Igår var vi och shoppade till de nya lokalerna, i stort sett hela dagen, precis som i förrgår. När vi på kvällen kom tillbaka till lokalen för att börja fixa och bygga ihop stolar, bord, hyllor, etc. skulle vi även måla väggarna i vissa kontor.

Jag tog på mig målningen. Brorsan som kommit dit för att hjälpa till att bära en soffa satte sig i rummet med mig och den ena kompanjonen och Isa:

Jag: Jag börjar måla väggarna!

Kompanjonen: Men kan du måla, Fatou?

Jag: JAG? Självklart!! Min farfar var ju målare!!

Brorsan: Ja, det är kanske inget biologiskt arv direkt…

Kompanjonen: Men Fatou, har du ens målat nån gång?

Jag: Ja, jag hjälpte farfar att måla om några element en gång när jag var i 8-årsåldern…

K: Okej… Hur gick det då?

Jag: Först tyckte farfar att jag var jätteduktig, men sen tyckte han att jag kladdade lite väl mycket… Men jag var i alla fall jätteduktig att sätta gem på hans papper, på kontoret, det sa alltid farfar…

Alla skrattar gott (åt mig)!

Brorsan instruerar hur jag ska göra med rollern. Sedan går det av bara farten! Jag SA ju att jag kunde måla!! (OBS!! Om väggarna fortfarande är flammiga i dag när jag kommer till lokalen, så gills inte det här inlägget!)

Läs även andra bloggares åsikter om ironi, måla, målare, jobb, arbete,