Bob Marley-30 år efter sin död

Idag är det precis 30 år sedan Robert Nesta Marley (känd som Bob Marley) dog. Bob Marley är än idag, 30 år efter sin död, vår mest kända reggaestjärna. Jag har skrivit tidigare att reggae dock är så mycket mer än Bob Marley.

Å andra sidan så vore reggae ingenting idag, utanför vissa, snäva kretsar, om det inte vore för just Bob Marley. Han förde reggaemusiken ut i världen, utanför Jamaica och närliggande kretsar.

Eller som en bloggläsare skrev i ett tidigare inlägg:

”visst är reggae
mer än bara bob, men samtidigt är reggae ingenting utan bobban!
Och Bob marely är så enormt mycket mer än bara musik!!!”

Idag har alltså denna Legend varit död i hela 30 år. Samtidigt har han aldrig varit större. Jag har fortfarande inte träffat den människa som inte hört talas om Bob Marley och för oss som älskar reggae, är det en ynnest att han spridit reggaemusiken i världen, även efter sin död. Idag är hans musik lättillgänglig och spridd över hela världen, på ett sätt som gör att det är svårt att missa honom och lätt att få ta del av det arv han lämnat efter sig.

Bob Marley var så mycket mer än sin musik, även om den var nog så stor. För många av oss står han även för en dröm om enkelhet, frid i sinnet och en kamp för arbetarnas och de fattigas sida. För de som anammat RastafarI-religionen som är en högst närvarande religion i Bob Marley och många andra reggaemusikers sångtexter, finns även en stark vilja att leva så närvarande som möjligt i naturen och det naturliga och så långt ifrån materiella, skapade behov, som möjligt.

Nåja, det finns en uppsjö av information av Bob Marley på nätet och jag känner inget behov av att utöka det 😉 så jag lämnar det här, med en big, fet hyllning till en sann Legend och känner tacksamhet för det han lämnat efter sig och som jag gärna ser att det fortsätter spridas till nästa generation och nästa…!

Long Live the Music and the Spirit of Bob Marley!

(Bilderna i detta inlägg är snodda av min dotter: Binta!)

Citat av Bob Marley kan du finna HÄR! Jag gillar särskilt detta:

”My music will go on forever. Maybe it ´s a fool say that, but when me know facts me can say facts. My music will go on forever.”

Tillägg: DN skriver också om Bob Marley ´s minne HÄR!

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Två år har gått. Vila i Frid, Lamin!

Vila i Frid, Lamin

Två år har gått. Idag är det precis två år sedan du lämnade oss. Lämnade oss i sorg och saknad. Du förlorade din strid mot den cancer som spridit sig genom din kropp.

Våra liv har gått vidare. Nya saker händer hela tiden. Ändå har vi på sätt och vis försökt gå lite i dina fotspår. Du var huvudskälet till vår senaste resa till ditt forna hemland och till att vi ville komma din familj nära. Din bror som fortfarande sörjde… och gå på de gator du gick på som barn… Dina rötter blev viktiga för oss, för att sluta den där cirkeln. Du ville åka tillbaka igen, men din tid var redan slut… Det fanns ingen tid kvar.

Jag är glad att vi hann prata om sånt man måste prata om. Jag är glad att vi hann säga det vi ville ha sagt. Jag är glad för att du åt med oss, trots att du var så sjuk. Jag är tacksam för att du funnits och att du gav mig något av det finaste jag har.

Jag hoppas att du får vila i frid och att du har det bra nu!

En extra tanke till Jai och Bintasom idag sörjer lite mer än andra dagar!

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Bloggtips: Minne av Fadime och Fotoblogg

Bild från AB

Idag läser jag på Svartens blogg att det var hela åtta år sedan Fadime mördades. Jag har lite svårt att inse att det är hela åtta år sedan. Var tar tiden egentligen vägen? Svarten uppmärksammar den här dagen genom att länka till ett radioprogram med Fadime och jag väljer att göra samma sak. Lyssna gärna HÄR!

Jag har tidigare bloggat om Fadime.

Något annat som jag vill tipsa om är en fotoblogg. Det är fotografen Thomas Nilsson, som även var en av de första fotograferna på Haiti efter katastrofen. Hans bilder är fruktansvärda och vackra och oerhört talande. De lägger en annan dimension på något som är helt obegripligt!

bloglovin

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Bingo, bingo

När jag var barn så brukade jag få följa med min farmor och farfar och spela bingo. Det var jätteroligt. Eller roligt och roligt. När jag var ett mindre barn och vi var på bilbingo så var det kanske inte alltid jätteroligt. En massa nummer rabblades upp och farmor och farfar satt och hummade och brummade medan de fyllde sina brickor.

Själv somnade jag ganska snart i baksätet…

När jag blev lite äldre däremot så tyckte jag det var kul, för farmor och farfar var så glada och nöjda och jag fick också vara med och spela. Vi brukade vinna en del.

Bingo är en sådan där spelklassiker i Sverige. Alla vet vad Bingo är och alla har någon gång spelat Bingo i någon form.

När jag blev ytterligare lite äldre, så brukade vi spela Bingo hemma hos min pojkväns (senare sambo) familj. Vi brukade spela om pengar. Alla la typ 20-40 spänn var och så satt vi och spelade Bingo innan jag och min kille gick ut på fest eller krogen. Det var bara det att mitt ex var en jäkel att fuska. På den tiden bar han långa dreadlocks och hade en jättehatt/mössa i läder, där han stoppade in hela det stora håret. Nu var det inte bara håret han stoppade in där, utan även Bingonummerna, för han fuskade som bara den.

Sedan, när vi gick ut och dansade, så ramlade dessa bingonummer ut ur hatten/mössan, ner på golvet och han var avslöjad…

Bingo på Finlandsbåtarna är också en klassiker. Där har jag vunnit både godis, nya kryssningsbiljetter och bubbeldrycker.

Naturligtvis kan man spela Bingo på nätet också!

Vilket är ditt bästa Bingominne? Brukar du spela Bingo på nätet?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Hellre dåligt minne än dåliga minnen

Mabou skulle få välja mat idag. Inte helt otippat valde han hamburgare (han tycker det är skitkul att gå montera den själv). Jag cyklar ner på ICA. Handlar hamburgebröd, sallad, gurka, dressing, lök, ost. Cyklar hem.

Packar upp maten och upptäcker att jag naturligtvis har glömt köpa själva hamburgarna. Borde det inte vara dödsstraff på dåligt minne?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

När man mist det käraste man har…

Idag. Precis i dag för ett år sedan, förlorade en av mina bloggvänner sin dotter. Hon förlorade henne i självmord. Lilla, vackra Linneá som valde att avsluta sitt liv.

Ett år. Ett år av sorg, saknad och minnen. En sorg vi andra inte kan förstå. Hur ska man kunna sätta sig in och förstå hur det känns att förlora ett barn? Jag tror inte det är möjligt.

Jag vill säga något som tröstar Ludmilla. Ord av tröst till en mamma som mist sitt barn. Jag finner inga ord…

Den bloggpost Ludmilla har publicerat idag, om Linneàs sista dag, får mig att dra efter andan. Jag vill ta tiden tillbaka och jag vill stoppa lilla Linneá från det hon planerar. Jag kan inte det. Varken jag eller någon annan.

När jag nu inte kan det, så vill jag i alla fall ge tröst till Ludmilla. Hur tröstar man en mamma som mist det käraste hon har? Vilka ord kan stilla gråt? Vilka ord kan lindra en sådan smärta?

Jag finner tyvärr inte de orden, men jag är i alla fall så oerhört, oerhört ledsen för den smärta du måste bära, Ludmilla!

Tidigare bloggar om Ludmilla:

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Minnes ceremoni

Idag på eftermiddagen åkte vi till Stockholm för att vara med vid tredagars ceremonin av vår bortgångna anhöriga.

Precis när vi lämnade hemmet började det snöa. Det var flingor stora som femkronor som singlade i sakta men tät takt. Jag vet inte varför, men i alla år har jag alltid blivit väldigt sentimental och börjat gråta när första snön fallit, på samma sätt som jag brukar bli sentimental och börja gråta vid tolvslaget på Nyårsaftonen.

Den här gången lyckades jag hålla tårarna tillbaka, men jag kände mig ändå väldigt sentimental. Vi kom fram till den avlidnas bostad, där han levde själv. Det var ganska full med folk när vi kom och vi blev genast serverade mat och dryck.

Det var inte lika lugn och sorgsen stämning denna gång, som det var i förrgår, vilket delvis berodde på att många som befann sig i bostaden när vi kom fram inte ingick i den allra närmsta bekantskapskretsen till vår anhöriga. Men, efter en liten stund måste jag erkänna att det var min käre sons ”förtjänst” att det inte var så lugnt där. Han är normalt en väldigt ”lydig” och förståndig liten kille, förutom att han älskar att prata, men idag var det som om något flög i honom och han var mer vild än tam.

Visserligen fick han igång ett och annat skratt hos de som var där, men framför allt kände jag att han ”tog över” lite väl mycket.

Efter en liten stund kom min dotters kusin dit, som vi inte träffat på många år. Han hade kommit till Sverige från Finland där han bor och är fotbollsspelare tidigt i morse. Jag hade inte sett honom sedan Gambia 1992, då han var 12 år gammal och jag kan ju säga så mycket att jag hade aldrig känt igen denna ståtlige man på 28 år om han inte presenterat sig. Han kom fram och kramade om mig direkt, så han kände uppenbarligen igen mig.

Jag och barnen träffade också flera personer som stod den bortgångne nära och som jag i alla fall inte träffat på väldigt många år. Det kändes härligt. Vi talade en hel del minnen om den bortgångne och det blev mest roliga minnen som fick oss att minnas och le och skratta. Gemenskap. Gemensam sorg. Gemensam glädje. Värme. Kärlek.

En sak som fascinerar mig är att: här möter en massa människor varandra. Många av oss känner naturligtvis varandra, från skilda tider i den bortgångnes liv. Men tänk vad uppenbart det blir vid sådana här tillfällen hur många som faktiskt möter en människa under en livstid. Människor som vid olika tidpunkter lär känna en människa och hur man lämnar avtryck i varandras liv.

I kväll har jag träffat många vänner från åratal tillbaka i mitt liv och jag kände en gemenskap förutom att vi känner varandra, men också för att vi delar en viktig sak som vi inte kan dela med precis vem som helst ute på gatan: nämligen sorgen efter just den här personen som precis gått bort, även om vi alla hade helt skilda relationer till honom.

(Även om det finns familjemedlemmar i min familj som sörjer mer än mig, så vill jag inte skriva så mycket om hur de upplever det, eftersom jag tycker att det är DERAS sorg och det får de dela med sig av på det vis som de vill, även om de närmast sörjande i min familj okejat att jag skriver)

Jag vill också passa på att tacka så enormt mycket för alla vackra kommentarer, telefonsamtal och mail jag får av er alla och jag vill att ni ska veta att det är väldigt betydelsefullt att känna stöd och tröst i sorg, från personer man känner eller inte. För mig betyder det oerhört mycket att kunna skriva av mig i denna sorg, här på bloggen. Det känns också skönt att få respons av er som ni gett mig dessa dagar och det känns väldigt skönt att slippa sörja ensamma! TACK!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , ,