En av de låtar som betytt mest för mig i mitt liv, kom till mig i precis rätt tid och av en ren slump. En av mina bästa vänner, som jag för övrigt spenderade mycket tid med under Reggaefestivalen i år, kom hem efter att ha besökt sin kusin i USA, det här var för ca: 23 år sedan.
Hon hade med sig en kassett med låten som hennes kusin gett henne. Låten gick rakt in i mitt hjärta och jag spelade sönder kassetten och jag lärde mig varje andetag i låten. Alltså inte bara hela texten, utan ALLT i låten.
Jag har letat låten på youtube många gånger, utan att lyckas finna den och nu i sommar så fick jag träffa den här kusinen (också under URF) som var på sverigebesök från USA och som av en händelse satt jag nu och letade låten igen och jag är förvånad och mycket glad över att finna den.
Videon är inget särskilt, men låten… Musiken, texten… Den fyllde verkligen sin mening när jag fick den och jag tycker fortfarande om låten.
Thank´s for my child
Uppdaterat: Tyvärr, klippet har tagits bort sedan jag skrev inlägget och det finns typ 100 versioner av låten, men just ”MIN” version är borta. En annan finns dock HÄR! Sorry att jag inte hann dela det! 🙁
Jag har flera år försökt byta boende. Jag har bott i samma stad de senaste 25 åren, i samma bostadsområde de senaste 16 åren och i samma radhus de senaste 11 åren. Detta trots att jag är en ganska ombytlig person som tycker om att prova nya saker och förnya mig. De första fyra åren älskade jag mitt radhus. Efter att ha levt trångbodda i flera år, var det som en dröm att flytta in i radhuset med alla barnen. Barn och ungdomar har kommit och gått i mitt radhus och folk som tillfälligt eller för en längre tid har behövt boende har alla varit välkomna under mitt tak.
Men, som sagt, de senaste åren har jag vantrivts. Jag har varit trött på lägenheten, bostadsområdet och de allra senaste åren har jag inte velat bo kvar. När de äldsta flickorna började flytta ut för ett antal år sedan så har jag också haft svårt att betala den höga hyran eller ens motivera att jag har ett boende med så hög hyra. Med EN inkomst och en HÖG hyra är det svårt att få slantarna att räcka till för annat som jag och barnen behövt.
Den senaste tiden har det blivit allt mer ohållbart och till slut var jag tvungen att lämna mitt hem. Efter elva år. Jag fann ett tillfälligt boende, som jag valde att flytta till. Min plan är att inte stanna i Uppsala på sikt, men just nu blir jag kvar här ett tag till. Isatou tar studenten till våren och sedan får vi se var det bär av. Jag har mina planer, mina drömmar och mina förhoppningar som jag tänker kämpa för och vi får se hur långt de tar mig.
När jag städade ur lägenheten kände jag ändå en enorm sorg. Så många minnen som svävade runt i mitt huvud och mitt medvetande.
Som när jag skulle föda Mabou och höll på att fläta flickornas hår (vi hade planerat ett Gambianskt dop när barnet var 1 vecka, så jag ville göra flickorna fina i håret innan det var dags.) Jai som är mest håröm var sist ut och när värkarna satte igång flätade jag hennes hår som besatt. Jag ringde Mabou ´s pappa som var och arbetade i Gävle och min mamma som bor i Stockholm och medan jag väntade på dem så satt Jai och grät oavbrutet: ”Mamma! Du får inte åka och föda barn förrän du är klar med mitt hår…” Och jag flätade som besatt. Aldrig har jag flätat ett hår så snabbt.
Separationen från mannen jag levde med i nio år och som jag känt sedan jag var 17… Giftermålet med Mabou ´s pappa. Och skilsmässan… Knäckkokandet på jularna. Sista besöket av min mormor från Norrbotten, innan hon gick bort. Jag insåg hur mycket jag gått igenom i det här hemmet och barnen också. Somrarna med Helene som hade lämnat fler minnen än jag trott. Den smärtsamma förlusten av henne. Alla journalister och fotografer som kommit och gått.
Flera av barnens kompisar kom och hjälpte till i olika omgångar med flytten och några grät och sa att det var som att förlora deras eget hem, då de kände det som att de också växt upp där.
Vendettanbettan kom förbi några dagar och var en oersättlig hjälp. Jai och hennes kompisar tömde förrådet. Isa var en klippa hela flytten, hennes kompisar kom förbi i omgångar och hjälpte till. Min yngsta bror, min vän Karin och mamma hjälpte till. Pappa hjälpte till med Mabou. Varmt TACK till er alla!! Ni var helt ovärderliga!!
Det var ingen lätt flytt, vill jag lova och då menar jag inte bara minnen och längtan efter svunna tider. Jag menar också att alla de människor som passerat mina dörrar dessa 11 år har var och en lämnat små spår av sin existens. Det innebär en väldans massa saker. Och starka minnen. En del har lämnat starkare avtryck än andra. Trots att mamma och jag gjorde en rejäl utrensning i julas, så hade jag aldrig kunnat drömma om att jag hade så mycket saker i mitt hem!!
Sedan gick en hel del saker fel. Ett av flyttlassen skulle gå till Stockholm, då det finns saker jag inte kommer att ha användning för på ett tag. Såsom min tvättmaskin och diskmaskin, som jag redan har i det nya hemmet och en hel del andra saker. När vi lyckats fylla hela släpet och det bara fanns plats för tvättmaskinen och diskmaskinen så skulle vi få ner tvättmaskinen från övervåningen… Det var ingen lätt match. Tvättmaskiner har något slags betong i botten för att maskinen ska kunna centrifugera i hög hastighet, vilket gör maskinerna aaaaastunga!! Efter många om och men så fick vi in maskinen i flyttbilen och sedan skulle brorsan bara koppla ur diskmaskinen. Precis då kom Tofflan förbi. Vi stod och småpratade tills jag hörde mamma och brorsan gasta: ”Faaaatoooou!” Jag avslutade med Tofflan och gick in. Den syn som mötte mig var INTE rolig!! Brorsan hade gjort precis som man ska. Det vill säga, stängt av vattnet på kranen och börjat koppla ur. *Poooooooooooof* sa det, så forsade det ut kokhett vatten. Mamma, jag och Isa sprang i skytteltrafik med hinkar för att fånga upp merparten av vattnet, brorsan sökte huvudledningen för att stänga av allt vatten. När inte det lyckades så försökte han sätta tillbaka kopplingen, men då vattnet sprutade med sådan kraft och var kokhett så var det enda som skedde att han skållade händerna som dagen efter var skinnflådda.
Här sprutar vattnet fortfarande för fullt och brorsan är heeelt genomblöt ända in på kalsongerna och strumporna.
Jag försökte ringa hyresvärden, utan att komma fram ens på akutnumret och till slut var jag tvungen att ringa SOS alarm. De kopplade mig rätt och medan jag pratade i telefonen hör jag brorsan skrika högt. Kontakten satt precis invid vattenstrålen, vilket gjorde att brorsan fick en rejäl stöt, så hans ena hand domnade bort i ett par timmar.
Immigt blev det efter ett tag med det kokheta vattnet forsande!
Ett par cm vatten på hela köksgolvet var knappast någon höjdare
Efter ca två timmar lyckades vi, med hjälp av grannen få av huvudvattenledningen och strax därefter kom hjälpen, även om det var rätt sent vid det laget. Men de hjälpte i alla fall till med att hämta en vattenavfuktare, som vi ställde in så snart vi torkat upp allt vatten som var där.
Efter att ha sprungit med vattenhinkar i två timmar var vi rätt möra i kroppen och i slutet av kvällen gjorde vi allt i slow motion, då vi var helt slut. Till slut insåg vi att det inte var mycket nytta i det vi gjorde och bestämde oss för att fortsätta en annan dag.
Dagen efter vattenkatastrofen var jag lika slut som jag ser ut!
Vi hade redan kastat ett överfyllt släp med grejer, men det skulle bli ett till. Innan vi fick möjlighet att åka och kasta det gjorde jag en ”gratisloppis” på framsidan. Jag lät förbipasserande och grannar ta vad de ville av det jag skulle slänga och blev av med både stolar, bord, jackor, skor och lite olika kläder! Perfekt. Saker som fick komma till användning, samtidigt som jag slapp släpa bort dem. Mabou passade på att sälja sin skateboard för 25 spänn. Som hittat tyckte köparen. En förmögenhet, tyckte Mabou! 😉
Gratis-loppis!
När det så var dags att åka och slänga det som blev kvar, så kom min vän Karin för att hjälpa till. Vi hyrde släpvagn igen och gav oss av till återvinningen. För att upptäcka att de hade stängt för 25 minuter sedan. Ja, jag borde inte bli förvånad, då allt som kunde gå fel med den här flytten verkade ha gjort det!! Det var bara att vända, åka hem och lasta av allt skrot igen…
Nåja, till slut lyckades flytten bli klar. Men alla som flyttat någon gång vet ju att det inte är någon vila bara för att man flyttat ur sitt gamla hem. Sedan kommer ju det där med att ställa i ordning i det nya hemmet också… Så ja, jag har haft det jag gjort den senaste tiden.
I Onsdags lämnade jag in nycklarna och jag trodde det skulle kännas jättejobbigt, men det var en sådan lättnad för mig. Jätteskönt kände jag att det var, då lägenheten mest känts som en börda för mig de senaste åren!
Piggare har jag varit i mina dar…
…men cyklandes till mitt nya hem, träffade jag den här lilla filuren, som egentligen var väldigt stor!
En liten minnesvideo om mitt tidigare hem, som jag spelade in till en vän i England, som ville se hur vårt hem såg ut!
Vad är det för dag? Är det en vanlig dag? Nej, det är ingen vanlig dag, för det är Fatou ´s 40-årsdag25-årsdag, hurra, hurra, hurra!
Ja, idag fyller jag år. Många är gratulationerna både IRL och på nätet. Det är överväldigande.
Vid tolvslaget den gångna natten stod jag i mitt sovrum och bäddade i nya sängkläder som jag var och handlade under dagen. Jag tycker att man ska få sova riktigt lyxigt natten till sin födelsedag! 🙂 Några sekunder över tolv kom Binta, Isatou och tre av Isatou ´s vänner inspringande i sovrummet, kastade sig över mig och kramade så vi ramlade ihop i en stor hög, då de ville vara ”först” med att gratulera mig.
Några timmar innan dess var jag med min pappa, Binta, Jai och Isatou och handlade julmat, de sista julklapparna och eftersom Jai och hennes pojkvän flyttade in i en ny lägenhet i går, så var vi och handlade en del på IKEA också.
Tjejerna for runt som yra höns. Isatou fick lite grejer också, eftersom vi planerar göra om i hennes rum under jullovet. Min pappa tittade trött på. Till slut satte han sig på en hög med mattor. Jag blev också trött på att yra omkring efter en stund och satte mig på matt-högen bredvid honom.
Pappa började berätta: Ja, Jai ska flytta precis innan jul… Det är precis i dagarna 40 år sedan jag och din mamma gjorde det också… Innan du föddes så bodde vi i ett ombyggt grishus. Det fanns en kamin och ett element. Det var så kallt så man fick klä på sig under täcket. Men farfar sa att vi inte kunde bo kvar i ett gammalt grishus när vi fick barn, så precis runt den här tiden var jag på möbelaffärer och handlade inför att du skulle komma och vi skulle flytta ut ur grishuset.
Binta: Va? Bodde ni i ett grishus? Bodde det grisar där också?
Pappa: Nej, jag sa ju att det var ombyggt. Det var en lägenhet, men väldigt kall. Toaletten ute på gården… Ja, det är 40 år sedan nu…
Jag har fått frågan om vad jag önskar mig flera gånger den senaste tiden. Och jag är väl inte bättre jag än att jag önskar mig både det ena och det andra av materiella ting. Men när jag satt vaken i natt och tjejerna levde rövare här hemma med sina kompisar och musik-dunk och allt vad det innebär, så tänkte jag:
Jag har ju faktiskt det jag önskar mig allra, allra mest: Fyra barn som jag noga valt till mina! 😉 Deras existens ger mig liv och glädje och får mig att älska livet. Föräldrar som jag inte skulle byta ut mot något i världen. Och som jag vet älskar mig förbehållslöst och för den JAG är!! Jag har vänner som jag valt att ha i mitt liv för att jag tycker så mycket om dem. Jag har tak över huvudet och ett jobb som är en ren fröjd att gå till var morgon! Vad mer kan man begära? Egentligen? Idag är min dag och just i dag väljer jag att känna mig som den lyckligaste och mest rika kvinna på jorden. Inte rik på guld och diamanter, men rik på det som faktiskt är viktigt och spelar roll i livet!
Tack alla som finns i mitt liv och för att ni är de personer ni är!
Ja, åren går! Jag ska i alla fall njuta av min dag…!
Jag har så många musikminnen från Gregory ´s musik att jag inte får plats med dem alla.
Mina första starka minnen var 1986 när jag nyligen flyttat till Uppsala och min mamma och hennes kompisar lyssnade på Gregory dag och natt. Den mest populära låten då var Night Nurse, som kom att bli legendarisk i sig inom reggaevärlden:
Just den tiden var jag galet förtjust i Gregory ´s låt: Bang Belly och så snart jag kom in på klubben så gick jag fram till Toots och bad honom spela just den låten och jag och mina kompisar ägde dansgolvet (tro det eller ej, Binta 😉 ) Till slut började Toots och andra som jobbade på den klubben att kalla mig för ”The Bang Belly-girl”. Det kanske säger en del om hur mycket jag tycker om den låten? Det är härliga minnen som gör mig glad att tänka på.
Ungefär i samma veva (Oslo-tiden) släpptes ytterligare en låt (minns ej om det var samma platta?) av Gregory som gjorde mig lyrisk:
Som sagt, Gregory har gjort enormt mycket bra musik som ger mig och många andra runt om i världen, härliga minnen!
Ännu en legend har lämnat oss, men han har också lämnat ett fantastiskt musikarv till oss som är kvar här på jorden…!
För er som bor i Stockholm och åker Tunnelbana, har nog sett att min äldsta dotter Binta följt efter er den senaste tiden… Eller rättare sagt, hon sitter på en massa affischer i tunnelbanan, då hon gjort modelljobb för ett företag som heter topstreetwear.com.
Hon har ganska mycket på gång just nu, både med dansen och lite sidoprojekt hon håller på med såsom reklamkampanjer och filminspelningar.
Två av bilderna från ett av dessa sidoprojekt fastnade jag särskilt för. Det var dessa:
Synen av Binta på den coola jättecykeln kändes bekant. Så jag har gått och funderat i några dagar nu på vad det är för minnen som bilderna väcker?
Igår kom jag på det!!
Det påminner om en syn jag fick när Binta var liten. Jag tror att hon var ca: 4 år. Hon var väldigt tidig på allt och snabb att lära sig. Hon började gå redan vid 8 månaders ålder och sedan dess har hon sprungit sig genom livet.
Vid det här tillfället hade jag precis plockat av stödhjulen på hennes cykel. Men hon kunde inte cykla utan, så man fick springa efter och hålla i pakethållaren, för att hon skulle få stöd.
Så en dag står jag i köket och tittar ut genom fönstret. Förbi köksfönstret kommer Binta cyklande på sin kompis mammas stora damcykel och VINKAR dessutom med ena handen mot mig och log ett leende som sträckte sig över hela ansiktet. Hade jag varit kaffedrickare så hade jag antagligen satt kaffet i halsen!!
Binta vid ungefär 3 års ålder
Jag blir så full i skratt när jag tänker på den händelsen. Inte bara för att jag fick en smärre chock av händelsen i sig, utan även för att händelsen är så talande för hur Binta är som person. En svårighet är liksom ingen svårighet för henne, bara ännu en utmaning som hon kommer att erövra.
”Det går inte!” eller ”Du kan inte!” eller ”Du får inte!” Det är ord som aldrig haft någon betydelse för henne. Det har bara fått henne att försöka lite mer.
I samma anda har hon nått sina framgångar inom dansen. Varje nytt steg eller takt har varit en utmaning för henne och om det varit svårt att uppnå målet för henne, då har hon jobbat på det ännu mer.
En granne sa en gång till mig, när jag var väldigt arg på Binta och vi hade haft en stor konflikt. Jag gissar att hon kan ha varit 8-10 år då: ”Om inte Binta blir framgångsrik inom underhållningsbranschen när hon blir stor, så kommer jag bli mycket, mycket förvånad!”
Hon har inte fått något gratis. Hon har kämpat alla dygnets timmar i stort sett sedan hon föddes för att klara av nya utmaningar och därför unnar jag henne varje framgång hon erövrar.
Men när ni ser dessa cykelbilder, så ser ni säkert en ung, snygg tjej som flirtar med kameran. Kanske med en del sexappeal? Vad vet jag?
Men när jag ser dessa bilder, då ser jag en liten fyraårig tjej som själv lärt sig cykla utan stödhjul för att hon inte har tid att vänta på att någon ska komma och hålla i pakethållaren och som knappt når ner till tramporna på den allt för stora damcykeln. Jag ser hur hon vinkar till mig in genom köksfönstret och ler med hela ansiktet.
Det här var den sista dagen. I min privata resedagbok är anteckningen kort denna dag:
”Hemresedagen. För första gången på dessa veckor vaknar jag med tungsinthet. Tungsinthet, värk i kroppen och en motvilja att över huvudtaget börja en ny dag! Kan motvilja göra fysiskt ont?
Känner mig kraftlös och orkeslös. Jag vill verkligen inte påbörja den här hemresan!!”
Den sista dagen. Dagen innan hade jag packat ihop det mesta och gett bort allt jag kunde avvara. Jag hade sagt till alla att vi inte skulle dra iväg under dagen, för att inte riskera att missa planet, även om det skulle gå först på eftermiddagen. Man känner sina löss på gången…
Isa
Mabou
Som vanligt var det ingen som lyssnade på mig, så Mabou, Binta och Isatou drog iväg med Siaka. De åkte till Gambias lyxigaste hotell och softade. Problemet var att det låg ganska långt borta.
Ett bröllop gick av stapeln på vår gård, samma dag som vi skulle resa. Vi önskade brudparet lycka och välgång.
Vi åkte också en snabbis till Bakau och hämtade upp de sista dresserna vi hade låtit sy upp och jag handlade med mig lite färska kryddor och sånt.
Under dagen kom det en del vänner och släktingar och tog farväl och lämnade presenter och grejer vi skulle ta med oss till Sverige.
Alhagie och jag, sista dagen
Efter många om och men var det dags att dra till flygplatsen. Helt plötsligt kom Fansu och Jai med alla barnen som bor hos dem. Binta hade bett om det, men de hade sagt att bara Jai och Fansu skulle försöka komma. Nu kom de allihop. Det var roligt att de alla kom, men avskedet blev väldigt, väldigt tungt!!
Binta, Isa och Mabou dök upp i allra sista stund, när vi stod och packade bilarna.
Här var det mycket tårar
Alla försöker trösta varandra
Binta och Mabou
F hade svårt att sluta gråta
Det hade jag också. Yos tröstar.
Demba packar bilarna
Fansu, Binta och Mabou
Vackra, härliga Jai
Mabou började också gråta. Killarna försökte muntra upp honom så han skulle sluta gråta. Här är Mabou med Yos, ”Small boy” och Bamba.
Siaka försökte muntra upp Mabou på vägen, han grät hela vägen till flygplatsen…
En gråtande Mabou
Isatou satt i samma bil som mig och hon grät också hela vägen, vilket förvånade mig, eftersom Isatou väldigt sällan gråter.
Till slut skymtade vi flygplatsen.
När vi väl var framme och stod i incheckningskön så ställde sig tjejerna i ett hörn av incheckningshallen. Så ropade de ut att flyget var försenat från Spanien och att vi skulle bli tre timmar sena. Ett missnöjt mummel hördes från de andra resenärerna, men de blev avbrutna av tjejernas *hurrarop*. De var lyckliga över att få tre timmar extra i Gambia. Sån glädje kände inte jag själv. Jag visste att resan var ofrånkomlig och tyckte pinan skulle bli värre om vi drog ut på den ytterligare tre timmar, men vi hade ju förstås inget val…
När vi checkat in, gick vi till restaurangen med hela släkten, men det blev så himla jobbigt. Avskedet blev så tungt och alla satt bara och grät.
Jai och Isa i tårar
Binta i tårar
Mabou i tårar
Man vet ju någonstans att det kommer att dröja länge, länge till innan man ses och även om man kommer att ses igen, så kommer ingen resa att bli precis som denna.
De som man kommit nära denna gång, kanske inte är samma personer eller i alla fall inte i samma konstellationer som de man kommer att komma nära nästa gång.
Till slut bad jag alla släktingar åka, till barnens förtret, men jag tyckte att vi bara drog ut på det som var svårt. Att skiljas åt.
Så småningom lyckades vi lugna ner oss och sluta gråta. Men minnena av den här resan och alla människor som gjorde den här resan så fantastisk för oss, kommer vi alltid ha kvar inom oss.
Hareg och Isatou tar emot de sista samtalen på våra Gambianska nummer, strax innan vi går ombord på flyget som tog oss hem till Sverige igen.
A SPECIAL THANK ´S TO FATOU AND DEMBA AND YOUR FAMILY AND SIAKA AND MUSA AND TO EVERYONE ALSE WHO MADE OUR HOLIDAY SO FANTASTIC AND A MEMORY FOR LIFE!! WE WILL NEVER FORGET! LOVE FROM FATOU AND THE CHILDREN!
Ett stort tack också till er läsare som läst hela min reseberättelse och tack för att ni gett er respons och gensvar genom kommentarer i bloggen, på Facebook och på Twitter. Ett särskilt tack till er som skickat så fina, trevliga, läsvärda mail!
Låten som ”förföljde oss” i Gambia, som Mabou brukade säga…
Om du inte läst de tidigare delarna, så kan du göra det om du klickar på dessa länkar:
Ett helt år har hunnit passera. Ett år av sorg och saknad efter dig. Det har inte gått en enda dag utan att jag har saknat dig och tänkt på dig. Livet blir aldrig vad det var med dig. Du har lämnat ett tomrum efter dig och ja, Helené jag SAKNAR dig så mycket.
Du var ju inte alls färdig med livet. Du och jag hade så många planer kvar. Saker vi skulle göra tillsammans. Du hade så många planer kvar för dina barn.
Jag känner mig lite lurad. Av livet. Att livet togs ifrån dig innan du hunnit med allt du planerat. Att du togs från livet så långt i förtid.
Ändå känner jag också tacksamhet. Tacksamhet över att jag fick lära känna dig. Över att få vara din vän.
Jag önskar att jag hade uttryckt det tydligare och oftare till dig.
På måndag ska Helene begravas i Norrköping. Jag hade sökt semester för att kunna delta, men eftersom jag ännu inte har fått svar, så blir det svårt för mig att planera in begravning i Norrköping nu, även om jag skulle få den beviljad. Det krävs trots allt lite planering när man bor själv med flera barn och ska iväg en så pass lång väg, framför allt när man inte har bil och körkort (jag borde verkligen sätta igång med de där körlektionerna nu, inget ont om Gamla Bettan i all sin glans, men Norrköping mitt i vintern, då får jag nog fundera en gång till…)
Helene sa i alla fall ifrån om en massa blommor, dels sa hon det till mig någon vecka innan hon gick bort, men hon har också lämnat brev efter sig till sina barn att hon inte vill ha blommor, däremot så önskar hon att de som hade tänkt skänka blommor, i stället ska sätta in pengar på Cancerfonden.
Vendettanbettan har också skrivit om det HÄR! (Tack för infon, vännen!)
På måndag kommer jag att ha en liten minnesstund för Helene på min blogg, för er som vill dela en stund här och inte har möjlighet att åka på begravningen!
(Listan fortsätter uppdateras när jag finner nya inlägg om Helenes bortgång)
Till sist: TACK Helene för att jag fått känna dig. Tack för att jag fick vara din syster. Tack för att du skällde på mig tills jag började länka ordentligt (jag vågar knappt skriva ett ord nu utan att länka, för jag hör fortfarande hur du skäller på mig) och tack för att du var den person du var! Vila i frid.
Visst har jag förstått. Jag har förstått att han är borta. Min dotters far. Jag har också på något sätt lyckats smälta att vi inte kommer se honom igen. Tror jag. Eller egentligen inte…
Idag skulle jag sätta mig och gå igenom några papper. Det var bland annat ett papper från skattemyndigheten. Det kallades för Dödsfallsintyg och Släktutredning. Där stod det. Klart och tydligt. Svart på vitt. Gift antal gånger: 1. Det står också datum för giftermålet och det står datum för skilsmässan. Jag hade glömt datumet för skilsmässan, men blev nu påmind. Mitt fulla namn finns där på pappret. Svart på vitt. Det är svårt att läsa om ett dödsfall på ett papper från en myndighet. Det blir så definitivt då. Att du är borta…
Jag minns att du sa när vi gifte oss att du bara skulle gifta dig denna enda gång och jag trodde just då att det även gällde mig. När vi så småningom skilde oss så sa du att du aldrig skulle gifta om dig. Du poängterade det flera gånger, men jag trodde det var något du sa för att du var arg eller ledsen.
Nu har du varit död i två veckor, exakt fjorton dagar i dag. Jag sitter här och läser ditt dödsfallsintyg och släktutredning och jag ser att det står att du var gift en gång. Med mig. Trots att vi varit skilda i sexton år, så gifte du aldrig om dig… Det är en underlig känsla och helt plötsligt så förstår jag att det du poängterade för mig då. Då, för många år sedan, det var ingen protest, det var ett löfte.
Jai (17) har varit hos en kompis. Hon är på väg hem. Det kommer ett sms till mig från henne: ”Mamma. Idag är det farsdag och jag har ingen pappa längre… 🙁 ”
0 visitors online now 0 guests, 0 members Max visitors today: 7 at 04:18 am UTC This month: 25 at 03-09-2023 03:59 am UTC This year: 556 at 01-18-2023 08:32 am UTC All time: 556 at 01-18-2023 08:32 am UTC
