Gäspa på besök

Igår var en riktigt omvälvande dag. Först hade vi bjudit Carina och KA på middag. Jag hade sett fram emot att träffa både dem och deras härliga fåglar. Men så blev vi oplanerat kattvakter till brorsans härliga kisse och med tanke på att hon, trots sin ringa ålder redan hunnit knipa ett par fåglar, så tyckte jag det kändes tryggast att vi undvek ett möte mellan dem. Nåja, jag hoppas på fler tillfällen att få träffa pippfåglarna.
Jag hade i alla fall lagat Gambisk mat och det blev Domoda med kyckling. Jag tror maten gillades.

Vi åt den på Afrikanskt vis, alla från samma fat och det kände sig i alla fall Carina hemma med. 🙂

Efterrätten blev Chackry och den blev riktigt god. Den gjorde mamma.

Middagen åts i och för sig i lugn och ro, men sen blev det fart på oss. Min lilla, lilla tjej Isatou (18) fick en resa till Jamaica i julklapp av min äldsta dotter Binta (22). Problemet är att Binta och Vendela redan är där och det fanns inga platser kvar på något plan som någon hon känner ska resa med. Så hon skulle alltså resa helt ensam, med mellanlandning på 12 timmar i London och ett antal timmar i Miami, USA.

Om jag säger att jag är orolig så är det en grov underdrift. Vi hade redan kommit överens innan om att Carina och KA skulle åka med oss till Arlanda, för att vinka av Isatou och det är jag glad för. De hade en riktigt lugnande effekt på mig. På Arlanda mötte vi upp min pappa, Isatou och två av Isa´s kompisar.

Det skulle checkas in och växlas pengar, ta reda på information om transfer i England och USA. Vi skulle handla lite ”sista-minuten-prylar” och vi skulle förmana, uppmana, pussa, krama, växla pengar igen och handla lite igen.

Att Isa själv var väldigt orolig, gjorde mig knappast lugnare. Jag var nära tårar flera gånger, men försökte ändå behålla lugnet inför Isatou. Särskilt som jag fick veta att Jai gråtit en hel del tidigare under dagen när hon tog avsked från Isa.

Jag lyckades hålla mig från tårar, men min oro var inte mindre för det. Jag har skrivit tidigare om min oro runt mina barns resor, samtidigt som jag stöttar dem och unnar dem det. Jag hoppas jag slipper ångra de orden, för jag är verkligen orolig just nu! Samtidigt som jag verkligen unnar henne den här resan och tror att den är jättebra för henne på många sätt!

Ni kanske undrar varför min oro är så stark just nu för Isatou, men för dem som känner alla mina barn är det lika uppenbart för alla. Isatou är blyg och inte alls lika framåt som sina syskon. Många gånger är det jättebra, för hon har helt enkelt en helt annan personlighet som varken är bättre eller sämre, men i vissa sammanhang så är det en fördel och i andra sammanhang en nackdel. När det gäller att göra en så här lång och svår resa helt ensam, så är det förstås en nackdel. Å andra sidan är Isatou så ordentlig, så hon skulle inte ”slarva” under sin resa, utan hon kommer att metodiskt leta sig fram dit hon ska. Det jag är orolig för är att hon inte ska våga fråga om hjälp eller att hon när hon frågar kanske inte ska förstå och då inte våga fråga igen.

Ja, jag är jätteorolig för min dotter. I skrivande stund bör hon sitta på planet till Miami, för att sedan ta sig vidare till Kingston, Jamaica. Mina barn är olika och om allt går bra, som jag hoppas, är jag säker på att det här kommer att stärka min dotter i självkänsla och utveckla henne som person.

Sedan vet jag förstås att Binta (som också är supernervös just nu) och Vendela kommer att möta upp henne och planen är att de ska direkt till en nyårsfest! Hon kommer att landa på Jamaica 21.45 Jamaicansk tid, lagom till nyårsfirandet. I Sverige är klockan då över 4 på natten och jag hoppas jag kan slappna av lite grann tills dess!

Fotnot: Av säkerhetsskäl publicerar jag inte detta inlägg, förrän hon har landat i Kingston.

Uppdatering: Jag har fått besked om att dottern har landat tryggt nu i Kingston och åkt iväg på ett nyårsfirande!

Läs även andra bloggares åsikter om oro, tonåringar, tonårsmorsa, jamaica, resa, självkänsla, transfer, kingston, isatou, binta, middag, afrikansk mat,