Debattartikeln i Expressen om vuxenmobbning

Fatou Touray, du som vet, du vet...

Fatou Touray, du som vet, du vet…

Igår publicerade Expressen en debattartikel som jag skrivit. Det var en omskrivning av mitt blogginlägg nyligen: Att våga sätta starka ord på det man varit utsatt för.

Här kan du läsa artikeln i Expressen som heter: Ingen ska behöva mobbas på jobbet.

Jag måste säga att jag är lite överväldigad av responsen jag fått via mail och på olika sociala medier. Det är jättekul att få höra att man inspirerar folk och att man sätter ord på sånt som folk funderat på, men det oroar mig mycket att det är så många som upplever mobbning på sina arbetsplatser! Flera okända personer som läst artikeln i Expressen har kontaktat mig, men även många jag känner och som jag inte hade en aning om att de går eller har gått igenom liknande på sina arbetsplatser.

Att varje dag gå till en arbetsplats där du känner dig kritiserad, ogillad och nedtryckt, är nog bland det som kan påverka en människa mest negativt. Om du har det så, är mitt råd att genast söka nytt jobb (och ja, jag vet, det är inte så lätt när självkänslan tryckts ned i skoskaften, men gör det ändå!!) av ren självbevarelsedrift. Det finns också stödföreningar och hjälp att få. Sök den!!

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Kriterier för mobbning

I förrgår skrev jag om att det kan vara svårt att sätta starka ord som ”våldtäkt” och ”mobbning” på något man har utsatts för. HÄR kan du läsa det inlägget! Igår skrev jag om kriterierna för att ha utsatts för våldtäkt eller annan typ av sexuellt övergrepp. Den kan du läsa HÄR! När det gäller mobbning så finns det också tydliga kriterier, även om situationerna av sin natur ofta inte är lika tydliga, så kan man ändå relativt enkelt tolka dem.

Staty på barn Foto. Fatou Touray

Staty på barn Foto: Fatou Touray

Mobbning, eller kränkande särbehandling är när en eller flera personer utsätts för systematiska trakasserier inom en social grupp. Till exempel på en arbetsplats, i skolan eller i andra sociala sammanhang. Det kan innefatta våld, hot om våld eller andra uttryck.

Mobbning kan indelas i olika kategorier

  • Fysisk mobbning (slag, sparkar, knuffar, dra i håret, tafsa, stycka upp mot vägg, förstöra kläder, väskor eller skolarbeten med mera)
  • Verbal mobbning (rykten, hån, hot, glåpord, öknamn, klotter, nedsättande kommentarer)
  • Psykisk mobbning (blickar, suckar, kommentarer, imitationer (till exempel imitera någons haltande, sätt att tala, etc), vända ryggen till, inte lyssna på förslag, flytta sig om någon sätter sig bredvid, resa sig upp och lämna sällskap när någon anländer, ignorera, utfrysning, ogrundad portning och svartlistning)
  • E-mobbning (rykten via exempelvis chattprogram eller communityn, förtal via Internet-sidor, hot via SMS, spridning av bilder och filmer på till exempel Internet utan godkännande med mera, trakasserier på forum, bloggar, wikier)
  • Övriga former (beställa varor, göra ansökningar, skriva insändare och kontaktannonser i den mobbades namn, sprida den mobbades kontaktuppgifter)

Mobbning bland vuxna

Mobbning bland vuxna involverar sällan våld eller hot om våld, däremot ofta exkludering från sociala sammanhang.

Subtila påhopp och falska anklagelser/ryktesspridning är några metoder som mobbare använder sig av.

  • Av 1443 självmord år 2007 var 100-300 direkt relaterade till mobbning på arbetsplatsen.
  • 10 000 – 30 000 långtidssjukskrivningar anses bero på mobbning i arbetet.

Enligt AFS 1993:17 utgör mobbning (kränkande särbehandling) ett brott mot arbetsmiljölagen, i likhet med trasiga skyddsräcken eller asbestföroreningar. ”Med kränkande särbehandling avses återkommande klandervärda eller negativt präglade handlingar som riktas mot enskilda arbetstagare på ett kränkande sätt och kan leda till att dessa ställs utanför arbetsplatsens gemenskap”. Arbetsgivaren är skyldig att förhindra att sådant inträffar.

Skolan på bilden har inget med texten i inlägget att göra Foto: Fatou Touray

Skolan på bilden har inget med texten i inlägget att göra Foto: Fatou Touray

Lagen innehåller en förteckning på åtta typiska mobbningsbeteenden

  • Förtal
  • Undanhållande av information
  • Saboterande av arbetsuppgifter
  • Utfrysning, åsidosättande, negligering
  • Försök att injaga rädsla
  • Överkritiskt bemötande, förolämpningar
  • Kontroll av arbetstagaren i syfte att skada
  • Omotiverade förflyttningar, fråntagande av arbetsrum eller arbetsuppgifter, med mera.

Den som råkar ut för arbetsplatser som utsätter personal för övergrepp som mobbning

  • Dokumentera allt.
  • Leta nytt jobb direkt.
  • Ordna egen advokat om möjligt. För att föra talan om skadestånd.
  • Kontakta personer eller organisationer som hjälper till till exempel ”Organisation mot mobbning”.

Mobbning kan involvera ett eller flera av det som juridiskt benämns misshandel, olaga hot, förolämpning, förtal, övergrepp i rättssak, stöld, skadegörelse, olaga frihetsberövande, ofredande och sexuellt ofredande.

Vad säger lagen

”Mobbning är olagligt – men hur står det i lagen?
Skollagen säger att alla som verkar i skolan aktivt ska motverka trakasserier och förtryck.
Arbetsmiljölagen säger att alla, även elever i skolan har rätt till en god arbetsmiljö. Det innebär att ingen får reta, kränka eller mobba dig i skolan, varken vuxna eller andra elever. Ingen får heller slå dig eller förstöra dina saker. Du har rätt att känna dig trygg och trivas i skolan.

FN:s barnkonvention säger att ingen får diskrimineras eller kränkas.

 

Svensk lag säger att om man gör någon annan illa är det misshandel. Om man knuffar eller rycker i kläder är det ofredande.

 

Hit räknas också störande telefonsamtal, sms och mail. Om man utpekar någon som brottslig eller klandervärd, det vill säga om man talar illa om en person, så kallat skitsnack, är det förtal. Att kalla någon för buse, idiot eller andra kränkande saker är förolämpning. Att röra vid någon under 15 år på ett sexuellt sätt, att handla sexuellt kränkande eller använda könsord räknas som sexuellt ofredande. Att hota någon med ord eller vapen räknas som olaga hot.”

______________________________________________________________________

Självklart kan vuxna bli utsatta för mobbning även utanför en arbetsplats också, men de kriterier som finns punktade här ovan kan i många fall även överföras till fritiden. Till skillnad mot en arbetsplats, kan man dock enklare välja bort personer som utsätter en för någon typ av mobbning eller kränkande särbehandling. Ingen människa, varken barn eller vuxen ska behöva stå ut med att bli förminskad, kränkt, straffad, eller överkritiskt bemötande. Kom ihåg det!! DU är värdefull!!

Fotnot: De största delarna i ovan text har Wikipedia och Glädjekraft som källa 

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Att våga sätta starka ord på det man varit utsatt för

Jag har många gånger under mitt liv stött på personer som varit utsatta för både mobbning och våldtäkt, utan att inse att det är just detta de har varit utsatta för. Det personerna själva har beskrivit har varit väldigt uppenbart för mig vad det handlat om, men när jag tagit upp ordet ”våldtäkt” eller ”mobbning” så har personerna slagit ifrån sig och tyckt att ”nja, riktigt så grovt var det kanske inte…?” 

När livet är tufft kan det kännas extra meningsfullt och viktigt att omge sig med personer man älskar och som bryr sig om en. På bilden: Gammal bild på Jai och Isatou, Foto: Fatou Touray

När livet är tufft kan det kännas extra meningsfullt och viktigt att omge sig med personer man älskar och som bryr sig om en. På bilden: Gammal bild på Jai och Isatou, Foto: Fatou Touray

Starka ord kan vara svåra att förknippa med något man själv varit utsatt för eller som man har varit med om. Jag minns när jag själv blivit utsatt för våldtäkter som ung och någon vuxen för första gången satte ord på det. Jag ryggade tillbaka. Jag slog ifrån mig. Det där ordet var laddat med så mycket svårigheter att jag liksom inte ville acceptera att det var det jag hade varit med om…

Det dröjde väldigt länge innan jag kunde se det med öppna ögon och inse att det var så det varit. Min bild av våldtäkt handlade framför allt om att en främmande person överfallit någon utomhus och våldfört sig på personen i fråga. Så var det inte för mig och idag vet jag att de flesta våldtäkter både mot barn och vuxna begås av personer man känner eller känner till och oftast inomhus, kanske i sitt eget eller någon annans hem?

När det gäller mobbning så blev jag som vuxen, för bara några år sedan, på en arbetsplats utsatt för baktalande, utfrysning, åsidosättande och överkritiskt bemötande. Idag vet jag att det är några av de kriterier som är mycket vanliga på arbetsplatsmobbning/vuxenmobbning. Det var inte alla på arbetsplatsen som utsatte mig för detta, jag hade några väldigt fina kollegor där också, men det spelade inte så stor roll, för de som bedrev mobbningen var mycket starka personligheter och var personer som många lyssnade på och som framför allt inte någon satte sig emot. Nu blev jag inte kvar länge på den arbetsplatsen, vilket jag idag är oändligt tacksam för, då det på den korta tid jag var där, sex månader, fullständigt personlighetsförändrades. Jag är också tacksam för att jag inte blev kvar på den arbetsplatsen, då det ledde till mitt nuvarande arbete som är en av de arbetsplatser jag trivts allra bäst på.

Ändå tog det flera månader efter att jag slutade innan jag kunde ta ordet ”mobbad” i munnen. Under hela mitt drygt 40-åriga liv, hade jag aldrig blivit utsatt för något jag upplevt som mobbning, varken i skolan eller bland vänner eller på en arbetsplats. Det var en helt ny upplevelse för mig och jag hade verkligen svårt att tänka mig att det skulle kunna drabba mig. Men när det väl gjorde det, så slog situationen fullständigt ut min personlighet och jag blev under den här korta tiden en person jag varken kände igen eller tyckte om.

Alla mina styrkor jag både upplevde själv att jag ägt och som jag blivit uppmuntrad för av alla tidigare chefer och kollegor för, bara försvann. Det bara rann av mig och jag blev en person jag inte ville vara. Alla mina svagheter kröp fram och jag blev någon som inte kände mitt eget värde. 

Jag tänker på de som blivit utsatt för kränkande behandling under långa tider. Särskilt då barn, som är mer oskyddade och har mindre verktyg att använda när de blir utsatta. Det är inte så konstigt att det påverkar dessa människor resten av livet.

Foto: Fatou Touray

Foto: Fatou Touray

Det tog ett tag, inte allt för lång tid, men kanske ett år på min nuvarande arbetsplats att ”bli mig själv” igen. Att våga stå upp för den jag är och vad jag vill och idag känner jag inte alls av det som hände mig på min förra arbetsplats. Däremot har jag fått en så ofantligt mycket större förståelse för företeelsen mobbning. Jag känner en enorm empati för de som utsätts och jag kan erkänna för mig själv att jag faktiskt hade en del fördomar runt mobbning, som jag idag inte längre har.

Jag har arbetat en del med mig själv i dessa frågor och jag tycker idag att jag har en helt annan förståelse för problematiken. Tänk att vi är tvungna att uppleva saker själva eller att någon väldigt närstående utsätts för någon form av orättvis behandling, för att vi till fullo ska inse problematiken. Jag tror detta går att översätta i de flesta fall där någon blivit utsatt för orättvis behandling eller kränkande beteenden från våra medmänniskor. Det är synd att det krävs.

Däremot är jag övertygad om att min upplevelse har gjort mig så uppmärksam på problemet att jag aldrig igen skulle tillåta människor behandla mig på det sätt jag blev behandlad under den perioden det pågick. Skulle det ske igen är jag säker på att jag först skulle lyfta situationen för att försöka få ändring och om det inte gick, skulle jag lämna den arbetsplatsen! Eller den bekantskapen, eller vad det nu kan handla om.

