Jag har läst boken Morgon i Jenin av Susan Abulhawa. Den här boken är lite dubbel för mig och jag ska förklara varför. Innan jag började läsa denna bok hade jag läst en del böcker med ”fart i”. Början av den här boken var väldigt ”lugn” i takten. Det innebär att den hade ett lugnt tempo och jag hade därför svårt att koncentrera mig i början. Faktum var att jag knappt ville läsa i den, eftersom jag inte kunde koncentrera mig när jag väl läste den. Därför tog jag knappt fram den. Det resulterade i att det tog väldigt väldigt lång tid att läsa första halvan för mig!
Jag tänkte i mitt huvud att jag max skulle kunna ge den här boken 3 av 5 i betyg. Men det var då. Bli nu inte skrämd för att läsa den, det kan mycket väl ha haft att göra med mig och inte med själva boken.
När jag närmade mig hälften av boken så hände dock något. Jag blev så inne i den att jag knappt kunde lägga den ifrån mig. Jag läste och läste och läste… Och faktum är att den andra delen var så oerhört bra att jag skulle kunna ge den 8 av 5 i betyg. Så på det stora hela kommer jag att ge den en klar 5:a sammanfattningsvis och nämna att den är en av de bästa böcker jag läst! Så totalt kan en bok alltså förändras. Eller om det var jag som förändrades och hade svårt att ge den en chans i början?
Till handlingen: Den handlar om konflikten mellan Palestina och Israel. Den handlar om ett av vår tids svåraste konflikter och boken sätter en in så att man verkligen kan KÄNNA den smärta som krigets fasor innebär. Det handlar också om vikten av att tillhöra, om barndomen och hur den påverkar oss. Den handlar om blod, sorg och förtvivlan, om de yttersta konsekvenserna för både barn och vuxna av ett krig som innefattar allt vad ondska kan innebära. Jag gråter mig igenom många sidor och jag har en klump i magen under många sidor. Det väcker både ilska, sorg och en djupaste förtvivlan. Samtidigt finns där en försoning. En försoning som man i stunder av boken inte ens insåg vara möjlig eller kunde tro var möjlig.
Språket i boken är oerhört vackert och beskrivande. Ibland flyter språket på i ren poesi. Jag är överväldigad av det vackra språket!
Historien berättas på så vis att den innehåller många förvecklingar som man inte förväntar sig och därför vill jag inte skriva så mycket om handlingen i boken, för att riskera att förstöra dynamiken i den. Jag väljer därför att bara uppmana alla om att läsa den! Den är verkligen, verkligen värd det!!
Det finns vissa uttryck som invandrare för in i det Svenska språket som jag blir så glad att höra. Det är uttryck som ibland är mer talande än de uttryck vi har i vårat språk, men ibland kan det också vara så att det helt enkelt låter väldigt roligt att översätta till Svenskan.
I förrgår hörde jag ett uttryck som jag vet att jag hört väldigt många gånger. Jag hörde det när jag var på en grillkiosk där ägaren troligtvis kommer från mellanöstern. Från vilket land låter jag vara osagt, men jag har hört uttrycket tidigare från Palestinska vänner. Dessa uttryck brukar inte komma från de som precis kommit till Sverige och inte behärskar språket ännu. Inte heller brukar de komma från de som växt upp i Sverige och behärskar Svenskan utan brytning, utan dessa uttryck kommer ofta av de som kan god Svenska, men inte utan brytning.
När jag hörde det här uttrycket i dag blev jag så full i skratt, för det är ett roligt uttryck som jag skulle kunna tänka mig att anamma, för på något sätt känns det både enklare och roligare att säga än det vi brukar. Uttrycket jag hörde idag och hört många gånger förut är ”en och en halv krona”. Vi Svenskar brukar säga ”en och femtio” eller ”en krona och femtio öre”. Men jag tycker egentligen att en och en halv krona låter mycket enklare och på något sätt känns det som en positiv utmaning i språket.
Det finns ett annat uttryck, som jag upptäckte för ett tag sedan att jag redan har anammat från Gambianer. Jag satt hemma hos en väninna och där fanns en man från Gambia. Jag blev ganska inne i diskussionen och jag skulle förklara om någon som hade spenderat sina pengar på något onödigt. Jag sa: ”Så han åt upp sina pengar…” Min svenska kompis sa: ”Va? Ã…t han upp sina pengar?” Då sa den Gambianska kompisen att ”Nej, det är ett uttryck vi brukar använda i Gambia, på Engelska blir det He eat his money”: Då kom jag på att det ju inte är ett svenskt uttryck. Men jag tycker uttrycken är både roliga och talande.
Jag är säker på att vi har många såna uttryck i svenskan också, som säkert många upplever som roliga om man skulle översätta dem till andra språk. Jag tycker det är så himla härligt när vi kan berika kulturer från andra kulturer, åt båda hållen! Även i språket.
En väldigt provokativ rubrik, men jag har något jag vill säga:
Bloggaren Rebelsoul bloggar om Livet i Gottsunda. Hennes allra första blogginlägg handlar om att lyfta fram positiva saker med förorten Gottsunda. (läs gärna min kommentar i det inlägget, då det förklarar min åsikt i frågan) För er som inte känner till Uppsala eller Gottsunda, kan jag berätta att Gottsunda är en förort med så kallad Ghetto-stämpel.
Jag har tänkt att blogga om detta hela min sjukdomstid och min åsikt i frågan. Men jag har varit lite för krasslig för att orka sitta och leta källor och länka och huvudet har inte känts helt klart för att skriva detta inlägg. Nu gör jag det då jag börjar piggna till. Jag blev dock lite överraskad när jag ser att bloggaren själv har lyft fram just det första inlägget i ett nyare inlägg.
I Gottsunda är det så att de flesta i Uppsala inte vill flytta dit, men det jag lagt märke till är att av de jag känner som faktiskt bor i Gottsunda, är det ingen som vill flytta därifrån. Gottsunda har, sedan jag flyttade till Uppsala 1986 haft ett dåligt rykte. Dock har det fått konkurrens på senare år med både Stenhagen och Gränby. Även Nyby (i närheten av där jag bor) har fått något sämre rykte med åren. Varje stad i Sverige har ett område med sämre rykte. Dessa områden är idag ofta väldigt invandrartäta, även om det inte alltid varit så. Eller rättare sagt, det var inte så vanligt med invandrare utanför norden, utan det var vanligt med invandrare från t.ex. Finland.
Jag har själv bott i ett liknande område utanför Sundsvall, som heter Bredsand, under ett år. Jag har skrivit om det tidigare. Under den tiden var det inte särskilt mycket invandrare i Sundsvall, men området hade ändå ett dåligt rykte och jag ska inte sticka under stol med att vi var med om ganska obehagliga saker under det året. Vi fick bevittna både misshandel, en knivbeväpnad man försökte ta sig in i vårt hem, sönderskurna bildäck och en hel del annat, trots att vi bara bodde där ett år. Men det som slår mig när jag tänker tillbaka på den tiden och även hör om saker som händer i Gottsunda är ungdomars energi och glädje.
Jag kan inte komma på några ungdomar som jag mött genom åren som haft mer konkret energi och glädje över att bedriva kulturella och musikaliska projekt, än ungdomar i just dessa Ghetto-områden. Det sjuder av glädje över skapandet och att faktiskt finna en tillhörighet. På den tiden hade vi ungdomar som var fosterbarn hos oss och min mamma var väldigt engagerad i ungdomarna i detta område. Både då hon arbetade på en högstadieskola i en s.k. problemklass, men även på fritiden var djupt engagerad i ungdomar. Vi hade mer eller mindre en fritidsgård hemma hos oss på kvällarna och helgerna, trots att vi bara bodde ett hus från den riktiga fritidsgården. Det som var genomgående för dessa ungdomar var sysslolösheten och känslan av ett utanförskap. Sysslolösheten gjorde att många ungdomar bedrev tiden genom att skära sönder bildäck och liknande saker. Jag tycker det är lätt att jämföra med den problematik som idag finns i Gottsunda med ungdomar som bränner bilar.
Idag är det många ”mörka” invandrare som hänvisas till dessa miljonprogram. När jag var liten så var det många med Finländsk bakgrund som blev hänvisade till miljonprogrammen. Idag är det invandrare från hela världen. Gemensamt med tidigare och nu är att man ”skyfflar undan problemen” till dessa områden. Det är folk med missbruk, äktenskapsproblem, ungdomsproblem, alkoholism, f.d. kriminella som skyfflas ihop till dessa områden. Det finns naturligtvis en hel del familjer och enstaka personer utan några som helst sociala problem som bor i dessa områden också. Tyvärr försvinner de lite i mängden och det är inte de man lägger märke till.
Det jag tycker är väldigt trist är att när jag var barn så var det de Finländska invandrarna som fick skulden för områdets dåliga rykte. De som inte klarade språket så bra. De som inte kunde finna känslan av gemensamhet i vårt samhälle. De som hade svårt att uttrycka sig och sina tankar och känslor. Det är alltid lätt att skylla på de som inte kan, eller har svårare att försvara sig. Finländarna var i Svenskarnas ögon, alkoholister som hade hett temperament och gärna drog kniv.
Idag skyller vi gärna på utomeuropeiska invandrare. Särskilt invandrade muslimer är tacksamma att skylla miljonprogrammens problematik på. De har hett temperament och vill inte integrera sig i samhället. De vill införa sharialagar i Sverige och de slår sina kvinnor.
Dessa exempel ovan är naturligtvis fritt flödande fördomar. Det lustiga är att Finländare blev så ”rumsrena” när vi fick andra invandrargrupper. Idag är det helt okej att vara Finländare i Sverige, men stackars dig om du råkar vara från mellanöstern och dessutom muslim.
Själv tror jag att man gör det väldigt lätt för sig att skylla problem på olika invandrargrupper. Jag tror svaret är lite bredare än så. Jag tror huvudproblemet ligger i klassfrågan. Att dessa områden också har många fler invånare än andra områden är ett annat svar på frågan. Men jag tror också att det handlar om att få människor att känna sig delaktiga i samhället.
Jag tror att det är viktigt att varje ungdom får ta konsekvenserna av sitt handlande, men jag tror också att vi vuxna måste ta på oss ett ganska stort ansvar. Jag blir orolig när jag ser och hör hur ”golar-snacket” går bland ungdomar. Att det råder ett polishat och myndighetsförakt bland många ungdomar, särskilt i dessa områden är inte heller ett okänt problem. Men där tror jag att vi vuxna har ett oerhört stort ansvar. Vi måste vara tydliga med att förklara för våra ungdomar att poliser är viktiga i vårt samhälle och varför de är det och att andra myndigheter är av vikt för ett fungerande samhälle. När ungdomar ser att poliser begår fel och misstag är det viktigt att förtydliga för ungdomar att detta är fel och inte acceptabelt, samtidigt som det handlar om individer och att man inte kan hata alla poliser och myndigheter för det. Här ligger förstås ett stort ansvar hos våra poliser när de bemöter våra ungdomar. Jag hoppas att den satsning som polisen just nu ska göra på Gottsunda, ska mynna ut i något positivt och inte stegra det negativa.
I ett samhälle där vi lever tillsammans är det viktigt att våra ungdomar får chans att känna delaktighet, men också att de får hjälp att reda ut vissa begrepp där de känner sig orättvist behandlade. Det är också viktigt att de får möjlighet till positiv utveckling. Särskilt i stora områden där det är lättare att få respekt och uppmärksamhet för det negativa man gör i stället för det positiva. Vi får inte heller glömma att bakom denna kriminalitet, bakom dessa destruktiva beteenden så döljer sig oftast en liten människa som kanske inte fått sina behov tillfredsställda.
Jag tycker det är viktigt att stärka alla positiva krafter och positiva projekt, både vad gäller kommunala och statliga satsningar på dessa områden, men också de positiva projekt som enstaka personer, vuxna eller ungdomar startar i våra miljonprogram.
Nej, s.k. Ghetton har funnits i nästan alla städer i Sverige, långt tillbaka, innan invandringen till Sverige var utbredd och problemen som finns i dessa områden är större än att det går att skylla allt på invandrare.
Därför hyllar jag också Rebelsouls blogg Livet i Gottsunda, då hon på ett positivt sätt försöker att lyfta fram just det positiva i Gottsunda!
Slutligen mina egna små tankar kring detta: Tänk om vi kunde samla alla dessa ”Ghetto-ungdomars” energi, kraft och vilja att vara delaktiga till något positivt, vilken oerhörd tillgång det skulle kunna vara för både ungdomarna, men också för vårt samhälle!
2 visitors online now 2 guests, 0 members Max visitors today: 29 at 08:04 am UTC This month: 29 at 06-02-2023 08:04 am UTC This year: 556 at 01-18-2023 08:32 am UTC All time: 556 at 01-18-2023 08:32 am UTC
Jag har läst boken Morgon i Jenin av Susan Abulhawa. Den här boken är lite dubbel för mig och jag ska förklara varför. Innan jag började läsa denna bok hade jag läst en del böcker med ”fart i”. Början av den här boken var väldigt ”lugn” i takten. Det innebär att den hade ett lugnt tempo och jag hade därför svårt att koncentrera mig i början. Faktum var att jag knappt ville läsa i den, eftersom jag inte kunde koncentrera mig när jag väl läste den. Därför tog jag knappt fram den. Det resulterade i att det tog väldigt väldigt lång tid att läsa första halvan för mig!
