Vem du vill vara

Vi har alla våra perioder av upp- och nedgångar. Vi har alla våra årstider. Jag har haft en väldigt tung, dyster och mörk vinter inom mig. 

DSC_8702Vid 45 års ålder är jag förstås fullt medveten om att vi även måste ha dessa tunga, dystra perioder. Perioder när saker och ting inträffar omkring oss som vi ibland kan påverka och ibland inte alls kan påverka, men som i allra högsta grad påverkar oss. Det är verkligen tufft.

Jag ser mig själv som en oerhört stark och driven kvinna. Jag har tagit mig igenom alla de där bergen av tunga saker som inträffar i mångas liv. Med livet i behåll. Med livsglädjen sprudlande. Jag tror också att de flesta som känner mig bra också uppfattar mig som en väldigt stark person, då jag ofta får höra det av min omgivning. Så det är en bild jag tror jag delar med många av mina närstående.

Samtidigt som jag vet att även de allra starkaste människorna också faller i gropar ibland. Faller och faller och att det tar tid, kraft och ork att kämpa sig upp igen. Vi behöver ibland påminna oss själva om vem vi är. Vilka förmågor vi har, vilka svagheter och styrkor vi har. Men framför allt tror jag att vi är många som måste bli påminda, av oss själv eller andra vilka förmågor vi besitter och hur vi kan använda oss av dem för att må bra.

Det händer ibland att vi stöter på människor som är blinda för våra styrkor. Människor som inte förmår att se dem, eller som helt enkelt inte vill se dem. Människor som reducerar dina styrkor och förmågor, i stället för att ta tillvara på dem och använda dem på ett positivt sätt. Då måste vi bestämma hur vi ska förhålla oss till dem och vi måste bestämma oss för vem vi själva är och vilka vi vill vara. Låt inte någon annan definiera dig och din personlighet och dina kunskaper. Det kan bara du göra.

Och nu kommer våren och solen, se till att ta tillvara på det.

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Viktigt ämne

Jag hittade Ludmilla på SvD i dag. Kanske inte Ludmilla själv, men en artikel om henne. Var gång jag finner henne i olika sammanhang blir jag glad. Ludmilla har ett så viktigt budskap att föra fram, att varje stavelse är viktig att läsa.

Vi måste våga tala om självmord. Vi måste våga tala om människor som mår dåligt.

För en ung människa som mår dåligt för allra första gången, kan det vara skillnaden på liv och död. Om en ung person som mår så dåligt kan förstå att h*n inte är ensam. Att h*n inte hamnat i ett kroniskt tillstånd. Att det finns andra som mår lika dåligt, men att det går att komma vidare, att det handlar om tiden. Att det går att må riktigt, riktigt dåligt, men att man också kan börja må bättre med tiden.

Därför tror jag att Ludmilla ´s berättelse är så oerhört viktig att lyfta fram!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Intervju med Ludmilla vars dotter begick självmord

Jag har tidigare skrivit om Ludmilla vid många tillfällen. Hennes öde att mista sin dotter som valde att avsluta sitt liv, är min allra största skräck!! Jag kan faktiskt inte tänka mig ett värre scenario i mina värsta mardrömmar. Ludmilla lever i min värsta mardröm. En kvinna som på utsidan har ”allt”. Hon är välutbildad, både läkare och framgångsrik företagare och författare, hon reser mycket, har ett socialt rikt liv och allra viktigast: Hon har en familj som älskar varandra. Ändå skedde det som bara inte får ske. Läs Ludmillas egen berättelse om hur hon miste sin kloka, vackra dotter.

Hej Ludmilla! Du skriver på nätet och har varit med i flertalet uppmärksammade artiklar om att förlora sitt barn genom självmord. Berätta lite om vem du är.

Jag är en vanlig fyrabarnsmamma som i grunden har ett mycket bra liv. Jag är läkare och KBT-terapeut (Steg-1) men arbetar framför allt med mitt företag Linnéas Simskola som jag grundade när Linnéa var baby (1993). Jag arbetar som doktor/terapeut en dag i veckan ungefär. Det är ett upplägg som gör mig väldigt flexibel så jag har kunnat vara mycket med barnen.

Berätta lite om vad som hände när du förlorade din dotter Linneá.

Linnéa valde att ta sitt liv den 30 maj 2008 efter att hon hade fått en obevakad permission från Barn- och Ungdomspsykiatrin här i Uppsala. Tyvärr så hade de varken frågat eller informerat mig om att hon släpptes ut. Hon var ju inlagd på grund av att hon inte ville fylla 15 år vilket hon skulle ha gjort 8 dagar senare. Linnéa ställde sig framför ett tåg och dog omedelbart.

Vem var Linneá?

Linnéa var en underbar person. Detta är inte något som jag efterkonstruerar och inte något som jag bara säger för att jag är hennes mamma. Linnéa var speciell. Hon var ett speciellt väsen. Hon spred glädje och positivitet var hon än kom. Man tyckte om att vara i hennes närhet. Linnéa fick alla att känna sig speciella för henne. Jag kände att vi hade en mycket fin mor-dotter-relation. Vi pratade om allt, trodde jag i alla fall. Jag var otroligt stol över henne. Hon var också vacker, duktig på att skriva, spela piano, dansa magdans  och hade väldigt lätt för sig i skolan. Hon hade planer att bli läkare. Linnéa var ödmjuk samtidigt som hon hade bestämda åsikter om saker och ting. Hon var blyg som väldigt liten, men var en tjej som stod med båda fötterna på jorden, tog för sig och lyckades med allt hon gjorde. Hon kunde ha gjort precis vad som helst i sitt liv. Livet låg framför hennes fötter.

En förälder är beredd att göra allt för sina barn. I din blogg framgår tydligt att du verkligen har kämpat för Linneás välbefinnande när hon mådde dåligt. Men vad händer som förälder med en, när man inte känner att man räcker till?

Det är det absolut värsta som kan hända. Jag var otroligt orolig när hon låg inne på BUP, för att jag inte kände att jag nådde henne. Hon höll ofta mig på lite avstånd då. Ibland släppte hon in mig och jag fick krama henne, hon kröp in i min famn och vi pratade nästan som innan hon blev sjuk. Men så plötsligt hade jag passerat någon slags gräns igen och då blev det ett avstånd igen. Jag kände inte att vi stod på samma sida om problemet. Jag kämpade för att hon skulle leva och hon kämpade för att få dö. Hon vann. Jag känner mig fullständigt misslyckad som förälder ibland. De skuldkänslor som jag känner bryter ned mig i mina beståndsdelar av och till. För det mesta klarar jag av att hålla sorgen ”utanpå” och leva ”med” den i stället för mitt ”i” den strida strömmen…

Jag förstår att många känslor trängs i dig när du försöker bearbeta Linnea ´s bortgång. Känner du ilska för att Linneá bestämde sig för att ta sitt liv?

Jag har varit fruktansvärt arg på Linnéa. Att hon har tagit sitt liv har påverkat otroligt många människor. Ett självmord ger ringar på vattnet på ett sätt man inte kan förstå. Minst 200 personer beräknas bli direkt berörda av ett självmord. Linnéa som var ett sådant stort stöd för sina vänner som mådde dåligt gjorde det mycket svårt för dem när hon ”gav upp” själv. Linnéa har två familjer och  fem syskon som hon lämnar i total hopplöshet. Massor med vänner, vuxna och barn. Hon har berört så många, så många under sin livstid. Jag är också arg för att hon lämnade mig på det sätt hon gjorde. Hon var arg på mig när vi skildes åt. Hon var arg på mig i sitt avskedsbrev. Det är nog det allra tyngsta. Vi har en oskriven regel i vår familj att man aldrig skils som ovänner… Framför allt är jag bottenlöst ledsen. Vissa dagar känns det som en avgrund som öppnar sig och jag tumlar runt i ett mörker på ett sätt som gör att jag inte vet hur jag ska orka. Men så kommer jag upp på fötterna igen…. ett tag till.

Hur hanterar du sorgen?

Jag försöker bara överleva. Jag har skrivit mycket. Jag pratar öppet om det som har hänt. Jag märkte väldigt snabbt hur ovana vi människor är att hantera sorg. Särskilt när någon tar sitt liv. Självmord är fortfarande år 2009 tabubelagt. Om jag kan påverka något litet genom att vara öppen och sprida information om självmord så är inte Linnéas död helt förgäves. Det är det som driver mig och ger mig kraft. Att kunna göra nytta i all denna tragedi. Det gäller att hitta balansen mellan att sörja och gå vidare, och det är inte det lättaste.   Rent konkret så försöker jag med KBT-verktyg som Mindfulness och Acceptans ta mig genom det som är smärtsamt. Jag försöker aktivt att fylla mitt liv med saker ”efter Linnéa” så att inte livet har stannat upp den 30 maj 2008. Jag försöker också aktivt fokusera mer på det jag har, än det jag inte har. Men det går upp och ned. Jag träffar en mycket kompetent KBT-psykolog en gång i veckan. Jag har också en underbar man som stöttar mig otroligt mycket.

Linneá var självmordsbenägen innan den fruktansvärda dagen då hon genomförde det. Du visste det och skrev till och med in henne vid barnpsyk för att hon skulle få hjälp och tillsyn. På barnpsyk gav de henne permission, utan att meddela dig. Hur tänker du runt det idag?

Det är uppenbart att det har begåtts många fel under de två månaderna som Linnéa var inlagd. Vi har skickat in en  lång anmälan till Hälso och Sjukvårdens ansvarsnämnd. Dessutom har  sjukhuset själva skickat in en Lex Maria-anmälan som de är skyldiga att göra.  Det skulle förvåna mig mycket om det inte blev en hel del nedslag både  gällande enskilda personer och organisationen i stort.

Hur upplever du bemötandet från okända människor när du berättar att ditt barn tog sitt liv? Är det så tabubelagt som jag har en känsla av?

Ja, det är det. Men, i och med att jag skriver om det på bloggen och har gått ut öppet om det i tidningar och pratar om det på ett självklart sätt utan att skämmas så vågar folk vara mer öppna om det med mig. Det bästa är när de frågar det de undrar och även om det är ok att de frågar. Det var en vän som sa att hon plötsligt såg att Linnéa och jag var så lika i en situation. Hon hejdade sig snabbt och frågade hur det kändes när hon frågade. Jag uppskattade just den frågan. För mig är frågor och berättelser om Linnéa det enda som finns aktivt av Linnéa och därför gör det hennes minne levande när folk pratar med mig om det.

Vad betyder det för dig att skriva om allt som hänt runt Linneá?

Det är en viktig bearbetning för mig att skriva. Jag skriver även en bok om det som har hänt. Det ger också något som blir kvar efter Linnéa. Det lämnar liksom avtryck. Hennes minne hålls levande. Att dessutom ha möjlighet att påverka psykiatrin och sprida information om självmord och sorg känns väldigt viktigt.

Jag vet folk som har mått väldigt dåligt har avbrutit sina självmordstankar efter att ha läst din blogg. Så jag vet att din blogg är till hjälp för många som mår väldigt dåligt. Blir det ännu en drivkraft för dig i ditt skrivande?

Jag hade verkligen inte tänkt på den aspekten när jag började skriva, men jag har insett att det är så. Det gör ju att Linnéas död inte är förgäves. Man kan säga att hon har räddat många andra personers liv redan.

Vad vill du säga till personer som läser det här och som har tappat livslusten och överväger självmord?

Att jag skulle vilja att de läser min eller någon blogg som någon av de mammor som förlorat sitt barn i självmord så att de förstår att det inte är bättre att de försvinner. Det ger otroligt stort lidande för många, många människor i resten av deras liv. Tänk på syskonen som får genomleva detta helvete som en del i uppväxten… Vad som än har hänt så är det i förstört. Vad som än har hänt så är det inte försent. Det går alltid att vända en livskris. Det finns ett liv efter den perioden som varit mörk och tung. Man måste inse det, trots att det inte känns så. Det finns hjälp att få. Du måste vara ärlig med dina tankar och känslor, annars är det svårt för de som ska hjälpa att hjälpa på rätt sätt. Ta emot den hjälp du får.

Är det något mer som du vill lyfta fram i den här frågan?

Jag är väldigt glad att du vågar ta upp ämnet nu, liksom tidigare flera gånger på din blogg. Du har också varit modig att berätta om att du själv har haft självmordstankar när du var i tonåren och att du tog dig igenom det. Det tror jag ger mycket hopp till de med självmordstankar.

Tack så mycket Ludmilla, för att du valde att dela med dig av din erfarenhet och din sorg. Det krävs stort mod! TACK!!

Ludmillas Blogg finner du HÄR!

Några av de tidigare inläggen jag har bloggat om Ludmilla:

Tidigare i denna intervjuserie:

Till er som bloggar och tycker att denna intervju-serie är viktig, påminner jag om blogg-världens privilegium att länka de intervjuer du tycker är viktiga, i din egen blogg!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Unga människor ska vilja leva och inte vilja dö…

Ni som har följt min blogg länge vet också att unga personer som begår självmord är något som berör mig väldigt starkt. Delvis tror jag att det har att göra med att när jag själv var tonåring och mådde dåligt så såg jag självmord som ett alternativ när livet blev för tungt och jobbigt att leva. Det fanns naturligtvis orsaker till att jag mådde så dåligt. Jag har nämnt några av dem tidigare, men om orsaker ska inte det här inlägget handla om, utan det handlar om självmordsbenägna, unga människor.

Att må väldigt dåligt är något som väldigt många tonåringar upplevt eller upplever. Det som jag som vuxen tycker är lite svårt med detta är att unga människor som hamnar i kris har väldigt lite att relatera till. Deras liv har varit så kort att de lätt tror att om man mår väldigt dåligt så tror man att man aldrig ska kunna gå vidare och komma ur det där svarta. Den där tiden när jag själv mådde oerhört dåligt kunde jag inte se någon ljusning. Allt var svart och mörker och allt inom mig var svart, smärtsamt och ändlöst. Det var så jag upplevde det.

Utåt kunde jag skratta och vara glad, men det kändes som det där svarta som åt upp mig inifrån spred sig och att jag aldrig skulle kunna känna verklig glädje. Livet var helt enkelt väldigt smärtsamt för mig. Idag är jag tacksam för att jag hade den där mörka tiden. Dels för att den lärt mig att hantera smärta, men också för att jag fick hjälp med att bearbeta allt det där onda på djupet och inte bara på ytan. Jag tror att många människor bär runt på en massa smärta som man aldrig riktigt tar tag i och om man sedan hamnar i en större kris, så blir det väldigt svårt att hantera dessa känslor.

Idag anser jag mig vara en både stark och lycklig kvinna. Jag älskar verkligen livet. Men hade ni frågat mig när jag var fjorton år och stod på det 10 meter höga taket och kastade mig ner… då hade jag aldrig trott att jag skulle kunna bli en glad och stark fyrabarnsmamma som älskar livet.

Jag hade inget att jämföra med, så därför trodde jag, liksom många tonåringar gör, att livet är helt svart eller vitt. Jag trodde att det fanns lyckliga och olyckliga människor och att om man var olycklig så kunde man aldrig vända det.

Jag vände mig i min egen vånda och smärta och jag ältade det. På ytan. Jag ältade att livet var tungt och svårt och därför tror jag också att jag sjönk allt djupare i min egen mörka olycka.

Idag när jag stöter på problem så bearbetar jag dem långsamt. Jag tillåter mig aldrig att falla i de där riktigt djupa hålen, som man upplever om man mår riktigt dåligt. Jag vet att det finns en lösning på allt, även om man inte alltid kan se den framför sig just då. Jag vet att man kan bli en väldigt lycklig människa även om man gått igenom tunga och svåra saker.

Som förälder till tre tonårsdöttrar så är tanken på att förlora ett barn på detta fasansfulla sätt ständigt levande. Liksom de flesta föräldrar så är det min allra största skräck. Jag har sett mina döttrar bli ledsna av svek, hopplöshet, problem i skola, bland vänner, pojkvänner och andra saker. Jag vill tvinga in förståndet i deras huvuden att inte tänka på att göra slut på sitt liv. Jag matar dem med alternativ när de mår riktigt dåligt. Jag vill pränta in 1000 lösningar som är bättre än att försöka beröva sig själv livet. Jag vet att jag inte kan leva mitt liv genom dem och jag är fullt medveten om att de måste begå sina egna misstag, men av ren egoism har jag inte råd att låta dem begå alla misstag jag själv har begått.

Jag vill att de ska förstå att hur mörkt allt än ser ut, så kommer det faktiskt att ljusna.

Den första blogg jag följde ordentligt på nätet var Susann ´s blogg. Hon hade då nyligen mist sin son Jonny i självmord. Jag läste och grät. Ibland kunde jag inte ens se vad jag läste för tårarna gjorde texten för suddig. Jag läste och kände medlidande, som förälder också rädsla och jag kände att jag ville försöka förstå. Trots att jag själv mått så där dåligt och till och med själv trodde att jag var en börda för alla omkring mig, trots att jag visste att jag var älskad av mina närmaste, så kunde jag ändå inte riktigt förstå. Jag har fortfarande svårt att förstå…

Jag försöker, men ju äldre jag blir desto mer obegripligt blir det för mig att en ung människa med hela livet framför sig vill avsluta sitt liv. För alltid.

Så blev jag kontaktad av flera unga flickor som mådde dåligt. Jag hade lite svårt att handskas med situationen. Det är svårt att ge unga flickor hopp om livet via en dator. Jag ville ge, känna, krama, trösta, men insåg att jag inte förmådde vara på alla ställen samtidigt. Det fanns särskilt en flicka jag kände extra mycket för. Efter våra första kontakter adopterade hon mig som moster, vilket gjorde mig mäkta stolt!!

Så småningom stångade jag pannan blodig för att försöka hålla denna unga tjej vid liv. Jag svek löften till henne, men insåg att jag skulle göra samma val igen och igen, om det skulle behövas. Jag ville bara få henne att förstå hur värdefullt livet kan vara om man bara ger det en chans. Jag var skitförbannad över vuxenvärldens svek mot henne, gång på gång. Jag bad och bad för henne och till slut så blev jag äntligen bönhörd!

Tidigt i somras klev en liten flicka ut framför tåget i vårat bostadsområde. Mina döttrar kom dit strax efter det hänt och det tog ganska länge för dem att bearbeta det som hänt. Av en händelse fann jag mammans blogg om denna händelse som naturligtvis förändrat hela hennes liv. Händelsen berörde mig otroligt starkt!! Jag kunde inte riktigt släppa tankarna på denna familj.

Jag och Ludmilla träffades och fortsatte hålla kontakten. Hon lever den mardröm jag inte ens vågar föreställa mig. Samtidigt så går ju livet vidare. På något outgrundligt vis så går det trots allt vidare… Den senaste tiden har Ludmilla ´s starka historia uppmärksammats i olika media. I dag är det en stor artikel i Aftonbladet, förstasidan av Aftonbladet hade vackra, fina Linneá på hela framsidan. När jag stod där på ICA kände jag åter den där känslan av att vi har något gemensamt. Kanske är det något i Linneá som jag känner igen från min egen ungdom? Kanske är det bara en stark känsla av medmänskighet? Linnea ´s bortgång berör mig och har berört mig starkare än det mesta jag upplevt från okända personer. För ett par veckor sedan uppmärksammades de även i UNT och precis innan jul så uppmärksammades de i Expressen.

Jag tycker att det är oerhört viktigt att uppmärksamma personer som är självmordsbenägna och jag tycker det är ännu viktigare att uppmärksamma problematiken runt självmordsbenägna ungdomar, eftersom de än mer saknar preferenser till livet i sin helhet. Jag uppmanar alla vuxna att se ungdomar som mår dåligt och att våga ingripa. Hellre en gång för mycket än en gång för lite. Vi kan faktiskt göra skillnad. Jag tror inte att någon som mår dåligt börjar må bättre för att man tystar ner problemen och mörklägger dem. Tvärt om, faktiskt. Vi får inte lägga locket på. Vi måste hålla debatten levande, det är vi skyldiga att göra!!

Till er ungdomar som mår dåligt: Jag utmanar er härmed, våga söka hjälp, våga stå på er. På Ludmillas sida finns flera bra länkar. Våga bråka för en hjälp ni har behov av och som ni har rätt till!!

Till sist: Tror du att du eller någon du känner aldrig kommer att bli drabbad? Jag återupplivar Ludmilla ´s gamla inlägg:

Tre gånger fler personer tar sitt liv varje år jämfört med dödsfall i trafiken.

Det är klart att vi kan göra skillnad!! Fallet med Linneá är ett praktexempel på när vården och samhället har misslyckats fullständigt!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,