I morgon kommer jag sätta upp de kriterier som finns för både mobbning och våldtäkter. Jag tror att det är bra när man ska bearbeta en stark händelse, att kunna sätta rätt ord på det man varit med om. 

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Näthat och Nätkärlek Del 6

404546_10200435968519433_1360913501_nNu har jag skrivit fem delar om näthat och den här sista tänkte jag i stället ska handla om nätkärlek. Nätkärlek dels som en motpol till näthatet och dels för att lyfta fram det som jag bloggat om många gånger tidigare, vilket är att i huvudsak så kommer alltid nätkärlek att övervinna näthatet.

Jag förnekar inte att hatet finns. Det finns på bloggar, det finns på främlingsfientliga sidor såsom Avpixlat. Det finns på facebook, det finns i kommentarsfält på min egen blogg och i media och det finns i våra inkorgar i mailen. Men hur många ställen av näthat jag än räknar upp så kan jag räkna upp fler ställen där nätkärlek florerar och det är trots allt är nätkärleken som har övertaget.

Vad är nätkärlek? Nätkärlek tror jag är högst individuellt, men för mig personligen handlar det dels om att ge uttryck för sånt man tycker om och att man gör det genom kommentarer i olika kommentarsfält, genom välskrivna artiklar som sätter fingret precis där man vill ha det!

Men för mig är också nätkärlek en kärlek till den information jag kan finna på nätet, såsom till exempel att googla sig till viktig information, att hitta bloggar som intresserar mig, att få fram statistik på ett enkelt sätt som jag vill ta del av, att kunna se program i play, som jag inte hinner följa på TV, nätkärlek för mig är också att kunna ta del av nyheter utan att behöva gå ut och köpa en tidning, men i ännu större utsträckning är det att kunna ta del av nyheter när de faktiskt händer och inte ett dygn senare. Att få ta del av saker när de faktiskt sker. Nätkärlek är också att kunna ta del av tidtabeller, priser och annat utan att behöva ringa ett enda samtal.

Men för mig är också nätkärlek att ha en egen plattform såsom min blogg, där jag kan uttrycka mig fritt, det är också att ha egna kanaler såsom Twitter och Facebook, där jag kan ha en snabb kommunikation med omvärlden och inte minst med vänner jag sällan skulle ha möjlighet att ha kontakt med annars!

Jag har tidigare bloggat om nätkärlek, bland annat med detta inlägg: Jag ÄLSKAR att blogga!!

Vad kan man göra då för att stävja näthatet? Det är lätt att känna sig helt maktlös när man läser runt på vissa sidor på nätet och då är det lätt att tro att man inget kan göra. Att de befintliga texterna skulle gå att ta bort, kan vara svårt, beroende på vem ansvaret ligger på, men man kan i alla fall på olika sätt visa att man uppskattar skribenter för det de skriver, eller om man nu inte uppskattar det, i alla fall visa sitt stöd på olika sätt, när hatet möter en skribent och man kan även väga upp hatet med en uppsjö av nätkärlek. Det tar som sagt inte bort hatet, men det är ändå viktigt när man utsätts för stort hat, att det vägs upp med en massa nätkärlek som stöd.

Konkreta tips, så här kan du göra:

Så här skriver Näthatslarmet:

”Om

GILLA och larma Näthatslarmet – ta strid för de som utsätts för trakasserier på nätet.

STÅ UPP FÖR VARANDRA! Så här gör vi för att slå tillbaka tillsammans:

Beskrivning

Ingen ska behöva stå ut med sexistiska förolämpningar, rasistiska påhopp eller dödshot i Facebook-kommentarer, på Twitter, Instagram eller i kommentarsfält till bloggar, krönikor och nyhetsartiklar.

—————-

Så här funkar det:

När du ser en kommentarstråd som spårat ur, larma genom att skriva ett meddelande på den här sidan – dolt eller synligt spelar ingen roll – så sprids det som en uppmaning i följarnas flöden.

Därefter är det fritt fram för dig, mig, er, oss alla och vem som helst att ta diskussionen i den aktuella tråden!

En larmcentral mot näthatet, helt enkelt.

OBS! Tänk på att aldrig falla ner i hatarnas egen grop!
Skriv i stället lugnt, sansat och förnuftigt.
Argumentera och ifrågasätt, men gör det med ett vårdat språk.

Förnuft, lugn och kloka ord är alltid den bästa medicinen mot hatet.

—————-

Nu är det dags att vi slår tillbaka och sprider kärlek i kommentarsfälten!

Facebook-gruppen Vardagshjältar mot nätmobbning finns redan sedan tidigare och har samma syfte.
Självklart ska du gå med även i den! https://www.facebook.com/groups/337573816293216/?fref=ts

Här finns även förhandsklippet till SVT:s Uppdrag granskning (6/2 -13) om näthat mot kvinnor: http://www.youtube.com/watch?v=k_pLmq8d7Mk

. Programmet som gav upphov till denna sida.”

Så här skriver: Vardagshjältar mot nätmobbning:

”Nätmobbningen breder ut sig i Sverige. Privatpersoner blir hånade, trakasserade och får sitt liv förstört. Det finns inga myndigheter som kan kontrollera det här och privatpersonen har oftast inte makt att skydda sig själv mot det. Deras enda val är att tyst tolerera mobbningen då stora siter oftast inte tar bort hån, trakasserier och mobbning om anmälningarna inte uppgår mot flera hundra eller tusen.

Men det finns något vi kan göra åt det – Vi kan idka civilkurage och gå in och anmäla och säga ifrån när den sker. Vi kan ge offret en makt och röst de tidigare inte haft och på så vis stötta dem och få bort mobbningen från nätet. Mobbare gör det de gör för att de får mycket positiv feedback och popularitet på köpet, om de får mer kritik istället för positiv feedback så kommer det sluta vara roligt och det kommer inte längre vara en lätt väg till bekräftelse.

HUR HITTAR VI MOBBNINGEN?

När du ser mobbning förekomma eller trakasserier så vill vi att du skickar en länk till det i gruppen, beskriver vad det är som sker på adressen du skickat så kan våra medlemmar hitta det och hjälpas åt att arbeta mot det.

VAD SKA VI GÖRA MOT MOBBNINGEN?

1. Vi ska anmäla trådar, bilder och klipp där mobbning förekommer.

2. Vi ska skriva att de gör fel, att det är elakt, att det är mobbning och vi inte tolererar det.

3. Vi ska maila personerna bakom mobbningen och säga åt dem att det de gör är fel.

FÖR EN GOD TON

Vi ska inte mobba tillbaks. Vi ska inte skriva saker som att de är äckliga puckon som borde gå och dö och liknande. Vårat antal gör oss starka och vi kan få ner mobbning och fortfarande föra en god ton. Detta är viktigt för att människor ska vilja hjälpa till och stödja vårat arbete mot nätmobbning, för om vi mobbar tillbaks så kommer inte människor vilja det. Så för alltid en god ton oavsett hur arg du blir. Då menar jag verkligen alltid.”

Så här skriver: Anonym Nätkärlek:

”Då kärleken ska övervinna allt är det ganska knäppt att kramarna på nätet är så få.

Det anonyma näthatet har tagit över, och igår fick vi tack vare flera modiga individer ta del av hur långt det faktiskt har gått. Men nu får det vara nog. Näthatet har fått härja tillräckligt.

Nu är det dags för anonym nätkärlek att ta plats, med
kärleksfulla texter att skicka vidare till någon du tycker om.”

Det kan verka trist att få en färdigtryckt text sänd till sig från en anonym person, men tro mig, jag fick några själv och det var OERHÖRT värmande och glädjande! Det är stärkande i ett tufft nätklimat att känna att man har stöd och uppbackning när orden är hårda och känslolösa! Skicka gärna lite nätkärlek HÄR till någon skribent som du tycker behöver lite extra uppskattning, till exempel till Cecilia som jag skrev om i Del 4 av denna serie eller någon annan skribent som du vill sända lite nätkärlek till!

Mina tidigare delar i denna serie:

Näthat och Nätkärlek Del 1

Näthat och Nätkärlek Del 2

Näthat och Nätkärlek Del 3

Näthat och Nätkärlek Del 4

Nätkärlek och Näthat Del 5

 

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , ,

Mobbning och prestationsångest

Igår kom en rapport (pdf) från Friends att många ungdomar känner oro inför skolstarten. Jag svarade på frågor i en läsarchatt och blev intervjuad av hur jag ser på rapporten och ombedd att dela med mig av lite tips. En del hann vi med, men jag vidareutvecklar gärna det vi inte hann med, då jag tycker det är ett viktigt ämne.

Det oroväckande i rapporten är flera delar, som jag ser det. Det övervägande skälet till oro handlar om att ungdomar (14-17 år) känner oro över prestationskrav. Men det är även en allt för stor andel som är rädd för mobbning, utstötthet och obehag. När jag läser rapporten känner jag som vuxen och mamma oro.

Prestationskraven tror jag det är viktigt att få våra ungdomar att förstå att vi älskar dem för att de är de personer de är och inte för vad de åstadkommer i skolan. Sedan är skolan viktig för våra ungdomars framtid, men jag tror att det är viktigt att vi kommunicerar med våra ungdomar och talar om att de behöver inte vara bäst. Det är viktigare att göra sitt bästa!

Det är en stor skillnad. Att vara bäst kan verkligen ge vem som helst prestationsångest. Att göra sitt bästa innebär att man anpassar kraven till personens förmåga och personens kapacitet för tillfället. Ibland kan det innebära att barnet faktiskt kan förmå sig att ”vara bäst”, utan att gå under av prestationen och ibland kan det innebära att barnet knappt klarar av sina prov eller stundvis inte förmår klara av de krav som ställs. För det mesta bör de flesta barn klara av att göra sitt skolarbete på en tillfredsställande nivå. Att det finns barn som inte klarar av det är också viktigt att acceptera. Då måste vi kanske ändra målen för dessa barn? Inget barn eller vuxen mår bra av att ständigt känna sig otillräcklig. Alla människor har ett behov av att vara behövd, klara av att prestera och att känna sig duktig. Därifrån till att må dåligt för att man inte har alla rätt på provet är vägen lång och det är vi som är vuxna som har som ansvar att få våra barn att förstå den skillnaden.

Tips på stöd för ett barn eller ungdom som känner prestationsångest:

  • Tala om för X att h*n duger och är bra som h*n är och att man inte kan göra mer än sitt bästa.
  • Om X tycker det är svårt att gå till skolan för att kraven känns så höga, visa att du finns där som stöd.
  • Om X har ett syskon eller nära vän i skolan kanske du kan be den personen stötta X och till exempel säga att de gör det här tillsammans.
  • Om X har för höga krav på sig själv, var tydlig med att världen inte går under för att X inte har alla rätt på matteprovet. Tala om att det är bra att kämpa och vara strävsam, men det ger inga pluspoäng att bryta ihop av prestationsångest.
  • Försök göra skolan och skolarbetet till något positivt och inte bara krävande. Försök ta reda på vad X tycker är ROLIGT i stället för VIKTIGT och uppmuntra X att göra det roliga lite oftare och släppa det där viktiga ibland.
  • Har du tips att ge?

Mobbning och utstötthet är en annan men minst lika viktig problematik. Ingen förälder vill skicka sitt barn till skolan där barnet utsätts för kränkande handlingar. Ingen vill se sitt barn i ofrivillig ensamhet när andra barn skojar och har roligt tillsammans. Ingen vill se sitt barn utstött eller retad. Ännu mindre vill ett barn gå till skolan med risk att bli utsatt för våld, kränkningar, glåpord och förnedring. Mobbning kommer alltid att påverka ett barn för resten av livet på ett eller annat sätt!

Ingen förälder vill heller att ens barn utsätter någon annans barn för kränkande behandling eller mobbning. Tyvärr är det många föräldrar som inte vill se eller kan upptäcka när ens barn utsätter någon för dålig behandling. Där måste vi alla vuxna öppna sina ögon. Vi är inte onda eller goda. Vi människor är både och. Man kan vara kramig mot sin mamma, ge en blomma till fröken, hjälpa lillasyster att borsta tänderna och ändå vara elak mot en skolkamrat!

Vi måste prata med våra barn om det positiva med att vi alla inte är stöpta i samma form. Det utvecklande i att Kalle i parallellklassen vågar ha rosa tights på oss. Eller att Ellen i 4:a har en killfrisyr och spelar hockey. Att Adam från Afrika har krulligt hår eller att Lisa i 9:A verkar bli kär i tjejer. Vi måste förklara för våra barn att andra barn inte är dåliga för att de är annorlunda. Att Pelle inte är en sämre människa för att hans mamma har alkoholproblem och sitter på kvarterskrogen flera kvällar i veckan, eller för att hon skriker när hon pratar.

Men när vi har de där samtalen så är det också viktigt att titta på oss själva. Vad tycker vi om att kollegan stinker? Eller att grannen alltid ser oförskämt glad ut, även när du är på dåligt humör? Vad tycker du om att Nettan har konverterat till Islam och slutat äta griskött eller att Jocke på jobbet är så jävla feminin att hela lunchrummet skvallrar om att han säkert är bög? Eller att Janne har utsvängda brallor, som inte varit mode på många år?

Hur mycket acceptans har vi själva som föräldrar, till våra medmänniskor? Förväntar vi oss att våra barn ska klara av det vi inte själva förmår? Att acceptera andra människors olikheter och särdrag. Kanske måste vi börja med oss själva?

Att ha en nollvision mot mobbning är ingen dum idé! Kanske kan vi inte förvänta oss att inget barn eller vuxen någonsin ska bli mobbade i skolor och på arbetsplatser, men att sträva efter det kan inte vara fel. Sedan kan man fundera på varför det är mer acceptabelt att ett barn blir utsatt för kränkande behandling i skolan, än att en vuxen blir det på arbetsplatsen. Kräver vi även där mer av våra barn än vi själva skulle acceptera?

Tips på stöd för ett barn eller ungdom som känner sig utsatt i skolan:

  • Ta reda på vad skolan har för antimobbningsplan. Ta reda på hur de gör för att leva upp till den.
  • Fråga rakt ut vad DU kan göra för att stötta ditt barn i det här? Fråga vad du kan göra för att stötta skolans plan. Fråga också vad SKOLAN konkret kommer att göra för att förhindra fortsatta kränkningar och för att följa upp det hela?
  • Om du inte känner att du har skolans stöd, ta gärna med dig en person, helst utifrån. Kanske en vän, förälder, från någon myndighet eller från någon organisation som arbetar med dessa frågor. Dels känner nog skolan större ansvar när en utomstående person blir inblandad och dels kanske det är så att den kommunikation som brister mellan dig och skolpersonal, kan upprätthållas av en utomstående person. Det finns exempel på skolpersonal som känner sig kritiserade när föräldrar ställer krav och kommer med motargument. Det kan också vara bra att få en utomstående persons åsikter och reflektioner efter ett möte.
  • Kontakta en organisation som jobbar med dessa frågor oavsett, för det kan alltid vara bra att få stöd i det som är svårt.
  • Om ditt barn känt sig kränkt så kan självkänslan få sig en ordentlig törn. Kolla upp med din kommun om det finns grupper för barn där man jobbar med att just stärka självkänslan och våga ta för sig. Jag vet att Uppsala Kommun har haft det tidigare, men vet inte om det finns kvar. De kallades ”tjejgrupper” då och jag tror att det även fanns ”killgrupper”. Kolla om det finns något liknande i din kommun.
  • Tala om för ditt barn varför just h*n är så värdefull och viktig.
  • Om problemet fortsätter utan förändring, så skulle jag som mamma överväga att byta skola eller till och med flytta. Inte för att jag tycker att det är barnet som blir utsatt som ska behöva göra det, men för att inte barnet ska få ännu sämre självförtroende och slippa bli utsatt för fortsatta kränkningar, särskilt om mitt barn själv skulle vilja byta skola.
  • Har du egna erfarenheter eller tips att dela med dig av till andra föräldrar?

Tips till föräldrar till barn med en allmän oro: För barn med bara lite allmän oro, till exempel vid klassbyte, skolbyte, eller som bara lätt blir orolig, tror jag att närhet med barnet strax innan skolstart är extra viktig. Jag tror också det är viktigt att ge barn som känner otrygghet tydliga rutiner. Börja gärna en vecka innan skolstart att gå i säng tidigt, kliva upp på morgonen. Äta frukost i lugn och ro, prata om skolan både med öppna frågor men kanske också om positiva saker runt skolan. Om det är mindre barn så kan man läsa långa sagor på kvällen för att inge ro i kroppen. Lägga fram kläder kvällen innan. När man känner att man inte har full kontroll på sin situation eller känner oro, kan det inge trygghet att ha struktur omkring sig i sin vardag.

Det är lätt att tro, mellan blöjbyten och skoldiskon och moppe att man alltid kommer att ha sina barn hos sig och att om negativa saker sker så kan man ändra på det sen. Men våra barn växer hela tiden och utvecklas konstant. Rätt vad det är så ska de flytta hemifrån och leva ett eget liv och det sker så mycket snabbare än vi tror. Då går det inte att göra om eller skjuta på framtiden. Därför måste vi ta tillvara på stunden och vi måste göra det bästa vi kan. Det är allt vi kan göra, vårt bästa, utifrån den förmåga vi har.

Precis som för våra barn och ungdomar gäller för oss som vuxna eller föräldrar. Vi behöver inte vara bäst. Att göra sitt allra bästa och utifrån sin egen förmåga och kännedom om sitt barn, kommer man långt på.

Så här säger lagen!

Tillägg: Läs Anders starka inlägg: Mobbing

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , ,

Fatou ´s Nyårskrönika del: 2

Fortsättningen på min Nyårskrönika för 2008 kan du läsa här:


Juli. ANC ´s terroriststämpel försvann. Uppsaladebatt om Romer är aktuell. En Bloggbebis såg dagsljus! Ofrivillig barnlöshet diskuterades. Jag tillägnade denna video till Birsen, som vi ber för just nu…

Jag klippte av mitt långa hår. (Bilder) Alter Ego kom på sitt sedavanliga sommarbesök. Hon gjorde också ett sedvanligt gästinägg i min blogg. Vi hade en Afrikansk afton hemma hos mig. Alla läste En halv gul sol. Det var mycket skriverier om Blondinbella. Träskon blev inne igen.

Augusti. Det var Pridefestival. Jag flätade håret på Isatou som jag skjutit så länge på… Jag åkte på ett rejält ryggskott och blev drogad med morfin. Sedan blir det mycket bloggande om Reggaefestivalen:

Fidel Castor började blogga… Jag var också ute på liten tjuvlyssning. Mabou serverar mig sin egen lilla sanning. Och en till… Jag la upp en personlig guide på bloggen. Mabou ´s första skoldag. Jag visade upp en lite primitivare sida… Siamesiska tvillingar föddes i Gambia. Bloggstafettens pinne till mig handlade om mobbning. Jag gjorde en intervju med Andreas om Rwanda.

September. Jag körde ett varv till i ”Negerdebatten”. Debatten om bitterfittor var igång. Binta åkte på bröllop på Gotland. Vi roade oss på Kulturnatten i Uppsala som fyllde 20 år i år. Mer om Kulturnatten. Jag tipsade om Mia Törnbloms bok Så dumt! som jag ännu en gång vill slå ett slag för. Jai började jobba ihop egna pengar! Vi besökte Pelle Svanslös hus och jag blev smärtsamt påmind om hur det är att vara ute med flera små barn samtidigt. Mabou vägrar prata med okänd tant. I September fick vi besked om två anhöriga som hade cancer, så det blev en hel del bloggar om det resten av året. Men beskedet kom i September och då skrev jag bloggen Sorg.
Oktober. Alfons Ã…berg kommer på besök. Jag ska bara… Jag skrev om vikten av att bekräfta alla barn.

En hel del om döden som kommit nära oss:

Jag skrev också om romska barn som lever i misär.

November. November fortsatte med väldigt dystra inlägg om döden:

Lite andra saker hände också världen i November. Obama vann valet i USA. Inför sitt boksläpp i December startar författaren Monika Antonsson en blogg där man diskuterar hennes bok. Mia-sanningen om gömda. Boken väcker stor uppmärksamhet då den sägs avslöja en annan sanning om Liza Marklunds böcker Gömda, Asyl etc. En bloggvän; Bigga går bort. Binta dansar i en video som är på MTV. Isatou reser till Gambia! Jag var med i Insider på TV3 och där diskuterade vi pedofiler:

Isatou kommer hem från Gambia. Jag publicerar den första delen av tre av min bloggbok: En Tonårsmorsa mitt i Livet. Godbitarna från mina tre första bloggår är sammanställt i tre böcker + lite nytt material, förstås och allt helt omskrivet för att passa bokform.

December. Det var inte heller någon trevlig månad för mig.

Binta är med på Uppsala-TV med sin dansgrupp Zumbas. Jag publicerar ett utdrag från min bok: En Tonårsmorsa mitt i Livet. Om våra fördomar för förorten och miljonprogrammen. Mabou avslöjar att tomten inte finns.

En av mina allra närmsta vänner och tillika bloggvän, Helené / Alter Ego, Hulda Norrköping, Alma Mater går bort i sin cancer:

Aftonbladet i samarbete med Bloggportalen bestämmer sig för att starta Stora Bloggpriset som ska avslutas med en gala i Februari! Jag ”firade” en märklig jul.

Nu är ÄNTLIGEN denna nyårskrönika klar och hade jag vetat att den skulle ta så här lång tid att skriva, så hade jag nog inte skrivit den ens…! Hahaha…

Till sist: SE TILL ATT NI FÃ…R ETT RIKTIGT GOTT NYTT Ã…R 2009!!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Fatou´s Nyårskrönika del: 1

Eftersom jag skrev en Nyårskrönika för 2007 förra året på Nyårsaftonen, så vill jag ju inte vara sämre i år. Dessutom tror jag att det kan vara ganska bra att sammanfatta bloggåret. Om inte annat för mig själv. Man glömmer ju så lätt…

Januari. Ã…ret började med att The Real Mymlan gjorde en rolig musikutmaning. I Kenya rådde det våldsamheter och oroliga tider. Jai hade svårt att skilja på ”ditt” och ”mitt”. Mabou funderade på om det finns Bolibompa i Gambia. Två av barnen testade slöja. Mabou körde lite Afrikansk modevisning inför sin kommande Gambiaresa. Alter Ego blev mormor. Jag skrev inlägget Ken Ring – igår och idag, som för övrigt blev 2008 ´s mest lästa inlägg. Binta och Jai tyckte att jag överdrev ett NEJ!

Februari. Jag läste den bästa bok jag någonsin har läst. Jag blev radiokrönikör/radiokåsör, vilket jag fortfarande är och tycker är riktigt roligt! Det är en fantastiskt rolig utmaning! Jag kärleksbloggade om Gamla Bettan. Igen. Jag fick ett härligt mail från en bloggläsare som jag fick lägga ut i bloggen. Mabou kommer ÄNTLIGEN hem från Gambia. Jag läste ännu en fantastisk bok!! Jai tyckte inte att eget beröm luktade illa… Jag fick goda nyheter från flickan som inte ville leva. Mabou var på shoppinghumör! Mabou fyllde sex och jag missade Mabou ´s sexårskalas. Jag hade ett av de bästa utvecklingssamtalen. Ever! JAg letade guldkorn i vardagen! Jag fick ämnet Fördomar i Bloggstafetten.

Mars. Binta fyllde nitton år. Bloggläsare fick önska bloggar av mig:

Mera utvecklingssamtal blev det i Mars. Jag bloggade om alkoholism. Och nykterhet. Vi diskuterade barns rätt till båda sina föräldrar på bloggen. Vi beskrev vårat liv med sex ord. Jag bevisade för Binta och Jai att mammor alltid har rätt!! Min kamera kom äntligen hem från Gambia. Thank ´s to Binta. NOT!!

April. Mabou hade förlossningsfrågor. Det var 40 år sedan Martin Luther King blev mördad. Min bästa väninna (som nu flyttat hem igen) kom på Sverige-besök. Lilla Engla miste sitt liv i ett vansinnesdåd. Bildbevis på att jag får hem otroligt mycket på min cykel Gamla Bettan när jag är ute och shoppar!! Binta och jag hade fred och frid (kors i taket!!) Jag upptäckte att jag kunde trolla. Den fruktansvärda historien med familjefadern Fritzl uppdagades. Binta börjar blogga.

Maj: Jag fick Grekiska känslor. Jag bloggar om Stockholms utslagna medmänniskor. Binta ´s student närmar sig! Vi diskuterade mångkultur på bloggen. Och ”Svenskhet”. Mabou var glad över att få följa med Binta och vara med i en musikvideo:

Mabou tycker att livet är orättvist och Alter Ego ´s son uppträder i musikvideo. Jai fyllde 17 år! Jacob, Mabou ´s groda kilar vidare. R.I.P.

Juni. Jag reste till Riga en helg. Man är inte mer pinsam än man gör sig. Studentplanerna håller på att knäcka mig fullständigt. Bintas student i bilder. (Vi hade jäkligt roligt!!) Vi hade också en toppen heldag på Gröna Lund. (Bildblogg) Vi firade treårs-jubileum med min blogg. Binta vinner Swedish National Dancehall Queen 2008. Vi diskuterade rasistiska bloggar. Jag skrev en av de mest personliga bloggar jag någonsin skrivit. Jag fann Ludmilla ´s blogg och den grep mig starkt.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Att bekräfta ett barn

Springande barn i Gambia 2008.

Det finns en sak jag verkligen gillar med Gambia. Nej, nu ljög jag nog. Det finns ju en massa saker som jag älskar med Gambia. Men det är en speciell sak jag har i åtanke just nu och det är förmågan att bekräfta varandra. Både bland barn och vuxna. Jag har faktiskt aldrig hört talas om att någon vuxen är utanför, även om det förekommer att barn i skolan retar varandra.

Att barn har ett enormt behov av bekräftelse känner nog de flesta av oss till. I Sverige tycker jag att vi ibland är ganska dåliga på att bekräfta barn, särskilt om de inte är våra egna. I Gambia, där man oftast lever ganska stora familjer tillsammans, så bekräftar man oftast ett barn varje gång det passerar. Även om man inte har något att säga till barnet för stunden, så bekräftar man barnet genom att säga dess namn.

Som att jag varje gång jag går in i köket eller in i ett annat rum här hemma och passerar Mabou på vägen, säger ”Mabou”. Det kanske låter lite konstigt för er som inte hört detta, men jag tycker det är ett väldigt fint och enkelt sätt att bekräfta ett barn. Jag tror att om man bekräftar ett barns existens. Gång på gång. Av massor av vuxna, flera gånger per dag, tusentals gånger under en uppväxt, så stärker man ett barns självkänsla. Jag tror också att barnet blir bekvämt med att få en självklar plats i familjen, en självklar plats i samhället.

”Jag ÄR någon”

”Jag FINNS”

”Jag EXISTERAR”

”Jag BETYDER något”

”Jag RÄKNAS”

”Jag är en DEL AV…”

”Någon SER mig”

Jag tror att det är väldigt viktigt för ett barn. Jag tror också att detta är något som följer med en i vuxenlivet och jag tycker mig ha sett och lagt märke till att mobbning eller att bli utstött i alla fall inte sker bland vuxna i Gambia. Jag kan naturligtvis ha fel, men av det jag sett under alla de år jag levt både i Sverige bland Gambianer och i Gambia bland Gambianer, så ser jag tydliga tecken på detta. Jag tycker också det framgår tydligt att vuxna människor umgås, även om den ena är extremt ful/tjock/smal/rörelsehindrad etc. eller har andra s.k. ”defekter” eller är uppenbarligen annorlunda, vilket i Sverige ofta kan leda till isolering eller utanförskap.

Jag tycker mig också se detta bland människor med ett fysiskt eller psykiskt handikapp. Man passerar inte bara personen, om man känner till dess namn, utan man bekräftar att man sett personen genom att nämna dess namn, man är inte heller rädd att tilltala personen, även om den har svårt för att själv uttrycka sig eller har svårt att bli förstådd. Så gör man också med sina grannar och alla man känner igen. Även om man redan hälsat på varandra tidigare på dagen och bara passerar varann, så säger man personens namn. Jag ser det som att personen som säger någons namn vill säga: ”Jag ser dig, jag bekräftar dig, du finns, jag visar respekt för dig och bekräftar din existens”.

Jag tycker det här är en väldigt fin vana som jag önskade att vi i Sverige också hade. Men det kanske inte skulle fungera i ett land som Sverige? Ett land där vi är så pass anonyma för varandra. I alla fall i storstäderna. Ibland önskar jag att vi kunde blanda ihop alla kulturer och vanor och religioner i hela världen, men sedan kunde vi plocka ut alla bra och vettiga saker och plocka bort allt det negativa. Som att plocka ut russinen ut kakan…

Fler av mina inlägg om Gambia, kan du finna HÄR! (uppdaterad sida)

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , ,

Bloggstafetten: Mobbning

Jag är med i Bloggstafetten! Den har ju pågått i flera år nu och nu har det alltså blivit min tur på listan för denna omgång. Thomas Hartman har gett mig ämnet Antag att du är lärare och upptäcker att två elever i din klass mobbar en tredje. Vad gör du för att lösa problemet?

Tack, Thomas för ett intressant ämne som jag är glad att lära mig mer om!

Jag är faktiskt inte särskilt insatt i detta ämne, så det var bara att plugga på, vilket jag ser som en absolut tillgång för mig personligen och inte som ett nederlag. Jag måste erkänna att det är lite ”skämmigt” att en fyra barns mamma som mig, inte har bättre koll på mobbning och hur man kan få mobbning att upphöra. Ã… andra sidan så beror det på att jag inte, vad jag känner till har varit inblandad i mobbning, varken själv eller genom mina barn. Däremot har min mamma jobbat aktivt med dessa frågor i skolor och genom föreläsningar, men jag har inte själv fördjupat mig i denna fråga.

Även om jag nu inte har så mycket kunskap, så vill jag ändå säga att jag, likt alla människor jag träffat är helt emot mobbning och absolut aldrig skulle stötta ett sådant beteende. Nu skulle det ju inte handla om mina åsikter om mobbning, utan vad jag, om jag vore lärare, skulle göra om två av mina elever mobbade en tredje elev.

Först och främst skulle jag kontakta mobbnings gruppen på den skolan jag arbetade. Jag tror alla skolor har en mobbnings grupp idag (?). Jag skulle diskutera med dem om åtgärder. Det jag själv skulle föreslå är först och främst ett samtal med den utsatta eleven och dennes föräldrar. Jag skulle berätta för dem vad jag sett eller hört och förklara att jag inte skulle acceptera att en av mina elever blir mobbade. Jag skulle förklara för eleven att det inte handlade om henne/honom, utan det var de som mobbade som problemet låg hos. Jag skulle också förklara för eleven och föräldern att jag skulle göra allt som stod i min makt för att förhindra att detta fortsatte. Jag skulle också i samförstånd med eleven, föräldern och mobbnings gruppen göra upp en handlings plan för hur vi skulle gå vidare i detta.

Jag skulle också också försöka få reda på av eleven hur mobbningen yttrade sig? Om den skedde främst på skolgården, i klassrummet, på fritiden, på nätet eller vart? Jag skulle också ta reda på vad mobbningen handlade om? Klädstil? Avundsjuka? Sexualitet? Rasism? Klass tillhörighet? Vilken typ av utanförskap som den mobbade kände.

Därefter skulle jag ha enskilda samtal med de två elever som mobbade tillsammans med deras föräldrar. Jag skulle under samtliga av dessa samtal ha med mig någon ur mobbnings gruppen. Jag skulle göra klart för de som mobbade att jag under inga omständigheter skulle acceptera att någon i klassen blev mobbad. Därefter skulle jag försöka komma ”under ytan” på eleven som mobbar och även dennes förälder för att se om det finns någon särskild grund till att den som mobbar, utsätter någon annan för mobbning. Kan det vara så att eleven själv känner ett utanförskap? Rädsla att bli utan kompisar? Ofta mobbar ju de som själva är osäkra och har dålig självkänsla. På något underligt sätt så tror man att det styrker en själv, genom att man trycker ner någon annan. Om det då kom fram från eleven eller dennes förälder att den till exempel inte vågar stå emot grupptryck, att den känner aggressivitet eller något annat, så skulle jag dels göra upp en arbetsplan med föräldern och dels i egenskap av lärare, påbörja att jobba med elevens brister för att stärka dess självkänsla.

Därefter skulle jag ha ett samtal med hela klassen, där jag talade om vad som pågick och förklara att jag inte tänkte acceptera detta. Jag skulle inte peka ut varken ”offer” eller ”förövare”, även om klasskamraterna med största sannolikhet redan skulle vara medvetna vilka det gällde.

Sedan skulle jag läsa på mycket, mycket mer om mobbning. Hur man kommer till rätta med det. Hur man går vidare. Vilka arbets planer med mobbnings förebyggande arbete som ger ”bäst resultat”. Jag skulle också gå på djupet med vilka problem som finns i klassen/skolan för att denna situation kan uppstå över huvud taget. Jag skulle ha regelbundna uppföljnings samtal med alla berörda och inblandade, men skulle även dra in eller i alla fall uppdatera ledningen på skolan om vad som pågick.

Om det var något uppenbart ”udda” med den mobbade eleven. Låt oss säga att h*n gått ut med att h*n är homosexuell, eller att personen ifråga kanske är relativt nyinflyttad till Sverige och inte har kommit in i samhället på ett sätt som mobbarna anser som ”udda” eller att eleven i fråga är väldigt överviktig etc. Då skulle jag försöka få någon kunnig i det ämnet att komma och föreläsa i klassen för att ge en förståelse i ämnet. Jag tror själv att den typen av mobbning handlar om rädsla och osäkerhet hos den som mobbar och att man löser en hel del med kunskap, även om det inte löser allt. Jag skulle själv också undervisa mycket om vikten att få vara individer, även om vi alla är människor. Vikten av att vi faktiskt ser olika ut, har olika uppfattningar och olika känslor och drömmar.

Jag tror att jag som lärare hade kunnat gå ganska långt för att få mobbningen att upphöra, eftersom jag personligen i min natur har väldigt svårt att acceptera orättvisor.

Om jag, mot förmodan, absolut ändå inte kunde få stopp på mobbningen, skulle jag, som ett allra sista steg, om det inte går att få stopp på mobbningen, ser att alla berörda elever mår dåligt och den mobbade har det lika illa, eller kanske till och med värre, så skulle jag, som ett allra sista alternativ, se om det gick att förflytta de som mobbar, eller i alla fall någon av dem. Detta skulle dock som sagt vara ett allra sista alternativ, eftersom det dels finns risk att den som mobbar tar med sig problemet till nästa skola och man därmed endast förflyttar problemet. Dessutom finns det också risk att den som mobbar har gjort det för att den själv upplever ett utanförskap som därmed kan stärkas vid en förflyttning. Om den som blir mobbad vill flytta så skulle jag verkligen försöka få den att stanna så länge det finns hopp om att reda ut situationen, eller i sista fall flytta den/de som mobbar. Skulle jag däremot ha en känsla av att mobbningen skulle fortsätta av andra elever även om man flyttade mobbarna, så skulle jag stödja en flyttning av den som blir mobbad, för den elevens bästa.

Samtidigt som jag i så fall dels skulle se det som ett stort misslyckande för skolan, men också inse att problemet ingalunda skulle vara löst i och med detta, för då skulle risken för ett nytt ”offer” vara över hängande, så då skulle jag fortsätta att aktivt jobba med förebyggande arbete i mobbnings frågan.

Om det gick så långt att jag uttömt mina, skolans och föräldrarnas resurser för att komma tillrätta med problemet, så skulle jag även kontakta någon av de organisationer som finns mot mobbning. Till exempel Friends!

Detta är alltså vad jag hoppas och tror att jag skulle göra som lärare om två elever mobbade en tredje i klassen. Men, som sagt, skulle jag stå inför detta så skulle jag söka mer information av de som är duktiga på dessa frågor och då kanske jag skulle handla annorlunda, om någon ”expert” rekommenderade andra metoder!

Nu lämnar jag stafettpinnen vidare för denna gång. Pinnen går till Steffanie Müller. Ämnet jag ger henne är följande: ”Vad får dig att känna dig primitiv? Vad får dig att tycka att andra människor är primitiva?”

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , ,