Anstalten Hinseberg 2007

Det är underligt vad snabbt man glömmer. Och hur snabbt man kan bli påmind igen. Att min mamma blev dömd till ett långt fängelsestraff är något jag skrivit om en hel del, sedan vi gick ut med det offentligt för precis ett år sedan. Då inför att hon blev villkorligt frigiven efter att ha suttit av sitt straff på sju år, varav över fyra och ett halvt år inne på -anstalter och sedan knappt ett år på vårdvistelse.

Det liv min mamma lever nu är något helt annat än det hon levde innan hon åkte in. Vi har alltid haft en nära relation till varandra, men den vi haft under tiden hon satt inne och än mer den vi fått efter hennes frigivande, har varit än starkare!

Förra veckan var Annika Östberg på TV igen, i en intervju i Efter Tio med Malou. Varje gång jag ser en intervju med Annika så väcks mina minnen. Även om Annika satt inne så oändligt mycket längre än min mamma och den mesta tiden i Amerikanskt fängelse och det därför blir svårt att jämföra dem i den bemärkelsen, så finns det ändå så många gemensamma nämnare av det jag sett av Annika och hur jag ser på min mamma:

• De har båda omvärderat sina liv under sina fängelsestraff.
• De har båda blivit drogfria under sina straff.
• De är i samma ålder, min mamma är knappt ett år äldre än Annika.
• De har båda erkänt sina brott och tagit sina straff utan att ”gnälla” eller se sig som orättvist behandlade.
• De har båda en oerhört ödmjuk inställning till livet och är generellt ödmjuka personer.
• De tar idag båda helt avstånd från sina tidigare gärningar och är uppriktigt ledsna och ångerfulla för de gärningar de har begått.
• De accepterade och försonades med sina straff.
• De har vågat närma sig och arbeta med sina inre känslor av skuld och skam och sedan vara öppna med det.
• De har arbetat och bearbetat sina känslor mycket, djupt och ingående.

Det finns säkert en hel del andra likheter som jag inte kommer på just nu och som jag inte känner till, då jag inte känner Annika personligen, men som jag sett varje intervju med som jag känner till och läst en hel del om.

Idag när min mamma är en fri kvinna, glömmer jag lätt hur tungt det var när hon satt inlåst. Hur förtvivlad jag kände mig över att se min mamma inlåst. På ett sätt tror jag att jag haft svårare att acceptera min mammas straff än hon själv hade. Det hjälpte förstås som anhörig en hel del att min mamma erkände sitt brott och kunde stå för det. Det har också hjälpt att hon så totalt har tagit avstånd från sitt tidigare liv.

Att vi anhöriga får gå igenom en svår tid när någon vi älskar och står nära blir frihetsberövad, är det nog ingen som ifrågasätter, även om det sällan lyfts fram och får den uppmärksamhet det förtjänar. Många är de barn som har en eller båda sina föräldrar frihetsberövade idag och ännu fler är det som är vuxna och har en förälder/syskon/barn eller partner som sitter frihetsberövad. Den chock och sorg detta ger en anhörig är svår att föreställa sig innan man själv hamnar i den situationen, men det är viktigt att komma ihåg att även de anhöriga och framför allt barn behöver tid på sig att bearbeta sina känslor.

Mycket av det här funderar jag på ibland, när minnena kommer tillbaka. Jag tror det är viktigt att inte glömma och jag tror det är viktigt att gå vidare. Men det är också viktigt att ta lärdom om sitt förflutna och att att använda sina erfarenheter som stöd för andra som är i den situationen idag.

Läs även andra bloggares åsikter om anhörig, fängelse, anhörig till kriminell, annika östberg, brottsoffer, efter tio, malou, frihetsberövad,