Posts Tagged ‘medberoende’

Medberoende och HSP i en salig blandning

Vacker natur påverkar mig också positivt. Denna bild får mig att känna frid. Foto: Fatou Touray ©

För snart två år sedan upptäckte jag att jag var HSP – (Highly Sensitive Person). En person med högkänslighet. Det blev en enorm lättnad för mig, att kunna sätta ett ord på det jag kände och för att slippa funderingar på varför andra människor visade så mycket mindre reaktioner, än det jag själv upplevde att jag kände. 

Goda dofter, såsom våren påverkar mig positivt Foto: Fatou Touray ©

Goda dofter, såsom våren påverkar mig positivt Foto: Fatou Touray ©

Några saker jag inte kunde hantera som ung var de starka känslor som väcktes i mig vid olika tillfällen. När jag blev förälskad så upplevde jag att mina känslor var så mycket starkare än för mina jämnåriga vänner. De blev förstås också fnittriga, hade svårt att fokusera på annat och upprymda, men jag upplevde att jag reagerade starkare än dem. Samma sak när första förälskelsen tog slut. Allt blev så enormt nattsvart för mig. Jag kunde verkligen inte se att det var något tillfälligt. Att jag gjorde flera självmordsförsök som ung, ser jag idag som en direkt följd av min HSP. Som jag ser den kan den vara dödlig om man inte är medveten om att man har den och inte får vägledning i sina känslor. Det kan man kanske inte få om ens känslor är extra starka på grund av HSP, om man inte känner till att HSP finns.

Vacker natur påverkar mig också positivt. Denna bild får mig att känna frid. Foto: Fatou Touray ©

Vacker natur påverkar mig också positivt. Denna bild får mig att känna frid. Foto: Fatou Touray ©

Det finns annat här i livet också som påverkat mig starkt känslomässigt och som det blev väldigt skönt att kunna bekräfta detta med HSP för. Det finns många andra personlighetstyper och diagnoser som påminner om HSP. Bland annat medberoende.

Det kan förstås vara lätt att blanda ihop dem. Jag har ju själv en medberoendeproblematik som jag arbetat mycket med. Det finns många gemensamma nämnare i medberoende och för en HSP.  Att vara både och gör säkert inte livet enklare, särskilt när man vill bena ut vad som är vad.

Foto: Fatou Touray ©

Foto: Fatou Touray ©

Men sedan jag fick kunskap om HSP har jag lättare kunnat göra skillnad och se vad som är vad. Och det är viktigt!! För det som är ett medberoende måste man försöka arbeta bort och det som är HSP bör man försöka komma till en acceptans inför och vända det som man ser som ”konstigt” eller ”ovanligt” till en styrka. Acceptans för att lyssna på sig själv och sina egna behov. Högkänslighet (HSP) är ett medfödd personlighetsdrag.  Medberoende är däremot inlärda beteenden som är dysfunktionella och osunda.

Något jag funderat mycket på den senaste tiden är att jag hört mycket om att HSP oftast är introverta. Jag kan känna igen mig i det, men samtidigt måste jag säga att jag känner igen mig mer i att vara extrovert. Så jag googlade lite på det idag och fick då veta att cirka 30 procent av HSP-personer är extroverta och att cirka 70 procent är introverta MEN att just HSP-personer ofta kan vara både och. Så ja, då ramlar ju polletten ned för mig där också.

Jag tycker mycket om att ha människor omkring mig. Jag har ett stort utbyte av sociala kontakter och dras ofta till andra sociala personer. Samtidigt har jag ett stort behov av att få vara ensam och få vara ifred däremellan. Middagar passar mig därför perfekt! Jag får ett socialt utbyte. Har intressanta samtal (plus att jag också älskar god mat 😀 ), men sen kan jag gå hem och få vara ifred.

Nattklubbar har aldrig varit "min grej". Foto: Fatou Touray ©

Nattklubbar har aldrig varit ”min grej”. Foto: Fatou Touray ©

Fester och klubbliv har aldrig tilltalat mig. Inte ens när jag var ung. Klart jag gick ut ibland, men det gav mig sällan något. Dessutom är man ofta igång ganska länge på en nattklubb… Om jag väl gick på nattklubb ville jag oftast gå själv. Att gå med massa kompisar som ville stanna hela natten var inte alls kul. Jag gick hellre dit själv, träffade mina kompisar och andra jag kände och så kunde jag gå hem när det passade mig. Det vill säga troligen inom ett par timmar. Under dessa timmar kände jag en överstimulans, även om jag då inte kunde sätta ord på det. Hög musik, i kombination med många människor, i kombination med att jag behövde läsa av inredning, detaljer, människors agerande och i synnerhet människor som var påverkade och deras agerande, vilket ju ofta inte är så lätt. Det var ingen bra kombination för mig. Jag blev stressad, kände mig utanför och ville egentligen bara hem.

Gärna goda middagar. Hemma eller på restaurang. Foto: Fatou Touray ©

Gärna goda middagar. Hemma eller på restaurang. Foto: Fatou Touray ©

Det är idag MYCKET SÄLLAN jag går på privata fester eller nattklubbar. Det händer nästan inte. Jag kan ibland göra undantag för privata fester om jag vet att det är en middag festen inleds med och så droppar jag av lite snabbt. På riktigt så är jag nog världens tråkigaste människa att bjuda på fest och med tanke på alla fester jag tackat nej till genom åren, så är det inte så ofta jag blir bjuden på fest heller. När jag blir det känner jag mest stress. Upptäcker jag att det är på en dag jag arbetar, så känner jag viss lättnad över att kunna tacka nej så enkelt. Om inte, så tackar jag ofta nej, eller försöker förtränga att jag är bjuden på en fest och missar oftast OSA-dagen eller så går jag på festen och skyndar hem så fort jag ser chansen. Men då har jag väldigt mycket ångest innan jag går. Jag försöker komma på 1000 godtagbara ursäkter, men så slutar det oftast med att jag går ändå för att jag känner att jag ”måste” och inte tycker om att ljuga.

Ibland när jag går hem tidigt från en fest får jag dåligt samvete. Jag oroar mig för att den som ordnat festen ska tro att jag inte tyckte det var roligt. Mitt behov av att få lämna en fest tidigt har nämligen INGET SOM HELST att göra med hur ”rolig” en fest är. Jag tycker om att vara där under en begränsad tid, sedan måste jag hem och sortera alla intryck, alla detaljer, hela upplevelsen.

Fest på ”annan ort” tackar jag oftast nej till, för då kan jag inte avlägsna mig så snabbt och då kan jag inte vara ensam efteråt.

När vi höll namngivningsfest för mitt första barnbarn i lördags så var jag väldigt orolig för att den skulle fortsätta till långt in på natten. Jag arrangerade ju det hela själv, så jag hade liksom inga ursäkter för att inte vara där. Tvärt om var det mitt ansvar att vara där.

Mat på stora fat på festen i lördags Foto: Kiqi Dumbuya©

Mat på stora fat på festen i lördags Foto: Kiqi Dumbuya©

Gambiska namngivningsceremonier brukar vara på dagtid och sedan har man fest sent samma kväll eller möjligen en helt annan kväll. Jag hade ”tur” att imamen som skulle namnge och välsigna mitt barnbarn hade tre andra namngivningsceremonier samma dag, så han kunde inte komma så tidigt. Lokalen jag hyrt för festen var inte heller ledig förrän klockan 16, så då bestämde jag mig för att slå ihop det hela. Vi hade namngivningen klockan 17 och därefter började festen. Eftersom då festen började så tidigt så tog den också slut ”tidigt”. Sammanlagt höll vi på i över 5 timmar, så nej, det blev ju inte en kort stund, men det avslutades i alla fall tidigt. Vad gästerna tyckte om det vet jag inte, men alla verkade nöjda och jag har inte hört några klagomål, så jag utgår från att alla tyckte det var okej. På så sätt så fick jag ut maximalt av tillställningen och även om jag var väldigt trött och slut efteråt så var det ändå en fantastiskt dag och kväll.

Gärna bio, med bra planering Foto: Fatou Touray ©

Gärna bio, med bra planering Foto: Fatou Touray ©

Mitt liv har faktiskt blivit väldigt mycket enklare och lugnare sedan jag insåg att jag var HSP och fick kännedom om det. Jag planerar mitt liv på ett annat vis och känner mig inte otillräcklig om jag inte orkar med att ta mig iväg på flera saker under en dag. Förut tänkte jag mer: ”Hinner jag träffa kompis X på lunch OCH sedan gå på bio med kompis XX?” Nu tänker jag: ”Om jag träffar kompis X på lunch på onsdag, så behöver jag smälta det och kanske kan gå på bio med kompis XX på lördag i stället.” Och så vis får jag två väldigt trevliga dagar där jag kan njuta, sortera, luta mig lite tillbaka och så ladda om för nästa möte.

I det här sammanhanget tror jag också det hjälper att jag blir äldre. När man blir äldre så kan man se saker på ett annat vis och jag har ju släppt stressen som man har under småbarnsåren och tack vara mer kunskap, ny kunskap och en egen acceptans om vem JAG är och vilka MINA behov är, så kan jag också få ett mycket bättre liv. För mig är det detta som personlig utveckling, ödmjukhet inför mig själv och min omgivning handlar om och den är jag så oerhört tacksam för!!

fatou.se

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Undrar om pappa tar en överdos i natt

Foto: Fatou Touray

Missbruk är inte bara förödande för den som lever i det. Bakom varje missbrukare finns det en familj som nästan går sönder av familjesjukdomen som förgör och hindrar oss från att leva liv vi valt och i stället lever ovärdiga liv. Men det finns också vägar ut… 

Vi är nog många som undviker offentliga toaletter. Det är bra att ha när det tränger på, men om vi kan planera våra toalettbesök så gör vi gärna det. Vi passar på att gå på toa innan vi går hemifrån, från jobbet, eller var vi nu är. Jag är inte så ”känslig” för att gå på offentliga toaletter, även om det inte är någon favoritsysselsättning, direkt.

Bild 004Men i onsdags var jag i ett stort toalettbehov och den närmsta toalett jag kunde komma på var på en Mac Donalds-restaurang i centrala Stockholm. Jag har inte besökt den på väldigt många år, men nu gjorde jag det i alla fall.

Efter att ha stått i kö en stund så insåg jag att den uppenbart påtända kvinnan i kanske 45-årsåldern som stod längst fram i kön inte hade pengar att gå in på toaletten. Toaletten var alltså ledig, men hon var i ett sånt dåligt skick att hon inte ens förmådde fundera ut hur hon skulle ta sig in på den lediga, men låsta toaletten. Lite irriterat frågade jag: ”Ska du in på toaletten?” Hon sluddrade något ohörbart för att sedan förklara att om jag hade en femma som hon fick använda så skulle hon sen hålla upp dörren till mig, så jag också kunde gå in på min femma… Två yngre personer som säkert var mellan 20-30, en kille och en tjej kommer också in till det utrymme vi stod och väntade, utanför toaletterna. De tycktes känna varandra och pratade lite sluddrande med varandra.

Kvinnan ändrade sig plötsligt och sa att jag kunde gå in på toa först och sen hålla upp dörren för henne när jag var klar. Jag tog hennes ”erbjudande” och skyndade in på toa. Medan jag var där hörde jag en diskussion om gram och hur många och det ena med det andra… Jag förstod förstås att personerna stod och diskuterade droger och utgick ifrån att de skulle använda toaletten för att få i sig sina droger.

Inne på toaletten som verkligen var under all kritik när det gällde fräschhet och jag känner inte att jag behöver gå in på detaljer här, men så var det en liten pöl med blod uppe på toalettstolen (precis där man spolar) och flera bloddroppar på golvet. Jag förstod förstås att toaletten används av flera personer för att inta sina droger och helt plötsligt blir jag illamående.

Foto: Fatou Touray

Foto: Fatou Touray

Inte över blodfläcken i sig, inte över den ostädade toaletten. Jag blev illamående och väldigt illa berörd vid tanken på att så många människor, våra medmänniskor lever en så stor del av sina liv i centrala delar av staden, ständigt på jakt. På jakt efter pengar att köpa knark, på jakt efter knark, ibland efter blåsning, får de börja om redan här, sedan en jakt på att hitta ett ställe att ta sina droger och sedan ytterligare en jakt på att få ”vara drogad” en stund innan ekorrhjulet börjar om.

Det är så omänskligt. Det är ett så fruktansvärt ovärdigt liv att leva.

Det är inte bara personen som utsätter sig själv för missbruket som far illa. Till varje missbrukare vi ser som ”utslagen i stan”, sitter det någonstans en mamma, en pappa, syskon, barn eller sambo, fru eller make och är oroliga, som mår så dåligt av att finnas i en missbrukares liv, eller kanske avsaknaden av det, att de inte förmår leva egna liv de önskar leva.

En son eller dotter som varje kväll när hen ska lägga sig tänker: ”Undrar om pappa/mamma tar en överdos i natt?” Eller: ”Undrar om hen har någonstans att sova i natt?” Eller en mamma som undrar när hennes son eller dotter åt mat senast och varje gång dörrklockan ringer, så fryser hon till is inombords och ber en snabb bön om att det inte ska vara polisen som kommer med ett tråkigt besked…

Kronobergshäktet Foto: Fatou Touray

Kronobergshäktet Foto: Fatou Touray

Eller en pappa vars högsta önskan är att dottern ska bli häktad, för där vet han att hon får mat, en varm säng att sova i och inte ägnar största delen av dygnet till att leta pengar och droger. Han vet att hon får duscha, tvätta bort allt smuts med tvål och vatten. Han vet att hon inte behöver sälja sin kropp för att få mat i magen, eller ett paket cigaretter, eller en ny dos knark.

Eller en lillebror som när han passerar Plattan med sin skolklass på väg till museum, inte vågar se sig omkring och håller sin tumme tills den bli blå, samtidigt som han hoppas, hoppas, hoppas att de inte ska träffa på hans storasyster påtänd och med smutsiga kläder och med den där frånvarande blicken och nästan slutna ögonlock. Han hoppas att om hon är där, inte ska få syn på honom och han hoppas, hoppas, att ingen i klassen ska se henne och känna igen henne och säga något högt inför klassen om henne.

Som anhörig till någon som är beroende är risken stor att man går in i ett medberoende. Är man dessutom uppväxt i en dysfunktionell familj som inte har tagit hand om ens behov som barn, är man vad man kallar ett vuxet barn. Det vill säga barnet som aldrig fick vara barn. Ett vuxen barn har tidigt blivit medberoende.

Vissa identifierar sig som medberoende, eller anhörig, eller vuxet barn. Det finns så många namn. Så många tankar och så enormt mycket smärta!! 

Missbruk är en familjesjukdom. Den gör oss alla sjuka. Den gör att vi förlorar våra möjligheter att leva ett självvalt, anständigt liv. Den ger oss en klump i magen, den får oss att gråta, den ger oss sömnproblem och den utplånar våra verkliga personligheter. Men det går också att tillfriskna. Det går att arbeta med oss själva, oavsett om den anhöriga upphör med sitt missbruk eller ej. Det går att få helt vanliga, självvalda och anständiga liv. Det kostar. Det kostar blod svett och tårar och det tar tid. Det tar tid att bygga upp oss själva igen. Det tar tid att bygga upp ett liv där missbrukaren inte är i fokus. Där vi själva, våra behov och vårt välmående går i första hand. Och kanske samtidigt fortsätta älska den person som missbrukar.

Det är en skör linje mellan kärleken vi känner till vårt barn/sambo/bror/syster/mamma eller pappa, och den omsorg vi tar om oss själva, samtidigt som den är skör och tunn, så är den också hård som betong och den är tjock som en enormt tjock mur. Och övergången när vi börjar ta hand om oss själva och inte tillåta missbrukaren stå i fokus längre är så oändligt smärtsam att vi tror den ska förgöra oss, den sliter oss sönder och samman inombords. Samtidigt som den kommer med bomull och bäddar in oss, vyschar oss till sömns om natten, smeker vår söndergråtna kinder med hjärtan och bomull och söta karameller.

Vägen till frihet gör ont och sliter och drar och på samma gång får den oss att sväva på små rosa moln av omsorg av oss själva och att äntligen, äntligen få skrika ut till oss själva och resten av världen av vi behöver ta hand om oss själva nu!! 

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Intervju i Accent

Anhörig-Header-940x240

accent1Förra veckan var ju jag och min mamma med i Efter Tio på TV4, som jag ju skrev om och la upp klippet från HÄR! För ytterligare någon vecka sedan så var jag också med i nykterhetstidningen Accent, fast i själva pappersupplagan.

Även om detta ämne är något jag tycker är viktigt att lyfta fram och prata om, då missbruk och kriminalitet är så utbrett i vårt samhälle och jag även ser tydligt vilken familjesjukdom missbruket faktiskt är, så finns det fortfarande ett visst mått av skam och smärta kvar inom mig. Det är frågor som jag hela tiden försöker att jobba med själv för att komma vidare och i stället hämta kraft och styrka från.

Jag ser ju inte min mamma idag som f.d. kriminell och missbrukare i första hand, utan i första hand är hon min mamma, i andra hand är hon en mycket nära vän, men samtidigt så får också delen som f.d. missbrukare plats inom ramen av en människas liv, just i min mammas liv. Det är nog någon form av acceptans, gissar jag.

Det tog ju väldigt lång tid för mig och krävdes rätt mycket för mig att acceptera att min mamma varit missbrukare. Jag har ju också ett medberoende som inte i första hand är kopplat till min mamma, men som i många delar ändå är något jag får arbeta en hel del med för att inte falla tillbaka på gällande mitt vardagliga liv. Jag försöker att se till mina egna behov och välbefinnande, även om det ibland sitter lite längre inne.

accent2

Som när det gäller många tunga saker, så tror jag det är bra att prata om det, men att prata om det behöver ju inte nödvändigtvis betyda att man pratar om det i media och inför okända människor, utan själva pratandet ligger ju i att hela och att hela sig kan man göra på många andra sätt än att vara berätta om det för okända människor.

Men människor är olika. För mig är det inte ett problem att prata om starka känslor och händelser som jag bearbetat, därför har jag vid många tillfällen valt att tacka ja till att uttala mig i olika mediala forum, såsom TV, tidningar, radio etc. Det finns säkert en exhibitionistisk ådra i mig, vilket jag tror det finns i de flesta människor, mer eller mindre, men sanningen är också att jag faktiskt tackar nej till ganska många inbjudningar i media. Jag ställer däremot upp när jag tror att jag har något att tillföra och jag har något att säga och det passar mig i tid och rum. Eller när det är en fråga där jag har kunskaper eller erfarenheter av något jag tycker är viktigt att belysa och jag vet att det är svårt att få andra att ställa upp.

För att anhöriga till frihetsberövade ska kunna få det fokus som jag tycker krävs för att ta bort tabustämpeln och för att man ska kunna prata öppet om problematiken utan att stigmatiseras eller stängas ute ur samhället med den skam och skuld som ofta fyller både den som är frihetsberövad och dess anhöriga, tror jag det är viktigt att det finns personer som är beredda att stå upp för dessa personer. Det är okej för mig att vara ett sånt ansikte utåt, både för andra vuxna anhöriga, men också för alla de 10 000 barn som har en eller två föräldrar som sitter frihetsberövade och därmed även är brottsoffer, trots att skamstämpeln sitter så djupt att de ofta inte vågar tala om sina problem, sina behov och ofta också sin kärlek och oro för den anhöriga som sitter frihetsberövad.

Det innebär inte att jag inbillar mig att jag kan tala för alla i dessa grupper, utan jag tror att varje person har sin unika historia och berättelse, men det finns också gemensamma nämnare där jag tror att många upplevt samma sak i samma eller liknande situationer.

accent3

Självklart har även jag på olika sätt stigmatiserats och på olika sätt blivit utsatt av människor omkring mig som har fördomar och saknar insikt och möjlighet till empati för andra människors svårigheter i livet. När folk har åsikter, så är det inte så mycket man kan göra åt saken, vi är alla olika, men ibland drabbar det även på andra sätt, i arbetslivet eller bland människor man möter i olika situationer. Det är då viktigt att komma ihåg vad man har och vad man strävar efter i livet, vem man är som person och vem man vill vara. Att komma ihåg att vardagen är där man eftersträvar trygghet och eftertanke, arbete och acceptans för den man är.

Jag försöker då också att tänka på att dessa frågor är större än mig personligen. Dessa frågor är något som jag driver på för att försöka skapa ett bättre samhälle, inte bara för mig själv och min egen familj, utan också för de som tiger, de som inte vågar lyfta dessa frågor, för alla barn som saknar en röst. För alla barn som känner skam och skuld för något de inte kan påverka eller förändra.

Om det är rätt eller fel vet jag inte, men så länge det känns rätt och jag känner att jag har något att tillföra, så kommer jag nog att fortsätta göra det när jag ges möjligheten.

Om du vill prenumerera på Accent, så klicka HÄR!

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Bloggtips!

För något år sedan hade jag en intervjuserie i min blogg. (Intervjuerna går att finna längst ner under fliken ”favoritinlägg”.) En av intervjuerna var med en mamma, vars son på den tiden hade ett aktivt missbruk. Just den intervjun finner du HÄR!

Igår hittade jag ett inlägg på hennes blogg som berörde mig starkt. Jag vill därför tipsa mina läsare om det idag. Läs inlägget HÄR!

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Intervju med Hanna som växt upp med en alkoholiserad pappa

Som nummer två ut i min intervju-serie som alltså kommer att handla om olika typer av samhällsproblematik, vill jag presentera Hanna 21 år i Malmö. Hanna har växt upp med sin alkoholiserade pappa och här kan ni läsa om hur det har påverkat henne som person:

Kan du berätta lite om dig själv?

Mitt namn är Hanna, jag är snart 21 år gammal och studerar för stunden i Malmö till socionom. Jag flyttade ner hit till Malmö i Augusti med min pojkvän för studiernas och den fina stadens skull.

Du har växt upp med en förälder som missbrukar. Hur har det varit?

Det är klart att det har varit svårt, rent utsagt förjävligt har det varit till och från. Min pappas alkoholmissbruk sattes igång ordentligt efter min mamma och pappas skilsmässa, de skilde sig när jag var 8 år. När man är 8 år så förstår man inte så mycket kring det här med alkohol och så där, man kopplade aldrig att det var alkoholen som gjorde pappa så där elak. Jag minns bara att det fanns vissa varningstecken som min lillasyster och jag uppfattade väldigt snabbt och då höll oss inne på vårat rum då vi inte ville komma i pappas väg då han oftast brukade bli aggressiv när han drack. När jag förstod att alkoholen var ett problem för min pappa var nog när jag var en 11-12 år, jag minns att jag reagerade på att pappa drack öl till maten (ingen lättöl, elefantöl var det han drack) och sedan alltid somnade på soffan. Vilket många kanske inte tycker är något speciellt, att ta en öl till maten och somna på soffan efter en hård jobbdag är väl bara mänskligt. Oja, det tycker jag med… Men att dricka en fyra fem elefantöl till maten när man har sina små döttrar i närheten och sedan däcka på soffan, det tycker inte jag är ett acceptabelt beteende.

Du bodde med din pappa som var missbrukare. På vilket sätt har det påverkat dig som person, som du tror har med missbruket att göra?

Min pappa är alkoholist, han är slav under alkoholen och han värdesätter den högre än mig och min lillasyster. Det är ofta så det är med folk som lider av ett allvarligt missbruk, prioriteringarna i livet är inte alltid de vettigaste. När jag började inse att pappas beteende inte var okej, att han hade ett problem. Jag började se kopplingarna mellan hans aggressivitet, hans drickande och hans oresonliga ilska över småsaker och när man konfronterade honom med det så fick man höra att man inte hade med det att göra, han var en vuxen människa som fick bestämma över sitt eget liv och allt man var det var ”en bortskämd jävla skitunge som skulle hålla käften”. När jag var 14 år så beslutade jag mig för att flytta ifrån min pappa, jag bröts sakta ner varje vecka jag var hemma hos honom, jag hatade livet och var mer eller mindre bara en vandrande skugga veckorna jag bodde hos pappa. Den psykiska påfrestningen var för stor för en 14-åring. Jag har mått otroligt dåligt över att jag flyttade ifrån min pappa, det kändes som att jag svek honom, när det egentligen är han som har svikit mig hela mitt liv genom att välja alkoholen. I och med att jag hade ett par riktigt svåra år mellan 14- och 18 års åldern då jag kämpade emot det stora svarta hålet som hade slukat mig och faktiskt klarade mig ur skiten så tror jag att det har gjort mig starkare som person. Jag brukar köra med ”Det som inte dödar en gör en starkare”.

Under den svåraste tiden, hade du då stöd och hjälp av andra vuxna, eller kände du dig ensam och utlämnad?

Jag har alltid haft min mamma som stöd, min mamma är min ängel, världens bästa mamma helt enkelt. Ett stort steg för mig var att komma ifrån min pappa, att inte behöva vara i närheten av honom och hans alkohol och det hjälpte min mamma mig med. Min lärare jag hade under den här perioden var även den som uppmärksammade den drastiska skillnaden i mitt beteende och mående från vecka till vecka (bodde varannan vecka hos mamma och pappa) och hon var även person som jag brukade prata med ofta så hon visste om att jag inte mådde bra. Så hon tog tag i saken och ringde till min mamma och ja, mer eller mindre sa åt henne att jag verkligen behövde komma ifrån min pappa, att det inte fungerade så som det var nu. Att ha deras stöd under den tiden var ovärderligt. Att flytta ifrån min pappa är bland det svåraste jag någonsin har gjort i hela mitt liv av den enkla anledningen att han ALDRIG har förstått varför, och ALDRIG kommer att förstå varför… Men jag vet om jag inte hade kommit ifrån min pappa så hade jag nog inte orkat leva idag, att jag kom därifrån var helt enkelt livsavgörande.

Hur har du lyckats hantera dina känslor mot din pappa, vars missbruk har påverkat dig negativt, samtidigt som du säkert har varma känslor för honom på samma gång?

Till en början har jag känt mig skyldig som inte hyser samma känslor för min pappa som för min mamma, min mamma älskar jag ju över allting annat här på jorden. Hon har alltid stöttat mig och alltid funnits där för mig. Hon har varit den som har funnits där för mig när jag har haft det svårt och hon har alltid lyssnat på mig. Min pappa och jag, vi har en relation. Mer än så är det inte. Jag kan prata med honom om hur han har det, berätta hur det går för mig med min utbildning. Men jag känner inget större behov av att ha någon kontakt med honom. Jag tycker om min pappa, men jag älskar honom inte. Och det har han bara sig själv att skylla för.

Vad har du för kontakt idag med din pappa?

Då jag bor i Malmö och han i Stockholms-trakterna så är det sporadisk telefonkontakt som gäller, vi pratar med varandra någon gång i månaden och hör hur det är. Jag var ”hemma” och hälsade på för någon vecka sen och då hann vi ses en sväng, men mer än så är det inte. Sporadisk kontakt är väl vad jag skulle kalla det.

Hur förhåller du dig själv till alkohol idag?

Jag tar det lugnt med alkoholen, inte så att jag på något sätt avstår ifrån den men jag försöker att inte dricka för mycket och för ofta. För jag vet ju med mig att jag har ”alkoholist-generna” i mig, det är inte bara min pappa som är alkoholist utan hans två bröder har även dem alkoholproblem. Det går i släkten och därför så försöker jag vara väldigt uppmärksam på min kropp och hur den reagerar när jag har druckit si och så mycket, jag försöker vara väldigt försiktig då jag verkligen inte vill hamna i samma träsk som min pappa.

Känner du dig bitter över din barndom?

Verkligen inte! Jag har haft det svårt, svårare än många men jag har ändå haft det bra. Jag har ju alltid haft min mamma att vända mig till. Om pappa har blivit för jobbig så har jag gått hem till mamma. Precis efter deras skilsmässa så bodde de bara 5 minuter ifrån varandra, så min mamma var alltid en möjlig tillflyktsort så att säga. Men bitter, nej det är jag verkligen inte.

Det finns ju en massa olika grupper för att få stöd om man levt med en missbrukare. Till exempel ACoA, Al-Anon och medberoendegrupper där man kan få stöd och hjälp. Har du sökt upp någon sådan grupp?

Nej, jag har inte haft kontakt med någon sådan grupp. Jag har pratat med kuratorer på min skola, terapeuter på ungdomsmottagningen och så har jag gått på BUP i några år. Den hjälpen har räckt. Det var inte bara pappas alkoholmissbruk som var den stora boven när det gällde mitt mående.

Om du kom nära ett barn som du misstänker far illa på grund av missbruk. Hur skulle du hantera det?

Jag skulle lyssna på barnet, hjälpa det utifrån min bästa förmåga, ta reda på mer om hemförhållanden. Jag vet inte. Det är verkligen svårt att veta vad man som utomstående kan göra. Säg att någon av mina vänner skulle missbruka och det gick utöver deras barn, då skulle jag nog agera genom att ta hand om barnen, låta de sova över och så. Jag vet inte. Ge de en trygg punkt i tillvaron och försöka ge dem den tillflyktsorten min mamma gav mig. Och självklart så skulle jag anmäla till socialen om jag trodde att barnet for illa, men då ska man ju vara ganska säker på sin sak innan man drar det så långt.

Upplever du ett utanförskap mot människor som inte har växt upp med missbruk?

Nej… Jag är som vem som helst, jag har kanske lite fler ärr inuti mig. Det är ju inte som att jag går omkring med en stor skylt på magen där det står att min pappa är alkoholist. För alla andra är jag som vem som helst, och jag känner mig som ja… Vem som helst annars. Just an ordinary girl.

Känner du sorg över att ha gått miste om saker i din barndom som kanske andra barn har fått?

Ã…terigen, nej. Jag har haft det svårt ja, men min räddning har ju varit min mamma. Så det jag inte har fått ifrån min pappa har jag alltid fått ifrån min mamma. Det är som att jag har levt två liv paralellt med varandra, ett helt normalt tillsammans med min mamma för att nästa vecka vandra omkring som en skugga, men jag har alltid levt med vetskapen om att jag snart får träffa mamma igen. Det har alltid räddat mig. Jag brukade räkna ner dagarna tills jag skulle få åka och bo hos mamma igen.

Vad vill du säga till personer som misstänker att barn lever med ett missbruk?

Hjälp dem utefter eran bästa förmåga. Nej, ni kan inte göra underverk och jag vet att i Sverige så vill man inte gärna ta barnen ifrån sina föräldrar. Men ibland är det nödvändigt. Tyvärr. Blunda inte för problemet, se missbruket i vitögat och agera. Lättare sagt än gjort kanske. Men att blunda för missbruket, att låtsas som ingenting sänder ju meddelanden till missbrukaren om att deras beteende är acceptabelt och det är något man verkligen ska undvika. Ett missbruk är aldrig någonsin acceptabelt och det är så långt ifrån acceptabelt som det bara går när det dessutom drabbar andra än den missbrukande! Så ja… Hjälp till utefter eran bästa förmåga helt enkelt.

Vad vill du säga till de barn som lever i ett missbruk?

Be om hjälp! Skrik efter hjälp, få någon att uppmärksamma eran situation. Jag vet att det är svårt att tänka sig tanken att flytta ifrån sin förälder på grund av dennes missbruk, att det skär i era hjärtan. Men för eran egen skull, för erat eget välmående så måste ni komma därifrån. Ta ALDRIG på er ansvaret för att eran mamma/pappa missbrukar, känn ALDRIG skuld. För det är inte erat fel, aldrig aldrig aldrig! Prata med någon ni litar på!

Till sist: Tack Hanna för att du delar med dig av något så här personligt. Jag är övertygad själv om att alla som delar med sig på det här sättat har möjlighet att bara genom att berätta, stötta andra i liknande situation. Jag tror att det är viktigt för alla personer som av olika skäl inte mår riktigt bra, att känna att man inte är ensam och dessutom att det går att komma vidare även om många perioder i ens liv är tungt. Stort tack till dig Hanna för att du är med och bidrar till det stödet!

Tidigare i denna intervju-serie:

Till er som bloggar och tycker att denna intervju-serie är viktig, påminner jag om blogg-världens privilegium att länka de intervjuer du tycker är viktiga, i din egen blogg!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , ,

Efterlyses

Idén jag fick idag är enkel och handlar om sånt som ligger mig varmt om hjärtat. Jag ska försöka köra en intervju-serie i min blogg som ska handla om olika ämnen som intresserar mig och som jag hoppas även ska intressera er. Jag har redan tänkt ut ett tio-tal ämnen som jag hoppas jag ska finna folk som vill bli intervjuade om.

Det finns dock några inplanerade ämnen som jag skulle behöva folk att intrevjua om:

  • Någon som tagit sig ur ett drogmissbruk
  • Någon som tagit sig ur ett alkoholmissbruk
  • Medberoende. Någon som är medberoende men som tagit hjälp för att ta sig ur det eller som jobbar på det just nu

Om du skulle kunna tänka dig att ställa upp i en intervju, som du naturligtvis får vara med och påverka hur det ska se ut, innan jag publicerar det i min blogg. Helst med bild och ditt rätta namn, men det skulle även funka med en ”dold” bild och ett ”anonymt namn” om du vill vara anomym. Om du vill få ut din historia och på så sätt hjälpa mig, så maila mig gärna på: tonarsmorsa@gmail.com

Om du har ideér på ämnen, så lämna gärna en kommentar i min blogg.

bloglovin

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

3 visitors online now
3 guests, 0 members
Max visitors today: 11 at 12:35 am UTC
This month: 48 at 07-03-2016 09:33 am UTC
This year: 91 at 05-05-2016 07:29 pm UTC
All time: 118 at 11-06-2012 10:20 pm UTC