Bloggtips!

För något år sedan hade jag en intervjuserie i min blogg. (Intervjuerna går att finna längst ner under fliken ”favoritinlägg”.) En av intervjuerna var med en mamma, vars son på den tiden hade ett aktivt missbruk. Just den intervjun finner du HÄR!

Igår hittade jag ett inlägg på hennes blogg som berörde mig starkt. Jag vill därför tipsa mina läsare om det idag. Läs inlägget HÄR!

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Sommar, missa inte!!

Trots mitt ointresse för fotboll, så tyckte jag Henke Larsson ´s program i sommar var så intressant att jag lyssnat på det två gånger nu. Särskilt delen där han berättar om sitt förhållande till media och sin brors missbruk grep mig. Om du missat det, så klicka HÄR!

Dagens program med Nanne Grönvall var också helt fantastiskt!! Hon berättar om sin uppväxt med missbruk och misär. Men det som är mest fantastiskt är hennes genomsyrande hoppfullhet, sin glädje och framför allt livsglädje! Hela programmet är, trots temat, ett humoristiskt program mitt i all tragedi!

Nanne berättar om den där kärleken man kan känna till sina närstående, trots att de levt med missbruk och skadat en. Precis som jag försökt berätta om min syn på min mamma i hennes missbruk och långa fängelsestraff. Jag älskar henne så obeskrivligt mycket, ser upp till henne och respekterar henne. Trots att hon gjort saker som jag inte tycker är okej eller stödjer. Äkta kärlek är ovillkorlig.

Nanne ´s program i sommar kan du lyssna på HÄR!

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Film, film, film…

Det har blivit en hel del filmer för mig under dessa helgdagar. I grunden är jag väldigt förtjust i film, men mitt dataintresse är större och därför har jag lagt mycket filmtittande åt sidan sedan jag skaffade min första dator, vilket inte är allt för många år sedan. (Typ sex år sedan, i samma veva som jag började blogga.)

Men nu har jag hunnit se en hel del filmer. Först var det jag och min mamma som var och såg bion Svinalängorna, som jag nämnde i ett inlägg. Filmen var riktigt, riktigt bra!!

Jag väljer att inte recensera filmerna jag har sett, utan låter trailers från filmerna tala sitt språk. Däremot så väljer jag att betygsätta dessa filmer, då jag tycker mycket om de flesta av dem. Denna film, Svinalängorna är jag mest tveksam till hur jag ska betygsätta. Jag pendlar mellan en svag femma och en stark fyra:

När det gäller filmen utifrån samhällsproblematik så får den en femma helt klart och även när det gäller ämnet i sig. Däremot så blev jag lite besviken av att den andra brodern från boken, inte alls gestaltades, då jag tycker hans person är mycket viktig och intressant i sammanhanget och det är också avsaknaden av den skildringen som drar ner mitt betyg något. Men filmen är oerhört sevärd och jag tycker att alla verkligen borde se den!!

Den andra filmen jag såg var Australia, som jag även skrev om HÄR! Filmen var spännande och finstämd på samma gång, samtidigt som den gav vissa historiska kunskaper och jag blev väldigt förtjust i denna film. De helt fantastiska naturbilderna gör att betyget för denna film blir extra högt, även om jag även tyckte om historien i sig. Denna får betyget fyra av fem:

Den tredje filmen jag såg var Walk the Line som handlar om musikern Johnny Cash och hans liv och kärlek till June Carter. Om man är väldigt förtjust i Johnny Cash så kan jag förstå att man tycker om den här filmen, men sanningen att säga så var det inte riktigt min typ av film. Man fick se hans svårigheter med missbruk och olycklig kärlek, men den gav liksom varken hopp eller något kraftfyllt. Jag tyckte inte heller att den gav mig några djupare insikter. Jag får en känsla av att Johnny Cash var en större personlighet än man lyckas lyfta fram i filmen. Filmen får bara två av fem möjliga i betyg:

Därefter såg jag filmen My name is Khan! Det var min dotter Isatou som tipsade mig om den och jag ska erkänna att mina förväntningar inte var särskilt stora då hon och jag sällan har samma smak när det gäller film. Men där tog jag verkligen fel!! Filmen var helt jäkla fantastisk!! Filmen får utan minsta tvekan en femma i betyg och det är en stark femma, det vill jag lova!! Filmen berörde mig mycket djupt och är både känslosam och finstämd på många vis, särskilt när den belyser Aspergers Syndrom på ett fint sätt. Khan ´s barndom i Indien skildras på ett fantastiskt sätt. Sedan är det kärlek och lycka för Khan och en helt fantastisk humor mitt i allt och slutligen visar filmen vilken katastrof 9/11 var för många muslimer och för deras närstående i USA när tvillingtornen rasade efter att ha blivit kraschade av planen. Filmen är en samtidsskildring med flera aspekter på problematik som är verklig på många ställen i vårt samhälle och belyser särskilt att ”annorlunda” inte är detsamma som ”negativ” eller ”dålig”. SE den här filmen!! Alltså en stark FEMMA av fem möjliga i betyg:

Kanske kan betygen verka höga, men jag känner verkligen att jag haft tur med de filmer jag sett de senaste veckorna och kanske är det mycket för att det är närstående som tipsat mig om dessa filmer som gör att de blev en sådan fullträff för mig? Men om du vill se film så vill jag verkligen lyfta fram den första och sista filmen mest, för de är verkligen sevärda!! Har du en film du vill tipsa om? Kommentera gärna!

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , ,

Vår medverkan i Nyhetsmorgon i morse

Den första delen vi medverkade i Nyhetsmorgon i morse, den andra delen som än mer berörde boken: Som en blomma på månen, är dessvärre inte utlagd…

Det är tungt att leva med hemligheter och sorg och det är lätt att leva med sanningen. Idag är livet så lätt, så lätt. Samtidigt så har allt sin tid.

Jag ångrar inte att jag lyft på locket, tvärt om känns det väldigt mycket som en befrielse. Samtidigt kan jag inte riktigt se att jag har bearbetat dessa händelser tillräckligt för att lyfta på det där locket, förrän nu. Det har tagit flera år, men samtidigt så kände jag just nu att tiden är rätt.

För barnen är det en än större börda som lyfts från deras axlar och det är väl den delen som jag önskar att jag öppnat upp tidigare, men det finns skäl till att jag inte kunde det. Men utifrån deras synpunkt så kändes det väldigt viktigt att vi nu bryter det dysfunktionella så vi inte skapar nya murar i familjen som för alltid påverkar barnen, även om man många gånger håller inne med hemligheter för att skydda barnen. Tyvärr blir konsekvenserna av det oftast det motsatta. Man lägger ytterligare bördor på sina barn, i stället för att bryta negativa mönster.

Om man talar med professionella inom alla yrken med social omsorg så är svaret entydigt: var öppna mot barnen och prata uppriktigt om vad som varit fel. Jag är medveten om att det är något ”enklare” för oss, då min mamma har tagit på sig skulden för det som skett och inte försökt lägga någon skuld på någon annan. Bearbetningen kan på så sätt göras enklare och fokus läggas där man bör: att fördöma brottet, inte människan bakom det, vilket är en stor skillnad. Samtidigt blir det också då lättare att ”lyfta av” känslan av skuld från barnen.

Men det finns också hjälp att få. Jag har blivit väldigt väl bemött och fått positiv respons från mina barns lärare genom åren, då jag valt att prata öppet med dem i olika perioder om det som skett i vår familj. På så vis har lärarna haft kännedom om saken och kan på så sätt även vara lyhörda, så att barnen inte skulle få negativ respons från skolkamrater och liknande. Det har också hjälpt oss genom att lärarna har kunnat vara lyhörda på om barnen haft reaktioner av olika slag för deras känsla av förlust över mormor eller saknad och oro för mormor under de år hon satt frihetsberövad.

I ett tv-program på några minuter är det svårt att lyfta alla de frågor och tankar jag haft under dessa år, så ”risken” är att jag nu kommer att lyfta dessa ämnen i min blogg till stor del den närmsta tiden.

Det finns många saker jag vill passa på att lyfta i det här ämnet och det är också anledningen till att jag nu även kommer att föreläsa i detta ämne framöver, ur anhörigperspektiv. Både jag och min mamma har fått flera anbud av olika föreningar, Kriminalvården, skolor etc. om föreläsningar och samtal i detta ämne och om du är intresserad av det, så kontakta gärna mig på tonarsmorsa@gmail.com

Några av de saker jag vill lyfta här framöver är dels dessa:

  • Minderåriga barn till frihetsberövade föräldrar
  • Vuxna barn och andra anhöriga till frihetsberövade
  • Stigmatiseringen hos framför allt kvinnor som har suttit frihetsberövade
  • Den generella tabun för anhöriga till frihetsberövade
  • Den än mer tabubelagda debatten för anhöriga till frihetsberövade med yrken inom rättskedjan
  • Fördomar mot missbrukare

Hittills har responsen enbart varit positiv och det stärker förstås vår uppfattning om att det är ett viktigt ämne som behöver komma upp till ytan och man bör våga ta debatten även om den många gånger är oerhört smärtsam.

Någons mamma – Någons dotter

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,

Debatt om URF och droger

Att jag är väldigt förtjust i reggae är det nog ingen som ifrågasätter. Jag har mer eller mindre växt upp med musiken och jag tycker mycket om en hel del av kulturen runt omkring.

Men. Jag är också helt emot droger av alla de slag. Drogdebatten i samband med reggaefestivalen är massiv. Själv blir jag rätt förvånad när jag spenderar så mycket tid där och ändå ser så lite av alla de droger som diskuteras, när jag faktiskt är på plats!

Alla de människor runt omkring mig är också emot droger, även om de allra flesta tycker om reggae. Att det finns en glorifiering runt droger inom reggae är välkänt och det är ett trist budskap som jag själv inte kan stå bakom på något sätt. Som mamma tycker jag den är särskilt trist! Jag fick ett meddelande på facebook för ett tag sedan från en annan mamma som också tycker om reggae och som varit på en konsert, men som liksom jag blev väldigt störd av detta drogbudskap!

Jag läste en recension i UNT om artisten Gentleman. Den var bra. Det som jag blev ännu gladare av var att läsa den första kommentaren till artikeln. Så här hade skribenten skrivit:

Bra musik men bortrökt förnuft? Jag är en storälskare av reggae, och har varit det se ´n 1975 då jag hörde Marley i No Woman No Cry. Jag har också med intresse kollat in RasTafari med dess positiva budskap av ”oneness”, samt försvarat de ”dreadlockade lejonen” ett otal gånger mot fördomsfulla attityder. Men återigen blir jag ledsen i min själ när jag på festivalens första kväll hör Gentleman (som för övrigt gör kanonbra musik) peppa publiken att ta fram cannabisen och börja röka. Han kritiserar, som ett rastamantra, polisen eller Babylon för att trycka ner reggaefolket med skrämseltaktik. Om man som musiker är beroende av konsertgager och plattförsäljning för livsuppehället, måste man väl vara lite lyhörd för omgivningen man arbetar i? Jag kan skriva mycket positivt om reggae en annan gång men- Babylon finns i oss alla.”

Jag kan inte annat än hålla med! Jag såg den konserten och en del andra där artisterna faktiskt uppmuntrade publiken att röka på. Som mamma gjorde det mig riktigt förbannad. Om Gentleman eller i stort sett vilken artist som helst vill sitta hemma och röka på och ta sina risker själv, så fine with me. Låt dem göra det. De är vuxna människor som får ta sina egna konsekvenser av sina egna liv och handlande. Men jag vet INGEN förälder, inte ens de som själva använder droger, som skulle UPPMUNTRA sina egna barn och ungdomar att börja röka på, så SÄG FÖR FASEN INTE TILL MINA BARN ATT GÖRA DET DÃ…!

Ã… andra sidan tror jag inte det är något specifikt för reggae just. Många artister har förskönat droganvändning i sina texter och på scenen. Rock and Roll och många andra musikstilar har alltid förknippats med droger och drogkultur.

Det finns ju flera aspekter på det hela. Men en av dem är ju också att man med väldigt stor sannolikhet kan åka fast för polisen under festivalen, då insatserna mot just droger är massivt. Förutom de risker man tar med att själv fastna i ett missbruk, så riskerar man även böter och att hamna i polisens straffregister. Det är kanske inte vad vi önskar våra 15-åriga ungdomar?

I år talar man om ett trendbrott på festivalen. Det har varit färre droger men något mer alkohol. Och ja, det skulle jag nog vilja instämma i. Jag kände ingen hasch-rök någonstans, däremot upplevde jag något mer fylla, även om den också är minimal vid reggaefestivalen jämfört med många andra festivaler.

En negativ baksida av den massiva drogbekämpningen tidigare år är dock att flertal personer, särskilt ungdomar låter bli att gå på festivalen då de tidigare år känt sig trakasserade av polisen. Framför allt sedan förr-förra året då kritiken mot polisen och deras metoder var massiv. Nu menar jag ungdomar som själva inte använder droger, utan som blivit intagna för provtagning. Ungdomar som vittnat om hur de blivit nedtryckta i leran och rejält uppskakade av polisers ingripande. Svaret på deras prover har kommit tillbaka rena, men det hjälper ju inte så mycket när de upplevt sig trakasserade, nertryckta i leran och ibland med familjer inkopplade. (Man kan ju själv föreställa sig uppståndelsen när föräldrar får veta att deras barn är misstänkta för narkotikabruk).

Även om de inte har använt droger så är ju säkerligen festivalen förstörd för dessa ungdomar i alla fall. Att då ha lagt ut nästan 1500 spänn som ju är ganska mycket pengar för de flesta ungdomar, är självklart inte roligt. Så jag hörde talas om ganska mycket ungdomar som helt enkelt hoppade över festivalen i år, då de inte tyckte att det var värt det. Detta innebär i förlängningen att det försvinner en hel del intäkter för arrangörerna, vilket i sin tur gör att det är större risk att de får lägga ner festivalen, då den kan riskera att gå i konkurs, vilket ju två andra festivaler i Sverige har fått göra denna sommar…!

Jag har inga klara svar. Men självklart funderar jag en del. Jag är mamma till fyra barn och jag är liksom alla andra föräldrar rädd att mina barn ska hamna i ett missbruk. Jag konstaterar med lättnad hur mina egna barn inte blivit utsatta för något obehagligt under någon av de 10 reggaefestivaler som nu passerat. Jag är glad över att polisen har insatser på festivalen mot droger. Men frågan är om man inte har gått lite för långt i dessa insatser tidigare år? I år har det varit dämpat. De flesta poliser jag såg gick lugnt omkring tillsammans och såg rätt uttråkade ut. Många med en kaffekopp i handen… Ändå är det relativt många som har misstänkts för narkotikabrott. Kan det ha att göra med att polisen blivit bättre på att hitta de som verkligen använt narkotika, eller vad?

Jag tror att anledningen till att droganvändandet tycks ha minskat är polisens förtjänst, samtidigt skulle det vara intressant att veta hur många som faktiskt avstått att komma på festivalen av rädsla för just polisens ingripanden?

Bloggat om festivalen 2008, när polisen fick massiv kritik för sitt agerande under festivalen:

Uppmärksammad uppsats från 2009 om URF kan du läsa mer om HÄR!

Sammanfattningsvis om denna debatt skulle jag vilja säga:

Självklart ska vi ha polisinsatser mot narkotika på stora evenemang där många ungdomar rör sig. Det sämsta man kan göra för reggae och festivalen är att åka till URF och röka på. Det sämsta artister kan göra för reggae och ungdomar är att uppmuntra till att börja röka på. Det bästa en förälder kan göra är att själv åka till festivalen med sina ungdomar och vara på plats för att se med egna ögon hur ens ungdomar uppför sig och hur det faktiskt är på festivalen. Det bästa vi kan göra för oss själva, med eller utan festival är att ge fan i alla droger!!

Vi är många, många som älskar reggae och gärna går på festivaler och konserter, men som är helt emot droger!!

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Boktips: Håpas du trifs bra i fengelset

Susanna Alakoski. Äntligen!! Äntligen kommer hon ut med en ny bok, efter Augustprisade Svinalängorna. Som jag har väntat!

Boken Håpas du trifs bra i fengelset sätter fingret på precis rätt ställe när det gäller medberoende. När det gäller hur anhöriga till missbrukare och kriminella drabbas även som brottsoffer. Jag skulle vilja påstå att det är den första bok som jag har läst i alla fall, som tydligt visar vad som är vad, utan att behöva uttala orden!

Boken handlar om Anni och hennes bror Sami. Hur Anni blir inbjuden till anhörigvecka på behandlingshemmet som hennes bror Sami befinner sig och genomgår behandling. För vilken gång i ordningen?

Hur Anni slår bakut och inte FATTAR hur de kan TRO att HON än en gång ska uppoffra sig för sin bror? Hur de bara kan tro att hon ska kunna lämna familj, ta ledigt från jobb en hel vecka och än en gång för sin brors skull ”ställa upp” för att han ”ställt till det”. Hur Anni inte kan begripa hur detta egentligen är till för HENNES skull och kan bli ett verktyg för henne att använda i sitt medberoende till Sami, som är så uppenbart?!

Den visar så tydligt hur Anni pendlar mellan att hoppas, hoppas, hoppas att Sami ska bli drogfri och ”normal”, samtidigt som hon absolut inte vågar hoppas, för hon vet ju ändå hur det kommer att sluta och hon vill inte bli besviken. Igen.

Den berättar om hur anhöriga pendlar mellan detta fasansfulla hopp, förtvivlan och ändå en omsorg och kärlek som hela tiden bryter ner. Och bygger upp. Och bryter ner. Och…

Boken handlar också om kampen för en anhörig att verka vanlig. Men för att verka vanlig, måste man göra allt dubbelt så bra, för att det ska synas och hur ivrig man är på att det SKA synas, för att man inte vill vara som den andra. Sin anhöriga. Som är annorlunda. Hög. Eller låg. Eller bostadslös. Eller oduschad. Eller som yvigt gestikulerar när de pratar. Och pratar högt så att alla på gatan vänder sig om. Och tittar. Och inser att man inte är ett dugg normal. För att man står bredvid den anhöriga som gestikulerar och pratar högt, så att alla på gatan vänder sig om. Och den anhöriga inte ens inser att det här är onormalt, utan tror att h*n är charmig och rolig. Och att det är därför alla tittar.

Boken har ett starkt anhörigperspektiv, men också ett perspektiv på personliga tragedier, stigmatisering och på vårt rättsväsende och även kritiska delar mot det, som gör boken inte bara intressant och bra, men också mycket, mycket viktig!!

Ur boken:

”Det gör mer ont när du återuppstår från de döda än när du dör. Skulle vilja döda dig. Nu tvingas jag att gå igenom allting en gång till. Fast baklänges. Och du svarar inte på brev. Människor i fängelse svarar inte på brev.”

LÄS den här boken! LÄS den!! LÄS den!!

Riksbryggans hemsida. För barn till föräldrar i fängelse.

Intervju med Susanna Alakoski i Efter Tio:

Malou ´s bokklubb om Håpas du trifs bra i fengelset:

Björn Granath läser ur Håpas du trifs bra i fengelset:

Jag ger boken tio tonårsmorsor av fem, nej det går ju inte, så jag får nöja mig med fem av fem:

Tonårsmorsa Tonårsmorsa Tonårsmorsa Tonårsmorsa Tonårsmorsa

För andra boktips, gå in på Boktipset!

Och du! Glöm inte bort den här boken! Bara LÄS den!!

Follow mrsxanadus on Twitter

bloglovin

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , ,

Veckans Debatt: Missbruk

En sovande man, kanske berusad?

Förra veckan startade jag min debattserie. Då handlade det om Skilsmässobarn och det var roligt att så många var med och debatterade. Särskilt roligt tyckte jag att det var att några fick in helt nya infallsvinklar i debatten, vilket breddade ämnet avsevärt!

Jag fick också önskemål om att ta upp ämnet Missbruk, så det är min tanke denna vecka.

När det gäller just missbruk tycker jag det finns så enormt mycket dubbelmoral. Det beror nog till stor del på att vi har en kultur i Sverige runt just berusning. Jag tänker då på alkohol, vilket är vårt mest utbredda missbruksproblem i Sverige. Jag är väldigt splittrad just runt alkoholen. För samtidigt som jag inser att de som inte har problem runt alkohol men använder det som en social dryck,är väldigt problemfritt i sig och man vill förstås inte ta ifrån folk utan problem med den biten. Samtidigt undrar jag ibland om det verkligen är värt det?

Faktum är att alkoholmissbruk är så utbrett och berör så oerhört många fler än just den som missbrukar det. Massor av barn, partner, föräldrar, syskon, vänner etc. blir negativt berörda av det alkoholmissbruk som finns.

För att inte tala om att de flesta våldsbrott som begås, begås under rus av alkohol eller droger.

Själv har jag inga problem med att folk dricker, även om jag själv valt att inte göra det. Jag har inget problem alls med socialt drickande, utan tvärt om kan jag ibland känna att det skulle vara trevligt att ta ett glas vin i socialt syfte. Det är lite trist att sitta där med en sockerdricka eller cocacola i stället, det ska jag erkänna.

Det finns inga moraliska värderingar bakom mitt beslut att inte dricka alkohol, utan det handlar framför allt om att jag inte tycker det är gott, men också för att jag inte känner mig bekväm med att bli onykter.

Men ibland kan jag inte låta bli att fundera över just den skada som alkohol och droger gör i vårt samhälle och funderar på om det verkligen är en så viktig del för de som dricker, att det är värt all smärta och skada som alkohol gör i vårt samhälle? Både ur samhällssynpunkt, ekonomisk synpunkt och för den enskilda individen.

Nåja, jag har inga intentioner att förespråka alkoholförbud, utan det handlar bara om lite spridda tankar.

Oavsett beroendet, om det gäller spel, sex, alkohol eller droger, så är beroendet i sig lika förödande oavsett medel. Däremot blir det ju en uppenbar skillnad när det gäller just droger, då de är förbjudna. Det är alltså kriminellt att ens bruka dem. Det är ju den uppenbara skillnaden. Sedan finns det förstås den ”finare” skillnaden att med en spruta heroin så är det lättare att ta en överdos och ”råka dö” än det är med till exempel alkohol, som kräver mer ansträngning.

Men i stort ser jag ingen större skillnad för individen, oavsett beroendeform.

Något som slagit mig den senaste tiden är att jag upplever det som om många känner förakt för missbrukare eller före detta missbrukare. Det är något som jag inte har tänkt på tidigare eller helt enkelt inte upplevt tidigare. Särskilt tycker jag detta förakt finns för just kvinnor.

Visst är det så att särskilt om man började med droger som väldigt ung och sedan använt det under väldigt många år, så sätter det ofta sina spår. Jag har träffat en hel del personer som helt har stannat i sin egen utveckling, även om de varit drogfria ett tag, just för att man tagit droger under större delen av sitt liv och det har satt sina spår. Detta blir särskilt tydligt för personer som började missbruka som väldigt unga.

Men ofta träffar jag också folk som har missbrukat där du inte ens kan ana att det funnits/finns ett missbruk. Det finns många, många personer som lever ett bredare liv än bara med drogerna, även om de har/haft ett beroende. Jag har lite svårt att förstå att man känner förakt för människor som har ett beroende.

De flesta missbrukare, oavsett vad de missbrukar, bor i vanliga hem och sitter inte på våra berömda ”parkbänkar”.

Däremot tror jag det är rätt vanligt att missbrukare måste ”slå i botten” för att verkligen klara av att ta sig ur ett missbruk och söka hjälp för det. Många är tvungna att få ett bryskt uppvaknande, för att verkligen finna styrka att vända sina liv. Kanske att man mister sin familj/jobb/bostad/vän/hamnar i fängelse eller helt enkelt blir frälst. Jag tror det är rätt vanligt att man måste få kännbara konsekvenser av sitt beroende innan man tar sig ur det och för en del räcker faktiskt inte ens det.

Det är också här de anhöriga kommer in och det man brukar kalla för medberoende eller möjliggörare.

Att stötta någon ur ett missbruk är oerhört svårt och kräver oftast ändå professionell hjälp. Utan professionell hjälp riskerar man att i stället för att bli ett stöd, bli just en möjliggörare, som i stället för att hjälpa någon, gör det möjligt för den beroende att fortsätta missbruka utan att behöva ta konsekvenserna för sitt missbruk.

För mig är det viktigt att ta avstånd från missbruk, men inte från missbrukaren. Men jag tycker också det är viktigt att man själv ser sin roll i det hela, även om man inte medvetet har gått in i den. DU kan inte sluta missbruka åt någon annan!

Frågeställningar att spinna vidare på, om du inte har helt egna infallsvinklar i ämnet:

  • Hur ser du på missbruk?
  • Vad tänker du när du hör ”Missbruk”?
  • Finns det en dubbelmoral runt alkohol i Sverige?
  • Tror du själv att du har ”anlag” eller ”tendenser” som gör att du skulle kunna bli beroende?

Ordet är fritt!

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Boktips; Emma Mias dotter

Oj, vad jag känner mig splittrad till den här historien. Ljudboken jag nyss har lyssnat klart på är en av alla fortsättningar på den kritiserade ”Gömda” som i första hand skrevs av Liza Marklund och sedan övertogs skrivandet av några av de efterkommande böckerna av huvudrollsinnehavaren själv: Maria Eriksson.

Den här boken heter Emma Mias dotter och handlar då alltså om den dotter, vars pappa ”mannen med de mörka ögonen” fick familjen att fly från Sverige. Den här bokserien har, som sagt, varit väldigt omdebatterad och kritiserad. Av framför allt Monica Antonsson, men även bland många, många skribenter både   etablerad media och på nätet. Jag har skrivit om det en del själv.

Jag försöker att läsa (eller rättare sagt lyssna på) den här boken om dottern Emma så pass förutsättningslöst jag nu kan, efter att ha läst alla de tidigare böckerna i diskussionen.

Historien är i sig gripande och bra. Den handlar om Emmas väg in i ett djupt drogmissbruk och tankar på varför hon hamnade där. Den debatten är intressant och viktig, tycker jag. Men berättandet känns väldigt torftigt. Det känns som om det är precis vad det är: en vuxen som ska återge en ung persons historia. På så sätt tappar man flera bottnar. Det där djupet från en människas inre är svår att få med.
Nu låter boken som en väldigt ung person som berättas av en vuxen. Jag får inte in känslan av att det är Emma ´s egen berättelse och det förtar mycket av känslan i boken.

Som sagt, historien är bra, men det behövs även lite berättarkonst och den tycker jag saknas. Det fanns helt klart en poäng med att låta Liza Marklund och senare journalisten Kerstin Weigl berätta denna historia. Sedan är frågan om man inte snart berättat klart historien om denna familj?

Boken saknar i alla fall totalt utmaningar!

Boken får tre Tonårsmorsor av fem av mig! Då är jag givmild!

Tonårsmorsa Tonårsmorsa Tonårsmorsa Tonårsmorsa Tonårsmorsa

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Dagens Bloggtips

Magnus Callmyrs blogg kände jag länge till som MK. Nu har han sedan en tid tillbaka klivit ut med sitt riktiga namn. Jag har alltid gillar Magnus blogg, oavsett namnet den skrivits under. Magnus blogg handlar mest om missbruk och missbrukarvård och även politiska inlägg om missbrukarvården.

Magnus skriver utifrån fakta, studier och debatt. Han har också själv ett förflutet som missbrukare. En viktig blogg.

Läs mer på:

Magnus Callmyrs Blogg

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Intervju med LiLo om hennes son som missbrukar

Som nummer fyra ut i min intervjuserie, har jag intervjuat LiLo. LiLo har en son som missbrukar och även om alla historier jag just nu håller på med intervjuer om, berör mig, så när jag går igenom denna kan jag inte få tårarna att sluta rinna. Jag är själv förvånad över hur jag i mamma-rollen identifierar mig med LiLo. Läs det här!! Gör det!

Berätta lite om dig själv.

Jag heter ”LiLo” och har precis fyllt 50 år. Jag har varit enastående mamma sen min yngste son var 11 månader, hans storebror Oscar som det här handlar om var då två och ett halvt år. Killarnas pappa hade problem med alkohol och lätta droger, samt komplicerad ekonomi. Jag valde då att låta honom klara sitt eget liv, till förmån för att vi tre skulle få lugn och ro. Han hade sporadisk kontakt med dem fram till Oscar var ungefär sju år, sen upphörde kontakten helt

Jag gör den här intervjun med anledning av att du har ett barn som missbrukar. Kan du berätta lite om det.

Oscar har alltid varit nyfiken, social och haft svårt med  gränser.  I tolvårsåldern började det dyka upp många föremål, han ”hittat”. Det kom fler och fler samtal från skolan, misstankar om klotter och stölder av kamrater.Vi fick  kontakt med en jättebra socialsekreterare och gick på samtal, tillsammans och var  för  sig.
Men när han var knappt fjorton blev det totalt ohållbart, han struntade i skolan och i mina regler. Brydde sig inte om de konsekvenser jag gav. Jag fick avlastning i en jourfamilj, men inte  heller de klarade av att få honom att följa regler eller gå till skolan.
I nästan tre års tid bodde  han sedan på ett behandlingskollektiv. Där jobbade vi alla tillsammans, han själv, personalen och andra föräldrar för förändring och en framtid utan kriminalitet och droger. Jag trodde verkligen på idén och att det skulle leda till något nytt. Men det blev inte så.
Han började röka hasch och skolka igen, nästan direkt  när han   flyttade hem.  Andra droger började  locka och testas  och det försvann pengar och ägodelar ur vårt hem.  Vi fick    besök av polis som gjorde husrannsakan. Han uppträdde aggressivt mot mig och sin lillebror när han var påverkad.

Till slut när han fyllt 18 fick jag nog. Ännu en gång blev jag  tvungen att ”välja bort” en person, för att vi som levde normala liv skulle få en chans att fortsätta göra det.  Våra rättigheter till att leva utan att låsa in våra ägodelar, sova på mobil och plånbok och att helt enkelt få leva människovärdigt någon gång tog överhanden. Det är självklart det svåraste jag gjort men jag kunde verkligen inte hitta någon annan utväg som tydligt nog markerade att jag inte tolererade hans beteende.
Nu lever han utan jobb, utan bostad. Han försörjer sig vad jag förstår på snatteri och langande i mindre skala. Han är inte intresserad av att ta emot hjälp mot sitt missbruk, vilket innebär att han inte heller får hjälp med bostad eller möjlighet att få sysselsättning genom samhället.

Vad har det inneburit för dig och andra i familjen?

För mig har det inneburit sorg, sorg, sorg och oro.   Ilska, vanmakt, förtvivlan och längtan. Tider av total uppgivenhet då jag inte orkat arbeta. Dåligt samvete och grubblerier på vad jag gjort fel och vad jag borde och inte borde ha gjort. Men idag är det framför allt sorgen   och oron som är det tyngsta. Överdoser, olyckor misshandel bilderna som flimrar framför ögonen är inte lätta att hantera.

För lillebror innebar det att han till slut inte lämnade hemmet, han var orolig för vad som skulle hända om ingen var hemma när jag jobbade. Han slutade umgås med andra och tröståt under flera år tills han som 15 åring vägde över 120 kg till sina 175 cm.
Han blev sluten och levde för datorer, TV-spel och böcker. Han litade inte  på andra och höll sig därför undan.

Har du sökt hjälp från samhället?

Jag fick mycket hjälp och stöd så länge han inte var myndig. Då fick och gav jag information om vad som hände. Samarbetet med socialen fungerade, även om jag självklart tyckte alla beslut tog orimligt lång tid att fatta.

Tyckte du att du fick den hjälp och det stöd familjen behövde?

Självklart har jag stunder när jag tycker det borde kunnat göras mer för oss. Framför allt för Oscar. Men jag vet att ingen förändras förrän den själv vill, eller blir tvungen till det. Det jag varit mest störd av är att mitt inflytande och möjlighet till information om vad som händer försvann när han blev myndig. Innan det  kunde jag också vara mycket irriterad på att skola, polis och sociala myndigheter inte samarbetar, eller det är jag idag också när jag tänker efter. I somras var Oscar inlagd på ett sjukhus, då han hittas medvetslös efter en överdos av GHB. Läkaren skriver en anmälan om att han borde tvångsomhändertas för sitt missbruk. Socialen träffar honom och pratar och tror på att detta var en engångsgrej och att han annars bara röker lite hasch då och då…
Drömscenariot vore ju att varje gång ett sjukhus får in en person av den anledningen, eller varje gång polisen tar hand om någon i samband med droger eller alkohol, så  borde sociala myndigheter kontaktas och gärna anhöriga också.

För egen del fick jag otroligt mycket hjälp att utvecklas som förälder och människa under de åren Oscar bodde i behandlingskollektivet. Jag har också talat mycket med vänner, kollegor socialarbetare som lyssnat.

Vem är din son?

Oscar är en otroligt snäll och socialt begåvad kille. Han älskar att omge sig med andra, bjuda på sig själv. När han var liten bjöd han alla som besökte oss att stanna på middag (vilket ibland ställde till bekymmer för mig, men det gick alltid att lösa)
Han hittade ofta på och ledde lekar när han var liten. Han har alltid haft lätt att lära och har talang för det mesta. Duktig på idrott, ganska duktig på sång, dans och musik. Han började tidigt exprementera i köket och blev snabbt mycket duktig och fantasifull vid spisen. Han har inte heller haft några stora problem med ”vanliga” skolämnen.
Han har haft långa förhållanden med flickor sen han var 12 år. Mot dem har han varit romantisk, snäll och generös. Det är jag inte säker på hur det fungerar idag, dock.

Som förälder kan jag föreställa mig att man lägger mycket skuld på sig själv. Hur har du hanterat de känslorna?

Det är det svåraste. jag vet ju att jag gjort allt jag kunnat. När de gick på dagis och ett par skolår valde jag att jobba deltid för att orka vara mamma. Jag hade ont om pengar, men vi gjorde mycket tillsammans och jag såg till att vi reste bort varje sommar, även om det bara var en vecka i skärgården.
Mina grannar från småbarnsåren pratar än idag då jag möter dom om hur mycket tid jag gav barnen och det var ofta andra barn hos oss, lekte, åt och sov över.
Men idag har jag bestämt mig för att jobba på att inte grubbla så mycket på det, det som har varit har varit och går inte att ändra. Jag lever på hoppet och den dan min son bestämmer sig för förändring av sitt liv, kommer jag finnas där för honom.

Du har berättat för mig om hur du i en svår period gick in på KRIS kontor och ställde dig och storbölade. Som mamma kan jag förstå den maktlöshet du måste ha upplevt. Hur blev du bemött av KRIS?

Detta var då jag första gången blev väckt av samtal från Polisen och jag fick åka genom hela stan mitt i natten för att hämta honom på ett poliskontor. Han vägrade prata med mig om det som hänt och jag var så orolig och stressad.
Killarna på KRIS tog mig och mina bekymmer på största allvar. De bjöd på starkt gott kaffe och två killar pratade länge med mig och lät mig gråta, gnälla och vara mig själv. Jag fick två stora varma kramar när jag gick och mådde bättre än när jag snörvlade fram mitt ”Jag har en son som är sjutton år som knarkar och kriminell, finns det någon jag kan prata med!”

Kan du se hur denna erfarenhet har stärkt dig, eller är sorgen fortfarande för stor?

Jag känner mig som en starkare, mjukare och mer öppen person än innan allt detta började. Ödmjukare och mer tacksam för allt det som trots allt är bra i mitt liv.

Du har valt att vara väldigt öppen om att din son missbrukar. Hur har du bemötts när du berättat för människor omkring dig?

Det har jag enbart positiva erfarenheter av. Ingen har vänt mig ryggen eller dömt ut mig som förälder  pga av detta. Släkt, vänner och kollegor har varit underbara. Jag rekommenderar alla att vara så öppna de orkar. Att börja storgråta på jobbet hörde till vardagen en period, och det var ingen som brydde sig, de visste ungefär varför.

Hur ser er relation ut idag?

Den består till största delen av korta möten, då han hämtar post på min arbetsplats. Han ringer då han tror jag ska ge honom pengar,  vilket jag aldrig gör numera. Jag fyller på hans mobil, ringer en del samtal åt honom. Har han någonstans att bo, så händer det att jag följer honom till en matbutik och handlar några kassar basvaror åt honom.
Konstigt nog finns värmen mellan oss kvar om han inte är påverkad.

Om du hade möjlighet att säga något till din son just nu, vad skulle det vara?

Jag älskar dig! Jag kommer alltid att vara din mamma och älska dig. Jag längtar tills du börjar ta dig själv och ditt eget liv på allvar. Du är värd det.
Fram till dess är mina tankar hos dig ofta, ofta. Ibland med oro, sorg och ilska, men också med ett leende när jag tänker på härliga saker vi gjort och upplevt tillsammans. Jag vill kunna le tillsammans med dig igen!

Vad vill du säga till föräldrar som misstänker att deras barn har börjat ta droger?

Tjata, lägg dig i, snoka. Var en jävla käring eller gubbe. Ungar blir sällan så arga och jobbiga som när man kommer på dem med något de vet är fel. Ta det, låt dem rasa, vråla och vara vidriga. Ge inte upp! Ställ krav på ungen om det går.  Berätta om din oro, försök komma med ideér om annat att göra. Kontakta andra föräldrar om du vet vilka de är (åh vad jag saknar gammeldags telefonböcker med namn och hemtelefonnummer!)
Fältassistenter, lugna gatan, socialen,  vad som finns där du bor- kolla med dom!
Sluta aldrig älska ungen, det är samma lilla barn du alltid haft. Vad drogerna gör med dem har lite att göra med vilka de är innerst inne.

Finns det något annat som du särskilt vill lyfta fram i denna fråga?

Tjata på allt och alla som du tror kan ge stöd och hjälp. Dina vänner kan stå ut med mycket om de  verkligen är  dina vänner.

Försök att ändå ge dej själv tid att göra sånt du tycker om och mår bra av, det stärker dig som människa och du orkar mer. Läs, jogga, dansa, träffa vänner, älska eller vad som får dig att njuta av livet när det går. Att du utplånar dig själv hjälper ingen!

Glöm aldrig bort eventuella syskon.
Idag mår lillebror i familjen toppen, han vikarierar på fritids och älskar sitt jobb och ”sina ungar”  Han har jobbat bort hela sin övervikt och är en glad och snäll kille med massor av empati.

Tillägg av LiLo: ”Skyll ALDRIG på ”dåliga kamrater”, prata illa om dem eller deras föräldrar. Alla gör sina egna val och ingen förälder vill sina barn illa. Varför en del i vissa lägen inte orkar, kan eller vet det bästa för sina barn, det kan ha tusen orsaker och att döma ut andra föräldrar eller barn löser inte något problem.”

Jag tackar så mycket för intervjun och jag är glad att du ville delta i min bloggserie om samhällsproblematik och att du gör det väldigt öppenhjärtligt! Varmt tack och lycka till önskar jag dig och hela din familj!! Du har berört mig starkt och jag är säker på att du i denna intervju berör alla som läser den! Tack Lilo för din styrka att gå igenom detta och sedan även dela med dig av det! Med min djupaste tacksamhet!

Tidigare intervjuer i denna intervju-serie som handlar om samhällsproblematik:

Till er som bloggar och tycker att denna intervju-serie är viktig, påminner jag om blogg-världens privilegium att länka de intervjuer du tycker är viktiga, i din egen blogg!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , ,