Oj, vad jag känner mig splittrad till den här historien. Ljudboken jag nyss har lyssnat klart på är en av alla fortsättningar på den kritiserade ”Gömda” som i första hand skrevs av Liza Marklund och sedan övertogs skrivandet av några av de efterkommande böckerna av huvudrollsinnehavaren själv: Maria Eriksson.
Den här boken heter Emma Mias dotter och handlar då alltså om den dotter, vars pappa ”mannen med de mörka ögonen” fick familjen att fly från Sverige. Den här bokserien har, som sagt, varit väldigt omdebatterad och kritiserad. Av framför allt Monica Antonsson, men även bland många, många skribenter både etablerad media och på nätet. Jag har skrivit om det en del själv.
Jag försöker att läsa (eller rättare sagt lyssna på) den här boken om dottern Emma så pass förutsättningslöst jag nu kan, efter att ha läst alla de tidigare böckerna i diskussionen.
Historien är i sig gripande och bra. Den handlar om Emmas väg in i ett djupt drogmissbruk och tankar på varför hon hamnade där. Den debatten är intressant och viktig, tycker jag. Men berättandet känns väldigt torftigt. Det känns som om det är precis vad det är: en vuxen som ska återge en ung persons historia. På så sätt tappar man flera bottnar. Det där djupet från en människas inre är svår att få med.
Nu låter boken som en väldigt ung person som berättas av en vuxen. Jag får inte in känslan av att det är Emma ´s egen berättelse och det förtar mycket av känslan i boken.
Som sagt, historien är bra, men det behövs även lite berättarkonst och den tycker jag saknas. Det fanns helt klart en poäng med att låta Liza Marklund och senare journalisten Kerstin Weigl berätta denna historia. Sedan är frågan om man inte snart berättat klart historien om denna familj?
Boken saknar i alla fall totalt utmaningar!
Boken får tre Tonårsmorsor av fem av mig! Då är jag givmild!
Jag är ju väldigt förtjust i Liza Marklunds följetong om Annika. Nu har jag just lyssnat klart på ljudboken En plats i solen. Jag är väldigt förtjust i sättet som historien om Annikas liv berättas. Jag älskar det där vardagliga och enkla. Hennes direkthet.
Jag tycker till och med bättre om den vardagliga uppbyggnaden av böckerna, än själv deckardelen, även om just upplösningen brukar vara väldigt spännande och intressant. Den här boken var varken mer eller mindre än de övriga böckerna, men eftersom jag är så förtjust i de tidigare, så behövs det inte mer än så för att jag ska ge denna bok ett gott betyg.
När jag tidigare diskuterat frågan, så har jag utgått från debatten på nätet, Mia Erikssons och Liza Marklund ´s böcker och debatten i annan media. Jag har läst alla Mias böcker, förutom den senaste: Emma, Mias dotter. Jag har diskuterat frågan utifrån den uppfattning jag har fått.
Nu har jag läst både Vingklippt av Elisabeth Hermon och även Mia-sanningen om Gömda av Monica Antonsson. Min åsikt? Jag är mer förvirrad än någonsin. Sanning. Vad är sanning? Det känns som begreppet sanning är högst en personlig upplevelse och inget specifikt som går att ta på.
Trots att jag nu läst alla berörda böcker har jag ingen aning om vilken fot jag står på. Jag tycker mig finna en hel del i alla de böcker jag har läst som inte riktigt stämmer eller som vill visa en annan sida än hela sanningen.
Jag tycker att det är relevant att Mias Chilenska man Luis körde på Osama med sin bil och sedan satt inne ett helt år, trots att det inte nämns ett ord om det i böckerna om Mia. Jag tycker också det var väldigt relevant för bokens historia att berätta att Luis var Chilenare och inte en Anders från Norrland. Det var relevant, tycker jag eftersom han är en av huvudpersonerna i flera av böckerna.
Jag blev också väldigt illa till mods när jag läste Elisabeth Hermons bok Vingklippt och tänkte när jag hade läst ut den, att om bara en liten del av boken stämmer så blev hon utsatt för något väldigt hemskt på grund av de omtalade artiklarna i Expressen.
I debatten som varit ett bra tag nu, angående Monica Antonssons bok Mia-sanningen om Gömda så tycker jag att debatten som förts har varit väldigt saklig från Monica Antonssons sida. Däremot har Liza Marklund inte haft så mycket att ”sätta emot” och har i stället fallit väldigt platt. En av förklaringarna till det kan ju vara källskyddet, som nu Mia Eriksson har lyft, så vi får se hur debatten vidareutvecklar sig nu…
Samtidigt tycker jag att debatten som har förts på Monica Antonssons blogg har varit under all kritik! Både från ”för-” och ”emot-” sidan. Eftersom det är Monica som blogginnehavare som har ansvar för sin blogg, så tycker jag att hon låtit andra och även hon själv låtit många diskussioner urarta till rena spekulationer och antydningar.
Jag gillar inte heller Monicas sätt i sin bok att skriva om Mia på ett nedvärderande sätt, vilket jag tycker att man kan utläsa många gånger, samtidigt så kan jag förstå vissa delar av det hon skriver, att hon måste göra det på ett sätt, eftersom hennes poäng delvis är att ”slå hål på myten om den perfekta Mia”. Så allt är väldigt dubbelt och jag har väldigt svårt att förhålla mig till vad jag faktiskt tycker.
Jag har nu i och med detta bråk om boken Gömda, även läst om några av dem och det finns text som faktiskt faller på sin egen rimlighet i böckerna och det finns kärnpunkter i Monica Antonssons bok som inte går att ignorera, utan som faktiskt bör tas på allvar. Samtidigt finns det också väldigt mycket spekulationer och slutsatser i Mia-sanningen om gömda som blir svårare att ta på allvar. Särskilt när man hör Mias uttalanden.
Så vad blir kontentan av det hela? Jag är mer förvirrad än någonsin och jag kan uppriktigt säga att jag inte har en aning om vad jag tror längre. Min förvirring är total. Jag tycker fortfarande att Liza Marklund är en författare vars böcker jag verkligen tycker om. Jag anser också att om man skriver att en bok är sann så förväntar jag mig att merparten ska stämma överens, även om man måste göra vissa korrigeringar, i detta fall för att inte avslöja folks identiteter. Men tror jag att Liza och Mia har ljugit? Tror jag att Monica Antonsson och Elisabeth Hermon har skrivit ett hopkok av lögner?
Svaret får nog bli nja. Jag har faktiskt ingen aning om något längre. Jag tror att alla har skarvat en del eller spekulerat, men det ligger nog en hel del sanning i det som skrivits också. Frågan är om inte detta blir ett sådant där mysterium som vi aldrig kommer att lösa? Trots allt så kan alla sidor verifiera vissa fakta.
Själv tror jag att jag lämnar den här historien till sitt eget öde…
Jag har tidigare bloggat om boken Mia-Sanningen om Gömda. Boken som väckt ramaskri i media och i bloggvärlden. Jag har skrivit om detta ämne i följande två bloggar, utan att gå in närmare i sakfrågorna:
Sent om sider vaknade även de större medierna, såsom Aftonbladet och Expressen upp i denna debatt och började skriva. Debatten har dock urartat vid ett flertal tillfällen på nätet, kanske framför allt i bloggen som författaren till boken Mia-Sanningen om Gömda, Monika Antonsson har.
theWitch har i sin blogg skrivit en del om hur debatten just lyckas urarta vid ett flertal tillfällen. Eftersom jag har i flera delar samma åsikter i denna fråga, så tycker jag också att hennes sammanfattning om denna gömda-historia är målande och välskriven. Slutligen tycker jag också att hon har sammanfattat en bra länksamling för hela denna debatt, där man kan bilda sig en egen uppfattning. Den kan du läsa HÄR!
Tyvärr tror jag dock inte att denna debatt gagnar de som huvudhistorien fick världen att rikta sina blickar mot. Några som väldigt väl behöver uppmärksamhet, nämligen de kvinnor som är utsatta för våld, förtryck och hot i nära relationer. Jag tycker dock inte att man ska ”skjuta budbäraren”. D.v.s. om Monika Antonssons bok stämmer, vilket jag tycker hon har debatterat väl för och lagt fram tillräckligt med sakliga bevis, för att jag i alla fall ska tro på huvuddelarna i hennes kritik. Däremot så tycker jag att debatten vid flera tillfällen har urartat på författaren Monika Antonssons blogg, särskilt bland kommentarerna. En del av kritiken har jag också sett som allt annat än saklig eller ens relevant.
Men i huvuddelarna så anser jag ändå, efter att ha läst och sett Liza Marklund ´s uttalanden och Monika Antonsson ´s uttalanden. Där måste jag säga att Monika varit väldigt saklig och kunnat lägga fram sina åsikter och sammanfattning av boken väl.
Hur som helst så är det trista i denna historia att många fick upp ögonen för kvinnor utsatta för våld i det här landet, tack vara boken Gömda. Rädslan finns nu förstås för många kvinnor som lever just i det gömda, det vill säga med olika typer av skyddade personuppgifter.
Ska det nu bli svårare för dessa kvinnor att bli trodda av myndigheter och andra i deras omgivning? Ska det nu bli ännu svårare än det redan är, att få hjälp och stöd från samhället? Den hjälp och det stöd som redan nu är så svårt att få.
I bloggvärlden är vi många som känner till Vendettanbettan och hennes bakgrund. Vi är många som läst hennes historia, samtidigt som kalla kårar har runnit längs våra ryggrader. Hennes direkta sätt, hennes ord utan krusiduller.Ursäkta uttrycket, men ibland närjag läst hennes historia har det känts som att få en kniv i magen.
Jag tror dock, att de flesta av oss människor är fullt medvetna om att det lever en massa kvinnor och barn i skräck för sina banemän. Jag tror de flesta av oss inser att det finns en massa kvinnor som verkligen berättart hela sin sanning, som beskriver den rädsla de faktiskt känner, även om vi också inser att det finns en och annan som ”skarvar”.
Det är klart att det inte är vanligt att kvinnor väljer att leva på flykt, för att hämnas en före detta make eller för att de vill ha personlig uppmärksamhet. Men de finns. Det finns kvinnor som är beredda att gå genom eld och vatten med osanning och nu tänker jag inte på de personer som kretsar kring boken gömda, utan jag menar att generellt så finns det kvinnor som pekar ut män oskyldigt för både de ena och de andra brotten, för att det på något sätt gagnar dem själva.
På samma sätt som jag känner förakt mot män som utsätter kvinnor för våld, så känner jag förakt mot de kvinnor som faktiskt ljuger för att det ska gagna dem själva, i vårdnadstvister, för hämnd eller av andra orsaker. Jag föraktar dem inte bara för vad de utsätter dessa män för, utan för att de underminerar trovärdigheten hos de kvinnor som faktiskt blir utsatta. Det gör det svårare för kvinnor att bli trodda i de fall som de blivit utsatta för våld i olika former.
Mäns våld mot kvinnor ska aldrig accepteras. Däremot så tror jag att det för alla parters skull är viktigt att ta bort tabustämpeln i dessa fall och diskutera och debattera tills tungorna, tangenterna och pennorna blir trötta. Dels för att kvinnor som faktiskt blir utsatta ska våga söka hjälp, för att de ska våga anmäla och för att de ska våga visa sin verklighet innan det är för sent.
Många kvinnor i Sverige i dag blir misshandlade till döds. Sedan finns det alltså allt för många som klarat sig med nöd och näppe men som lider allvarliga men av fysiska eller psykiska skador efter ett våldsdåd. HÄR (pdf-länk, rekommenderas!!) kan du läsa en utförligare text om mäns våld mot kvinnor.
Ett annat skäl till att det är viktigt att tala öppet om detta med mäns väld mot kvinnor är att de män som faktiskt utövar våldet och inser att de behöver hjälp också ska kunna söka den.
I denna veckas nummer av Uppsalatidningen finns ett intressant reportage med Mansmottagningens Hans Ã…berg, som jag var på en föreläsning med i fjol, tror jag det var. För att våga komma vidare och söka hjälp för sina problem, så är det naturligtvis viktigt att inte tabubelägga ämnet, för då gör vi både kvinnor, män och barn en björntjänst.
Att växa upp med våld i hemmet sätter naturligtvis sina spår. För dessa barns skull är det oerhört viktigt att antingen mamma eller pappa söker hjälp. Ju tidigare, desto bättre.
Inget våld är acceptabelt, förstås, men som Hans Ã…berg nämner i reportaget: ”Mäns våld mot kvinnor är farligare och får värre konsekvenser än kvinnors våld”.
Med detta inte sagt att något annat våld, varken mot kvinnor, män eller barn, av kvinnor, män eller barn är acceptabelt!
Eller denna, som handlar om just kvinnomisshandel i nära relation, texten till videon kan du finna HÄR!
Om du vill rösta på mig eller någon annan i det Stora Bloggpriset, så kan du göra det HÄR! (Klicka i högst en i varje kategori och skriv sedan in din e-postadress längst ner på sidan) Du kan rösta en gång per dag med samma e-post under en veckas tid.
Jag har precis läst ut Camilla Läckbergs bok Predikanten. Eftersom jag inte är så förtjust längre i deckare, så är det kanske inte så bra att jag skriver om deckare, men eftersom det är min blogg så gör jag det ändå! 🙂
När jag var yngre så läste jag nästan bara deckare. Först var det fem-böckerna och sedan blev det Kitty, för att övergå till mycket Ed Mc Bain. Men, som sagt, det känns lite som jag växt ifrån deckare. Dock lyckas jag ändå läsa en och annan mellan varven.
För ett tag sedan läste jag min första Camilla Läckberg och det var Sjöjungfrun. Eftersom jag, trots allt gillade den väldigt mycket, så var jag tvungen att ge mig på en till och nu råkade det alltså bli Predikanten!
Nåja, jag gillar ändå hennes sätt att skriva och innehållet i Annika Bengtsson-böckerna är verkligen bra, tycker jag.
Nåja, nu har jag alltså även fallit lite för Camilla Läckberg. De två böcker jag läst gillade jag, även om jag tyckte att Sjöjungfrun var mycket bättre än Predikanten!
Jag har svårt att betygsätta predikanten, så jag gör två alternativ:
och i hela bok-grenen, får den endast en två och en halva. Detta innebär alltså att som deckare är den bra, men totalt som bok, så finns det mycket annat som är mer läsvärt! Med andra ord: gillar du deckare LÄS PREDIKANTEN! Är du tveksam till deckare, så välj något annat!
Av ren nyfikenhet undrar jag om ni också följer den rasande debatten om huruvida böckerna om Mia är sanna eller ej? Jag skrev om detta för ett tag sedan inlägget:
Nå, följer ni debatten? Vad tror ni själva? Utan att ha kunnat läsa boken ännu, vad är er spontana känsla nu när det har debatterats ett tag? Personligen tycker jag det känns som om det börjar hetta till lite nu…
HÄR kan ni läsa ett utdrag ur boken som kommer ut nu i December! (Ett tips som jag fick av DENNA bloggare, som också skrivit i ämnet!)
Spänningen stiger och debatten fullkomligt rasar i bloggvärlden!
Jag tänkte precis recensera Maria Erikssons och Kerstin Weigls bok Mias systrar, som jag precis har läst ut. Mias systrar är lite av en fortsättning på böckerna Gömda, Asyl, Mias hemlighet. (Även om Liza Marklund enl. föregående länk motsätter sig att det ska kallas för en fortsättning på hennes två första böcker) Det finns också ännu en bok som heter Emma-Mias dotter i serien (som jag ännu inte läst).
Böckerna, särskilt de två första; Gömda och Asyl har ju väckt ganska stor uppmärksamhet. Dels för att de är skrivna av en känd författare: Liza Marklund, men också för att samtliga böcker sägs vara verklighetsbaserade och uppbyggda på Mias liv, som på grund av misshandel och förföljelse tvingas fly från Sverige och slutligen (efter många om och med) får Asyl i USA.
När jag sitter och letar information om detta, så springer jag över en blogg, som visar en helt annan sida av saken. Det visar sig också att även hon är på väg att ge ut en bok. En bok som ska handla om allt som inte stämmer i de böcker jag nämnt ovan. Boken heter Mia Sanningen om Gömda. Det är tänkt att boken ska komma ut i December 2008.
Ja, vad ska man tro? Min reaktion efter att ha läst de aktuella böckerna Gömda, Asyl, Mias hemlighet, och Mias systrar och även den kritiska bloggen av författaren till den kommande boken Mia Sanningen om Gömda är först och främst, varför och hur kan man dra igång en sådan historia om den inte stämmer? I nästa sekund funderar jag på varför man skriver en bok som ska ”motbevisa” böcker som redan skrivits?
När det gäller just kvinnomisshandel, så är det ju ett väldigt känsligt ämne i sig. Om det nu är så att Mia verkligen flytt av rädsla från Sverige för att komma ifrån en man som våldfört sig på henne, så känns det ganska självklart att man inte kan gå ut med all information som finns, till exempel vilket namn man från början hade etc. Kanske vill man också ändra en del andra fakta runt omkring för att kunna behålla sin anonymitet, då Mia trots allt lever på flykt.
Ã… andra sidan, den kritiska rösten är en författare och journalist som har följt saken bakåt i tiden och funnit väldigt mycket som inte stämmer. Jag tycker också att det stärker trovärdigheten att personen i fråga går ut med bild och namn i en blogg som kan läsas av alla på nätet. Så här står det på baksidan av den kommande boken:
”Mia Eriksson, som tillsammans med Liza Marklund skrev Gömda, Asyl och en rad andra böcker är inte den hon utger sig för att vara.
Hon är inte gymnasiekonom. Hon gick inte ut med 4,8 i snitt. Hon har aldrig haft möjligheten till läkarutbildning och har heller aldrig haft ett toppjobb i en bank. Mia gick i specialklass hela sin skoltid och fick 2,7 i snitt.
Det räckte till ett jobb på en lunchbar. Från 1983 levde hon nästan helt på socialbidrag. Mia har kostat skattebetalarna miljoner. Hennes man var ingen norrlänning vid namn Anders, utan chilenare. Han anklagades för mordförsök på Mias f d fästman och hamnade i fängelse. När han frigavs flydde familjen. Om någon var jagad, så var det han. Inte Mia. Hon och barnen hade inte behövt gömma sig”.
Ja, onekligen så är det ju lite konstigt att man väljer att ändra denna typ av fakta. Det framkommer också i Monica Antonssons blogg att det inte stämmer att socialtjänsten låtit bygga skyddsrum eller galler för fönster åt Mia och hennes familj. Varför spetsa en historia, när massor av kvinnor i Sverige idag lever under förtryck och i skräck för misshandel eller rent av mord?
För mig, som inte har några insikter ”bakom kulisserna” är det förstås omöjligt att veta vad som är sanning och vad som inte är det. Om det stämmer att det är mycket båg, har jag svårt att förstå varför Liza Marklund, som ändå är en känd och etablerad författare kan riskera sitt rykte på en mer eller mindre uppdiktad story? Det finns ju massor av historier med kvinnor som lever i ständig rädsla för män som misshandlat, förföljt och hotat dem. Det finns till och med massor av historier där kvinnor faktiskt inte lever idag, till följd av att de blivit bragda om livet av en svartsjuk/galen man.
Samtidigt så undrar man ju också varför man lever på flykt i en massa år, med allt vad det innebär, om det faktiskt inte finns en överhängande rädsla? Och vem kan avgöra hur rädd man är för en man som uppenbarligen har slagit en? Så här skriver Monica Antonsson i sin blogg:
XXXXX angrep Mia den 10 oktober 1987. Han arresterades och häktades. Läkaren som undersökte Mia konstaterade att det ”eventuella våldet” inte hade varit allvarligt. Han dömdes för misshandel till en (1) månads fängelse och släpptes direkt i och med att han hade suttit häktad. I dag har XXXXX bara ett brott i sitt register nämligen att han för några år sedan åkte bil utan säkerhetsbälte.
(Jag har ersätt namnet på mannen till XXXXX.) Även om det skulle stämma, så vem avgör när våldet är så kraftigt att man har anledning att fly? När ska man ta ett hot på allvar? Ã… andra sidan: om han nu INTE skulle utgöra någon fara för Mia och hennes familj, så har ju barn förlorat kontakt med sin far och andra släktingar och en pappa har förlorat sin möjlighet till att göra sin röst hörd i saken och att ha kontakt med sitt barn.
Ja, det väcker många, många frågor, men jag har inga svar att ge. Däremot är det mycket troligt att jag försöker läsa boken Mia Sanningen om Gömda, när den kommer ut!
Vad tror du och hur viktigt är det att boken är sanningsenlig?
1 visitors online now 1 guests, 0 members Max visitors today: 6 at 01:48 am UTC This month: 25 at 03-09-2023 03:59 am UTC This year: 556 at 01-18-2023 08:32 am UTC All time: 556 at 01-18-2023 08:32 am UTC
