Jag tror på människans förmåga att förändras

fatou maj 2013Livet har sina upp och nedgångar, det vet vi alla. Ibland är det upp och ibland är det ned. De senaste två åren har det varit smärtsamt mycket nedgångar och motgångar i mitt liv, även om de varvats med jämna mellanrum av en och annan uppgång.

Jag vet, förstås, vid 42 års ålder att det är en del av livet och som den obotliga optimist jag är så vet jag att svackor vänder och att det blir bättre till slut. Ju mer svackor och nedgångar jag har i mitt liv, ju bättre blir jag på att finna verktyg att hantera nedgångarna och jag blir också bättre på att lära känna mig själv och min egen förmåga och mina egna reaktioner. Vissa saker kan vi inte styra över eller förändra, men vi kan alltid påverka.

Jag tror verkligen och innerligt på människans förmågor. Jag tror på människans förmåga att påverka och bli påverkad. Jag tror på människans förmåga att förändras och ta intryck och jag tror på människans förmåga att utvecklas. Jag tror verkligen på människan!

För varje motgång känner jag mig starkare, mer tillfreds och lär mig att uppskatta sån´t vi tar för givet när allt går bra och vi ”har flyt” i livet. Sån´t vi knappt reflekterar över för att vi tar för givet att vi har dessa saker/personer/omständigheter eller vad det nu kan vara.

Den senaste veckan har jag dock haft ”medvind”. Det är inget stort och omvälvande som skett, utan mer små, viktiga saker som har gett mig nytt hopp, ny kraft och känslan av att saker håller på att vända. Jag finner en styrka i mig själv för att det dels är lättare att vara stark när man har ”medvind”, men också för att jag har jobbat hårt på att stärka mig själv.

Att arbeta med sig själv, sina tillkortakommanden, men också stärka sina svaga sidor är alltid tungt, men samtidigt inte bara nödvändigt, utan också en stor befrielse när man går framåt och själv känner att man lyckas med det man har föresatt sig.

Som sagt, flera positiva saker har hänt i veckan, både sån´t som kommer att leda till positiv förändring, men också små ord och handlingar av människor jag tycker mycket om, som gett mig glädje, styrka och kärlek som betyder så oerhört mycket när man haft det tungt i livet ett tag!

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Intervju med Ludmilla vars dotter begick självmord

Jag har tidigare skrivit om Ludmilla vid många tillfällen. Hennes öde att mista sin dotter som valde att avsluta sitt liv, är min allra största skräck!! Jag kan faktiskt inte tänka mig ett värre scenario i mina värsta mardrömmar. Ludmilla lever i min värsta mardröm. En kvinna som på utsidan har ”allt”. Hon är välutbildad, både läkare och framgångsrik företagare och författare, hon reser mycket, har ett socialt rikt liv och allra viktigast: Hon har en familj som älskar varandra. Ändå skedde det som bara inte får ske. Läs Ludmillas egen berättelse om hur hon miste sin kloka, vackra dotter.

Hej Ludmilla! Du skriver på nätet och har varit med i flertalet uppmärksammade artiklar om att förlora sitt barn genom självmord. Berätta lite om vem du är.

Jag är en vanlig fyrabarnsmamma som i grunden har ett mycket bra liv. Jag är läkare och KBT-terapeut (Steg-1) men arbetar framför allt med mitt företag Linnéas Simskola som jag grundade när Linnéa var baby (1993). Jag arbetar som doktor/terapeut en dag i veckan ungefär. Det är ett upplägg som gör mig väldigt flexibel så jag har kunnat vara mycket med barnen.

Berätta lite om vad som hände när du förlorade din dotter Linneá.

Linnéa valde att ta sitt liv den 30 maj 2008 efter att hon hade fått en obevakad permission från Barn- och Ungdomspsykiatrin här i Uppsala. Tyvärr så hade de varken frågat eller informerat mig om att hon släpptes ut. Hon var ju inlagd på grund av att hon inte ville fylla 15 år vilket hon skulle ha gjort 8 dagar senare. Linnéa ställde sig framför ett tåg och dog omedelbart.

Vem var Linneá?

Linnéa var en underbar person. Detta är inte något som jag efterkonstruerar och inte något som jag bara säger för att jag är hennes mamma. Linnéa var speciell. Hon var ett speciellt väsen. Hon spred glädje och positivitet var hon än kom. Man tyckte om att vara i hennes närhet. Linnéa fick alla att känna sig speciella för henne. Jag kände att vi hade en mycket fin mor-dotter-relation. Vi pratade om allt, trodde jag i alla fall. Jag var otroligt stol över henne. Hon var också vacker, duktig på att skriva, spela piano, dansa magdans  och hade väldigt lätt för sig i skolan. Hon hade planer att bli läkare. Linnéa var ödmjuk samtidigt som hon hade bestämda åsikter om saker och ting. Hon var blyg som väldigt liten, men var en tjej som stod med båda fötterna på jorden, tog för sig och lyckades med allt hon gjorde. Hon kunde ha gjort precis vad som helst i sitt liv. Livet låg framför hennes fötter.

En förälder är beredd att göra allt för sina barn. I din blogg framgår tydligt att du verkligen har kämpat för Linneás välbefinnande när hon mådde dåligt. Men vad händer som förälder med en, när man inte känner att man räcker till?

Det är det absolut värsta som kan hända. Jag var otroligt orolig när hon låg inne på BUP, för att jag inte kände att jag nådde henne. Hon höll ofta mig på lite avstånd då. Ibland släppte hon in mig och jag fick krama henne, hon kröp in i min famn och vi pratade nästan som innan hon blev sjuk. Men så plötsligt hade jag passerat någon slags gräns igen och då blev det ett avstånd igen. Jag kände inte att vi stod på samma sida om problemet. Jag kämpade för att hon skulle leva och hon kämpade för att få dö. Hon vann. Jag känner mig fullständigt misslyckad som förälder ibland. De skuldkänslor som jag känner bryter ned mig i mina beståndsdelar av och till. För det mesta klarar jag av att hålla sorgen ”utanpå” och leva ”med” den i stället för mitt ”i” den strida strömmen…

Jag förstår att många känslor trängs i dig när du försöker bearbeta Linnea ´s bortgång. Känner du ilska för att Linneá bestämde sig för att ta sitt liv?

Jag har varit fruktansvärt arg på Linnéa. Att hon har tagit sitt liv har påverkat otroligt många människor. Ett självmord ger ringar på vattnet på ett sätt man inte kan förstå. Minst 200 personer beräknas bli direkt berörda av ett självmord. Linnéa som var ett sådant stort stöd för sina vänner som mådde dåligt gjorde det mycket svårt för dem när hon ”gav upp” själv. Linnéa har två familjer och  fem syskon som hon lämnar i total hopplöshet. Massor med vänner, vuxna och barn. Hon har berört så många, så många under sin livstid. Jag är också arg för att hon lämnade mig på det sätt hon gjorde. Hon var arg på mig när vi skildes åt. Hon var arg på mig i sitt avskedsbrev. Det är nog det allra tyngsta. Vi har en oskriven regel i vår familj att man aldrig skils som ovänner… Framför allt är jag bottenlöst ledsen. Vissa dagar känns det som en avgrund som öppnar sig och jag tumlar runt i ett mörker på ett sätt som gör att jag inte vet hur jag ska orka. Men så kommer jag upp på fötterna igen…. ett tag till.

Hur hanterar du sorgen?

Jag försöker bara överleva. Jag har skrivit mycket. Jag pratar öppet om det som har hänt. Jag märkte väldigt snabbt hur ovana vi människor är att hantera sorg. Särskilt när någon tar sitt liv. Självmord är fortfarande år 2009 tabubelagt. Om jag kan påverka något litet genom att vara öppen och sprida information om självmord så är inte Linnéas död helt förgäves. Det är det som driver mig och ger mig kraft. Att kunna göra nytta i all denna tragedi. Det gäller att hitta balansen mellan att sörja och gå vidare, och det är inte det lättaste.   Rent konkret så försöker jag med KBT-verktyg som Mindfulness och Acceptans ta mig genom det som är smärtsamt. Jag försöker aktivt att fylla mitt liv med saker ”efter Linnéa” så att inte livet har stannat upp den 30 maj 2008. Jag försöker också aktivt fokusera mer på det jag har, än det jag inte har. Men det går upp och ned. Jag träffar en mycket kompetent KBT-psykolog en gång i veckan. Jag har också en underbar man som stöttar mig otroligt mycket.

Linneá var självmordsbenägen innan den fruktansvärda dagen då hon genomförde det. Du visste det och skrev till och med in henne vid barnpsyk för att hon skulle få hjälp och tillsyn. På barnpsyk gav de henne permission, utan att meddela dig. Hur tänker du runt det idag?

Det är uppenbart att det har begåtts många fel under de två månaderna som Linnéa var inlagd. Vi har skickat in en  lång anmälan till Hälso och Sjukvårdens ansvarsnämnd. Dessutom har  sjukhuset själva skickat in en Lex Maria-anmälan som de är skyldiga att göra.  Det skulle förvåna mig mycket om det inte blev en hel del nedslag både  gällande enskilda personer och organisationen i stort.

Hur upplever du bemötandet från okända människor när du berättar att ditt barn tog sitt liv? Är det så tabubelagt som jag har en känsla av?

Ja, det är det. Men, i och med att jag skriver om det på bloggen och har gått ut öppet om det i tidningar och pratar om det på ett självklart sätt utan att skämmas så vågar folk vara mer öppna om det med mig. Det bästa är när de frågar det de undrar och även om det är ok att de frågar. Det var en vän som sa att hon plötsligt såg att Linnéa och jag var så lika i en situation. Hon hejdade sig snabbt och frågade hur det kändes när hon frågade. Jag uppskattade just den frågan. För mig är frågor och berättelser om Linnéa det enda som finns aktivt av Linnéa och därför gör det hennes minne levande när folk pratar med mig om det.

Vad betyder det för dig att skriva om allt som hänt runt Linneá?

Det är en viktig bearbetning för mig att skriva. Jag skriver även en bok om det som har hänt. Det ger också något som blir kvar efter Linnéa. Det lämnar liksom avtryck. Hennes minne hålls levande. Att dessutom ha möjlighet att påverka psykiatrin och sprida information om självmord och sorg känns väldigt viktigt.

Jag vet folk som har mått väldigt dåligt har avbrutit sina självmordstankar efter att ha läst din blogg. Så jag vet att din blogg är till hjälp för många som mår väldigt dåligt. Blir det ännu en drivkraft för dig i ditt skrivande?

Jag hade verkligen inte tänkt på den aspekten när jag började skriva, men jag har insett att det är så. Det gör ju att Linnéas död inte är förgäves. Man kan säga att hon har räddat många andra personers liv redan.

Vad vill du säga till personer som läser det här och som har tappat livslusten och överväger självmord?

Att jag skulle vilja att de läser min eller någon blogg som någon av de mammor som förlorat sitt barn i självmord så att de förstår att det inte är bättre att de försvinner. Det ger otroligt stort lidande för många, många människor i resten av deras liv. Tänk på syskonen som får genomleva detta helvete som en del i uppväxten… Vad som än har hänt så är det i förstört. Vad som än har hänt så är det inte försent. Det går alltid att vända en livskris. Det finns ett liv efter den perioden som varit mörk och tung. Man måste inse det, trots att det inte känns så. Det finns hjälp att få. Du måste vara ärlig med dina tankar och känslor, annars är det svårt för de som ska hjälpa att hjälpa på rätt sätt. Ta emot den hjälp du får.

Är det något mer som du vill lyfta fram i den här frågan?

Jag är väldigt glad att du vågar ta upp ämnet nu, liksom tidigare flera gånger på din blogg. Du har också varit modig att berätta om att du själv har haft självmordstankar när du var i tonåren och att du tog dig igenom det. Det tror jag ger mycket hopp till de med självmordstankar.

Tack så mycket Ludmilla, för att du valde att dela med dig av din erfarenhet och din sorg. Det krävs stort mod! TACK!!

Ludmillas Blogg finner du HÄR!

Några av de tidigare inläggen jag har bloggat om Ludmilla:

Tidigare i denna intervjuserie:

Till er som bloggar och tycker att denna intervju-serie är viktig, påminner jag om blogg-världens privilegium att länka de intervjuer du tycker är viktiga, i din egen blogg!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , ,