N-ordet och att öppna upp

n-ordetN-ordet har debatterats så att man tycker det skulle räcka nu, men det gör det inte. Så länge det fortsätter att användas, så länge det fortsätter att startas facebookgrupper som drar 1000-tals gillningar för att få använda ordet, så länge små barn blir bemötta med detta ord ständigt och jämt, på skolgården, i litteraturen och på gatan, så är det inte färdigdiskuterat.

Man kan ju tycka att man borde ge upp bara för att det inte gör någon skillnad att stånga huvudet i väggen tills man blir blodig. Det kan man tycka. Men ibland får jag ett mail som gör skillnad. Ett sånt fick jag igår och jag fick ett innan dess för drygt en månad sedan och innan dess för ytterligare någon månad sedan. Och ett enda av dessa mail, någon gång då och då gör att jag inte kommer att sluta strida mot detta förnedrande och förminskande ord.

Det här mailet fick jag härom dagen (jag har lov av avsändaren att publicera det, mot att jag tog bort namnet):

”Hej.

Härmed kommer jag att sluta använda ordet negerbollar! Frågan är inte så stor för vi gör nästan aldrig de där bruna bollarna och köper jag den stora varianten någon gång kallar jag dem faktiskt för kläggboll eller chokladboll. Men hemma och i mindre sällskap som på jobbet har jag faktiskt hävdat negerbollsordets rätt med åtminstone ett av dina argument. Negerbarnet (hoppsan, men nu förstår du kanske vilken betydelse jag själv spontant lägger i ordet= mörkhyad afrikan) som sa att ”så säger vi hemma också”. Det kanske de gjorde när jag var barn för 40 år sedan men knappast nu.

Så tack vare din fina analys har jag nu insett hur stendumt det är att använda ordet neger. Själv hatar jag ordet arier och vill inte ta i det för det har så stark koppling mot nazister. Vit svensk, det är jag, men arier – nej fy!

Så bollarna får nu heta något annat, kläggbollar är bra, hästbollar vore ännu bättre men chokladbollar får duga! Hälsningar XXXXX”

Ibland har det också kommit en och annan kommentar som gör att jag känner att man faktiskt når fram till människor som inte alltid är så lätta att nå fram till i debatter som inte direkt berör dem.

Tack! Tack för att ni läser med ett öppet sinne. Tack för att ni tar till er av mina texter. Tack för att ni skickar ett mail eller en kommentar ibland för att få mig att känna att det jag skriver gör skillnad. Det är kanske egocentriskt, men det gör skillnad för mig och det är viktigt för mig. Tack för att ni sprider mina ord vidare. Tack för att ni läser!! Tack för att ni vill vara en del av lösningen i stället för en del av problemet! Det tror jag bara man kan bli om man öppnar upp och gör sig mottaglig!

Om du behöver motargument till att använda N-ordet, så kan du få det i DETTA fortfarande vällästa och väldelade inlägg!
bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Det kom ett mail…

…som jag fått lov att lägga upp i bloggen:

”Hej!

Jag heter Niklas Wikensten och är lärare i samhällskunskap på en
gymnasieskola i Blekinge. Då jag började på skolan för drygt fyra år
sedan slog det mig att folk faktiskt fortfarande använder ordet
negerboll. Huvudorsaken är gammal vana, brist på möten med människor
från Afrika och okunskap. Tyvärr finns det ibland även ren rasism med
i bilden. Jag har fört en ständig upplysningskamp och som läroplanen
stipulerar genom öppen dialog och kunskap försökt motverka den
främlingsfientliga yttring det faktiskt kan vara att använda
begreppet neger och ordet negerboll (jag äter väldigt ofta chokladbollar
och får därför ofta tillfälle att diskutera. Det är åtskilliga hundra
elever som genom åren faktiskt slutat säga neger och negerboll. Tyvärr
finns det även lärare i kategorin okunniga och de är oftast svårare att
nå)

Jag har ofta länkat till en debattartikel på Aftonbladet skriven av
Nyamko Sabuni i ämnet. Nu hittade jag ditt blogginlägg från den 22
september 2009. Mycket bra skrivet. Jag kommer fortsättningsvis att
länka även till ditt blogginlägg.

Om du vill skulle du jättegärna få försöka sammanfatta dina tankar om
användandet av begreppet neger och ordet negerboll i ett svar till mig.
Det är ibland svårt för en blond man som i så många generationer man kan
släktforska har idel gener från Sverige att förklara att vissa faktiskt
tar illa upp. Om en person med rötter i ett afrikanskt land berättar att
det faktiskt är så kanske det blir enklare att ta in. .

MVH
Niklas Wikensten, lärare på Nordenbergsskolan i Olofström.”

Jag har fått rätt många mail genom åren om just den här debatten och vad jag kan minnas kommer de flesta av mailen från lärare och elever. Att man använder mina inlägg i det jag kallar ”Neger-debatten”.

Självklart ska jag göra en sammanfattning! Särskilt som det var ett tag sedan jag hade debatten uppe. Håll utkik på en sammanfattning, rätt vad det är kommer den upp i en blogg nära dig! 😉

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Det kom ett mail…

…som berörde mig djupt.

Bild 314

Morgonutsikt från min balkong i Kololi

DSCF0580

På stranden i Sanyang

Gambia 2009 188

Jag får ganska ofta mail från personer som läser min blogg. Oftast är de från personer som inte kommenterar eller ger sig till känna i min blogg och som jag därför inte ens vet vilka de är. Jag läser alla mail och brukar försöka hinna svara på alla (även om det säkert hänt att jag missat något). Mailen brukar göra mig så glad.

Men så finns det vissa mail som berör mig extra starkt. Ett sådant fick jag härom dagen. Efter att vi avidentifierat personerna det handlar om, men mailet för övrigt är detsamma, så har jag nu fått lov att lägga ut det i min blogg:

”Hej Kära Fatou!

För bara några dagar sedan kände jag inte till din existens…
Nu upptar du en avsevärd del av min lediga tid 🙂
Denna är för tillfället rikligt tilltagen, eftersom jag är sjuk i min rygg. Skulle annars hållit på med renoveringsarbete i vårt hus (pannrummet mm efter ny installation av värmepanna)

Som sagt, jag läser och läser på din fantastiska blogg. I första hand om Gambia eftersom jag snart reser dit.
Jag har varit där en gång tidigare .. i en vecka .. men det förändrade massor i mitt liv!
Sedan dess har jag hållit kontakten med några underbara människor på internet och sms.

På lördag i nästa vecka den 17 dec bär det av, och denna gång stannar jag till slutet på februari.

Jag kommer att bo hos Mai på en lodge (Nära Sanyang) där jag vistades även förra gången.
Jag minns så starkt första kvällen på verandan utanför den lilla runda bungalowen; alla ljuden i den svarta tropiska natten, värmen och känslan av frid, och jag sa till min sportfiskande reskompis: ”Jag är fan hemma nu, jag har varit här förut, känns det som, fast jag aldrig satt min fot i den här världsdelen förut”.
Reskamraten fiskade i en hyrd båt hela veckan (han har i unga dagar varit min fiskedräng…) -medan jag drog runt med Beram i hans Toyotabuss ”Your own taxidriver” (i svetsade plåtbokstäver på takräcket) … mitt livs lyckligaste och värdefullaste vecka. Och jag umgicks nästan uteslutande med local people, var på tobaski-fest i två familjer och träffade en massa underbara varma människor. Jag hängde med på en massa köruppdrag som Beram hade. Vi for till och med iväg på en liktransport, men den anhöriga kvinnan vägrade låta den döde åka på takräcket och kistan fick inte plats inne i bussen, så det blev inte av…

Jag fick möta en helt annan kultur där liv och död, glädje och sorg, fattigdom och generositet oavbrutet interagerade med varann.

Värdinnan på lodgen, Mai, var lyckligt gift med Veiko, en gammal äventyrare från Finland som byggt upp stället och drivit det sedan ett tiotal år. Jag träffade aldrig Veiko, eftersom han var i Sverige på något jobb vid tiden för min Gambia-tripp. Mai och de tre små sönerna 3, 5 och 7 år gamla längtade efter honom… Hemkommen ringde jag upp Veiko för att berätta hur fantastiskt fint jag haft det. Han var i Dalarna och sa att han ville hem till de sina och värmen därhemma (det var förra vintern och man hade 25 minus hos hans bror i Dalarna).
En tid senare fick jag ett sms från Mai. Det löd ungefär: ”I’m so happy now kalle, my husband is here now”
Men Mai’s lycka varade i knappt tre veckor.
Då kom ett annat mail från Mai:”kalle kalle veiko died this night at hospital”… i mitten på januari 2010. Veiko hade fått en svår stroke och avled efter ett par dagar.

Det sorgligaste mail jag någonsin fått.
Vi har hållit kontakten sedan dess.

Nu ska jag ner och försöka lära mig så mycket som möjligt om landet och förhoppningsvis kunna ge Mai ett handtag dessutom.

Att hitta din blogg var som att dyka rakt ner i en guldåder!   Med ett igenkännande har jag läst dina fina förklaringar kring Gambiska seder och bruk och iakttagit din förståelse för dess kultur.

I höst har jag umgåtts med en fd fotbollsspelare från Bakau. Han är gift med en av tjejjerna på banken här och har hjälpt till på mitt bygge hemma. Det första han tog hem till mig var tebryggaren och två glas för han såg att jag hade ”gunpowder”, grönt te, i skåpet. Så har vi suttit över varsitt glas   te, andäktigt bryggt av Ibrahim, och han har stillat min nyfikenhet efter bästa förmåga. Religionen, flergifte (han har själv vuxit upp med två mammor) omskärelse, gamla riter och traditioner, ja mycket har vi avhandlat i bästa respekt och ofta också i samförstånd. Hoppas jag kan hälsa på hans släkt i Gambias inland 🙂
Jag har läst och känt igen mycket på ”Tonårsmorsa” , fått bekräftelse på mycket av det Ibrahim talat om.
Mannen du berättar om, som såg till att barnen kom till skolan, stämmer dessutom överens med min bild av chauffören Beram. Han talade ständigt om att hjälpa de som har det svårare än en själv… ”en vacker dag blir jag gammal, och då vill jag att dom unga och starka minns mina små gåvor…”  Vid ett tillfälle kom fyra små killar fram till bussen när vi stod stilla vid en parkering. De sträckte upp händerna och frågade efter pennor ”for school mister, pensils, pensils please…”. Jag hade endast två billiga kulspetspennor i bilen och räckte ut dem genom bilrutan. Men Beram stoppade mig litet bryskt. ”Du har två pennor Kalle och dom är fyra; ”they can start fighting U know!” Sedan pratade han med dem på sitt rappa wolofspråk och lät minst sagt sträng. Killarna svarade artigt på samma språk (så vackert och melodiskt men för Kalle från Sweden helt obegripligt) Sedan sa Beram: ”It’s ok Kalle … dom är syskon och jag sa att dom har pennorna tillsammans”. En främling hade skänkt fyra små killar en fostrande omtanke.


Efter att ha läst på din fina blogg känns det nästan som om du och dina fantastiska barn är gamla bekanta. Den är så levande gestaltad , din vardag som tonårsmamma… Och vilka härliga ungar se’n!!

Tack Fatou.

ett litet ego- ps kan vara på sin plats:

Jag heter Kalle Nilsson och är 63 år.

Gift men ”litet isär”…
Vår familj har hyst ett antal såväl biologiska- som fosterbarn genom åren.
Mycken glädje har det varit men också kriser…
För en tid sedan flyttade den yngsta ut, ”min ögonsten” som kom till oss i mycket trasigt skick för några år sedan (från ett tvivelaktigt HVB-hem). Hon har gjort storverk med sig själv och är nu tattoo-lärling. En underbar begåvning med visdomen hos den som tagit sig upp ur det svartaste av helveten. En ung kvinna som fått kämpa till näst sista blodsdroppen och sedan rest sig segrande.
Jag är lycklig och tacksam att ha fått lära känna den tjejen (19 år nu) och följa med en bit på hennes resa.

Från början var jag målare (1960-talet),
Sedan slöjdlärare i tio år (obehörig men dock),
bartender mellan varven,
och slutligen yrkesfiskare i 30 år, så det sitter fint att bo nära Sanyang fishing Village ska jag säga…

I oktober tog jag ut min pension ett par år i förtid.

Nu tänker jag ägna min tid åt måleri (bilder) samt husrenoveringsuppdrag. Och: på vintrarna: GAMBIA!!

Har tagit kontakt med Gambiagrupperna i Sverige och ska väl forska om man kan dra nåt strå till stacken.
Ser fram emot en resa dom ordnar med besök på deras olika projekt inne i landet: skolor, odlingar, kvinnogrupper etc. Den tar 5 dagar så då ska jag väl få se en del och träffa många härliga kämpande människor.
En länk till deras sida: http://www.gambiagrupperna.org/ men du har kanske den redan.

Om ni, du och eller barnen någon gång besöker Gotland på sommaren så är ni hjärtligt välkomna till min hemmahamn.

Jag vistas där, i min gamla sjöbod, för det mesta på sommarhalvåret.
Samtalsämnen skulle förmodligen inte saknas …
/ds

Vänliga hälsningar Kalle”

Bild 884

Ibland betyder ett mail så mycket. TACK!!

Om du mot förmodan har missat min reseberättelse om Gambia, så vill jag rekommendera dig att göra det nu. Här är länkarna till hela berättelsen:

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Resan som gick upp i rök…

Min plan var att tillbringa min 40-års dag och julen i Gambia i år. Nu ser det inte ut att bli så, på grund av ett fullspäckat schema här hemma och en ekonomi som gör att jag har lite annat att bita i och prioritera än en resa. Det känns trist. För att inte deppa över resan som inte blev av, så har jag försökt förtränga Gambia så mycket som möjligt den senaste tiden. Men ibland går det verkligen inte att förtränga något som pillrar och värmer hela mitt inre.

Inte blir det bättre av att jag den här tiden förra året var i Gambia och om man ser tillbaka så kan jag till och med se vad jag gjorde just den här dagen förra året i min reseberättelse…

Det blir knappast bättre av att jag håller på att frysa ihjäl varje gång jag går utanför dörren. Visserligen tycker jag att den snö- och istäckta staden är väldigt, väldigt vacker, men det räcker inte. Jag mår verkligen dåligt av kyla, det kan jag inte förneka.

I morse när jag vaknade hade jag fått ett mail. Det var ett av de finaste mail jag någonsin fått. Det kom från en äldre, Svensk man som liksom jag har en särskild kärlek till Gambia. Han förklarar hur hans första resa till Gambia förändrade hans liv, på samma sätt som jag upplever att min första resa till Gambia som 15-åring förändrade mitt liv på så många sätt.

Nu ska jag försöka att inte sörja att denna resa inte blev av, utan i stället försöka se fram emot att planera en ny, även om det inte blir över min födelsedag och julen, som jag hade hoppats på! Sedan ska jag försöka leva i nuet och glädjas över den skönhet det snötäckta Sverige befinner sig i och den stundande julen!

Hela min reseberättelse från senaste resan, kan du läsa HÄR!

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Efterfrågad läsarchatt

Innan min resa till Gambia, så brukade jag ha en liten chattstund ibland på msn, som jag oftast förannonserade i bloggen. Jag hade nästan glömt bort det, när jag förra veckan blev påmind. Nu är det fler som mailat mig och frågat om chattstund, så jag tänker att det är dags igen.

I morgon Lördag mellan klockan 12.00-13.00 kan ni chatta med mig, på följande msn: tonarsmorsa@live.se Jag vill poängtera att det inte är den mail jag använder mig av. Om du vill maila mig, så finner du min mail HÄR!

Ni kan chatta om precis vad som helst. Politik, barn, religion, tonåringar, böcker, vänskap eller precis vad som helst. Ni får också ställa frågor om ni har några sådana.

bloglovin

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Det kom ett mail…

Minns ni? Minns ni intervjun jag gjorde för ett tag sedan, i intervju-serien, som jag fortfarande håller på med, när jag intervjuade Therese? Intervjun hette Intervju med Therese om att vara ung och sjuklig.

Nyss fick jag ett mail. Ett mail som gjorde mig alldeles varm och glad, jag har fått lov att lägga ut det:

Hejsan Fatou!
Hoppas allt är bra med dig!
Hos mig går det framåt. Tänkte ge dig en uppdatering om vad som hänt i mitt liv sedan sist. Jag fick en remiss till en reumatolog kom dit och äntligen efter så lång tid har jag träffat en doktor som knäckt gåtan. Jag har en reumatisk systemsjukdom som heter SLE. Äntligen har jag fått ett namn på allt det hemska jag gått igenom. Ett läskigt namn men ändock ett namn. Jag är så glad. Jag var verkligen lika sjuk som jag kände mig. Det var inte psykiskt eller inbillning som alla sa när de inget hittade!

På tisdag ska jag till ögonmottagningen och genongå en ögonundersökning inför min medicinering. Medicinen jag ska få kan nämligen fördärva ögonen bland annat färgseendet och vid den första undersökningen visades det att jag redan hade små fel på färgseendet så nu ville de kontrollera så att inget allvarligt ligger bakom. Efter undersökningen kommer jag få börja med ett läkemedel och min doktor har goda förhoppningar om att jag ska kunna få tillbaka min livskvalitet. Det känns otroligt underbart! Jag kan knappt tro att det är sant.

Inte nog med detta. Bloggaren Katrin Zytomierskas pappa Vladde Zytomierska fick höra min historia och har bestämt sig för att bjuda ner mig till sitt lyxhotell i Nice och stå för både resa och boende för att jag ska få lite rekreation. Helt otroligt!! Läs hans inlägg här http://www.katrinsgoodiebag.se/blog/?cat=5

Så det verkar som att min historia får ett solskensslut trots allt!

Stor kram
Therese

Jag är väldigt glad för Thereses skull!! Ibland är livet bara fantastiskt!!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Det kom ett mail…

…igår kväll! Det var från Carl, ni vet Carl med cykeltaxin. Egentligen var mailet inte adresserat till mig, utan till Jennifer som startade Facebookgruppen om Carl: RÄDDA CYKELTAXI-CARL! Men han skickade även en kopia till mig och jag frågade om jag fick lägga ut mailet i min blogg, vilket jag fick! Jag tycker mailet säger mycket om vilken typ av människa Carl är. Vad tycker du?

Jennifer,
Tänkte att för att inte bara jag ska vara i fokus så vill jag gärna expandera perspektivet på utsatthet till Tibet som beskrivs som ett enda stort fängelse av SvD, där information mörkas extremt just nu, och brott mot mänskliga rättigheter kan begås utan ngn egentlig insyn o tala om. Den frustration som hålls nere av Dalai Lamas icke-våldsprincip liknande Jesu ord om att vända andra kinden till känns övermäktig och gör att jag identifierar mig mer med deras konflikt än något annat folks.
Just myndigheters och samhällets kultur att slå på dom som ligger känner jag (liksom många) ju igen i mitt liv men är tacksam för alla som trots allt verkligen bryr sig från hjärtat och går mycket långt i sin omtanke – ger mat och tak över huvudet, springer ikapp för att betala gamla skulder, bjuder på ett vänligt leende och glada tillrop, går med i Face-Book-gruppen, o s v, etc. Ofta känns det som den korta sekvensen i Life of Brian som mina elever från Tiundaskolan (som nu är vänner): ”Always look on the bright side of life”. Dalai Lama manar med sin eget exempel att hoppas på det bästa men vara beredd på det sämsta. Det är dom framför andra som jag lovat skriva en bok som jag vill tillägna min katt Majsan och ge titeln: med himlen som tak.
Jag hoppas se många dem som jag mött igen, och ett år till på cykeltaxin runt halva Sverige gör det möjligt att ge den som vill en tur igen. För den som vill att inte Tibet ska glömmas bort och vändas ryggen av omvärlden ber jag att engagera sig t ex som medlem i Svenska Tibetkommittén. Deras hemsida som gärna får lyftas fram i facebook-gruppen (om du vill/ finner det passande) är: http://www.tibet.se/
Kram

Carl

P.S. Just nu är Carl i Skåne och ska börja sätta potatis! Jag kommer att återkomma med info om hur vi ska kunna hjälpa Carl tillsammans på längre sikt, när allt är klart! Mvh. Fatou.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Det kom ett mail…

Jag skrev härom dagen att jag inte tror att jag har möjlighet att ta mig till Alter Ego ´s begravning av olika skäl…

Så fick jag ett mail av en bloggläsare som erbjöd sig att komma till Uppsala (från Eskilstuna!!) och hämta mig och barnen och köra oss till Norrköping och tillbaka.

Jag tror inte det är sant!! Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta, men eftersom jag är en väldigt lättrörd person så började jag naturligtvis att stortjuta…

Well, jag har fortfarande inte fått besked om semester, men om jag får det, vilket jag hoppas få besked om i morgon, så har chanserna verkligen ökat att jag och några av barnen (alla får ju inte plats) kan komma iväg till Helenes begravning.

Det känns väldigt viktigt för mig att komma iväg på Helenes begravning och göra ett avslut. Särskilt som jag bär på känslor av tacksamhetsskuld och att jag hade så mycket osagt till Helene. Ja, det skulle ha känts verkligt skönt att få göra ett riktigt avslut med henne på ett värdigt sätt. Samtidigt vet jag att även om det inte blir så, även om jag inte kan vara med så är jag säker på att Helene vet hur mycket jag älskar och saknar henne ändå. Hon känner och vet säkert att min saknad efter henne är enorm. HÄR skrev Alter Ego ett inlägg om vår vänskap. Hennes skäll på mig, framgår tydligt i inlägget, samtidigt som jag läser massor av kärlek och en stark vänskap mellan raderna…

Men vad som faktiskt känns större för mig i just den här stunden, är att bloggläsaren som erbjöd mig och barnen skjuts, faktiskt gjorde det!!

Det ger mig hopp om mänskligheten, det gör mig glad att få leva och delta i den här världen och till sist men inte minst så gör det mig väldigt stolt över en medmänniska!!

Oavsett om jag kan anta erbjudandet eller ej: TACK till dig underbara människa! Tusen röda rosor till dig!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Minnes ceremoni

Idag på eftermiddagen åkte vi till Stockholm för att vara med vid tredagars ceremonin av vår bortgångna anhöriga.

Precis när vi lämnade hemmet började det snöa. Det var flingor stora som femkronor som singlade i sakta men tät takt. Jag vet inte varför, men i alla år har jag alltid blivit väldigt sentimental och börjat gråta när första snön fallit, på samma sätt som jag brukar bli sentimental och börja gråta vid tolvslaget på Nyårsaftonen.

Den här gången lyckades jag hålla tårarna tillbaka, men jag kände mig ändå väldigt sentimental. Vi kom fram till den avlidnas bostad, där han levde själv. Det var ganska full med folk när vi kom och vi blev genast serverade mat och dryck.

Det var inte lika lugn och sorgsen stämning denna gång, som det var i förrgår, vilket delvis berodde på att många som befann sig i bostaden när vi kom fram inte ingick i den allra närmsta bekantskapskretsen till vår anhöriga. Men, efter en liten stund måste jag erkänna att det var min käre sons ”förtjänst” att det inte var så lugnt där. Han är normalt en väldigt ”lydig” och förståndig liten kille, förutom att han älskar att prata, men idag var det som om något flög i honom och han var mer vild än tam.

Visserligen fick han igång ett och annat skratt hos de som var där, men framför allt kände jag att han ”tog över” lite väl mycket.

Efter en liten stund kom min dotters kusin dit, som vi inte träffat på många år. Han hade kommit till Sverige från Finland där han bor och är fotbollsspelare tidigt i morse. Jag hade inte sett honom sedan Gambia 1992, då han var 12 år gammal och jag kan ju säga så mycket att jag hade aldrig känt igen denna ståtlige man på 28 år om han inte presenterat sig. Han kom fram och kramade om mig direkt, så han kände uppenbarligen igen mig.

Jag och barnen träffade också flera personer som stod den bortgångne nära och som jag i alla fall inte träffat på väldigt många år. Det kändes härligt. Vi talade en hel del minnen om den bortgångne och det blev mest roliga minnen som fick oss att minnas och le och skratta. Gemenskap. Gemensam sorg. Gemensam glädje. Värme. Kärlek.

En sak som fascinerar mig är att: här möter en massa människor varandra. Många av oss känner naturligtvis varandra, från skilda tider i den bortgångnes liv. Men tänk vad uppenbart det blir vid sådana här tillfällen hur många som faktiskt möter en människa under en livstid. Människor som vid olika tidpunkter lär känna en människa och hur man lämnar avtryck i varandras liv.

I kväll har jag träffat många vänner från åratal tillbaka i mitt liv och jag kände en gemenskap förutom att vi känner varandra, men också för att vi delar en viktig sak som vi inte kan dela med precis vem som helst ute på gatan: nämligen sorgen efter just den här personen som precis gått bort, även om vi alla hade helt skilda relationer till honom.

(Även om det finns familjemedlemmar i min familj som sörjer mer än mig, så vill jag inte skriva så mycket om hur de upplever det, eftersom jag tycker att det är DERAS sorg och det får de dela med sig av på det vis som de vill, även om de närmast sörjande i min familj okejat att jag skriver)

Jag vill också passa på att tacka så enormt mycket för alla vackra kommentarer, telefonsamtal och mail jag får av er alla och jag vill att ni ska veta att det är väldigt betydelsefullt att känna stöd och tröst i sorg, från personer man känner eller inte. För mig betyder det oerhört mycket att kunna skriva av mig i denna sorg, här på bloggen. Det känns också skönt att få respons av er som ni gett mig dessa dagar och det känns väldigt skönt att slippa sörja ensamma! TACK!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , ,

Tusen tack!

(klickbar bild)

Jag brukar vara väldigt noga med att svara på mail och kommentarer. Eftersom en av anledningarna till att jag tycker det är väldigt roligt att blogga, är ju just det direkta gensvaret och feedbacken jag får genom kommentarer, mail och gästboksinlägg.

Ibland är vi eniga och ibland inte, det viktiga är att man är öppen för diskussioner, anser jag. Särskilt många diskussioner tycker jag inte att jag haft den senaste tiden, däremot har jag skrivit en del om sorg och att vi går igenom något svårt i min familj just nu. Kanske kommer jag så småningom att skriva mer om det och kanske låter jag det stanna vid det… Däremot har jag fått många stöttande, uppmuntrande och fina kommentarer och mail om det och jag vill att ni som regelbundet läser min blogg ska veta att jag uppskattar dem enormt. Däremot har jag av inte varit lika flitig med att besvara era kommentarer på sistone. Det har att göra med det tunga vi försöker ta oss igenom här hemma just nu. Jag vill ändå att ni ska veta att jag uppskattar era kommentarer och mail lika mycket (kanske till och med mer nu), trots att jag inte orkar besvara de flesta just nu.

Hoppas det är okej och att ingen tar illa upp, för min mening är inte att såra eller vara oförskämd mot någon, utan min ork räcker helt enkelt inte till. När den gör det kommer jag genast börja besvara era kommentarer igen. Det är inte heller så att jag låter bli att läsa era kommentarer, även om jag inte besvarar så många. Jag läser varje kommentar noga och oftast fler än en gång, om de är lite längre.

Så TUSEN TACK allra ödmjukast för att ni tar er tid att läsa min blogg och för er som kommenterar: det betyder mycket för mig! Värme och kram från Tonårsmorsa / Fatou.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , ,