Mina barn och andras ungar

Jag lyssnar på och läser om det ensamkommande flyktingbarnet Ali som är 15 år och som förlorat sin pappa och som blivit misshandlad av italiensk gränspolis och sedan blivit våldtagen av tre flyktingar i Italien och det är svårt att ta in alltihop. Jag lyssnar och läser också vad gränspolischefen Peter Norén säger:

”Vad känner du personligen för pojkens situation?

– Jag är ju pappa och har barn själv. Sådana känslor får man inte väga in.”

När man arbetar med människor så tror jag att det är precis det man måste göra. Väga in rimlighet och sina känslor för andra människor, annars är det bättre att arbeta med maskiner. Där behöver man inte väga in känslor.

Jag förstår naturligtvis att en enskild tjänsteman inte kan göra egna bedömningar eller bryta ett beslut för att det inte ”känns bra”. Så långt är jag med. Men i det här fallet så finns det alltså en öppning för en ny bedömning. Dessutom behöver man som tjänsteman inte säga att man ”inte får väga in känslor”.

Om denna man hade sagt att de ska se vad det finns för möjligheter till en ny bedömning i detta enskilda fall och att han oavsett beslut tyckte att situationen var mycket beklämmande för denna 15-åriga pojke så hade det räckt långt. Men det gjorde han alltså inte. Han sa i stället att man inte får väga in sådana känslor och så valde han i stället att inte ge den här pojken en chans att få sitt ärende omprövat. Så här skriver Ekot:

”Ali greps förra veckan och fördes till förvaret i Åstorp. Men han var i så dåligt psykisk skick att han återigen blev inlagd på psyk.

Ali har fått avslag i alla rättsliga instanser, men sedan Ekot kontaktat Migrationsverket ansåg en hög tjänsteman där, att fallet var så ömmande att Ali borde få en ny prövning, vilket alltså gränspolisen nu sagt nej till.

Fredrik Beijer är biträdande rättschef på Migrationsverket.

– Vi tog en kontakt då med handläggande polismyndighet. Vår tjänsteman uppfattade det nog som att man var överens om att låta oss titta på ärendet på nytt. Polisen har alltså en möjlighet att lämna över ärendet till oss. Men uppenbarligen så har beslutande polisman gjort en annan bedömning, säger Fredrik Beijer.”

Och jag ser framför mig. En 15-årig pojke på flykt genom Europa, från en helt annan världsdel. Jag ser en ensam, förtvivlad, traumatiserad pojke som blir utsatt för både misshandel och våldtäkt och jag kan inte ens föreställa mig hur det kommer att påverka hela hans liv från nu och framåt. Hur Ali ändå lyckas ta sig från Italien till Sverige och hur hans upplevelser fortsätter att påverka honom så svårt att han hamnar på psyket och hur man ändå tar beslutet att han ska skickas till det land där han utsatts för dessa övergrepp. Skickas runt som ett brev på posten. För att någon eller några inte vill ta ansvar för att Ali ska få en trygghet, en plats att försöka bearbeta sina upplevelser och de övergrepp han har utsatts för.

Jag ser framför mig hur en 15-årig pojke borde gå på bio, spana in en första flickvän, äta en burgare på ett snabbmatsställe med sina kompisar. Hur han borde koncentrera sig på skolan och läxor och inte sitta på psyket med funderingar på hur han ska kunna få vara ifred, med sin hopsydda mun och ta sitt liv utan att bli störd.

Och så ser jag framför mig hur en tjänsteman och pappa säger att man inte får väga in sådana känslor.

Andra bloggare om fallet:

Henry Bronett: Vi behöver bestämma oss

Ung Vänster: Låt Ali stanna i Sverige

Kommunisternas Blogg: Svartskjortorna vid gränspolisen i Malmö

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , ,

Finländare drar kniv och muslimer vill införa sharialagar

Mabou och Binta i Gottsunda

En väldigt provokativ rubrik, men jag har något jag vill säga:

Bloggaren Rebelsoul bloggar om Livet i Gottsunda. Hennes allra första blogginlägg handlar om att lyfta fram positiva saker med förorten Gottsunda. (läs gärna min kommentar i det inlägget, då det förklarar min åsikt i frågan) För er som inte känner till Uppsala eller Gottsunda, kan jag berätta att Gottsunda är en förort med så kallad Ghetto-stämpel.

Jag har tänkt att blogga om detta hela min sjukdomstid och min åsikt i frågan. Men jag har varit lite för krasslig för att orka sitta och leta källor och länka och huvudet har inte känts helt klart för att skriva detta inlägg. Nu gör jag det då jag börjar piggna till. Jag blev dock lite överraskad när jag ser att bloggaren själv har lyft fram just det första inlägget i ett nyare inlägg.

I Gottsunda är det så att de flesta i Uppsala inte vill flytta dit, men det jag lagt märke till är att av de jag känner som faktiskt bor i Gottsunda, är det ingen som vill flytta därifrån. Gottsunda har, sedan jag flyttade till Uppsala 1986 haft ett dåligt rykte. Dock har det fått konkurrens på senare år med både Stenhagen och Gränby. Även Nyby (i närheten av där jag bor) har fått något sämre rykte med åren. Varje stad i Sverige har ett område med sämre rykte. Dessa områden är idag ofta väldigt invandrartäta, även om det inte alltid varit så. Eller rättare sagt, det var inte så vanligt med invandrare utanför norden, utan det var vanligt med invandrare från t.ex. Finland.

Jag har själv bott i ett liknande område utanför Sundsvall, som heter Bredsand, under ett år. Jag har skrivit om det tidigare. Under den tiden var det inte särskilt mycket invandrare i Sundsvall, men området hade ändå ett dåligt rykte och jag ska inte sticka under stol med att vi var med om ganska obehagliga saker under det året. Vi fick bevittna både misshandel, en knivbeväpnad man försökte ta sig in i vårt hem, sönderskurna bildäck och en hel del annat, trots att vi bara bodde där ett år. Men det som slår mig när jag tänker tillbaka på den tiden och även hör om saker som händer i Gottsunda är ungdomars energi och glädje.

Jag kan inte komma på några ungdomar som jag mött genom åren som haft mer konkret energi och glädje över att bedriva kulturella och musikaliska projekt, än ungdomar i just dessa Ghetto-områden. Det sjuder av glädje över skapandet och att faktiskt finna en tillhörighet. På den tiden hade vi ungdomar som var fosterbarn hos oss och min mamma var väldigt engagerad i ungdomarna i detta område. Både då hon arbetade på en högstadieskola i en s.k. problemklass, men även på fritiden var djupt engagerad i ungdomar. Vi hade mer eller mindre en fritidsgård hemma hos oss på kvällarna och helgerna, trots att vi bara bodde ett hus från den riktiga fritidsgården. Det som var genomgående för dessa ungdomar var sysslolösheten och känslan av ett utanförskap. Sysslolösheten gjorde att många ungdomar bedrev tiden genom att skära sönder bildäck och liknande saker. Jag tycker det är lätt att jämföra med den problematik som idag finns i Gottsunda med ungdomar som bränner bilar.

Idag är det många ”mörka” invandrare som hänvisas till dessa miljonprogram. När jag var liten så var det många med Finländsk bakgrund som blev hänvisade till miljonprogrammen. Idag är det invandrare från hela världen. Gemensamt med tidigare och nu är att man ”skyfflar undan problemen” till dessa områden. Det är folk med missbruk, äktenskapsproblem, ungdomsproblem, alkoholism, f.d. kriminella som skyfflas ihop till dessa områden. Det finns naturligtvis en hel del familjer och enstaka personer utan några som helst sociala problem som bor i dessa områden också. Tyvärr försvinner de lite i mängden och det är inte de man lägger märke till.

Det jag tycker är väldigt trist är att när jag var barn så var det de Finländska invandrarna som fick skulden för områdets dåliga rykte. De som inte klarade språket så bra. De som inte kunde finna känslan av gemensamhet i vårt samhälle. De som hade svårt att uttrycka sig och sina tankar och känslor. Det är alltid lätt att skylla på de som inte kan, eller har svårare att försvara sig. Finländarna var i Svenskarnas ögon, alkoholister som hade hett temperament och gärna drog kniv.

Idag skyller vi gärna på utomeuropeiska invandrare. Särskilt invandrade muslimer är tacksamma att skylla miljonprogrammens problematik på. De har hett temperament och vill inte integrera sig i samhället. De vill införa sharialagar i Sverige och de slår sina kvinnor.

Dessa exempel ovan är naturligtvis fritt flödande fördomar. Det lustiga är att Finländare blev så ”rumsrena” när vi fick andra invandrargrupper. Idag är det helt okej att vara Finländare i Sverige, men stackars dig om du råkar vara från mellanöstern och dessutom muslim.

Själv tror jag att man gör det väldigt lätt för sig att skylla problem på olika invandrargrupper. Jag tror svaret är lite bredare än så. Jag tror huvudproblemet ligger i klassfrågan. Att dessa områden också har många fler invånare än andra områden är ett annat svar på frågan. Men jag tror också att det handlar om att få människor att känna sig delaktiga i samhället.

Jag tror att det är viktigt att varje ungdom får ta konsekvenserna av sitt handlande, men jag tror också att vi vuxna måste ta på oss ett ganska stort ansvar. Jag blir orolig när jag ser och hör hur ”golar-snacket” går bland ungdomar. Att det råder ett polishat och myndighetsförakt bland många ungdomar, särskilt i dessa områden är inte heller ett okänt problem. Men där tror jag att vi vuxna har ett oerhört stort ansvar. Vi måste vara tydliga med att förklara för våra ungdomar att poliser är viktiga i vårt samhälle och varför de är det och att andra myndigheter är av vikt för ett fungerande samhälle. När ungdomar ser att poliser begår fel och misstag är det viktigt att förtydliga för ungdomar att detta är fel och inte acceptabelt, samtidigt som det handlar om individer och att man inte kan hata alla poliser och myndigheter för det. Här ligger förstås ett stort ansvar hos våra poliser när de bemöter våra ungdomar. Jag hoppas att den satsning som polisen just nu ska göra på Gottsunda, ska mynna ut i något positivt och inte stegra det negativa.

I ett samhälle där vi lever tillsammans är det viktigt att våra ungdomar får chans att känna delaktighet, men också att de får hjälp att reda ut vissa begrepp där de känner sig orättvist behandlade. Det är också viktigt att de får möjlighet till positiv utveckling. Särskilt i stora områden där det är lättare att få respekt och uppmärksamhet för det negativa man gör i stället för det positiva. Vi får inte heller glömma att bakom denna kriminalitet, bakom dessa destruktiva beteenden så döljer sig oftast en liten människa som kanske inte fått sina behov tillfredsställda.

Jag tycker det är viktigt att stärka alla positiva krafter och positiva projekt, både vad gäller kommunala och statliga satsningar på dessa områden, men också de positiva projekt som enstaka personer, vuxna eller ungdomar startar i våra miljonprogram.

Nej, s.k. Ghetton har funnits i nästan alla städer i Sverige, långt tillbaka, innan invandringen till Sverige var utbredd och problemen som finns i dessa områden är större än att det går att skylla allt på invandrare.

Därför hyllar jag också Rebelsouls blogg Livet i Gottsunda, då hon på ett positivt sätt försöker att lyfta fram just det positiva i Gottsunda!

Slutligen mina egna små tankar kring detta: Tänk om vi kunde samla alla dessa ”Ghetto-ungdomars” energi, kraft och vilja att vara delaktiga till något positivt, vilken oerhörd tillgång det skulle kunna vara för både ungdomarna, men också för vårt samhälle!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Svart på vitt…

Visst har jag förstått. Jag har förstått att han är borta. Min dotters far. Jag har också på något sätt lyckats smälta att vi inte kommer se honom igen. Tror jag. Eller egentligen inte…

Idag skulle jag sätta mig och gå igenom några papper. Det var bland annat ett papper från skattemyndigheten. Det kallades för Dödsfallsintyg och Släktutredning. Där stod det. Klart och tydligt. Svart på vitt. Gift antal gånger: 1. Det står också datum för giftermålet och det står datum för skilsmässan. Jag hade glömt datumet för skilsmässan, men blev nu påmind. Mitt fulla namn finns där på pappret. Svart på vitt. Det är svårt att läsa om ett dödsfall på ett papper från en myndighet. Det blir så definitivt då. Att du är borta…

Jag minns att du sa när vi gifte oss att du bara skulle gifta dig denna enda gång och jag trodde just då att det även gällde mig. När vi så småningom skilde oss så sa du att du aldrig skulle gifta om dig. Du poängterade det flera gånger, men jag trodde det var något du sa för att du var arg eller ledsen.

Nu har du varit död i två veckor, exakt fjorton dagar i dag. Jag sitter här och läser ditt dödsfallsintyg och släktutredning och jag ser att det står att du var gift en gång. Med mig. Trots att vi varit skilda i sexton år, så gifte du aldrig om dig… Det är en underlig känsla och helt plötsligt så förstår jag att det du poängterade för mig då. Då, för många år sedan, det var ingen protest, det var ett löfte.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,