Sex and the children?

Jag har inte alltid samma åsikter som Malin Wollin. Men ibland tar hon mitt huvud och slår det rakt på spiken! Och idag är jag rörande enig med henne.

Ett läger för shopping, kaffe latte anpassat till småflickor är liksom ingen kombination som jag tror är särskilt lyckad. Vad tror du? Skulle du skicka iväg din 11-åriga dotter på ett sånt läger och varför i så fall?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Tack, tack, tack, fotbollsfrun

Det är inte alltid jag håller med Malin Wollin. Eller rättare sagt: det är inte ofta jag håller med. Men just nu känner jag en enorm tacksamhet till hennes krönika angående reportage-serien i Aftonbladet om ensamstående mammor.

I kommentarerna under krönikan läser jag åtskilliga inlägg om hur vi ensamstående bara vill att folk ska tycka synd om oss, leva på bidrag och hur vi har hindrat våra barns fäder att ha kontakt med sina barn.

Det här stämmer säkert in på en del mammor, men i många fall kan det verkligen inte vara mer fel.

Jag lever inte på bidrag, jag vill absolut inte att någon ska tycka synd om mig och jag har inte motat bort någon pappa att ha kontakt med sitt barn.

Ändå. Jag ska inte förneka att jag är ensam i mina beslut, i min vardagliga kamp för mina barn eller att jag ensam är den som bär problemen på mina axlar.

Jag tänker inte heller sticka under stolen med att det skulle vara svårare att klara mig utan barnbidragen och bostadsbidraget.

Men framför allt: jag vill inte att någon tycker synd om mig, däremot så suckar jag djupt av tacksamhet över Malin Wollins krönika och Aftonbladets artikelserie.

Jag vill inte att någon ska lägga huvudet på sned och titta på mig med medlidandets ögon och säga ”stackars dig”.

Däremot känns det skönt när någon har förmåga att sätta sig in i de delar som faktiskt är väldigt tufft för en ensamstående förälder, lägga en hand på min axel och säga: ”du är ingen perfekt förälder, men du gör ditt bästa, jag ser dig, jag bekräftar dig och du gör så gott du kan, det är gott nog!”

I en tvåsamhet kan man stötta och uppmuntra varandra på ett helt annat sätt än vad som oftast sker när man är ensamstående.

Det är det där lilla som blir så betydelsefullt. En klapp på axeln, lite uppmärksamhet, lite försök till förståelse…

Jag älskar verkligen mina barn och de ger mig enormt mycket glädje i livet som jag känner verklig tacksamhet för. Jag är också levnadsglad och försöker att alltid se saker och ting väldigt positivt.

Samtidigt, med all denna tacksamhet, kärlek och lycka som jag faktiskt känner till själva livet, så är det en annan sanning att det funnits dagar när brutit ihop i förtvivlad gråt för att jag tycker att ansvaret som ligger på mig har varit mig övermäktigt. Det har funnits kvällar när jag säckat ihop i sängen och funderat på hur jag ska orka kliva upp ur sängen ännu en morgon. Det har funnits morgnar när jag dragit täckte över huvudet och önskat att jag bara kunnat sticka i från allt…

Jag ser mig inte som någon ”stackars ensamstående mamma”. Jag ser mig som en kvinna som lever själv med mina barn som kämpar för att ständigt förbättra mitt och barnens liv och framtid. Jag ser mig själv som en stark kvinna, fylld av resurser. Resurser man kan använda och resurser som hittills är oanvända!

Jag ser att jag är en person som jobbar alla mina vakna timmar. Jag har ett heltidsarbete som jag trivs bra med, jag skriver krönikor, kåserier och bloggar. Jag jobbar med hemmets alla hushållssysslor (med god hjälp av döttrarna) och när jag inte jobbar med något av ovanstående, så jobbar jag med relationerna i min familj. Ibland med lyckosamma resultat och ibland med mindre lyckosamma.

Det underliga är att när barnen gör en bra prestation av något slag, som klarar av en uppgift som h*n har svårt för och kämpat för, när barnen gör något som jag blir stolt över, eller helt enkelt för att de gör mig glad för att de är den de är, då lägger jag all ”cred” på barnen själva.

När de gör något som jag blir besviken, arg, eller ledsen för, då tar jag alltid på mig den skulden själv. Jag känner mig övertygad om att om jag hade gjort ”si eller så” i stället, så hade det aldrig hänt. Jag är säker på att jag inte är ensam om det, eftersom alla föräldrar antagligen bär den känslan i olika situationer och kanske i ännu större utsträckning gör ensamstående föräldrar det.

Därför är det så tacksamt med en sådan krönika av Malin Wollin eller vem som än skulle skriva något liknande. Bara att ha fått en ”klapp på axeln” gör att man klarar faktiskt lite till…

Därför: Tack Aftonbladet och Tack Malin Wollin!! Tack för att ni ser oss, uppmärksammar oss och visar ett mått av förståelse för våra tunga vardagar. Vi ger aldrig upp!!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Det handlar inte om några mackor för en tia, Malin Wollin

Jag fick en kommentar idag, (kommentar nummer fem) som jag valt att svara på i ett helt inlägg.

Det kan vara jäkligt jobbigt att lyssna på folk som alltid beklagar sig över sin dåliga ekonomi. Men det kan vara jäkligt provocerande när folk som man kan gissa har en skaplig ekonomi uttalar sig i media om hur lätt det är att ha råd med vissa saker. Malin Wollin skriver idag om hur en matsäck till barnen kan kosta under en tia. Jag vet. Krönikörer ”ska gärna” provocera med sina krönikor. Uttalandet kommer sig av debatten om huruvida barnen ska ha med sig matsäck eller ej till skolan. Om huruvida det är okej att föräldrar ska betala en massa småsummor hit och dit i skolan eller ej. Jag har för några år sedan skrivit om just detta ämne, när yngsta dottern skulle på klassresa och vi föräldrar ombads att sätta in 700 spänn på ett konto. (Klickbart och om texten är svår att läsa mot min nya bakgrund, så kan du markera den så blir det enklare)

Så här skriver Aftonbladet att lagen ser ut:

Så säger lagen

Skollagen, fjärde kapitlet, fjärde paragrafen: ”Utbildningen i grundskolan skall vara avgiftsfri för eleverna. De skall utan kostnad ha tillgång till böcker, skrivmateriel, verktyg och andra hjälpmedel som behövs för en tidsenlig utbildning. I verksamheten får dock förekomma enstaka inslag som kan föranleda en obetydlig kostnad för eleverna”.

I femte kapitlet, 21 paragrafen, finns en liknande formulering för gymnasieskolan.

Rädda barnen kräver att skolan ska vara avgiftsfri. Annars bryter man mot barnkonventionen och skollagen. Man menar att passagen ”obetydlig kostnad” i skollagen ger skolor utrymme att diskriminera barn från ekonomiskt utsatta hem.

I rapporten ”Medtag matsäck och busspengar” finns exempel på kommuner som tar ut 1 000 kronor per elev för studieresor. Nästan var femte förälder som betalar avgifter uppger i rapporten att skolan ber om mer än 400 kronor per år.

Själv tycker jag att det är viktigt i denna debatt att poängtera att det sällan handlar om en matsäck för under 10 kronor. För det första så krävs det mer än ett par mackor, lite måltidsdryck och ett äpple. Dessutom tycker jag inte ens att debatten handlar om bara matsäck. Det finns mycket ”extra-grejer” som behövs för att kunna delta i skolans alla aktiviteter.

Alla dessa aktiviteter är antagligen en fis i rymden, för att använda ett slitet uttryck för alla föräldrar med två stadiga inkomster. Men det är nu inte alla föräldrar som har det på det viset. I dagens Sverige är jag knappast den enda ensamstående föräldern (nej, jag säger det inte för att beklaga mig på något sätt, utan det är ett rent konstaterande!) som har EN inkomst att leva på.

Sedan finns det även familjer med två föräldrar, varav den ena kanske har blivit uppsagd i arbetslöshetens Sverige 2009. Det innebär att man i värsta fall bara har en inkomst att leva av i alla fall. Vi är många som har yrken som inte är superbra betalt. Det finns också, tro det eller ej, de som har det mycket värre än vad vi har det, med en ensamstående förälder som dessutom är arbetslös/sjukskriven eller av andra skäl har en mycket låg eller obefintlig inkomst.

När mina tre döttrar var små så var det inte alls ovanligt att det kom hem en lapp där det stod: ”På måndag är det äntligen dags för skridskor! Alla barnen ska ta med sig skridskor, en hjälm och matsäck, då vi inte kommer att äta någon lunch i skolan!”

Jag började leta i förrådet och fick med lite god vilja (och två par raggsockar) två par skridskor att passa. Jag hittade två hjälmar, varav den ena var för liten för alla tre. Kontentan av det hela var att innan måndagen (naturligtvis var det oftast måndagen innan lön, av någon obegriplig anledning) var jag tvungen att inhandla ett par skridskor, två hjälmar och tre matsäckar.

För att inte nämna den fasansfulla månaden Juni. Juni är alla lågavlönade, ensamstående flerbarnsföräldrars skräckmånad. Först ska examenskläder inhandlas. Sedan är det en massa ”picknick-fester” i både skolan och dagis. Sedan är det insamlingar i alla barnens klasser till lärarna (jag missunnar inte lärarna detta och jag ger gärna lärarna något fint som tack för det fantastiska jobb de flesta lärare gör med våra barn), sedan är det någon trevlig liten skolresa barnen ska göra som utflyktsavslutning inför sommarlovet. Med matsäck, busspengar och annat som de ska iväg på.

Nu snackar vi inte ”under en tia”, Malin, vi snackar tusenlappar. Tusenlappar som en del vänder ut och in å sig själva för att skaka fram eftersom du vill ge dina barn det allra bästa, precis som de allra flesta föräldrar har önskemål om att kunna göra.

Vi vill inte stå där med våra barn på skolavslutningen och önska dem ett trevligt sommarlov, medan några av klasskamraterna har nya, fina kläder och ditt barn har ett par halvslitna jeans som de haft på sig en gång i veckan under senaste terminen. Vi vill inte heller stå där på skolavslutningen med den samlade presenten till lärarna och vårt barns namn inte står med på kortet, eftersom pengarna inte räckte till insamlingen.

Nej, de flesta har det inte så himla knapert. Men jag är säker på att det i genomsnitt finns några barn i varje klass som faktiskt har det så knapert. Trots att föräldrana de jobbar och sliter i sin vardag.

Det handlar om att man kanske ett år har prioriterat att köpa en ny cykel till barnen och så visar det sig sedan att pengarna inte räcker till andra typer av aktiviteter.

Sedan skriver Malin Wollin att:

”Om vi leker med tanken att man köper en limpa som kostar 20 kronor (bakar man själv blir tjugan mindre än en tia).

Av den skär man upp tre skivor som vi antar kostar 1,70 styck. Och så ett äpple som vi tänker går loss på två kronor.

På detta en petflaska blandad måltidsdryck som kostar 1,50. Och så tre skivor ost för en krona.

Då har vi en svennebananmatsäck för under en tia.”

Jag vill återigen påpeka att den där matsäcken på under en tia blir ingen unge mätt på och dessutom handlar det inte om en matsäck till barnen eller ej, utan frågan är bra mycket större än så och det gäller bra mycket mer pengar än så.

Jag skulle också vilja se den heltidsarbetande, ensamstående föräldern som orkar stå och baka till varenda skolutflykt barnen ska iväg på.

Trollhare har en annan men lika väl så god vinkling på debatten. Den kan du läsa HÄR!!

En del uttalanden blir lite som ett hån mot de föräldrar som för en kamp mot utgifter varje enskild dag. Och ja, jag tycker att barnen ska komma iväg på utflykter och göra roliga saker, men jag tycker också att en större hänsyn borde tas till familjer med sämre ekonomi och jag tycker INTE det är okej att man ska lägga tusentals kronor under en termin på saker som är skolrelaterade. Ibland kanske det till och med kan räcka med att man blir meddelad om planerade aktiviteter i tid. Till exempel att man kan få ett preliminärt schema i början av terminen där det står:

Preliminär planering för vårterminen 2009:

3 skridskoåkningar med matsäck i Februari-Mars

2 cykelutflykter i slutet av Maj med matsäck

1 picknick vid skolan för klassen i April

1 museibesök med pengar till lunch i stan och två bussbiljetter

1 knytkalas för klassen och föräldrarna inför skolavslutningen

Ibland tror jag faktiskt att den enkla förhandsinformationen skulle räcka. Då vet jag. Det blir inga nya skidor till ungarna i julklapp, det blir skridskor i stället. Och nej, det blir ingen simskola i år, för det behövs en begagnad cykel till cykelutflykterna som måste prioriteras.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , ,

Bittra fittor?

Fotbollsfrun Malin Wollin skriver i sin senaste krönika om skilda kvinnor som bitterfittor. Krönikören Lisa Magnusson kontrar med att all forskning tyder snarare på att det är gifta kvinnor som lever i olyckliga äktenskap som är bitterfittor.

Själv är jag övertygad om att världen är full av människor där det finns både bitterfittor och bitterkukar. Eller för att uttrycka mig lite mer vårdat så tror jag att det finns både kvinnor och män som är bittra. När det gäller gift eller inte, så kan jag hålla med Lisa Magnusson om att alla studier visar att det är fler gifta kvinnor som är olyckliga eller inte lika lyckliga som de flesta ensamstående kvinnor. Däremot tror jag att samma sak gäller män. Men jag tror egentligen inte det har så mycket att göra med om man är gift eller skild. I vissa fall kan säkert de som blivit lämnade göra dem ledsna och kanske till och med bittra. På samma sätt tror jag att det finns de som lever i ett olyckligt äktenskap som blir bittra, men för övrigt tror jag dels att det handlar om bitterhet i sig. Om ens personlighet har tendenser att luta åt det bittra hållet.

Jag tror också att det handlar om förväntningar. Om man har väldigt höga förväntningar på livet i sig eller en specifik partner eller ett äktenskap generellt, så tror jag det är lättare att bli bitter om livet inte blivit som man önskat. Om man går runt och känner sig olycklig över vad man själv inte fick och tittar lite snett på vad folk omkring en har, då tror jag det är en större risk att bli bitter, än om man inte lever i ett tillfredsställande äktenskap, eller om man lever själv.

Däremot tror jag att det är lättare att må bra i sig själv om man är den som faktiskt lämnade äktenskapet/förhållandet. Att genomgå en skilsmässa är trots allt en ganska stor process och om man tar det steget, så tror jag att det oftast är ganska väl genomtänkt, särskilt om man har barn. Om man ser det som ett personligt misslyckande, ja, då finns det säkert risk för att man blir bitter.

Jag tror att det blir annorlunda om man är den som blivit lämnad. Det är naturligtvis en väldig törn på självkänslan att bli lämnad av en person som man kanske trott att man var gift med på ”livstid”. Samtidigt tror jag att om man kan komma förbi den känslan, så kan man även gå vidare utan att bli en bitter person.

Själv känner jag inte alls igen mig själv som en bitter person. Varken då jag var gift eller nu när jag är ensamtstående. Jag tror inte det är det som styr bitterhet. Däremot levde jag upp enormt mycket när jag tog ut skilsmässa. Jag hade under en lång tid varit ledsen över ett äktenskap som jag inte trivdes i. Men bitter? Nej, inte ett dugg. Bitter tror jag inte man kan känna sig om man ser sig själv som en person som kan ta kontroll och ansvar över sitt eget liv och även för sin egen lycka.

Att det är så att vissa personer är bittra och olyckliga, för att man inte känner att man kan ta kontrollen över sitt liv, om det är så att vissa personer känner sig bittra och olyckliga för att deras lycka är avhängd på en annan person, då är det ganska sorgligt och dessa människor önskar jag att de tar tag i sina liv och försöker skapa något meningsfullt av det. Oavsett om man är gift eller skild. Bittra människor är inte särskilt trevligt eller lyftande och utvecklande att umgås med. Men livet blir trots allt vad vi själva gör det till!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , ,