Viktig och berörande föreläsning ikväll

Idag, tisdag kommer det att hållas en föreläsning av Ludmilla som jag skrivit om många gånger tidigare och Camilla Henemark, som jag inte tror behöver någon närmare presentation.

Föreläsningen kommer att handla om detta, enligt eventbeskrivningen på Facebook:

”Självmord – det kan man väl inte prata om!

Camilla Henemark och Ludmilla Rosengren kommer tillsammans att ge dig en varm och stark kväll. Du kommer att få med dig mycket kunskap och känna dig stärkt gällande kontakten med närstående som mår dåligt. Du kommer också att lockas till många skratt och samtidigt få dig en och annan tankeställare gällande ditt eget liv. En kväll du inte får missa!

Tid: 18.00-21.00 tisdagen den 11 februari
Plats: Hotel Elite Arcadia, Körsbärsv 1, Stockholm”

Jag önskar verkligen att jag hade möjlighet att gå, men min mamma planerar att ta sig iväg i alla fall. Jag har ju själv hållit en föreläsning tillsammans med Ludmilla för några år sedan och jag har även deltagit som åhörare på en annan av hennes föreläsningar och vet att hennes föreläsningar är mycket berörande, faktaspäckade och personliga. Jag är säker på att det blir en mycket bra upplevelse.

Ludmilla är även en av initiativtagarna till organisationen Suicide Zero som står bakom denna föreläsning. Jag är också en av volontärerna i organisationen som jag tycker är ett mycket viktigt initiativ.

Att må dåligt är något som är så tabubelagt i vårt samhälle i dag, trots att det har blivit mycket bättre, men jag upplever ändå inte att det finns tillräcklig acceptans. Det är så accepterat att säga att man brutit benet, ska operera blindtarmen eller har migrän, men att berätta att man inte mår bra inombords är inte alls accepterat i samhället. Att inte vilja leva eller att ha en anhörig som tagit sitt liv, är så tabubelagt att man inte pratar om det alls, eller i väldigt liten skala, till de som står en allra närmast. Jag tror inte det gagnar någon. Så kallade ”familjehemligheter” skadar alltid mer än att tala om dem öppet. Jag tror på den där öppenheten. Jag tror både att det i sig är läkande att tala om dem, men också att det kan hjälpa andra att vara öppen med tabun. På så vis ger man ett stöd till dem som är där just nu.

Det är väldigt, väldigt länge sedan jag själv mådde så dåligt att jag inte ville leva, det är nästan 30 år sedan nu, men det var en mycket viktig erfarenhet i mitt liv som gjorde mig till en mer ödmjuk och förstående människa, inför andra människors mående. Jag vet också att min egen öppenhet har gett hjälp och stöd till andra som mått väldigt dåligt och inte längre velat leva, både närstående, ytligt bekanta och för mig okända personer. Det gör att det för mig blir ganska oviktigt att jag ”lämnat ut mig”, för det har ändå burit frukt, som jag ser det. Det har spridit ringar på vattnet och andra som har kunnat identifiera sig med min berättelse, har förstått att det går att komma vidare, det går att få tillbaka ett liv som faktiskt är värt att leva. Ett liv där döden inte är en utväg när man möter de stora motgångarna i livet, utan där man finner andra vägar att reda ut sina problem. För så är det. Det finns ALLTID andra vägar och döden är faktiskt ingen bra utväg. Det gäller bara att komma till insikt med det och våga söka hjälp.

Förra veckan berättade Marianne om när hennes 16-åriga dotter Melina tog sitt liv efter en Aspberger-diagnos.

Om du har möjlighet att gå på föreläsningen ikväll så tycker jag att du ska ta den och om du inte har möjlighet så tycker jag du ska bli medlem i Suicide Zero. Bra initiativ behöver stöd.

bloglovin

Att dela med sig av livet

I fredags var en riktigt bra dag. Morgonen började med att jag, tillsammans med Ludmilla föreläste för en gymnasieklass här i Uppsala. Av en tillfällighet var det på min yngsta dotters skola (det visste jag inte när jag tackade ja till inbjudan), även om det inte var hennes klass.

Det ämne vi föreläste om var självmord. Ludmilla föreläste om sin förlust av Linnea som begick självmord för snart tre år sedan och som jag skrivit om många gånger tidigare i min blogg. Själv föreläste jag om mitt eget självmordsförsök som ung och hur man faktiskt kan komma vidare efter att ha känt sig så bedrövad att man varit beredd att ta sitt eget liv. Om hur man kan komma så pass vidare att man faktiskt inte vill dö, utan tvärt om ha en stark vilja att leva sitt liv fullt ut!

Att tala efter Ludmilla ´s starka berättelse, är förstås inte så lätt! 🙂 Hon är inte bara en fantastisk talare, utan hon har också en stark berättelse som berör djupt! Förutom sin starka berättelse om sin egen erfarenhet, så bär hon ju också på extra kunskaper som läkare, vilket ger hennes föreläsning en särskild tyngd!

Tanken var att jag sedan skulle balansera upp Ludmilla ´s tragiska erfarenheter, med mina som hade ett mer ”hoppfullt slut”! Jag vet inte hur väl jag lyckades, men min dotter som smet in precis innan min föreläsning tillsammans med två vänner, gav mig godkänt och det känns som om de kanske är de starkaste kritikerna! 🙂

Jag förundras åter över att jag upplever sådan styrka i Ludmilla. Jag skriver det trots att jag är medveten om att Ludmilla inte är helt förtjust i att bli kallad stark. Jag har i helgen som gått funderat en hel del på vad det är jag ser som styrkan i Ludmilla och ett av skälen till att jag ser Ludmilla som stark är att trots allt hon har gått igenom med förlusten av sin dotter, sin cancer som varit en lång och svår kamp för henne, så finns det ändå en styrka i att kunna dela med sig av detta. Det är en enorm styrka att kunna stå inför en klass och dela med sig av något så ledsamt och privat som det kan vara att ha förlorat sitt älskade barn i självmord. Det är en styrka att våga släppa fram sina tårar även under en föreläsning som man själv håller i. Det är en styrka att stå inför en klass med helt okända personer och säga:

”Det kan hända att jag kommer att gråta. Men det gör inget. Det är inte farligt att gråta. Det kan hända att ni kommer att gråta. Det gör inte heller något. Det är inte farligt att gråta.”

Det är en av flera anledningar till att jag beundrar Ludmilla och trots hennes avstånd till ordet ”stark” så kan jag inte finna ett bättre ord för att beskriva det jag beundrar hos Ludmilla.

Efter föreläsningen fick jag och Ludmilla en varsin fantastisk tulpanbukett och en varsin biobiljett (som Isa var snabb med att plocka av mig 😉 )

Tack till klassen som lyssnade och tack igen Ludmilla, för att du delar med dig av din viktiga och starka berättelse!!

Jag tillägnar en särskild tanke till en alldeles särskild tjej i Göteborg! (Om du fortfarande läser min blogg?)

Uppdaterat: Ludmilla bloggar om föreläsningen HÄR!

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , ,