Lycka kan vara kortvarig

Lycka kan vara både kortvarig och långvarig. Jag skulle beskriva lycka som en euforisk känsla som kommer till oss vid vissa tillfällen i livet. Den kan baseras på mindre eller större händelser. En kort, euforisk känsla av lycka kan komma när man klarat ett prov man kämpat hårt med, eller om man får ett jobb som man verkligen önskat eller kämpat för. Att få oväntade pengar som kan lösa ekonomiska bekymmer eller något annat som kan ge oss ett lyckorus. 

Bröllopsdagen var förstås en lycklig dag för mig och min man.

Bröllopsdagen var förstås en lycklig dag för mig och min man.

Att få barn eller barnbarn kan ofta ge en mer långvarig känsla av lycka. Den där känslan av att man svävar på små rosa moln, eller känner sig helt inbäddad i moln.

Att bli förälskad eller kär eller att gifta sig kan också göra en människa lycklig. Kortvarigt eller långvarigt. Det vet man sällan när man är i det. Ibland ramlar vi brutalt av det där molnet och skadas svårt. Ibland för en kort stund och ibland för hela livet.

Att leva utan en partner i väldigt många år har gjort mig stark. Stark och framåt och väldigt orädd. Jag är stolt över alla mina ensamma år. De har byggt upp mig till en självständig människa och jag vet att jag klarar mig bra på egen hand. Samtidigt kan jag i efterhand känna, nu när jag har en partner, att jag var ensam i för många år. De sista åren var kanske inte så stärkande egentligen, inser jag i efterhand.

Att kunna resa till Gambia ibland är stor lycka för mig.

Att kunna resa till Gambia ibland är stor lycka för mig.

Inte för att jag inte känt lycka under mina ensamma år, för det har jag förstås. Men i människor behöver kärlek, det är jag övertygad om. Vi behöver kärlek för att må bra. Självklart kan vi få kärlek av vänner, föräldrar, våra barn och den kärleken ska inte underskattas eller tas för given. Men kärleken med en partner kan inte bytas ut mot kärleken till andra medmänniskor. Vi behöver både och.

Kan vi känna lycka hela tiden? 

Att få barn är en fantastisk lycka!! Foto: Fatou Darboe©

Att få barn är en fantastisk lycka!! Foto: Fatou Darboe©

Jag tror inte man kan känna lycka hela tiden och jag tror inte heller vi skulle må bra av det. Vi behöver alla våra känslor och sinnesstämningar. Jag tror vi alla behöver känna ilska, sorg, glädje, melankoli, lycka, frustration och alla andra känslor som kommer över oss mellan varven.

Att vara nöjd med sitt liv, sin situation är också något man kan känna och det tror jag är viktigt för vårt välbefinnande. Att nöja sig. Att vara tacksam för det vi har.

Men vi ska absolut ta lycka till oss när den kommer till oss, för den energi som lycka ger, behövs när tiderna blir kärvare. När vardagen känns grå och trist eller när vi får tråkiga besked. Då behöver vi hämta energi från de lyckliga stunder eller perioder vi har upplevt.

Ta vara på känslor som tacksamhet, glädje och lycka för du vet inte hur länge du får behålla dessa känslor och du vet inte heller när du får uppleva dem igen…

När är du som lyckligast? 

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

2016 har bjudit på helt fantastiskt fina händelser så långt

Vilket sjukt galet år detta varit. Nej, jag vet, det är inte slut än, men det som varit hittills har varit helt galet på så många sätt!!

Min fina mamma har en pratstund med mitt fina barnbarn Foto: Fatou Darboe©

Min fina mamma har en pratstund med mitt fina barnbarn Foto: Fatou Darboe©

Först blev jag, som jag redan skrivit om, mormor för första gången. Inte nog med det: jag fick vara med på förlossningen när min dotter födde det här fantastiska underverket! Vilken gåva, vilken ynnest, vilken fantastisk upplevelse.

Min man och jag under vigseln i Uppsala moské den 8 september 2016.

Min man och jag under vigseln i Uppsala moské den 8 september 2016.

Sedan blev det bröllop här på höstkanten. Den åttonde september, det vill säga en månad sedan idag, gifte jag mig med världens finaste man. Ja, det tycker nog alla som gifter sig med en man att de har och det är ju bra. De är troligen världens bästa man för sin partner. Precis som min man är den bästa mannen för mig.

Nygifta

Nygifta

Sanningen är ju att jag hade givit upp tanken på kärleken, äktenskapet eller partner. Jag hade tappat tron på det. Trodde inte jag skulle träffa någon som skulle kunna bli viktig för mig, som jag skulle kunna bli viktig för och framför allt så trodde jag inte jag skulle träffa någon som passar så bra in i mitt liv, mina framtidsplaner och mina drömmar och förhoppningar. Någon som var på så ”samma nivå” som mig. Samma nivå i livet. Någon att känna sådan respekt, kärlek, förtroende och tillit till. Någon som blir lika glad att ha mig i sitt liv, som jag är glad att ha honom i mitt liv. Någon som jag lämnat ut mig till och som lämnat ut sig till mig. Någon jag känner jag kan och vill dela både de lätta och tunga delarna av mitt liv med och någon vars lätta och tunga delar av hans liv, jag vill dela. Någon jag kan vara mig själv med och som älskar mig och respekterar mig för den jag är.

Bröllopsmottagningen i Stockholm

Bröllopsmottagningen i Stockholm

Jag trodde det var en skröna, ett romantiskt påhitt, men ja, det finns nog en så kallad ”drömprins” / ”drömprinsessa” för varje person. Jag är rätt säker på att jag hittat min. Jag vet i alla fall att den åttonde september 2016 var en av mitt livs lyckligaste dagar. Bara att ha fått mina fyra barn och mitt hittills enda barnbarn slog den känslan, att min man Lamin och jag blev ett gift par. Den godhet han har inom sig och allt det goda jag önskar honom är så fullständigt.

Ibland förändras saker i livet och jag har full acceptans för att saker inte alltid varar för evigt, men jag vet att både jag och min man kommer att kämpa hårt för vårt äktenskap i motgång och vi kommer glädjas och njuta av kärleken och lyckan i medgång. Resten får framtiden avgöra. In sha Allah.

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Jag kramar ur det allra sista av sommaren… (våga vägra hösten)

Efter en helt fantastisk sommar börjar nu hösten tränga sig på. Även om jag gärna inte vill erkänna att sommaren börjar lida mot sitt slut, så försöker hösten bevisa sitt intågande genom färgskiftningar på löven, den svalare vädret, skolstarten och att det snabbt blir mörkt om kvällarna. 

När det är dags att kasta in handduken...

När det är dags att kasta in handduken…

Jag vägrar ge med mig än, jag tänker dra ut på sommaren någon vecka till innan jag kastar in handduken. Det blir allt svårare för varje morgon jag vaknar, att intala mig att sommaren inte är slut ännu, men jag är ihärdig och envis.

Även om jag inte kommit till en acceptans ännu om att sommaren är slut, så har jag ändå börjat förbereda mig på hösten… Jag har börjat förbereda mig genom att tända ljus på kvällarna, börjat lite höstrensning i hemmet. Helt enkelt börjar jag ge lite plats åt mörkret som hösten brukar bjuda på.

Min sommar har i alla fall varit fylld av glädje, drömmar, tillförsikt och framtidshopp!

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Jag och Mabou mot världen…

Höstkastanj

Kallt, kallare, kallast. Ni vet ju vad jag tycker om kylan. Den är på väg nu. Jag känner hur den kommer och försöker erövra mitt liv igen… Brrr… I helgen jobbar jag och jobbar, jobbar, jobbar… Det är kanske inte världens roligast helger när man jobbar och det är kyligt och mörkt…

Men den här gången har jag i alla fall en härlig resa och en lång semester att se fram emot. Det är nästan sex år sedan jag var där senast och då var det inte direkt en ”nöjesresa” utan det fanns andra skäl till att jag reste. Det var dessutom en mycket kort resa på bara en vecka och jag reste då utan något av barnen. Jag har lite svårt att räkna den som en vanlig resa…

Men nu ska jag resa med flera av barnen och även om det inte bara är semester den här gången heller, så är det ändå något som jag verkligen ska försöka mig på. Att ha semester. Också. Senast innan dess, jag reste till Gambia med barnen (då var det bara Binta, 20 och Jai, 18 som var födda), var för hela 17 år sedan. Sjutton år!!

I sjutton år (!!) har jag drömt om att få resa med mina barn till Gambia. I 17 år har jag velat visa mina barn det Gambia som jag älskar, det Gambia som har format en stor del av mitt liv   och som gör att jag kan känna ”hemlängtan” till ett land som aldrig varit mitt land på riktigt!

Det är en månad kvar nu ungefär. En månad och jag kan egentligen inte riktigt tro att jag verkligen är på väg. Jag tror inte jag kommer tro det förrän jag sätter ner mina fötter på Afrikas mark. Tills jag känner dofterna jag känner så väl. Tills jag känner värmen   och solens strålar i mitt ansikte.

Isatou 16

Den enda ”smolken i bägaren” är att jag inte har möjlighet att ta med mig min yngsta dotter Isa. Men jag har inte riktigt gett upp ännu. Vi har hittat billigare biljetter nu och om de sjunker ännu lite till och om de inte tar slut, så kanske, kanske, vi kan skramla, jag och döttrarna…

Nåja, vi får se, jag hoppas fortfarande, även om jag känner mig väldigt tveksam till att vi får till det. För övrigt är jag säker på att vi kommer att ha en fantastisk resa. Flera av barnens kompisar ska också följa med så vi blir ganska många. Alla förberedelser är så roliga för att man vet att det kommer att komma något gott ut av det hela!

Binta 20

Härom dagen var Binta hemma på besök och vi höll på att prata:

Binta: Var är Jai?

Jag: Jag tror hon är med Emma.

Binta: Vilken Emma?

Jag: Alltså Emma som ska följa med till Gambia.

Mabou: Ja, alltså blondinen…

Ibland har han så roliga inflikningar i samtal och uttryck att det är svårt att hålla sig för skratt. Han blir för övrigt den enda killen som hänger med på resan, men jag gissar att han dels inte har så mycket emot det och dels att vi kommer att träffa killar på resan. Mitt och Mabou ´s problem blir nog snarare hur vi ska lyckas hålla alla killar på avstånd, med så många unga, snygga tjejer med oss. Blondiner och brunetter, lugna tjejer och vilda, glada tjejer och ledsna…

Mabou kanske blir min bästa vapendragare på den här resan? Jag och Mabou mot världen, liksom…

bloglovin

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,

Kalla mig gärna lipsill…

… för det är precis vad jag är just nu! Jag skrattar och gråter om vartannat och tårarna tycks inte ha något slut! Jag är så lycklig över DETTA!! Och DETTA!!

Jag vill liksom krama hela världen!

En liten del av Helené är tillbaka!!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Barnen i mitt liv och vad de lärt mig om Kärlek!

Hur konstigt det här än kan låta, när det kommer från en fyrabarnsmor, så är det faktiskt så att jag inte är en särskilt barnkär person.

Alltså, det finns några barn som jag älskar över allt annat på jorden och det finns barn som är oerhört söta, snälla, glada etc. Jag skulle aldrig heller kunna göra ett barn något ont med flit, för få saker berör mig så mycket som barn som far illa.

Ändå, trots detta, så är jag inte en person som blir särskilt lätt överväldigad av att träffa barn. Visserligen är jag mer barnkär nu än för några år sen, men det är inte så att jag ser ett okänt barn och genast blir helt överväldigad.

Men det finns några barn, som har en alldeles speciell plats i mitt hjärta och som jag älskar så högt att det är svårt att sätta ord på de känslorna.

De barnen som fångat mitt hjärta och som jag förundras över den kärlek de får mig att känna är barn som detta inlägg kommer att handlar om. Naturligtvis mina egna fyra barn, men även nedan nämnda barn:

Binta, 20, min äldsta dotter. Henne har jag att tacka för att hon lärt mig vad riktig kärlek är. När hon kom till världen så förstod jag var villkorslös kärlek betyder! Det var inga ritade hjärtan på ett pappersark. Riktig kärlek är inte att dela en glass. Riktig kärlek är den där hettan som brinner i mitt bröst och som gör att håret reser sig på mina armar för att jag får uppleva den!

När Jainaba, 18, föddes så släcktes den där rädslan jag hade att den enorma kärlek jag kände för Binta, bara skulle räcka till en person. När Jai föddes insåg jag att ju mer kärlek man känner, desto mer kärlek kan man ge… Att kärlek är en oändlig källa som aldrig upphör, utan som tilltar i styrka, ju fler man delar den med!

Med Isatou, snart 16, föddes också vetskapen om att kärlek inte bara behöver vara svår. Kärleken till Isatou är så lätt, så lätt och på samma gång är vikten av kärlek omätbar! Den beskyddarinstinkt som tilltog med Jai ´s födelse, blev ännu starkare när Isa kom. Isa och jag knöt starka band under hennes första två år, som fortsatt växer sig oändliga.

När Mabou, 7, kom till världen förstod jag att kärlek inte handlar om kamp eller kön. Det är så enkelt att vara mamma till den första kille som krupit rakt in i mitt hjärta! Mabou lyste upp ett inre mörker. Han har väckt förståelse för kunskapstörst hos mig. Han är min mest uppmärksamma och kunskapstörstande elev.

När brorsan träffade sin sambo, så kom Kribban på köpet. Han är det bästa ”köp” brorsan har gjort! När Kribban kom, så insåg jag att kärlek inte har något med biologi att göra. Den finns eller växer fram med tiden, till fantastiska människor, som går under huden på en. Kribban är en vis liten man, i en ung pojkes kropp! Intelligent och en liten bokmal. Man behöver inte vara med från början, för att känna riktig kärlek, man behöver inte veta en människas historia för att älska!

Sedan kom Kribbans lillasyster ”Kamelen” till världen. På något sätt fick biologin ett värde igen, fast på ett annat sätt. Det var som att se min älskade bror i annan tappning och kärleken bara fanns där, från början. Med förundran, glädje och viss förvåning såg jag på, när hon kastade sig in i mitt hjärta och hon har fortfarande inte hittat ut!

Min namne, lilla Fatou i Gambia. Hon fick mig att förstå att man kan älska även på avstånd. Vi har ju bara träffats en enda gång, ändå ligger hon så nära mitt hjärta! Om jag lärt känna lilla Fatou först, så hade jag nog inte trott att man behöver egna barn, för att få uppleva den där starka kärleken. För det gör man. Också. Jag är så stolt över att den här prinsessan bär mitt namn och att hon lever så nära mig, trots alla mil, hav och gränser som skiljer oss åt!

Till sist kom då lilla Olali. Olali som fick mitt hjärta att stanna när han kom till världen (jag såg inte först att han var vid liv). Olali som fick mig att gråta av glädje innan han själv hann se dagens ljus. Olali som fick mig att inse storheten av en förlossning från ett annat perspektiv än en egen förlossning. Att jag i Lördags blev hans Gudmor är en stolthet som gör mig så rörd och lycklig. Det är en ynnest att jag faktiskt får möjligheten att ta del av ännu ett barns liv!

Varje barn är en gåva i livet. Dessa åtta barn är den största gåvan jag har fått, eftersom jag får ta del av deras liv och uppväxt. Jag är den rikaste kvinnan i världen, som får ta del av dessa barns liv!!

Bakgrunden till detta inlägg är att Kornelia fyller år idag. Kornelia fyller fyra år och jag fylldes här av tankar och kärlek till både henne, hennes bror och ovan nämnda barn. GRATTIS Kornelia och TACK för att du finns!! Livet är verkligen fantastiskt!!

Tillägg: Jag hade inte planerat det, men nu tycker jag nog att mitt inlägg om kärlek till barn, inte nödvändigtvis bara mina egna, passar i Bloggvärldsbloggens veckotema: Mamma!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Bittra fittor?

Fotbollsfrun Malin Wollin skriver i sin senaste krönika om skilda kvinnor som bitterfittor. Krönikören Lisa Magnusson kontrar med att all forskning tyder snarare på att det är gifta kvinnor som lever i olyckliga äktenskap som är bitterfittor.

Själv är jag övertygad om att världen är full av människor där det finns både bitterfittor och bitterkukar. Eller för att uttrycka mig lite mer vårdat så tror jag att det finns både kvinnor och män som är bittra. När det gäller gift eller inte, så kan jag hålla med Lisa Magnusson om att alla studier visar att det är fler gifta kvinnor som är olyckliga eller inte lika lyckliga som de flesta ensamstående kvinnor. Däremot tror jag att samma sak gäller män. Men jag tror egentligen inte det har så mycket att göra med om man är gift eller skild. I vissa fall kan säkert de som blivit lämnade göra dem ledsna och kanske till och med bittra. På samma sätt tror jag att det finns de som lever i ett olyckligt äktenskap som blir bittra, men för övrigt tror jag dels att det handlar om bitterhet i sig. Om ens personlighet har tendenser att luta åt det bittra hållet.

Jag tror också att det handlar om förväntningar. Om man har väldigt höga förväntningar på livet i sig eller en specifik partner eller ett äktenskap generellt, så tror jag det är lättare att bli bitter om livet inte blivit som man önskat. Om man går runt och känner sig olycklig över vad man själv inte fick och tittar lite snett på vad folk omkring en har, då tror jag det är en större risk att bli bitter, än om man inte lever i ett tillfredsställande äktenskap, eller om man lever själv.

Däremot tror jag att det är lättare att må bra i sig själv om man är den som faktiskt lämnade äktenskapet/förhållandet. Att genomgå en skilsmässa är trots allt en ganska stor process och om man tar det steget, så tror jag att det oftast är ganska väl genomtänkt, särskilt om man har barn. Om man ser det som ett personligt misslyckande, ja, då finns det säkert risk för att man blir bitter.

Jag tror att det blir annorlunda om man är den som blivit lämnad. Det är naturligtvis en väldig törn på självkänslan att bli lämnad av en person som man kanske trott att man var gift med på ”livstid”. Samtidigt tror jag att om man kan komma förbi den känslan, så kan man även gå vidare utan att bli en bitter person.

Själv känner jag inte alls igen mig själv som en bitter person. Varken då jag var gift eller nu när jag är ensamtstående. Jag tror inte det är det som styr bitterhet. Däremot levde jag upp enormt mycket när jag tog ut skilsmässa. Jag hade under en lång tid varit ledsen över ett äktenskap som jag inte trivdes i. Men bitter? Nej, inte ett dugg. Bitter tror jag inte man kan känna sig om man ser sig själv som en person som kan ta kontroll och ansvar över sitt eget liv och även för sin egen lycka.

Att det är så att vissa personer är bittra och olyckliga, för att man inte känner att man kan ta kontrollen över sitt liv, om det är så att vissa personer känner sig bittra och olyckliga för att deras lycka är avhängd på en annan person, då är det ganska sorgligt och dessa människor önskar jag att de tar tag i sina liv och försöker skapa något meningsfullt av det. Oavsett om man är gift eller skild. Bittra människor är inte särskilt trevligt eller lyftande och utvecklande att umgås med. Men livet blir trots allt vad vi själva gör det till!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , ,