda dugg. Jag tycker inte det finns en endaste ursäkt för att inte ge en tillfällig hjälp.

Om du har ett jobb: skänk en timmes lön. Om du inte har jobb eller sparade medel, avvara något, var med och hjälp. Det är långt borta, men det är våra medmänniskor och de dör just nu! De har redan väntat länge, de kan inte vänta längre nu!

bloggbanner-afrikas-horn-250-250

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , ,

Where there ´s a will-there ´s always a way

Jag har fallit ned i det där berömda hålet. Jag använder sällan min blogg som ventilation när jag inte mår så bra. Jag har dels andra ställen att ventilera på, men också för att jag tycker det blir både allt för utlämnande och för att jag inte har det behovet. Det blir också lätt lite socialporr över det hela. Eller väldigt patetiskt. Att sitta och läsa och gotta sig i att någon mår dåligt. Eller att sitta och skriva och hoppas på en massa sympatier. Däremot har jag inget behov av att ”visa upp mig” som en lycklig/lyckad människa. Den person som säger att den alltid är lycklig och mår bra, skulle jag bli rädd för. Alla har perioder av sitt liv när man mår dåligt och det är helt enkelt en de av livet.

Men, nu skriver jag om det i min blogg. Den här gången väljer jag att skriva i min blogg att jag mår riktigt skit. Ni vet, när man rasar ner i det där hålet och undrar hur i hela världen man ska ta sig upp? Man vet att det finns ett ljus och en lösning på allt, men man kan inte se det just då.

Man ligger vaken på nätterna och grubblar över hur man ska lösa sin situation. Man snuddar till och med vid tankar som är destruktiva och desperata. Man gör verkligen allt man kan för att finna en lösning. Rannsakar sig själv. Slår på sig själv.

Jag vet att på något sätt och till slut kommer allt att lösa sig. Jag är en fighter och ingen som någonsin ger upp, oavsett vad. Men just nu slickar jag mina sår, gråter när tårarna tränger på, sover oroligt på natten, när jag väl somnar. Jag vet att det blir bättre och jag vet att jag är en kämpe och att jag aldrig, aldrig kommer att ge upp. Ge mig några dagar att vara liten, svag och ynklig, så lovar jag sedan att försöka resa på mig, sätta tankar och planer i handling. Jag ska själv ta mig ur mina svårigheter och jag är glad för de som finns i min närhet och stöttar mig på de sätt de kan. Men jag ska själv ta mig ur mina svårigheter och komma vidare. Det vet jag att jag kan. Jag måste bara bli lite starkare först.

Where there ´s a will – there ´s always a way!


It isn ´t always easy

This thing called Life

Plans don ´t always work out

The way they were supposed to.

And misfortune sometimes clouds the horizon.

But… no matter how lonely

The Morning Sun becomes,

We always have to remember that

It ´s up to us…

We are the ones

That have to push

The clouds away…

-Laine Parsons

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Livet och döden och vännerna däremellan

I veckan fick jag veta att två personer som på något sätt står nära familjen har dött. Den ena var en nyfödd liten bebis som knappt kommit till livet. En liten, liten flicka som med sina 500 gram förlorade kampen för livet. Ett barn som dör är alltid särskilt svårt att acceptera. Ett barn som dör känns onaturligt och orättvist.

Samma dag fick jag veta att en gammal kvinna i Gambia gått bort. Hon hade inga blodsband till mig eller mina barn, men det är en kvinna jag har stått mycket, mycket nära. Hon bodde hos mig i perioder ett tag när hon besökte Sverige och jag tyckte så väldigt mycket om henne. Hon var gammal och mycket klok. Folk skrattade ofta åt oss och menade att vi inte ens kunde kommunicera, men vi skrattade bara åt det, för kommunikationen hade vi inga problem med. Jag förstod henne gott på den lilla wollof jag begriper och hon förstod mig på mina kantiga ord. Vi hade en fantastiskt fin relation.

På min resa till Gambia med mina barn 2009 var jag i hennes hemstad och jag frågade en vän om hon kunde ta mig dit. Det konstiga är att jag aldrig besökt henne i hennes hemland och ändå har jag hennes gatuadress och gatunummer inpräntat i mitt huvud efter alla dessa år…! Min vän sa att hon kunde ta mig dit och jag förklarade att jag ville besöka en gammal kvinna som jag stått mycket nära i Sverige. Min vän frågade mig då om jag var säker på att hon ännu var vid liv och sanningen att säga så var det länge sedan jag hört från henne och hört något om henne, så jag blev osäker och bestämde mig för att inte åka dit. Jag tänkte att det skulle vara tråkigt att komma hem till henne och fråga hennes familj efter henne om hon inte levde…

Nu när jag fick veta att hon gick bort i veckan så ångrade jag verkligen att jag inte besökte henne på någon av de två senaste resorna till Gambia. När jag fick veta om hennes bortgång så ringde jag för att beklaga sorgen till hennes dotter som bor här i Sverige och hon var förstås förtvivlad över att ha mist sin mamma. Hon berättade att det gått så fort och att hon varken varit sjuk eller mått dåligt, utan bara somnat in…

Jag tror det blir en större chock för anhöriga när någon vi står nära dör utan sjukdom eller förvarning, samtidigt som det måste vara det bästa för den som dör. Att bara få somna in, utan smärtor eller plågor. Det blir på sikt en tröst i den stora förlusten.

Dagen efter de två dödsbuden åkte jag och träffade min brors nyfödda stjärna som är söt som en sockerbit. När jag kom hem från besöket så väntade en annan sötnos här hemma som är under året. Hon blev kvar ett dygn, ungefär. Att se dessa två bebisar, är som att ta ett stort famntag runt hela livet. De är symboler för själva livet. Symboler för pånyttfödelse och symboler för framtiden.

En del av oss är historia, en del av oss är nutid och en del av oss är framtiden. Däremellan skapar vi nya relationer. En del bestående och andra övergående. En del kärleksfyllda, andra smärtsamma relationer. En del som berör mer än andra.

Jag tänker på alla de fantastiska relationer jag inlett bara sedan det här året startat, trots att det vara gått ett halvår. Hur många nya vänskaper och bekantskaper som skapats och hur många gamla vänskaper som har blommat upp och fått ny näring. Jag tänker på hur viktigt det är att gå vidare i livet och att vårda de relationer man har, samtidigt som man skapar nya för att kunna utvecklas och hitta nya utmaningar och vägar i livet.

Och alltsammans är det en del av livet. Visst är det helt fantastiskt?!!

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

TACK!!

Idag var en bra dag. Tack för den!! Tack för att jag har fyra härliga ungar, toppenföräldrar som sätter mina behov och önskningar före saker de ”borde” tycka för att de är mina föräldrar. Tack för mina vänner och för att våren är här! Tack för solskenet och för att det gör mig på så bra humör!

Tack för nice musik och tack för att jag får njuta av livet. Jag tar det som självklart ibland, men det har det inte alltid varit.

Tack för alla motgångar, de har gett mig förståelse och lärdomar och en massa erfarenheter. Tack för alla medgångar, de har gjort att jag orkat även när det varit tungt.

Tack för alla tårar, de har fått mig att uppskatta det jag har. Tack för alla glada skratt, det har värmt mitt hjärta och gett mig en vilja att dela med mig!

Tänk så mycket det finns att vara tacksam för!!

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Se den!

Julledigheten är helt toppen. Jag njuter av samvaro med barnen, sinnesnärvaro och sinnesro. Jag fortsätter njuta av mitt urstädade hem (jo, tro det eller ej, men det är fortfarande städat och fint, det är så mycket lättare att hålla efter när man har städat och rensat från grunden).

Igår gjorde jag dessutom en helrengöring av mig själv. Ni vet; noppa ögonbryn, ansiktsmask, peela kroppen, fila fötterna och ta hand om sig själv. Man blir nästan en helt ny människa, eller i alla fall känner man sig som en sådan.

I morse tittade jag på en helt fantastisk film: Australia. Jag minns att jag gärna ville se den när den gick på bio för något år sedan, men det blev aldrig av. Nu blev det däremot av och den var bättre än jag någonsin vågat hoppas på. Vilka fantastiska naturbilder!! Jag är tagen. Att historien innehöll både historia, spänning och ödmjukhet inför livet, gjorde knappast filmen sämre. Om du missat den: SE DEN!!

I dag fortsätter njutningen av livet. Idag med en god bit mat. God fortsättning på er alla!

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Byte av jobb och Livet tillbaka

Fredag. Vi har haft öppet hus på min ena arbetsplats idag. Jag fick med mig en stor familj som var nyfikna att kolla läget på mitt jobb. Mycket var nedtaget och urplockat och det var en märklig känsla att se arbetsplatsen så annorlunda än den varit varje gång jag kommit dit och gjort mina arbetspass under flera års tid. (Den stängde officiellt i början av sommaren och då har jag arbetat på andra arbetsplatser i samma företag.)

Ikväll ska vi ha ”utflyttningsfest” därifrån. Det ska bli trevligt. Faktum är att det blir ett särskilt sorts avslut för mig, då jag har fått erbjudande om ett helt annat yrke och därför nyligen blev beviljad sex månaders tjänstledighet från mitt nuvarande arbete för att kunna prova det nya. Jag har drygt två veckor kvar, sedan kommer jag att gå till nya spännande arbetslivserfarenheter.

Så just det här avslutet på den arbetsplats jag spenderat det mesta av min arbetstid de senaste åren, kommer att kännas som ett avslut i en särskild era av mitt arbetsliv. Den största delen av tiden har jag trivts verkligt bra och tills rätt nyligen kände jag verkligen att jag brann för mitt yrke och flera av mina arbetsuppgifter. Jag har funnit verkligt goda vänner också på min arbetsplats och jag har känt särskilt gott samarbete och gemenskap med flera av mina kollegor.

Min goa mamma

Nu är det snart helg. Jag ska jobba den största delen av helgen, så min mamma ska komma och passa Mabou. Det är även Kulturnatten i Uppsala i helgen, så Isa var inte så sugen på att vara barnvakt, utan föredrar att vara med kompisar. Det där är ju en annan grej. På grund av mina obekväma arbetstider, så har jag varit väldigt beroende av hjälp och stöd med passning av Mabou från min omgivning och mitt sociala nätverk, vilket har varit ett nog så svårt puzzel att få ihop dessa år. På mitt nya jobb är det bara kontorstider som gäller!! 🙂

Hej Livet! Här kommer jag och jag ska bli sambo med dig nu!

Nåja, i kväll är det middag och fest. I morgon jobb och sedan hoppas jag på lite trevligt umgänge med min fina, härliga mamma däremellan!

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Eftertanke och tacksamhet

Ett inlägg jag läste i morse gjorde mig glad, positiv och manade till eftertanke och en känsla av tacksamhet över det vi har i våra liv och tacksamhet för att vi har själva livet. Inlägget är skrivet av Soulsister och du kan läsa det HÄR!

Fotnot: Jag har tidigare intervjuat Soulsister. Intervjun kan du läsa HÄR!

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,