Present from a princess

Gårdagens present som jag fick av Jai. Texten kan ju göra vilken mamma som helst galen av lycka!!

Jag vet inte om det var en pik för mitt dåliga miljötänk eller så, men det var en fin pik i så fall! Den här fina tygväskan med det jättefina trycket fick jag av min dotter Jai igår.

Jai är helt fantastisk på att komma med små, fina presenter, när man minst anar det. Jag var själv väldigt bra på det när flickorna var yngre. Dels höll jag reda på hela släktens födelsedagar och förberedde alltid födelsedagar minutiöst. Men jag var också bra på att handla små, små presenter till flickorna till vardags.

Kanske lite hårtofsar på väg hem från jobbet, eller en film inför helgen. Kanske en liten leksak… Men jag har blivit riktigt dålig på allt det där. Jag har nästan fått lite anti-känslor mot födelsedagar.

Sedan tog Binta över det där. När hon nyligen var hemma hos morfar blev hon själv förvånad över hur mycket små presenter morfar sparat och hängt upp som hon har gett honom.

Men nu är det alltså Jai. Nästan alla presenter jag fått det senaste året har kommit från Jai. En blus, en top, en tygväska, doftljus etc.

Man blir alltid lika glad och överraskad av en oväntad present. Någon som tänkt att det här skulle passa till just mig.

Så tack, min älskade lilla Jaisie-prinsessa, men mest av allt vill jag förstås ha DIG vid min sida och i mitt liv! Tack för att du finns och att du är PRECIS den du är!!

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Nobody puts MY Baby in the corner!

Jag, Jai och Binta

Vi har våra konflikter här hemma. Även med döttrarna som inte ens längre bor hemma. Tur att vi inte är långsura, någon av oss.

Vi skräller till och sen går det över rätt snabbt. Det är tur det! Särskilt jag och Binta är ganska intensiva personer som ryker ihop så det… ja ryker om det, typ. Sen blir vi tajta igen och kastar kärlek på varandra.

Jag läser Binta ´s blogg och hon får rätt ofta haters-kommentarer.

Eftersom hon älskar dans, jobbar med dans, är professionell dansare och jobbar väldigt hårt för att utveckla sin dans hela tiden, så är alltså dansen en väldigt stor del av hennes liv. Följaktligen så skriver hon också mycket om dans i både sin egen blogg och i Blackout ´s (hennes dansgrupp) blogg.

Att vara en ung, framgångsrik dansare, väcker uppenbarligen ganska mycket hat och avundsjuka hos många av hennes läsare.

Visserligen får hon väldigt mycket positiv respons också. Inte minst av hennes elever, uppdragsgivare och andra bloggläsare. Men. Hon får som sagt var också en hel del haterskommentarer. Det handlar alltså inte om att de som kommenterar har olika åsikter, utan det handlar om Jantelagen. Man ska fan inte komma och tro att man är något!

Men det är hon. Hon är något och hon är definitivt någon! Dessutom är hon också en riktigt bra dansare! Det kommer inte gratis, utan handlar om hårt arbete och mycket blod, svett och tårar, som jag tidigare har skrivit om!

För mig är hon ju den bästa Binta jag har!!

Nu vet jag att Binta har mycket skinn på näsan (tack och lov) och tusen järn i elden, konstant. Faktum är att Binta väldigt sällan ”går och lägger sig”. Utan hon håller oftast igång, tills hon somnar av ren utmattning.

Sätt henne på en buss/tåg/bil och hon kommer somna direkt. Eller framför TV ´n, annars är det sällan hon varvar ner.

Ja, Binta kan hantera det här med haterskommentarer. Hon knycker på nacken och går vidare. Skrattar ibland åt okända människors ”galenskap”.

Däremot så har jag lite svårare att bara låta haterskommentarer på Binta ´s blogg ”rinna av mig”.

Man är ju liksom alltid mamma. Jag bemöter ganska ofta haterskommentarer på Binta ´s blogg. Kanske lite hysteriskt. Men det skiter jag i, för om man ska kasta skit på okända personer bara för att man retar sig på dem, eller är avundsjuka, så ska man i alla fall inte göra det utan att jag som mamma ska ha chans att bemöta det där hatet.

Och bemöta det gör jag. Jag gjorde det senast igår. Binta blev tydligen road av mitt svar. Så road att hon la upp min kommentar i ett inlägg. Och ja, lite roade det mig också…! 😉

Vi får väl se om det fortsätter nu…?

Nobody puts MY Baby in a corner!!

…och störst av allt är kärleken!!

bloglovin

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,

Från en mycket stolt mamma…

Jag kan sträcka ut…

Oj, nu blev hela världen lite upp och nervänd…

Vänta! Bara EN till…

Jag kan gå ner mer…

Jag skrev härom dagen om att Binta gått vidare i en större danstävling. Hon har nu bloggat om det hela själv. // Hälsningar en stolt mamma.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Intervju med LiLo om hennes son som missbrukar

Som nummer fyra ut i min intervjuserie, har jag intervjuat LiLo. LiLo har en son som missbrukar och även om alla historier jag just nu håller på med intervjuer om, berör mig, så när jag går igenom denna kan jag inte få tårarna att sluta rinna. Jag är själv förvånad över hur jag i mamma-rollen identifierar mig med LiLo. Läs det här!! Gör det!

Berätta lite om dig själv.

Jag heter ”LiLo” och har precis fyllt 50 år. Jag har varit enastående mamma sen min yngste son var 11 månader, hans storebror Oscar som det här handlar om var då två och ett halvt år. Killarnas pappa hade problem med alkohol och lätta droger, samt komplicerad ekonomi. Jag valde då att låta honom klara sitt eget liv, till förmån för att vi tre skulle få lugn och ro. Han hade sporadisk kontakt med dem fram till Oscar var ungefär sju år, sen upphörde kontakten helt

Jag gör den här intervjun med anledning av att du har ett barn som missbrukar. Kan du berätta lite om det.

Oscar har alltid varit nyfiken, social och haft svårt med  gränser.  I tolvårsåldern började det dyka upp många föremål, han ”hittat”. Det kom fler och fler samtal från skolan, misstankar om klotter och stölder av kamrater.Vi fick  kontakt med en jättebra socialsekreterare och gick på samtal, tillsammans och var  för  sig.
Men när han var knappt fjorton blev det totalt ohållbart, han struntade i skolan och i mina regler. Brydde sig inte om de konsekvenser jag gav. Jag fick avlastning i en jourfamilj, men inte  heller de klarade av att få honom att följa regler eller gå till skolan.
I nästan tre års tid bodde  han sedan på ett behandlingskollektiv. Där jobbade vi alla tillsammans, han själv, personalen och andra föräldrar för förändring och en framtid utan kriminalitet och droger. Jag trodde verkligen på idén och att det skulle leda till något nytt. Men det blev inte så.
Han började röka hasch och skolka igen, nästan direkt  när han   flyttade hem.  Andra droger började  locka och testas  och det försvann pengar och ägodelar ur vårt hem.  Vi fick    besök av polis som gjorde husrannsakan. Han uppträdde aggressivt mot mig och sin lillebror när han var påverkad.

Till slut när han fyllt 18 fick jag nog. Ännu en gång blev jag  tvungen att ”välja bort” en person, för att vi som levde normala liv skulle få en chans att fortsätta göra det.  Våra rättigheter till att leva utan att låsa in våra ägodelar, sova på mobil och plånbok och att helt enkelt få leva människovärdigt någon gång tog överhanden. Det är självklart det svåraste jag gjort men jag kunde verkligen inte hitta någon annan utväg som tydligt nog markerade att jag inte tolererade hans beteende.
Nu lever han utan jobb, utan bostad. Han försörjer sig vad jag förstår på snatteri och langande i mindre skala. Han är inte intresserad av att ta emot hjälp mot sitt missbruk, vilket innebär att han inte heller får hjälp med bostad eller möjlighet att få sysselsättning genom samhället.

Vad har det inneburit för dig och andra i familjen?

För mig har det inneburit sorg, sorg, sorg och oro.   Ilska, vanmakt, förtvivlan och längtan. Tider av total uppgivenhet då jag inte orkat arbeta. Dåligt samvete och grubblerier på vad jag gjort fel och vad jag borde och inte borde ha gjort. Men idag är det framför allt sorgen   och oron som är det tyngsta. Överdoser, olyckor misshandel bilderna som flimrar framför ögonen är inte lätta att hantera.

För lillebror innebar det att han till slut inte lämnade hemmet, han var orolig för vad som skulle hända om ingen var hemma när jag jobbade. Han slutade umgås med andra och tröståt under flera år tills han som 15 åring vägde över 120 kg till sina 175 cm.
Han blev sluten och levde för datorer, TV-spel och böcker. Han litade inte  på andra och höll sig därför undan.

Har du sökt hjälp från samhället?

Jag fick mycket hjälp och stöd så länge han inte var myndig. Då fick och gav jag information om vad som hände. Samarbetet med socialen fungerade, även om jag självklart tyckte alla beslut tog orimligt lång tid att fatta.

Tyckte du att du fick den hjälp och det stöd familjen behövde?

Självklart har jag stunder när jag tycker det borde kunnat göras mer för oss. Framför allt för Oscar. Men jag vet att ingen förändras förrän den själv vill, eller blir tvungen till det. Det jag varit mest störd av är att mitt inflytande och möjlighet till information om vad som händer försvann när han blev myndig. Innan det  kunde jag också vara mycket irriterad på att skola, polis och sociala myndigheter inte samarbetar, eller det är jag idag också när jag tänker efter. I somras var Oscar inlagd på ett sjukhus, då han hittas medvetslös efter en överdos av GHB. Läkaren skriver en anmälan om att han borde tvångsomhändertas för sitt missbruk. Socialen träffar honom och pratar och tror på att detta var en engångsgrej och att han annars bara röker lite hasch då och då…
Drömscenariot vore ju att varje gång ett sjukhus får in en person av den anledningen, eller varje gång polisen tar hand om någon i samband med droger eller alkohol, så  borde sociala myndigheter kontaktas och gärna anhöriga också.

För egen del fick jag otroligt mycket hjälp att utvecklas som förälder och människa under de åren Oscar bodde i behandlingskollektivet. Jag har också talat mycket med vänner, kollegor socialarbetare som lyssnat.

Vem är din son?

Oscar är en otroligt snäll och socialt begåvad kille. Han älskar att omge sig med andra, bjuda på sig själv. När han var liten bjöd han alla som besökte oss att stanna på middag (vilket ibland ställde till bekymmer för mig, men det gick alltid att lösa)
Han hittade ofta på och ledde lekar när han var liten. Han har alltid haft lätt att lära och har talang för det mesta. Duktig på idrott, ganska duktig på sång, dans och musik. Han började tidigt exprementera i köket och blev snabbt mycket duktig och fantasifull vid spisen. Han har inte heller haft några stora problem med ”vanliga” skolämnen.
Han har haft långa förhållanden med flickor sen han var 12 år. Mot dem har han varit romantisk, snäll och generös. Det är jag inte säker på hur det fungerar idag, dock.

Som förälder kan jag föreställa mig att man lägger mycket skuld på sig själv. Hur har du hanterat de känslorna?

Det är det svåraste. jag vet ju att jag gjort allt jag kunnat. När de gick på dagis och ett par skolår valde jag att jobba deltid för att orka vara mamma. Jag hade ont om pengar, men vi gjorde mycket tillsammans och jag såg till att vi reste bort varje sommar, även om det bara var en vecka i skärgården.
Mina grannar från småbarnsåren pratar än idag då jag möter dom om hur mycket tid jag gav barnen och det var ofta andra barn hos oss, lekte, åt och sov över.
Men idag har jag bestämt mig för att jobba på att inte grubbla så mycket på det, det som har varit har varit och går inte att ändra. Jag lever på hoppet och den dan min son bestämmer sig för förändring av sitt liv, kommer jag finnas där för honom.

Du har berättat för mig om hur du i en svår period gick in på KRIS kontor och ställde dig och storbölade. Som mamma kan jag förstå den maktlöshet du måste ha upplevt. Hur blev du bemött av KRIS?

Detta var då jag första gången blev väckt av samtal från Polisen och jag fick åka genom hela stan mitt i natten för att hämta honom på ett poliskontor. Han vägrade prata med mig om det som hänt och jag var så orolig och stressad.
Killarna på KRIS tog mig och mina bekymmer på största allvar. De bjöd på starkt gott kaffe och två killar pratade länge med mig och lät mig gråta, gnälla och vara mig själv. Jag fick två stora varma kramar när jag gick och mådde bättre än när jag snörvlade fram mitt ”Jag har en son som är sjutton år som knarkar och kriminell, finns det någon jag kan prata med!”

Kan du se hur denna erfarenhet har stärkt dig, eller är sorgen fortfarande för stor?

Jag känner mig som en starkare, mjukare och mer öppen person än innan allt detta började. Ödmjukare och mer tacksam för allt det som trots allt är bra i mitt liv.

Du har valt att vara väldigt öppen om att din son missbrukar. Hur har du bemötts när du berättat för människor omkring dig?

Det har jag enbart positiva erfarenheter av. Ingen har vänt mig ryggen eller dömt ut mig som förälder  pga av detta. Släkt, vänner och kollegor har varit underbara. Jag rekommenderar alla att vara så öppna de orkar. Att börja storgråta på jobbet hörde till vardagen en period, och det var ingen som brydde sig, de visste ungefär varför.

Hur ser er relation ut idag?

Den består till största delen av korta möten, då han hämtar post på min arbetsplats. Han ringer då han tror jag ska ge honom pengar,  vilket jag aldrig gör numera. Jag fyller på hans mobil, ringer en del samtal åt honom. Har han någonstans att bo, så händer det att jag följer honom till en matbutik och handlar några kassar basvaror åt honom.
Konstigt nog finns värmen mellan oss kvar om han inte är påverkad.

Om du hade möjlighet att säga något till din son just nu, vad skulle det vara?

Jag älskar dig! Jag kommer alltid att vara din mamma och älska dig. Jag längtar tills du börjar ta dig själv och ditt eget liv på allvar. Du är värd det.
Fram till dess är mina tankar hos dig ofta, ofta. Ibland med oro, sorg och ilska, men också med ett leende när jag tänker på härliga saker vi gjort och upplevt tillsammans. Jag vill kunna le tillsammans med dig igen!

Vad vill du säga till föräldrar som misstänker att deras barn har börjat ta droger?

Tjata, lägg dig i, snoka. Var en jävla käring eller gubbe. Ungar blir sällan så arga och jobbiga som när man kommer på dem med något de vet är fel. Ta det, låt dem rasa, vråla och vara vidriga. Ge inte upp! Ställ krav på ungen om det går.  Berätta om din oro, försök komma med ideér om annat att göra. Kontakta andra föräldrar om du vet vilka de är (åh vad jag saknar gammeldags telefonböcker med namn och hemtelefonnummer!)
Fältassistenter, lugna gatan, socialen,  vad som finns där du bor- kolla med dom!
Sluta aldrig älska ungen, det är samma lilla barn du alltid haft. Vad drogerna gör med dem har lite att göra med vilka de är innerst inne.

Finns det något annat som du särskilt vill lyfta fram i denna fråga?

Tjata på allt och alla som du tror kan ge stöd och hjälp. Dina vänner kan stå ut med mycket om de  verkligen är  dina vänner.

Försök att ändå ge dej själv tid att göra sånt du tycker om och mår bra av, det stärker dig som människa och du orkar mer. Läs, jogga, dansa, träffa vänner, älska eller vad som får dig att njuta av livet när det går. Att du utplånar dig själv hjälper ingen!

Glöm aldrig bort eventuella syskon.
Idag mår lillebror i familjen toppen, han vikarierar på fritids och älskar sitt jobb och ”sina ungar”  Han har jobbat bort hela sin övervikt och är en glad och snäll kille med massor av empati.

Tillägg av LiLo: ”Skyll ALDRIG på ”dåliga kamrater”, prata illa om dem eller deras föräldrar. Alla gör sina egna val och ingen förälder vill sina barn illa. Varför en del i vissa lägen inte orkar, kan eller vet det bästa för sina barn, det kan ha tusen orsaker och att döma ut andra föräldrar eller barn löser inte något problem.”

Jag tackar så mycket för intervjun och jag är glad att du ville delta i min bloggserie om samhällsproblematik och att du gör det väldigt öppenhjärtligt! Varmt tack och lycka till önskar jag dig och hela din familj!! Du har berört mig starkt och jag är säker på att du i denna intervju berör alla som läser den! Tack Lilo för din styrka att gå igenom detta och sedan även dela med dig av det! Med min djupaste tacksamhet!

Tidigare intervjuer i denna intervju-serie som handlar om samhällsproblematik:

Till er som bloggar och tycker att denna intervju-serie är viktig, påminner jag om blogg-världens privilegium att länka de intervjuer du tycker är viktiga, i din egen blogg!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , ,

Idag ramlade mamma-glorian ner i huvudet och gav mig en kraftig hjärnskakning

Det händer ibland att Fantomen vandrar omkring på gatorna som en alldeles vanlig man. (Gammalt djungelordspråk)

Det händer ibland att jag tror att jag är en alldeles vanlig, duktig morsa, som klarar av att hålla alla bollar i luften. (Gammalt Tonårsmorsaordspråk)

I går var en sådan dag. Jag kände mig som en god kompis. Jag hade lite kvalitetstid med mellandottern (Jai, 17). Eftersom jag var ledig från mitt jobb, så kunde jag hämta Mabou från fritids och han var inte ens sist, det var mååånga barn kvar på fritids när jag hämtade. Jag blev visserligen lite stressad över att jag trodde jag tappat cykelnyckeln, men det visade sig att jag hade låst cykeln omsorgsfullt och sedan lämnat kvar nyckeln i låset… (vaddå för många bollar i luften?)

Sedan åkte jag och Mabou (6) och handlade och han fick välja precis vilken mat han ville. Det blev, inte helt otippat hamburgare. Jag hade sådant tålamod att så snart jag stekt färdigt hamburgarna, fick han själv montera sina hamburgare, vilket gjorde honom så här stolt och glad:

Sedan spelade Mabou och jag Monopol och jag kände mig som en nästan normal och duktig mamma. En sådan där mamma man önskar man kunde vara varje dag.

Isatou (15) gick och la sig riktigt tidigt, så tidigt att jag blev riktigt stolt och tänkte att jag är kanske inte en så jäkla misslyckad morsa som jag brukar inbilla mig. När jag slutligen gick och la mig så hade jag så extremt många blogginlägg i huvudet, så det var bara att ta med min minilaptop i sängen och börja skriva. Jag skrev och skrev. Jag hade så mycket i huvudet som jag inte ens kunde lägga in i bloggen på en gång, så nu har jag flera inlägg som jag är jättenöjd med, sparade, att lägga in när jag inte har lika mycket tid att skriva. När jag slutligen la huvudet på kudden så somnade jag nöjd och glad och började nästan känna att en liten silverfärgad gloria växte ovanför mitt huvud. Ganska gedigen och tung, men den svävade ovanför mitt huvud hela natten.

Men säg den lycka som varar?

Med all denna energi, kärlek, kvalitétstid och tålamod, så bad jag Mabou igår kväll om att han skulle cykla hem själv från skolan idag, så jag skulle hinna skriva lite nya krönikor och städa undan här hemma. Han tyckte det var okej, trots att jag brukar försöka hämta honom när jag väl är ledig och har möjlighet.

När han slutat skolan så dröjde det en stund innan han kom. Inte så länge att jag hann bli orolig, men tillräckligt länge för att jag skulle börja undra vart han hade tagit vägen.

Så flög dörren upp och Mabou ropade ”hej”. Några sekunder senare hörde jag en okänd röst i hallen som också ropade ”hej”. Jag gick dit och mötte Mabou med en okänd dam som genast tittade anklagande på mig och sa att han kunde naturligtvis inte ta sig hem helt själv med en så stor och tung väska (fan, jag hade glömt säga till Mabou att han kunde lämna skridsko-och hjälm-väskan i skolan) Vidare hade Mabou bytt byxor i skolan, då han blivit blöt när han åkte skridskor och damen förklarade anklagande att man kan ju inte gå ända hem med byxor utan resår. (Byxorna har dragsko, men det hade blivit en knut på snöret, så därför hasade de ner).

Hon förklarade med lika anklagande ögon att det var ju TUR att hon gått till skolan för att möta sina barnbarn och sprungit på honom på vägen…

Naturligtvis blir man oerhört tacksam över att någon hjälper ens barn när man själv misslyckas i sitt föräldraskap. Samtidigt som den där tunga, gedigna mamma-glorian ramlade rakt ner i mitt huvud. *KAAADANG-BOOOM* Jag kände direkt hur jag fick en kraftig hjärnskakning. Ã… ena sidan tackade jag minst fem gånger för hjälpen och kände äkta tacksamhet för att hon hjälpt mitt barn där jag brustit. Ã… andra sidan ville jag ta den där förbannade silverglorian och slå den snälla damen i huvudet med, för att hon gav mig så förbannat dåligt samvete!!

Samtidigt är jag glad att jag ändå var hemma när allt blev som det blev, så Mabou kunde få en stor kopp med varmt the och smörgåsar, som tröst för att jag är en riktig skitmamma!

Och själv har jag lärt min läxa och kommer inte slå mig för bröstet nästa gång jag tycker att jag haft en dag som en bra mamma. Jag vet ju ändå att de snabbt åtföljs av de sämre dagarna ändå…

Om du vill rösta på mig eller någon annan i det Stora Bloggpriset, så kan du göra det HÄR! (Klicka i högst en i varje kategori och skriv sedan in din e-postadress längst ner på sidan) Du kan rösta en gång per dag med samma e-post under en veckas tid.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Säger upp mig som morsa

Ibland vill jag bara säga upp mig som morsa. Jag blir helt enkelt skittrött på allt ansvar och allt förnuft. Att alltid försöka tänka steget längre, att alltid planera, att alltid försöka använda ett sunt förnuft.

Ibland vill jag bara skita i allt (så får en mamma absolut INTE säga!). Jag vill i stället att någon ska:

  • Tala om för mig när det är dags att borsta tänderna.
  • Tala om för mig när det är dags att gå och duscha.
  • Läsa en saga för mig på kvällen. 🙂
  • Tala om för mig när mitt favoritprogram börjar.
  • Pröjsa mitt käk…
  • …och ge mig veckopeng till Lördagsgodis.
  • Ge mig rit-läxa. (läxa där jag ska rita en fin teckning)
  • Någon som väcker mig varje morgon, så jag slipper vakna till en hemsk mobilsignal.
  • Någon som ser till att jag kommer iväg i rätt tid på morgonen.
  • Någon som brer mina smörgåsar på morgonen, eller lagar min gröt.
  • Någons om viker in mina kläder i garderoben.
  • Någon som bestämmer vad vi ska äta till middag varje dag.
  • Någon annan som handlar, så jag bara kan åka direkt hem.

Ja, listan skulle kunna göras lång. Jag är överlycklig över mina fyra barn och älskar dem högt (som jag nämnt i denna blogg många gånger), men ibland blir jag så förbannat trött på att ta ansvar och tjata och planera, att jag bara skulle vilja säga upp mig som morsa, för ibland blir jag innerligt trött på den rollen!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Dagens Mabou

Jag blir arg på Mabou (6) och tillrättavisar honom. Han går upp på sitt rum. Efter en stund ropar jag att jag vill prata med honom, för att jag vill att han ska förstå varför jag blev arg.

Jag: Mabou! Kom ner så jag får prata med dig om varför jag blev arg.

Mabou: Nej, för du är inte min mamma längre!

Jag: Jo, för jag kommer alltid att vara din mamma, så då är det väl bättre att vi reder ut allt…

Mabou: Nej, men du är inte min mamma!

Jag: Jo, det är jag. Men vi kan säga så här: kom ner så du och den här tanten (jag) kan prata!

Mabou: Nej, för min mamma har sagt att jag inte får prata med tanter som jag inte känner…

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,