Barnets bästa ska komma i främsta rummet vid alla beslut som rör barn

Grundhistorien i detta fall

Migrationsverket frågas ut

Barnen kommer i kläm när lagarna krockar

 

Igår läste jag en artikel som gjorde mig upprörd. Det handlar om tre vanvårdade barn som tagits ifrån sin mamma och blivit placerade i familjehem för över tre år sedan. De tre barnen var 1 ½, 5 och 8 år gamla när de blev omhändertagna och barnen är nu 5, 8 och 11 år gamla. Den äldsta flickan som är 11 år idag, är svårt funktionshindrad och i behov av hjälp med allt och de for så illa under tiden med sin mamma att trots att nya utredningar och beslut har tagits under dessa tre år, så får mamman fortfarande bara träffa sina barn varannan vecka under övervakning.

Trots detta har nu migrationsverket beslutat att mamman tillsammans med de två äldsta barnen ska utvisas till Serbien. Det yngsta barnet får bo kvar i Sverige, då hon har en svensk pappa och därmed svenskt medborgarskap, även om barnet inte bor med honom, utan även han är omhändertagen av socialtjänsten under LVU (Lagen om Vård av Unga). Då familjen är romer, anses familjens möjligheter till vård för den funktionshindrade dottern och stöd av samhället i övrigt i Serbien, vara mycket svårt att få tillgång till.

Det som slog mig när jag läste artikeln är att den här utvisningen måste strida mot FN´s barnkonvention. Jag letade upp barnkonventionen och tycker att man skulle kunna åberopa flera av dessa punkter för att barnen ska få stanna i Sverige. Inom alla områden som barn hanteras inom myndigheter i Sverige, så talar man om och finns det lagstiftning som stödjer att vi måste se till barnen bästa.

Under punkt tre i barnkonventionen kan vi läsa:

Barnets bästa ska komma i främsta rummet vid alla beslut som rör barn

Det finns som sagt många fler punkter i detta fall.

Jag tror att vi alla är överens om att barn måste skyddas så långt det är möjligt och att våra myndigheter måste tillgodose barns behov, där föräldrar brister i omdöme och omvårdnad av sina barn. Vi i samhället och våra myndigheter måste vara den länk som ser till att alla barn blir sedda och att deras behov tillgodoses.

Även om det är så att varje myndighet arbetar efter de lagar och förordningar som finns och ingen egentligen har begått något fel, så finns det ändå ett systemfel när vi ska se till barns bästa men barn i praktiken far illa för att vi inte lyckats leva upp till detta. I så fall är det medborgarnas skyldighet att protestera mot fall som dessa och andra fall där man ser med blotta ögat hur barn far illa och sedan är det upp till våra politiker att lagstifta så att dessa luckor i olika lagar inte ska uppstå och så att barn inte hamnar i kläm mellan lagarna. Fram tills dess måste vi göra vårt bästa för att barn inte ska fara illa för att lagarna inte stämmer med verkligheten.

Om någon har mer information om just detta fall, eller vet om det finns någon namninsamling eller liknande, så meddela gärna mig, för det här vill jag verkligen vara med och stödja!

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , ,

Systerns blogg ger en ny dimention av fallet


Jag tror knappast någon missat Uppdrag Gransknings program om Thomas och Jennie, eller debatten som följt på programmet. Kortfattat blev de anmälda av Jennie ´s syster till socialtjänsten, som kände oro för parets döttrar. Barnen blev omgående omhändertagna enligt LVU (Lagen om Vård av Unga) och sedan började en process där föräldrarna till slut blev helt friade från alla misstankar.

Jag tror de flesta som sett hela programmet, haft svårt att hålla tårarna tillbaka och jag är säker på att de flesta av oss inte kan förstå, men lätt föreställa oss hur smärtsam denna resa varit för familjen. Att bli falskt/oskyldigt anklagad och misstänkt för sexuella övergrepp på sina barn, måste vara bland det värsta vi som föräldrar kan tänka oss!!

Samtidigt. Med barnens bästa som utgångspunkt, hur hade vi reagerat om vi fått denna berättelse serverad, med det faktum att barnen HADE blivit utsatta för sexuella övergrepp? De flesta av oss hade antagligen varit väldigt glada och nöjda över att socialtjänsten hade reagerat och agerat så snabbt och kraftfullt vid misstanke om att barnen for illa. Jag kan förstå att man utifrån socialtjänstens roll har ett svårt uppdrag. När man ingriper och någon blir frikänd, så får man kritik för att man ingripit. När man inte ingriper så får man kritik om det visar sig att barn har farit illa. Man kan ju misstänka, eller känna på sig, men att VETA om ett barn far illa eller ej, är ju inte alltid helt uppenbart.

Det läggs relativt mycket fokus i programmet att det här handlar om en kärnfamilj, som bor i ett tryggt bostadsområde med nära kontakt med grannarna. Att de inte haft kontakt med socialtjänsten tidigare, att de är en väl fungerande och trygg familj. Samtidigt ska man komma ihåg att det idag finns många vuxna som blivit utsatta för sexuella övergrepp som barn, som växte upp under till synes trygga förhållanden i välfungerande familjer. Det måste inte vara en utslagen eller uppseendeväckande familj för att barn ska bli utsatta för sexuella övergrepp. Det är viktigt att komma ihåg.

Igår visades programmet Debatt som också handlade om familjens upplevelser. Tyvärr hittar jag inte längre programmet i sin helhet, men här finns ett urklipp:

(Korrigering: Nu finns programmet i sin helhet. Se det HÄR!)

Trots att jag känner stor förståelse för att myndigheterna agerade på det sätt de gjorde, med undantag från att jag tycker de agerade lite väl snabbt och borde ha påbörjat utredningen innan man omhändertog barnen, så tycker jag att Renate Almén, som deltog i programmet via länk och som är ordförande för individ- och familjeomsorgsnämnden, gjorde ett katastrofalt framträdande i TV ´s Debatt. Programledaren Belinda Olsson ger många tillfällen och uppmuntrar till att Renate bör be om ursäkt å kommunens vägnar till familjen för det de tvingats gå igenom. Vilket Renate med all önskvärd tydlighet vägrar att göra. När Belinda slutligen ställer den direkta frågan om hon vill ta tillfället i akt och be om ursäkt, svarar hon i stället: ”Ska vi be om ursäkt för att vi följer lagstiftningen?”

Renate Almén, ordförande individ- och familjeomsorgsnämnden

Naturligtvis är det inte för att de följer lagstiftningen de ska be om ursäkt, men vanligt sunt förnuft säger mig att de borde be om ursäkt för vad de tvingats gå igenom. De bör också be om ursäkt för att de gjort en felbedömning, då föräldrarna nu är friade i alla rättsliga instanser. Renates medverkan i gårdagens program, var inte till hennes fördel, tycker jag. Den största dundertabben tycker jag trots allt att hon gjorde när Jennie (mamman) tyckte att det var hemskt det som barnen blivit utsatta för och hamnat i kläm. Detta kunde Renate inte alls förstå, då hon inte ansåg att barnen kommit i kläm.

SJÄLVKLART är det en chockartad upplevelse för två barn, tre och sex år gamla att hämtas av främlingar på dagis, bli bortförd till en främmande familj och inte ha kontakt med sina egna föräldrar på 68 dagar. Jag kan förstå att man ibland inte har något val och att det här kan vara den enda vägen att gå, men kom inte och säg att det är något som inte påverkar barnen negativt. Det skulle förvåna mig om inte familjen behöver ett stort stöd efter en sådan här händelse, kanske en samtalskontakt, kanske en professionell psykolog, eller en socialtjänsteman som kan erbjuda ett stöd för familjen, eller kanske en familjeterapeut. Någon form av stöd är jag dock säker på att en familj som genomgått detta är i behov av och då menar jag oavsett om ett sexuellt övergrepp har skett eller ej (om det har skett så bör kanske stödet se annorlunda ut och inte med utgång att kanske sammanföra familjen igen). På sin hemsida så ber Sandvikens Kommun om ursäkt, men i TV väljer man alltså att inte göra det!

Men att man menar att barnen inte har hamnat i kläm av det inträffade tycker jag är fruktansvärt och ytterligare ett bevis på att man talar om barnets bästa, men faktiskt inte har förmågan att se vad som är barnets bästa!

Sedan kan jag inte låta bli att fundera över Jennie ´s (mammans) syster som gjorde den här anmälan och som har fullt stöd av en annan syster i sitt agerande. Jag läser den blogg som den ena systern skriver och ett inlägg som förklarar hur hon ser på hela saken, gör att det helt plötsligt inte känns lika lätt eller självklart. En del annan fakta kommer också fram från domen, som jag inte tycker har framgått i Uppdrag Granskning eller Debatt.

När jag läser det hela kan jag inte tycka annat än att systern/systrarna gjort helt rätt. Med det inte sagt att jag tror att Thomas och Jennie är skyldiga till sexuella övergrepp, men jag tycker det är rätt att göra en anmälan när man uppfattat det som systrarna har gjort och man känner oro för ett eller flera barn. Sedan är det utredande myndigheters sak att utreda vad som verkligen har skett. I detta fall polis, åklagare, domstol och socialtjänst etc.

På sätt och vis kan man sammanfatta det hela med att i princip har alla gjort ”rätt” och ändå har en familj råkat så himla illa ut, vilket är en enorm tragedi i sig. Men i hela debatten tycker jag att man återigen glömmer det viktigaste: nämligen barnens perspektiv!

Hur skulle du själv göra om du uppfattat en situation så som Jennie ´s syster gjorde? Hur skulle du göra som socialsekreterare om du fick den här anmälan på ditt bord? Hur skulle du göra om du var Thomas och Jennie och fick dessa anklagelser riktade mot dig?

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , ,