Så förbannad

Jag drömde i natt. Jag drömde på Engelska och om en person som inte finns (vad jag vet). Han var otroligt dum mot mig.

När jag vaknade insåg jag att det bara var en dröm. Men ilskan satt kvar en lååång stund. Trots att jag visste att det var en dröm, så började jag ändå fundera på hur jag skulle ställa den här personen ”mot väggen” med det han sagt och gjort. Sen mindes jag igen… Personen finns ju inte…

Släpp det, Fatou, släpp det!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Dagens Mabou

Mabou är en finurlig liten sexåring. Han är så finurlig att jag ibland inte alls hänger med på vad han menar…

Mabou sitter och målar i sin målarbok:

Mabou: Mamma! Hur gör man färg?

Jag: Hmmm… jag vet faktiskt inte.

Mabou: Men finns det någon som sitter och gör färg?

Jag: Ja, det måste det ju nästan finnas…

Mabou: Då ska jag göra det när jag blir stor.

Jag: Ja, det låter som en rolig plan.

Mabou: Vad mycket saker jag ska jobba med när jag blir stor.

Jag: Okej. Vilka saker då?

Mabou: Jag ska vara polis och jobba i ambulans och sedan ska jag göra färg.

Jag: Om du ska ha så många jobb, så kanske du blir trött och får svårt att hinna allt.

Mabou: Nejdå, jag ska bara sitta vid datorn när jag har rast…

Jag: Ööööh, okej…

Mabou: Men jag måste ha så många jobb, för jag ska ha en laptop och en bil och det kostar mycket pengar.

Jag: Mmmm… Men du kommer nog bli väldigt trött.

Mabou: Men jag ska bara jobba på dagarna och när jag kommer hem så går jag direkt och lägger mig, så jag hinner sova mycket så jag orkar jobba mycket.

Ja, det låter onekligen som han kommer att bli alla arbetsgivares dröm och alla fruars/sambos mardröm. Det låter helt klart som en blivande arbetsnarkoman. Tur att man brukar hinna omvärdera och ändra sig med tiden…

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , ,

Feberfrossa och Mardröm

Igår var en halvskaplig influensadag för både mig och Mabou. Allt gick, bara man inte ansträngde sig för mycket… I natt har varit ett rent helvete. Jag har haft feberfrossa och kallsvettats hela natten. Som pricken över i avslutade jag natten med att drömma en riktigt vidrig mardröm. Den var så ångestladdad att jag inte vet om jag vaknade helt svettig av drömmen eller av febern?

Just nu känns det lite bättre. Mabou verkar också må lite bättre. Det är underligt det där att när man själv är sjuk och ett barn är det, så blir det inte så mycket tid att kurera sig själv. Man försöker göra allt för att barnet ska piggna till…

Jag hoppas att vi ska piggna till ordentligt, för jag har inte tid att vara sjuk eller hemma. Jag har massor att göra både på arbete och privat. Inte minst måste jag ha tid för vår anhöriga som inte har så långt kvar. Den här tiden går liksom inte att ta igen…

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,