Sprid information – Rädda liv

logoIgår hände det. Igen. En ung person i Uppsala ställde sig framför ett tåg för att ta sitt liv. Jag kände inte den här pojken, men han gick i samma skola som min ena dotter under några år. I morgon skulle den här pojken ha tagit studenten. Jag tänker tillbaka på förra året när min egen dotter tog studenten. Hur glad hon var. Hur livet liksom stod där i dörröppningen för att ta emot henne. Idag, ett år senare säger hon att det var hennes livs bästa tid.

2013-04-18 13.04.30

Den här unga killen upplevde något helt annat. Den här killen valde att ta sitt liv, precis innan studenten. Den här killen, som idrottade och hade ett liv, precis som vi andra. Ett liv som han vid 18 års ålder valde att avsluta.

Jag tänker på mig själv som 18-åring och jag tänker att de flesta av oss vid den åldern inte har verktyg att hantera när man mår dåligt. Jag minns att jag själv i väldigt unga år, när jag mådde dåligt, inte insåg att det var en fas som skulle gå över. Att det fanns vägar ut, även om det såg mörkt ut precis då. Jag tänker att jag skulle vilja berätta för varje ung person som mår dåligt, att det blir bättre. Att det är en fas som inte är för evigt. ATT DE MÅSTE HÅLLA UT! Tills dess finns det hjälp att få.

För bra precis fem år sedan (30:e Maj 2008) var det en annan ung person som ställde sig framför ett tåg i Uppsala. Jag blev djupt berörd när mina barn berättade att de sprungit dit när en kompis hört tåget tuta och bromsa. Sedan fick jag kontakt med Ludmilla, som var mamma till den lilla flickan som hoppat framför tåget. Fina, förtvivlade, kloka Ludmilla.

Ludmilla började att blogga om händelsen strax efter förlusten av sin dotter Linneá. Genom den har hon fått kontakt med många unga och vuxna som själva, eller har anhöriga som tagit sina liv, eller försökt att göra det, eller helt enkelt haft tankar på att göra det.

Ludmilla är KBT-läkare och har nu, tillsammans med andra eldsjälar startat en organisation för att minska självmord. Suicide Rescue. Jag är glad och stolt över att få vara en av volontärerna för organisationen och jag kommer självklart att försöka sprida information om organisationens existens. Där skulle jag gärna vilja ha hjälp av mina läsare också. Jag vill gärna att du sprider antingen detta inlägg, eller hemsidan, facebook-gruppen eller på annat sätt försöker sprida att det finns en organisation där man kan få stöd och hjälp och kunskap när man mår riktigt dåligt. Sidan har premiär idag!!

Om det kan rädda ett enda människoliv, så är det värt det flera gånger om!! Ingen människa ska behöva må så dåligt att h*n väljer att ta sitt liv.

Fotnot: Inlägget är ändrat den 2014-01-03 då organisationen har bytt plattform och namn. De heter nu Suicide Zero och du finner dem här:

Hemsida

Facebook

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Prestige får inte stå i vägen för vård av cancersjuka

Igår uppmärksammade Ludmilla mig på en artikel om cancervård i Uppsala. Artikeln berörde mig verkligen starkt och jag har funderat mycket på det här sedan jag läste den. Det glädjer mig därför att Ludmilla och hennes man Johan (som båda är läkare) har startat en kampanj och insamling för detta. Läs mer om det HÄR!

Ludmilla har själv haft en svår cancer och just cancer är något jag känner stor rädsla för själv då jag förlorat två närstående i sjukdomen. Helena som artikeln handlar om, kan få behandling för sin cancer, men det verkar ha uppstått prestige i frågan och jag tycker ingen ska behöva dö på grund av löjlig prestige. Därför stödjer jag kampanjen och hoppas att många fler gör det också! I morgon kan det vara du eller jag eller någon av våra anhöriga. När möjlighet till vård finns, så måste man ges möjligheten att få den också!!

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Det kom ett Nallebud…

Hon är en kvinna som fått gå igenom många svårigheter de senaste åren. Först miste hon sin dotter som tog sitt liv, med allt vad det innebär. Sedan fick hon själv en svår sjukdom. Vissa människor prövas hårdare än andra, det är helt klart.

Dessa svårigheter är ju inte en del av hennes personlighet, eftersom man inte väljer svårigheter att komma in i ens liv, även om man tvingas leva med dem.

Det som gör hennes personlighet helt fantastisk och vad som får en att vilja vara hennes vän är något större än så. Mitt i alla sina egna svårigheter så visar hon en enorm omtanke för andra människor. Dessutom är hon en kvinna som inte ger upp. Hon är en kvinna som trots sina egna svårigheter söker lycka, glädje och kärlek i livet.

Hon har också vågat ta emot lyckan, för det är inte alla människor i sorg som faktiskt har den förmågan. Inte minst har hon visat det genom att hon vågade tro på livet och kärleken igen och skaffade ett till underverk/barn, trots att hon hade fyra barn och trots att hon förlorat ett.

Hon har också visat att hon vågar ta emot lycka genom att glädjas åt sin äldsta dotters bröllop, resor hon gör med sin familj och inte minst den fantastiska omtanke hon sprider i bloggvärlden. För någon som har det svårt, eller ont, eller för tillfället besvärligt, är hon inte sen med att sända ett ord till tröst.

Vi har träffats några gånger och vi hörs av med jämna eller ojämna mellanrum, men jag är så oerhört stolt över att få vara hennes vän.

De flesta av er har säkert förstått att jag menar bloggaren Ludmilla. Läs gärna hennes historia som inte bara är intressant och sorglig, utan också en historia med hopp och glädje, klokhet och empati och som dessutom är väldigt välskriven! En blogg som inte är det minsta ”sliskig”, som en del bloggar med ämnet sorg har en förmåga att i stunder kunna bli.

Det kom ett litet Nallebud hem till mig. Det var den sötaste Nalle jag sett. Den låg nedstoppad i en söt liten ask med röda silkeslakan i. I handen höll den en ros och ett tyghjärta och ett litet kort med ett hjärta på, med följande text: ”Jag tänker på dig! Du är värdefull. Glöm inte det! Kram Ludmilla

På hemsidan till Nallebudet uppger man också följande:

”Nallebudet donerar 2 kr per nalle till välgörenhet. Stödet går till Hopp, riksorganisationen mot sexuella övergrepp på barn samt barnhemmet the Step i Nepal. The Step

Jag blev så glad när jag fick det här nallebudet. Dels för att det var ovanligt, gulligt och fint. Men framför allt blev jag så otroligt glad över omtanken.

Jag skrev igår om Bloggfrukosten jag var på med kvinnor som inspirerar. Sällan har jag dock mött en kvinna som kan inspirera så mycket som Ludmilla!!

TACK Ludmilla! Du har ett hjärta av guld och jag önskar dig allt gott i livet (jag tycker du fått mer än din beskärda del av svårigheter redan!)

Follow mrsxanadus on Twitter

bloglovin

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Viktigt ämne

Jag hittade Ludmilla på SvD i dag. Kanske inte Ludmilla själv, men en artikel om henne. Var gång jag finner henne i olika sammanhang blir jag glad. Ludmilla har ett så viktigt budskap att föra fram, att varje stavelse är viktig att läsa.

Vi måste våga tala om självmord. Vi måste våga tala om människor som mår dåligt.

För en ung människa som mår dåligt för allra första gången, kan det vara skillnaden på liv och död. Om en ung person som mår så dåligt kan förstå att h*n inte är ensam. Att h*n inte hamnat i ett kroniskt tillstånd. Att det finns andra som mår lika dåligt, men att det går att komma vidare, att det handlar om tiden. Att det går att må riktigt, riktigt dåligt, men att man också kan börja må bättre med tiden.

Därför tror jag att Ludmilla ´s berättelse är så oerhört viktig att lyfta fram!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Föreläsning med Ludmilla

Jag och Ludmilla fick kontakt efter hennes dotters självmord för 16 månader sedan. Ämnet självmord som Ludmilla skriver om är förstås ett tungt ämne. Inte desto mindre är det enormt viktigt!!

Nu är jag generellt intresserad av att hämta mer kunskap i självmordsfrågor, dels som flerbarnsmamma till tonåringar, dels för att jag som tonåring själv försökte begå självmord under en period då jag inte mådde särskilt bra, men också för att självmord finns som ett ständigt närvarande ämne i mitt yrke och där all kunskap om självmord är till nytta.

Jag är även djupt berörd på ett personligt plan när det gäller Ludmilla ´s förlust av Linneá

Igår kväll var jag och en vän på en föreläsning med Ludmilla. Det var oerhört givande! Särskilt som Ludmilla dels har mycket kunskap, men också den här oerhört tragiska erfarenheten. Ludmilla är en generös människa, som öppet delar med sig om sig själv och sin tragiska erfarenhet, men hon är också en mycket klarsynt och dessutom full av humor!!

Trots alla tårar som strömmade längs mina kinder igår under föreläsningen, så måste jag nog säga att skratten, leendena och fnissen blev lika många. Det är naturligtvis en oerhörd styrka i en tung sorg. Att kunna se på vissa saker med humor.

Till sist: Vi måste sluta tabubelägga detta viktiga ämne och våga tala om det. Vi måste våga se även människor som mår dåligt och inte stoppa huvudet i sanden! Det här är ett oerhört utbrett problem och jag återupplivar ett gammalt inlägg av Ludmilla: Tre gånger fler personer personer tar sitt liv varje år jämfört med dödsfall i trafiken!!

Våga tala om självmord. Med dina närstående, dina tonåringar. På samma sätt som du vågar tala med någon som har ont i foten och uppmana den att söka vård, borde du våga tala med och råda den som har ont i själen!

Jag har tidigare intervjuat Ludmilla. Intervjun kan du läsa HÄR!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Dagens Bloggtips

Ludmillas blogg är en av de som ligger mig allra varmast om hjärtat. Ludmilla miste sin dotter för drygt ett år sedan, då hon begick självmord och hennes blogg berörde mig starkt från allra första början. Dels för att den är oerhört välskriven, men också för att jag kände att den på många sätt berörde mig. Ludmillas dotter hoppade framför tåget i mitt bostadsområde och barnen fick veta det hela väldigt snabbt. Jag är också särskilt intresserad av fenomenet runt unga tjejers självmordstankar, då jag själv mådde väldigt dåligt som tonåring. Denna blogg hjälpte även en nära vän när hon mådde oerhört dåligt och för det är jag Ludmilla evigt tacksam.

Jag har också tidigare intervjuat Ludmilla: Intervju med Ludmilla, vars dotter begick självmord

Jag vill varmt rekommendera denna blogg, inte bara för att den är välskriven och känslosam, men också för att den är oerhört viktig!!

Ludmillas Blogg

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Budskap från andra sidan?

Just den här fjärilen har stalkat mig sedan i Lördags morse

Jag tror att det finns en mening med i stort sett allt. De flesta dåliga saker för i slutänden med sig även något positivt. Jag tror också på vissa övernaturliga krafter.

Jag har förstått på senare år att fjärilar ses som tecken från folk i ens närhet som har gått bort.

I början av sommaren när jag skulle cykla hem från jobbet, så såg jag den gulaste fjäril jag någonsin hade sett. Den var inte så där ljusgul som citronfjärilar brukar vara, utan den var sådär knalligt gul. Faktiskt gulare än en citron. Fjärilen följde efter mig en bra bit på vägen hem och den flög väldigt, väldigt nära. Trots att vi har mist nära anhöriga under det gångna året, tänkte jag faktiskt inte på dem, utan jag tänkte direkt på Linnéa (Ludmillas dotter som gick bort för drygt ett år sedan). Linneá som känns som en del av mitt liv, trots att jag aldrig har mött henne personligen.

Kanske är det min hjärna som spelar mig ett spratt, men tanken på den gula fjärilen och Linnéa har jag inte kunnat släppa.

Jag har pratat lite med Mabou (7) om det här med att fjärilar anses vara en symbol för döda anhöriga. Så en dag ropade han: ”Mamma! Jai ´s pappa sitter här i vardagsrummet!”

När jag kommer in i vardagsrummet så sitter det en kolsvart fjäril där…

I Lördags när jag var barnvakt så kommer jag in i köket för att göra frukost till oss alla. Då sitter fjärilen på bilden ovan mitt på köksbordet. Jag går nära och den flyttar sig inte. Så småningom börjar den flyga runt i lägenheten och den kommer upp i mitt ansikte flera gånger, så jag får ”vifta bort” den. Jag säger till barnen att det här måste vara något slags budskap från Helené. Inget djur skulle bli så närgånget mot mig och ingen människa heller, förutom Helené.

Fjärilen dyker upp till och från under dagen. När jag ska gå och lägga mig, har Mabou lagt sig i den andra delen av min dubbelsäng. Så säger han: ”Mamma! Titta! Helené sitter i taket”. Jag tittar upp och där, precis ovanför min säng, på den sida jag sover, sitter fjärilen.

På morgonen när jag vaknar, tro det eller ej, men fjärilen sitter kvar på precis samma ställe. Sedan var den borta någon dag, men igår kväll när jag gick och la mig så satt fjärilen på samma ställe igen. Helené skrev en gång om skyddsänglar, tyvärr tror jag inte inlägget finns kvar på nätet. Men själv känner jag mig säker på att hon ibland dyker upp här hemma, som en slags skyddsfjäril.

Eller så finns det bara i min hjärna, men i så fall är det gott nog för mig. Jag vill gärna ha mina bortgångna nära mig, även om det bara är i mitt huvud…

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , é, , , éa,

Tack för den, Ludmilla!

För ungefär ett år sedan så träffades jag och Ludmilla första gången. Vi fick kontakt efter att jag och barnen blivit mycket berörda av hennes dotters självmord. Jag har skrivit om Ludmilla flera gånger sedan dess. Inget på Internet har berört mig så djupt som just Ludmillas förlust av Linnéa. Det fick mig till och med att drömma våldsamma drömmar om att jag förlorade mina egna barn.

Nästan lika länge har vi försökt att träffas igen, men när jag haft möjlighet har Ludmilla varit upptagen och tvärt om.

Idag lyckades vi. Äntligen. Vi träffades dessutom på min favoritrestaurang Tzatziki. Det gjorde knappast saken sämre. Att jag åter fick träffa Oscar var också en extra bonus. Härliga Oscar, fylld av liv och spring i benen. Dessutom var han så törstig idag att han nästan drack upp min läsk. Haha, du skulle ha gjort det Oscar, för jag dricker mer läsk än jag borde…

Tack Ludmilla och Oscar, jag har haft en underbar kväll som jag hoppas vi kan göra om (utan att det behöver ta ett år tills nästa gång. Haha… )

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Brevet till Ludmilla!

Förra helgen skrev jag om att det var något som jag ville gå på, men p.g.a. min dåliga planering så blev det inte så. Just då ville jag inte skriva vad det var, eftersom jag inte visste om personen det gällde skulle gå ut med det. Men det har hon nu gjort.

Det var alltså Ludmilla som hade öppet hus då det var ett år sedan hon förlorade sin vackra dotter.

Eftersom jag förra helgen till slut insåg att jag inte skulle hinna dit i tid, så åkte jag ner på stan i alla fall och köpte lite blommor, sedan skickade jag med ett brev jag skrivit till Ludmilla, som jag egentligen hade tänkt lämna över till henne på Öppet Hus. Nu fick hon det budat i stället.

Ludmilla har publicerat mitt brev och du kan läsa det HÄR, om du vill!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

När man mist det käraste man har…

Idag. Precis i dag för ett år sedan, förlorade en av mina bloggvänner sin dotter. Hon förlorade henne i självmord. Lilla, vackra Linneá som valde att avsluta sitt liv.

Ett år. Ett år av sorg, saknad och minnen. En sorg vi andra inte kan förstå. Hur ska man kunna sätta sig in och förstå hur det känns att förlora ett barn? Jag tror inte det är möjligt.

Jag vill säga något som tröstar Ludmilla. Ord av tröst till en mamma som mist sitt barn. Jag finner inga ord…

Den bloggpost Ludmilla har publicerat idag, om Linneàs sista dag, får mig att dra efter andan. Jag vill ta tiden tillbaka och jag vill stoppa lilla Linneá från det hon planerar. Jag kan inte det. Varken jag eller någon annan.

När jag nu inte kan det, så vill jag i alla fall ge tröst till Ludmilla. Hur tröstar man en mamma som mist det käraste hon har? Vilka ord kan stilla gråt? Vilka ord kan lindra en sådan smärta?

Jag finner tyvärr inte de orden, men jag är i alla fall så oerhört, oerhört ledsen för den smärta du måste bära, Ludmilla!

Tidigare bloggar om Ludmilla:

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,