Autism, Islam, Pride, rasism, jämställdhet, det är samma grundprinciper

IMG_10711-1024x768Mänskliga rättigheter, pratar vi ofta om, samtidigt som vi inte alltid är beredda att låta alla människor i vårt samhälle leva med mänskliga rättigheter. Alla människor har samma värde, säger vi också, samtidigt som vi är beredda att göra vissa undantag från vissa människor vars levnadssätt inte riktigt passar in i vår egen världsbild.

Vi talar gärna med fina ord och omtänksamhet till våra medmänniskor, men när det handlar om att det kommer till oss själva, vår egen vardag, vår eget liv, Nimby (Not In My Back Yard) då låter det på annat sätt.

Romer som är en starkt utsatt grupp både här i Sverige och i övriga Europa, är ett tydligt exempel. Om man pratar om att alla människor är lika mycket värda och att alla har rätt att leva med mänskliga rättigheter, så vill alla skriva under på det. I de mänskliga rättigheterna ingår bland annat att ha rätt till ett drägligt boende, men när romska familjer ska bli våra grannar, då är det många som är beredda att tumma på detta med lika värde och mänskliga rättigheter.

Vi ömmar gärna för autistiska barn eller barn med andra funktionsnedsättningar, men vi vill inte ha dem som grannarVad är det för människovärde dessa som protesterar har? Det är nästan på gränsen till att deras föräldraskap borde utredas, eller i alla fall tycker jag synd om de barn som växer upp med föräldrar som har dessa värderingar och denna människosyn!

När vi talat om rasistiska strukturer, håller i princip alla med om att det är något vi bör försöka komma tillrätta med, men när någon anklagas för att skapa och sprida dessa strukturer, då är vi beredda på att göra avbön, för att personen i fråga ”inte menade något illa, egentligen”, oavsett om människor blir drabbade av denna spridning eller hur de mottagit budskapet.

När vi talar om jämställdhet så är alla med på alla människors lika värde, att kvinnor har samma värde som män, men lik förbaskat håller vi andan när en kvinna hävdar sina rättigheter, blir upprörd över att hon blir illa behandlad eller kräver att få säga sin mening och många försöker helt enkelt att tysta henne eller ”lugna ner henne”, eller i värsta fall förminskar henne och hennes reaktion.

Vi går gärna och tittar på Pride-paraden, men när våra barn ”kommer ut”, då hoppas vi att ”det ska växa bort”…

Vi är stolta över vår religionsfrihet, men när kvinnor väljer att frivilligt bära burka, tycker vi att vi har rätt att förlöjliga henne eller till och med öppet kritisera och ifrågasätta hennes val.

vgo_hand

Ja, världen är full av fördomar på olika nivåer och i olika grader. Vi är alla fulla av diverse fördomar och även om vi gör vårt bästa för att behandla våra medmänniskor med respekt och med samma människovärde som vi själva vill bli bemötta och behandlade, så blir det uppenbarligen väldigt fel ibland. Det är ofrånkomligt, men jag tror det är viktigt att ibland rannsaka sig själv, sina egna ideér och hur man uppfattar andras ideér. Det gör att man omvärderar och ofta kommer fram till helt nya insikter. Det här inlägget kan tyckas ganska deprimerande och negativt, men det finns enormt många ljuspunkter också. Eldsjälar som verkligen kämpar mot alla odds, människor som står upp för det de tror på, människor som varje dag kämpar för mänskliga rättigheter, sina egna och andras.

Trots allt finns det en massa ljusglimtar. När jag ser kurdiska män klä sig i kvinnokläder för att protestera mot förminskning av kvinnors rättigheter, blir jag varm inombords

När jag får tackmail och privata facebookmeddelanden som antingen bara tackar för mitt försök att ge min syn på saken i Lilla Hjärtat-debatten, en syn som de kanske själva delar, eller för att någon helt enkelt fått en ”aha-upplevelse” om vad debatten faktiskt handlar om. (Nämligen att komma till rätta med rasistiska strukturer och hur vi alla kan göra något för att förbättra vår värld i det avseendet.)

När människor ställer sig upp och säger ifrån och tar ställning även när det är obekvämt, så glädjes jag och blir styrkt av dessa människor. Dessutom är jag övertygad om att världen faktiskt blir bättre och bättre. Jag är övertygad om att människan generellt blir allt mer vidsynt och förstående över att världen är en plats där vi alla får plats.

stockholm pride

Jag vill varmt rekommendera DENNA artikel!

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , ,

It´s nice to be nice

Igår blev jag intervjuad. För en bok som kommer ut så småningom… (vågar inte avslöja mer här) Det blev en väldigt intressant intervju och jag kände verkligen att jag hade något att komma med. Mina synpunkter och åsikter togs också emot på ett fint sätt och det uppskattar jag.

När intervjun var klar gick jag och handlade mat på affären. När jag vandrat runt en stund så ringde hon som intervjuat mig upp igen. Jag blev lite förvånad, men tänkte att hon kanske hade glömt någon viktig del i vårt samtal som hon behövde komplettera direkt. Men i stället sa hon väldigt fina saker om mig och en familjemedlem (som vi pratat om) och hon sa att hon bara känt detta och ville förmedla det. Jag blev glad men lite förvånad.

Sedan gick jag runt där med ett litet leende och kände mig både glad, nöjd och tacksam. Livet tar, men rätt vad det är så ger det också tillbaka. Jag blev väldigt glad över vad den här kvinnans sa om mig och det fick mig att tänka på vad lite som behövs egentligen för att glädja en annan människa. Jag ska försöka komma ihåg att göra det själv lite oftare. Det är så ofta jag möter människor som jag tycker känns så trevliga, snälla, varma, insiktsfulla, kärleksfulla, intelligenta, ödmjuka, energiska eller explosiva, men mitt i vårt vardagssnurr så är det så lätt att glömma bort att berätta det för varandra.

Jag ska försöka lägga det på minnet lite oftare. Att berätta när man tycker om en människa för att h*n är så bra och får andra i omgivningen att må bra.

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Boktips: Lotta Thell

Lotta Thell är en kvinna som gett ut sammanlagt fem självbiografiska böcker om sitt liv och och försök att ta sig ur ett gravt heroinmissbruk. Berättelser om människoöden har alltid fascinerat mig. En av de fösta böcker som trollband mig i den kategorin är Såld av Zana Muhsen som jag även läst om under senare år.

Särskilt kvinnliga människoöden har trollbundit mig och väcker alltid ett starkt intresse hos mig. Inte bara de öden som berättas om i böcker, utan också människoöden berättade direkt till mig av folk jag möter. Jag vet att ”kultureliten” inte anser självbiografiska böcker vara ”fina” nog, men det struntar jag i! Mig ger de något och därför fortsätter jag läsa dem. Att försöka förstå sig på andra människors öden, tror jag både väcker empati, kunskap och förståelse för andra människors situation och det tycker jag är väldigt viktiga egenskaper!

Tillbaka till Lotta Thell. Jag har nu läst ut hennes fjärde bok, av de fem självbiografiska böcker hon har gett ut. Den heter Kärleksbarn. Betygsmässigt skulle jag nog bara ge den en 3:a i betyg, mot 5 möjliga, men låt er inte skrämmas bort för det. Jag tycker absolut att man ska läsa hela denna serie. De andra böckerna tyckte jag var mycket, mycket bättre, men det innebär ju inte att denna bok är dålig. Framför allt skulle jag vilja säga att den här delen är en viktig fortsättning på de föregående.

Kvinnliga problem i missbruk intresserar mig, som kanske framgått efter att jag läste Mia Törnlunds: Så dumt! Kanske är det också så att eftersom jag nyligen läst den boken och blev VÄLDIGT betagen av just den boken, så kanske det är därför betyget sjunker för Kärleksbarn. Det är svårt att läsa två böcker kort efter varann på samma ”tema” och ge en efterföljare till en bok man bara älskar, ett rättvist betyg.

Vad som gör böckerna av Lotta Thell läsvärda och speciella är att de skrivs under flera års tid och därför kan man följa med på flera ”resor”. Genom hennes liv som aktiv missbrukare och den ”misär” som det livet faktiskt drar ner henne i. Samtidigt får man följa med hennes kamp att ta sig ur det hela, som verkligen inte är någon ”dans på rosor”. Det inger hopp och sann glädje. Sedan får man också insikt i vilka otroliga uppoffringar det innebär att leva med ett missbruk. Hur man offrar allt värdigt i livet och hur mycket det faktiskt kostar. Då menar jag inte i första hand den ekonomiska aspekten, utan hur det känns att faktiskt mista folk som står en nära. När de bokstavligen förlorar sina liv. När medmänniskor ser ner på en, tappar all respekt…

Så Kärleksbarn får alltså tre Tonårsmorsor av fem möjliga.

Tonårsmorsa Tonårsmorsa Tonårsmorsa Tonårsmorsa Tonårsmorsa

Men våga läs dem i alla fall, men med fördel, läs den första delen först: Utan en Tanke i en serie på fem böcker varav en även ska komma ut på film nu! Lotta Thell ´s blogg kan du finna HÄR!

Slutligen vill jag bara tillägga att det är en enorm glädje och tro på mänskligheten när kvinnor som Mia och Lotta låter omvärlden få ta del av deras historia och framför allt: att de gjort ett sådant stort jobb med sig själva att de lyckats ta sig ur ett gravt missbruk. DET är stort!!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Att bekräfta ett barn

Springande barn i Gambia 2008.

Det finns en sak jag verkligen gillar med Gambia. Nej, nu ljög jag nog. Det finns ju en massa saker som jag älskar med Gambia. Men det är en speciell sak jag har i åtanke just nu och det är förmågan att bekräfta varandra. Både bland barn och vuxna. Jag har faktiskt aldrig hört talas om att någon vuxen är utanför, även om det förekommer att barn i skolan retar varandra.

Att barn har ett enormt behov av bekräftelse känner nog de flesta av oss till. I Sverige tycker jag att vi ibland är ganska dåliga på att bekräfta barn, särskilt om de inte är våra egna. I Gambia, där man oftast lever ganska stora familjer tillsammans, så bekräftar man oftast ett barn varje gång det passerar. Även om man inte har något att säga till barnet för stunden, så bekräftar man barnet genom att säga dess namn.

Som att jag varje gång jag går in i köket eller in i ett annat rum här hemma och passerar Mabou på vägen, säger ”Mabou”. Det kanske låter lite konstigt för er som inte hört detta, men jag tycker det är ett väldigt fint och enkelt sätt att bekräfta ett barn. Jag tror att om man bekräftar ett barns existens. Gång på gång. Av massor av vuxna, flera gånger per dag, tusentals gånger under en uppväxt, så stärker man ett barns självkänsla. Jag tror också att barnet blir bekvämt med att få en självklar plats i familjen, en självklar plats i samhället.

”Jag ÄR någon”

”Jag FINNS”

”Jag EXISTERAR”

”Jag BETYDER något”

”Jag RÄKNAS”

”Jag är en DEL AV…”

”Någon SER mig”

Jag tror att det är väldigt viktigt för ett barn. Jag tror också att detta är något som följer med en i vuxenlivet och jag tycker mig ha sett och lagt märke till att mobbning eller att bli utstött i alla fall inte sker bland vuxna i Gambia. Jag kan naturligtvis ha fel, men av det jag sett under alla de år jag levt både i Sverige bland Gambianer och i Gambia bland Gambianer, så ser jag tydliga tecken på detta. Jag tycker också det framgår tydligt att vuxna människor umgås, även om den ena är extremt ful/tjock/smal/rörelsehindrad etc. eller har andra s.k. ”defekter” eller är uppenbarligen annorlunda, vilket i Sverige ofta kan leda till isolering eller utanförskap.

Jag tycker mig också se detta bland människor med ett fysiskt eller psykiskt handikapp. Man passerar inte bara personen, om man känner till dess namn, utan man bekräftar att man sett personen genom att nämna dess namn, man är inte heller rädd att tilltala personen, även om den har svårt för att själv uttrycka sig eller har svårt att bli förstådd. Så gör man också med sina grannar och alla man känner igen. Även om man redan hälsat på varandra tidigare på dagen och bara passerar varann, så säger man personens namn. Jag ser det som att personen som säger någons namn vill säga: ”Jag ser dig, jag bekräftar dig, du finns, jag visar respekt för dig och bekräftar din existens”.

Jag tycker det här är en väldigt fin vana som jag önskade att vi i Sverige också hade. Men det kanske inte skulle fungera i ett land som Sverige? Ett land där vi är så pass anonyma för varandra. I alla fall i storstäderna. Ibland önskar jag att vi kunde blanda ihop alla kulturer och vanor och religioner i hela världen, men sedan kunde vi plocka ut alla bra och vettiga saker och plocka bort allt det negativa. Som att plocka ut russinen ut kakan…

Fler av mina inlägg om Gambia, kan du finna HÄR! (uppdaterad sida)

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , ,