Att berätta för en treåring att pappa mördat ett barn…

Bryggan är en sida som jag har tipsat om vid ett flertal tillfällen. Ja, faktum är att jag har länkat dit från denna sida, redan innan jag berättade att jag har en mamma som är straffad. I min tidigare anonyma blogg: Någons mamma – Någons dotter har jag haft en länk uppe i flera år till bryggan. Bryggan är alltså en ideell förening, som arbetar med barn vars föräldrar är föremål för Kriminalvård.

Sedan bra precis ett år sedan påbörjade jag ett visst samarbete med Bryggan i Norrköping och det är fortgående på gång. De har nu skrivit lite om mig i sin blogg och även rekommenderat min blogg och inslaget i tv 4 i Söndags.

Vad som intresserade mig mycket var dock ett annat inlägg. Det handlar om att Jönköpings socialtjänst nu vill tvinga fram att en ung mamma ska berätta för sin 3-årige son om att hans pappa har mördat ett annat barn. Fallet har även uppmärksammats i olika media:

Kritik mot detta kommer bland annat från Bo Hjort, socialrättsexpert, som menar att det är fel att gå tillväga på detta sätt:

Liksom Bryggan håller jag med om att:

”Bryggan anser således att det är viktigt för barnet att få reda på var pappa (i detta fall) tagit vägen, men att   ett så litet barn även måste skyddas från detaljer i brottet som kan vara ångestfyllda och mycket svåra för honom att förstå. Syftet med att berätta är att hjälpa barnet att hantera separationen och att hjälpa barnet att göra sin verklighet tydlig. Att skydda barnet är inte barnets ansvar och detta kan således inte vara ett skäl till att berätta.”

På Kriminalvårdens sida för ”Barn till Klienter” kan du finna bra information HÄR!

De bryggor som finns i Sverige kan du se HÄR!

Andra bra länkar som Bryggan vill lyfta fram finner du HÄR!

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Vi är många brottsoffer

Något som snabbt blev uppenbart när jag startade bloggen Någons mamma – Någons dotter är hur tabubelagt ämnet runt anhöriga till kriminella är. Många är de mail och kommentarer jag fått genom åren   från oroliga, ledsna, arga, förtvivlade anhöriga. En del har varit upprörda över polis, rättssystem, kriminalvården eller socialtjänstens olika agerande.

En del har varit arga och tagit avstånd från sina anhöriga och andra som begått kriminella handlingar. En del har försvarat sina anhöriga, en del har känt sig svikna av dem.

Men de allra, allra flesta har känt skam och förtvivlan. De har en familjemedlem som de älskar, men som har begått ett brott som de inte kan acceptera. Det verkar vara många som har uppfattningen om att man måste välja. Antingen stöttar man brottet, eller så tar man avstånd från sin anhöriga.

Jag menar att det inte är så att man behöver välja. Jag menar att om man anser att den här anhöriga har en massa bra egenskaper, eller att man älskar den personen, så behöver man inte sluta älska eller att de bra egenskaperna försvinner för att man gör något dåligt, även om det är olagligt och moraliskt förkastligt i sig.

Jag tror det är viktigt att se den skillnaden. Naturligtvis finns det kriminella som skadar sina anhöriga så mycket över sitt sätt att leva att det kanske är bättre att bryta relationen för att den är destruktiv och ohälsosam för att den/de anhöriga ska kunna leva ett värdigt liv. Dessa personer finns naturligtvis. Men jag tror att de flesta människor älskar och månar om sina anhöriga och gör det de kan för att upprätthålla en bra relation. Om relationen är destruktiv så handlar det ofta om att det finns ett medberoende i botten och då kan man ju även välja att ta tag i det.

Som vuxen kan det förstås vara mycket lättare att se när en relation är bra, än för ett minderårigt barn. Därför är det viktigt att de vuxna omkring ser barnen på riktigt och vågar se vad barnets behov är. Även om en förälder har ett missbruk eller håller på med kriminalitet eller något annat som kan vara skadligt, så är det viktigt att komma ihåg att nästan alla barn har ett behov av sina biologiska föräldrar. Ibland kanske det inte är möjligt, för barnets bästa, att man kan bo med sina föräldrar, men i nästan alla förälder/barn relation finns det skäl till att man ska kunna ha någon form av umgänge. För barnets skull. Även om det naturligtvis finns undantag.

En av de saker som förvånat mig allra mest, är alla de människor som har kontaktat mig genom åren och som arbetar inom rättskedjan. Det är poliser, jurister, frivårdare, men mest kriminalvårdare som själva arbetar på ”ena sidan” rättssystemet men som har en anhörig som sitter frihetsberövad. De allra flesta som har kontaktat mig är mödrar som arbetar i rättskedjan och har en son som sitter frihetsberövad.

Inom dessa yrken framgår det tydligt att detta ämne, att vara anhörig till någon som begått ett brott, är allra mest tabubelagt. Då jag själv också har arbetat just inom rättskedjan (den starkaste anledningen till att jag inte pratat så högt om att jag är anhörig) så har detta därför av naturliga skäl kommit att intressera mig särskilt, även om jag aldrig har nämnt mitt yrke varken här eller i den anonyma bloggen.

En av alla de kommentarer som jag har fått i den anonyma bloggen kommer av en person som kallar sig ”dubbel”:

Har läst bloggen sedan förra året i begynnelsen. Ni skriver så underbart bra med värme och kärlek. Jag har inte skrivit något förut, men nu skriver jag för att säga att de anhöriga oftast är de som lider mest. Som anhörig så är det bara att gilla läget och bara hoppas på att de man möter inom Kriminalvården har den empati och säkerhetstänkande som gagnar alla. Förra året så blev min son häktad och fick ett alldeles för högt straff för det han hade gjort. Det bemötande som jag fick var under all kritik. Kanske jag upplevde det mer så eftersom jag har ett förflutet inom Kriminalvården på 30 år. Tilläggas ska att jag ej har suttit inne utan har arbetat inom den vården i 30 år. Så det är inte lätt att vara mamma till en son som sitter inne och samtidigt jobba där.
Som vårdare känner jag att det är så oerhört viktigt hur man bemöter intagna och deras anhöriga. Viktigt att man ser till person och inte till brott. Att man kan göra egna bedömningar ist för att vara paragrafryttare. Hoppas att vi alla får en bra sommar trots allt. Slumpen är ingen tillfällighet:)”

Jag tycker att kommentaren är talande av många skäl och den kommentaren är alltså bara en av många som kommit från både denna person och många, många andra anhöriga som arbetar inom rättskedjan själv och har en nära anhörig som sitter/suttit frihetsberövad.

Så vad säger detta om den anhörige? Jag vet att många av de utbildningar som finns för just yrken inom rättskedjan och som vänder sig direkt till personer som ska arbeta med kriminella säger att man måste skilja på brott och person. Jag tror att det är en bra grund att stå på. För även om det är personen i fråga som har begått ett galet brott, så är ju inte någon kriminell människa sitt brott. Man har av ibland förklarliga och ibland helt oförklarliga och obegripliga skäl begått ett brott, men även brottslingar med ett gediget register har ju andra sidor också. Sidor där de kan lyfta fram konstnärlighet, empati, stötta sina medmänniskor, vara en jäkel inom sitt yrke eller vara en älskad son eller någon som älskar sitt barn.

Människan är en komplex varelse som inte är ond eller god, men sedan finns det förstås människor som lyfter fram något ont oftare än det goda och tvärt om.

Jag har många gånger funderat på varför det är mer tabubelagt att ha en anhörig som är frihetsberövad eller dömd beroende på vilket yrke man själv har och hur ska man våga börja prata om det?

De jag har varit i kontakt med har alla vittnat om samma sak att om de säger att de har en anhörig, till exempel en bror som sitter inne och man i nästa andetag meddelar ”men vi har inte haft kontakt på 10 år p.g.a. hans missbruk och kriminalitet”, då är det sällan någon som ”dömer en”. Men om man i stället säger: ”Jag har en bror som är kriminell, jag besökte honom på en anstalt förra helgen” då upplever de flesta att man blir uppfattad med skepsis och fördömande. Som anhörig blir man ifrågasatt.

Om det vill jag tala. Jag vill lyfta fram särskilt till de som arbetar inom dessa yrken om vikten av mottagande från de som arbetar inom yrken som kommer i kontakt med oss anhöriga. Om hur viktigt bemötandet är från socialtjänst, polis, kriminalvård, frivård och andra som kommer i kontakt med anhöriga i utsatta lägen.

Christer Nordström vid polisen i Uppsala har lyft fram detta med anhöriga som brottsoffer i en intervju:

”Han framhåller också att det finns “brottsoffer ” som lätt glöms bort. Det är anhöriga till den som begått brottet. De är lika oskyldigt drabbade som de som utsatts för själva brottet. Många anhöriga till kriminella bär ofta på skuldkänslor, sorg och förtvivlan över vad personen har gjort, trots att det inte på något sätt är deras fel det som inträffat. – Sympatin för dessa anhöriga är oftast inte så stor hos allmänheten, men vi inom polisen är trä nade att bem öta alla utsatta människor lika, anser Christer.”

Idag finns det mellan 8 000-10 000 minderåriga barn som har en eller båda sina föräldrar frihetsberövade eller med fotboja. Dessa barn måste få chans att bearbeta det faktumet och det är svårt i en sluten värld där ämnet är tabu. Om det är 8 000-10 000 minderåriga barn, så kan man bara spekulera i hur många andra anhöriga som går igenom det här. Vuxna barn, föräldrar, syskon, makar och nära vänner etc.

Jag tror att det viktigaste är att lyssna på deras upplevelser utan att lägga någon värdering. Det är vi så ”duktiga” på att göra ändå…! Att ta på oss den skuld och skam det innebär att ha en anhörig som begått ett brott som vi inte tycker är okej.

Därför är också boken: Som en blomma på månen, så oerhört viktig!!

Som en blomma på månen, kan beställas hos Adlibris och Bokus.

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,

Vår medverkan i Nyhetsmorgon i morse

Den första delen vi medverkade i Nyhetsmorgon i morse, den andra delen som än mer berörde boken: Som en blomma på månen, är dessvärre inte utlagd…

Det är tungt att leva med hemligheter och sorg och det är lätt att leva med sanningen. Idag är livet så lätt, så lätt. Samtidigt så har allt sin tid.

Jag ångrar inte att jag lyft på locket, tvärt om känns det väldigt mycket som en befrielse. Samtidigt kan jag inte riktigt se att jag har bearbetat dessa händelser tillräckligt för att lyfta på det där locket, förrän nu. Det har tagit flera år, men samtidigt så kände jag just nu att tiden är rätt.

För barnen är det en än större börda som lyfts från deras axlar och det är väl den delen som jag önskar att jag öppnat upp tidigare, men det finns skäl till att jag inte kunde det. Men utifrån deras synpunkt så kändes det väldigt viktigt att vi nu bryter det dysfunktionella så vi inte skapar nya murar i familjen som för alltid påverkar barnen, även om man många gånger håller inne med hemligheter för att skydda barnen. Tyvärr blir konsekvenserna av det oftast det motsatta. Man lägger ytterligare bördor på sina barn, i stället för att bryta negativa mönster.

Om man talar med professionella inom alla yrken med social omsorg så är svaret entydigt: var öppna mot barnen och prata uppriktigt om vad som varit fel. Jag är medveten om att det är något ”enklare” för oss, då min mamma har tagit på sig skulden för det som skett och inte försökt lägga någon skuld på någon annan. Bearbetningen kan på så sätt göras enklare och fokus läggas där man bör: att fördöma brottet, inte människan bakom det, vilket är en stor skillnad. Samtidigt blir det också då lättare att ”lyfta av” känslan av skuld från barnen.

Men det finns också hjälp att få. Jag har blivit väldigt väl bemött och fått positiv respons från mina barns lärare genom åren, då jag valt att prata öppet med dem i olika perioder om det som skett i vår familj. På så vis har lärarna haft kännedom om saken och kan på så sätt även vara lyhörda, så att barnen inte skulle få negativ respons från skolkamrater och liknande. Det har också hjälpt oss genom att lärarna har kunnat vara lyhörda på om barnen haft reaktioner av olika slag för deras känsla av förlust över mormor eller saknad och oro för mormor under de år hon satt frihetsberövad.

I ett tv-program på några minuter är det svårt att lyfta alla de frågor och tankar jag haft under dessa år, så ”risken” är att jag nu kommer att lyfta dessa ämnen i min blogg till stor del den närmsta tiden.

Det finns många saker jag vill passa på att lyfta i det här ämnet och det är också anledningen till att jag nu även kommer att föreläsa i detta ämne framöver, ur anhörigperspektiv. Både jag och min mamma har fått flera anbud av olika föreningar, Kriminalvården, skolor etc. om föreläsningar och samtal i detta ämne och om du är intresserad av det, så kontakta gärna mig på tonarsmorsa@gmail.com

Några av de saker jag vill lyfta här framöver är dels dessa:

  • Minderåriga barn till frihetsberövade föräldrar
  • Vuxna barn och andra anhöriga till frihetsberövade
  • Stigmatiseringen hos framför allt kvinnor som har suttit frihetsberövade
  • Den generella tabun för anhöriga till frihetsberövade
  • Den än mer tabubelagda debatten för anhöriga till frihetsberövade med yrken inom rättskedjan
  • Fördomar mot missbrukare

Hittills har responsen enbart varit positiv och det stärker förstås vår uppfattning om att det är ett viktigt ämne som behöver komma upp till ytan och man bör våga ta debatten även om den många gånger är oerhört smärtsam.

Någons mamma – Någons dotter

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,

Hemligheter som lyfts upp till ytan…

Jag tror att de flesta familjer har någon form av ”familjehemlighet”. De kan ha olika typer av karaktär och innebörd, men de flesta familjer bär på någon form av hemlighet som man inte gärna pratar om.

På så vis skiljer sig inte vår familj från andra. Det som skiljer sig är att vår ”hemlighet” kanske varit något större.

Hur motsägelsefullt det än kan låta, så tror jag inte på familjehemligheter. Jag tror att de flesta familjehemligheter handlar om sorg, misslyckande och en tragedi i bakgrunden, oavsett vad hemligheten handlar om. Att bli skadad, oavsett om du är ansvarig för det själv eller inte, kräver bearbetning och att våga ta upp det till ytan.

Att öppna upp en hemlighet har ofta en läkande process i sig. Att lätta på ”locket” är ett sätt att bearbeta något som berört en väldigt starkt.

Jag är där nu.

Efter att ha burit på en familjehemlighet i några år och efter att ha haft en annan blogg helt anonymt, har vi nu efter lång tid, tillsammans med mina familjemedlemmar bestämt oss för att vi inte vill ha kvar den här hemligheten längre. Vi vill ge andra i samma eller liknande situation möjligheten att prata öppet om sin egen situation och att komma till insikt om att de inte är ensamma.

Under mina år med min anonyma blogg har jag kommit i kontakt med så väldigt många i samma situation som mig, eller liknande och det har mer och mer gått upp för mig hur många vi är, hur tabubelagt detta ämne är och vilket stort behov en massa barn och vuxna har att kunna dela med sig av sin situation och sin historia, utan att våga, utan att klara av det.

Bland de flesta som står mig nära har jag valt att vara ganska öppen från början, men det finns många, många personer i min vardag som jag inte har klarat av att prata med på ett öppet sätt om den ryggsäck jag bär/burit de senaste åren.

Det finns ju inget som säger att man måste berätta allt som händer i ens liv. Jag tycker att jag genom åren försökt vara väldigt öppen i min blogg och i min omgivning på många sätt och ”bjuda på mig själv”. Det är inte ens något som ”tar emot” eftersom jag är en ganska öppen person och min familj är rätt öppna av oss naturligt.

Men just den här hemligheten, som i början kändes så självklar att behålla hemlig, har mer och mer blivit en börda för mig personligen. Jag har känt mig mindre uppriktig när jag inte delat med mig. Särskilt när jag kom till insikt om hur många det är som bär på samma typ av hemlighet som mig och all den respons jag fått från andra i samma eller liknande situation som mig.

Jag skrev ett inlägg om hur vi i familjen igår, tillsammans med vänner hade en form av releasefest här hemma och en överraskning till min mamma. Release var det på många sätt. Det är nämligen så att min mamma så sent som för sex dagar sedan blev villkorligt frigiven från ett långt fängelsestraff. Det har varit vår familjehemlighet.

Stängslet utanför anstalten Hinseberg som jag tagit vid ett av mina besök hos min mamma

Det här är ett beslut som vuxit fram under en längre period och inget som vi kommit fram till nu. För ett kort tag sedan bestämde jag mig för att dela med mig av mina erfarenheter på ett bredare plan och börja föreläsa i ämnet som anhörig till frihetsberövad/kriminell.

I samma veva framkom det att en bok som min mamma och flera andra intagna på anstalter runt om i Sverige medverkat i skulle gå i nytryck i inbunden upplaga genom ett nytt förlag: Sivart Förlag, då den fått många efterfrågningar.

Min mamma har skrivit förordet till boken och även en varsin text till mig och min bror. Hon har också målat flera av teckningarna i boken och det finns även teckningar från min son till min mamma som han skickat till henne medan hon suttit frihetsberövad.

Boken i sig är så oerhört viktig. Den är smärtsam och kärleksfull, poetisk och enkel, allt i en salig blandning av brev, dikter, ord och kärleksförklaringar, önskan om förlåtelse och även humor från intagna till deras små eller vuxna barn och andra anhöriga.

I morgon bitti kommer tv4 ´s Nyheterna att ta upp ämnet med relationen mellan frihetsberövade och anhöriga och bland annat jag och min mamma kommer att medverka i det. Huvudpunkten är alltså boken: Som en blomma på månen.

Min anonyma blogg tillsammans med min mamma finner du här: Någons mamma – Någons dotter

Min mammas egen blogg: Britta ´s Blogg

Som en blomma på månen, kan beställas hos Adlibris och Bokus.

Brygganarbetar i första hand för barn till frihetsberövade föräldrar. De arbetar utifrån FN ´s barnkonvention om barns rättigheter

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

.

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , ,