Julkalender Lucka 17

Lucka 17 i min kalender belyser Våld i nära Relation

Våld i nära relation är något som länge har belysts på många sätt, i många forum. Trots detta så verkar upplysning av människor i den här frågan minimal. I alla fall om vi läser om en ny, Svensk studie i frågan. Enligt den studien anser en tredjedel av personalen som jobbar på SÖS (Södersjukhuset) i Stockholm att det är ”kvinnans fel” om hon blir slagen.

Nu ifrågasätter jag i och för sig hur den studien gick till, då jag tycker det verkar vara riktigt otroliga siffror man lyfter fram i just den här delen. Jag hoppas, hoppas att personalen inom sjukvården inte har så otroligt dålig koll, för i så fall tycker jag vi ligger jäkligt risigt till!!

Det är förstås inte bara kvinnor som blir utsatta för misshandel, även om det är betydligt fler än männen. Våld mot män är förstås lika viktigt att uppmärksamma!!

HÄR berättar en man om hur det är att leva med rädsla för sitt ex.

Här är en berättelse om någon som överlevt våld i nära relation, mot alla odds:

Någon annan som överlevt våld i nära relation är Vendettanbettan. Ni har väl läst henne?

Våld i nära relation handlar inte bara om fysiskt våld, utan även om psykiskt våld och sexuella övergrepp.

Hela 4800 barn och ungdomar lever med skyddade personuppgifter. Skolverket ger råd till skolor om hur man kan undvika att röja barnens skydd. Läs HÄR! (pdf)

Barnen är alltid offer i dessa sammanhang. Oavsett om de själva blir utsatta för direkt våld, eller tvingas se på eller vara med när någon av föräldrarna blir det. De är också offer när de lever med en förälder med skyddade uppgifter på hemlig ort.

Om du eller någon du känner är utsatt, så finns det en hel lista full med olika professionella som du kan kontakta HÄR! En del av dem gäller Göteborg, men det finns många vettiga länkar för riksföreningar också.

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Kritik mot Rihanna ´s Man Down

Jag hade inte lyssnat på Rihanna ´s nya låt eller sett videon förrän i morse, när jag kikade in på min dotters blogg. Däremot hade jag följt debatten runt själva videon.

Rihanna har kritiserats för att ha gjort en musikvideo som handlar om att en tjej skjutit ner en man som utsatt henne för sexuella övergrepp.

Kritikerna säger att det här egentligen handlar om den misshandel Rihanna själv blev utsatt för av sin f.d. pojkvän Chris Brown. Kritikerna säger också att om Chris Brown eller någon annan man hade gjort denna video fast där man skjutit en kvinna så hade det blivit ramaskri. Eller ordagrant:

”Nu får hon skarp kritik från Parents Television Council i USA:

” Det är ett kallblodigt, beräknat mord hon har i videon, säger de enligt TMZ.

” Om Chris Brown sköt en kvinna i sin nya video skulle världen stanna. Rihanna borde inte få komma undan med det här.”

Dels håller jag inte riktigt med kritikerna om att Rihanna nödvändigtvis gjort videon som ett svar på det hon blev utsatt för av Chris Brown. Dels tycker jag det är en ganska stor skillnad på att bli utsatt för sexuella övergrepp av en okänd person, än att bli utsatt för misshandel av sin pojkvän, även om båda beteendena är förkastliga.

Jag tycker däremot inte det är konstigt om Rihanna, efter den händelsen, börjat intressera sig mer för och stå upp i frågor som rör våld mot kvinnor generellt. Det tror jag gäller vad man än är med om i livet. Man blir mer intresserad av det man har erfarenheter av.

Sedan förstår jag faktiskt inte riktigt kritiken. Om Rihanna som utsatt väljer att göra en video som belyser både ”hämnd-mord” och sexuella övergrepp. Varför skulle det vara fel? Det betyder naturligtvis inte att hon nödvändigtvis stödjer det som videon handlar om eller säger att det är rätt att mörda någon som utsatt en för övergrepp.

Jag tycker också att det är konstigt när man alltid väljer att tolka konst ( i detta fall en låt) som någon som artisten i fråga till 100% stödjer. Det påminner mig lite om när JR Ewing på 80-talet fick stora folkmassor efter sig som skrek och gav sig på honom för att han spelade en ROLL som elaking! Att ta upp just mord i låttexter är heller ingen ny företeelse. Bob Marley sjöng ”I shoot the sheriff” och mig veterligen sköt han aldrig ner någon sheriff i verkligheten. Det finns naturligtvis en uppsjö av exempel på musiker som gjort låtar som handlar om förkastliga saker som mord och annat.

Rihanna kommenterar själv kritiken med:

”Rihanna, who in 2009 was attacked by her then-companion, Chris Brown, said that she had been abused in the past, and you don´t see me running around killing people in my spare time. She added: I just really want girls to be careful. Have fun, be sassy, be innocent and sweet. Be everything that you are but just try not to be naive.”

Man får väl kritisera och säga vad man vill, men jag håller som sagt inte med om kritiken och även om jag gjort det, så hade jag nog inte kunnat tycka annat än att låten är riktigt, riktigt bra:

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,

Sanningen om Gömda?

Jag tänkte precis recensera Maria Erikssons och Kerstin Weigls bok Mias systrar, som jag precis har läst ut. Mias systrar är lite av en fortsättning på böckerna Gömda, Asyl, Mias hemlighet. (Även om Liza Marklund enl. föregående länk motsätter sig att det ska kallas för en fortsättning på hennes två första böcker) Det finns också ännu en bok som heter Emma-Mias dotter i serien (som jag ännu inte läst).

Böckerna, särskilt de två första; Gömda och Asyl har ju väckt ganska stor uppmärksamhet. Dels för att de är skrivna av en känd författare: Liza Marklund, men också för att samtliga böcker sägs vara verklighetsbaserade och uppbyggda på Mias liv, som på grund av misshandel och förföljelse tvingas fly från Sverige och slutligen (efter många om och med) får Asyl i USA.

När jag sitter och letar information om detta, så springer jag över en blogg, som visar en helt annan sida av saken. Det visar sig också att även hon är på väg att ge ut en bok. En bok som ska handla om allt som inte stämmer i de böcker jag nämnt ovan. Boken heter Mia Sanningen om Gömda. Det är tänkt att boken ska komma ut i December 2008.

Ja, vad ska man tro? Min reaktion efter att ha läst de aktuella böckerna Gömda, Asyl, Mias hemlighet, och Mias systrar och även den kritiska bloggen av författaren till den kommande boken Mia Sanningen om Gömda är först och främst, varför och hur kan man dra igång en sådan historia om den inte stämmer? I nästa sekund funderar jag på varför man skriver en bok som ska ”motbevisa” böcker som redan skrivits?

När det gäller just kvinnomisshandel, så är det ju ett väldigt känsligt ämne i sig. Om det nu är så att Mia verkligen flytt av rädsla från Sverige för att komma ifrån en man som våldfört sig på henne, så känns det ganska självklart att man inte kan gå ut med all information som finns, till exempel vilket namn man från början hade etc. Kanske vill man också ändra en del andra fakta runt omkring för att kunna behålla sin anonymitet, då Mia trots allt lever på flykt.

Ã… andra sidan, den kritiska rösten är en författare och journalist som har följt saken bakåt i tiden och funnit väldigt mycket som inte stämmer. Jag tycker också att det stärker trovärdigheten att personen i fråga går ut med bild och namn i en blogg som kan läsas av alla på nätet. Så här står det på baksidan av den kommande boken:


”Mia Eriksson, som tillsammans med Liza Marklund skrev Gömda, Asyl och en rad andra böcker är inte den hon utger sig för att vara.

Hon är inte gymnasiekonom. Hon gick inte ut med 4,8 i snitt. Hon har aldrig haft möjligheten till läkarutbildning och har heller aldrig haft ett toppjobb i en bank. Mia gick i specialklass hela sin skoltid och fick 2,7 i snitt.

Det räckte till ett jobb på en lunchbar. Från 1983 levde hon nästan helt på socialbidrag. Mia har kostat skattebetalarna miljoner. Hennes man var ingen norrlänning vid namn Anders, utan chilenare. Han anklagades för mordförsök på Mias f d fästman och hamnade i fängelse. När han frigavs flydde familjen. Om någon var jagad, så var det han. Inte Mia. Hon och barnen hade inte behövt gömma sig”.

Ja, onekligen så är det ju lite konstigt att man väljer att ändra denna typ av fakta. Det framkommer också i Monica Antonssons blogg att det inte stämmer att socialtjänsten låtit bygga skyddsrum eller galler för fönster åt Mia och hennes familj. Varför spetsa en historia, när massor av kvinnor i Sverige idag lever under förtryck och i skräck för misshandel eller rent av mord?

För mig, som inte har några insikter ”bakom kulisserna” är det förstås omöjligt att veta vad som är sanning och vad som inte är det. Om det stämmer att det är mycket båg, har jag svårt att förstå varför Liza Marklund, som ändå är en känd och etablerad författare kan riskera sitt rykte på en mer eller mindre uppdiktad story? Det finns ju massor av historier med kvinnor som lever i ständig rädsla för män som misshandlat, förföljt och hotat dem. Det finns till och med massor av historier där kvinnor faktiskt inte lever idag, till följd av att de blivit bragda om livet av en svartsjuk/galen man.

Samtidigt så undrar man ju också varför man lever på flykt i en massa år, med allt vad det innebär, om det faktiskt inte finns en överhängande rädsla? Och vem kan avgöra hur rädd man är för en man som uppenbarligen har slagit en? Så här skriver Monica Antonsson i sin blogg:

XXXXX angrep Mia den 10 oktober 1987. Han arresterades och häktades. Läkaren som undersökte Mia konstaterade att det ”eventuella våldet” inte hade varit allvarligt. Han dömdes för misshandel till en (1) månads fängelse och släpptes direkt i och med att han hade suttit häktad. I dag har XXXXX bara ett brott i sitt register nämligen att han för några år sedan åkte bil utan säkerhetsbälte.

(Jag har ersätt namnet på mannen till XXXXX.) Även om det skulle stämma, så vem avgör när våldet är så kraftigt att man har anledning att fly? När ska man ta ett hot på allvar? Ã… andra sidan: om han nu INTE skulle utgöra någon fara för Mia och hennes familj, så har ju barn förlorat kontakt med sin far och andra släktingar och en pappa har förlorat sin möjlighet till att göra sin röst hörd i saken och att ha kontakt med sitt barn.

Ja, det väcker många, många frågor, men jag har inga svar att ge. Däremot är det mycket troligt att jag försöker läsa boken Mia Sanningen om Gömda, när den kommer ut!

Vad tror du och hur viktigt är det att boken är sanningsenlig?

En parentes: Liza Marklund skrev också boken Paradiset, som det också finns kritik på, av Elisabeth Hermon och Stefan Lundström, som skrivit boken ”Vingklippt”.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Vem ska man tro på?

Den hemliga artisten som varit anhållen för misshandel av sin fru är ju inte så hemlig längre, men uppges nu sitta häktad, enligt Aftonbladet. Idag har vi flashback. Forumet som ”listar ut” hemlig info på någon timme. Det låter ju rysligt, förstås. En man som slår sin fru är ju aldrig okej och kommer inte bli det heller. Det är olagligt och jag tycker absolut att det ska förbli det.

Men. När man läser hustruns blogg, så är det svårt att veta vad man ska tro? Visst har man hört om kvinnor som efter en misshandel försvarar sin man och säger att det aldrig skett, men när jag läser hustruns blogg, så blir det svårt att säga att hon inte verkar trovärdig. Hon skriver bl.a. själv: varför ska jag få sota för att andra kvinnor har ljugit och skyddat sina män?” Hustrun verkar dessutom upprörd över att hon blir sedd som ”ett offer” p.g.a. det inträffade.

Det blir ju bara spekulationer, men ändå, kan det vara så att det blivit ett missförstånd, trots att det sägs finnas ett vittne till det hela? Hustrun skriver själv om sina ätstörningar och panikångest.

Ja, man får väl hoppas för bådas skull att det inte stämmer, det skulle ju göra världen lite mer hoppfull att leva i, trots allt!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , ,