Gambia 2011 Del: 13

En dag med min touma Fatou och Mabou ´s farmor (touma=namne)

For English, click HERE!

Den här dagen hade jag helt och hållet planerat att spendera med min namne: Fatou. Först var planen att vi skulle åka med henne till stranden, men så kom hon hem så sent från skolan så det blev att vi väntade nästan hela dagen på henne. Hon bor ju med sin och Mabou ´s farmor, så jag fick äntligen mycket tid med henne.

Mabou ´s farmor

Mabou ´s farmor har ju bott med mig i Sverige under ett halvår när Mabou var liten, så vi känner varandra väl. När vi var i Gambia hela familjen sist, så var hon i Sverige och Tyskland och besökte sina barn, så vi träffade inte henne sist vi var i Gambia. Det gjorde att det blev ännu roligare att träffa henne nu, då det var ett tag sedan vi sågs. Pappa tyckte också det var roligt att återse henne igen. Hon är en mycket stillsam och vänlig kvinna som jag har stor respekt för.

När min toma Fatou äntligen kom hem från skolan, så bestämde vi oss för att strunta i stranden och i stället ta med oss både farmor och Fatou ut på landet där vi skulle titta på olika släktingars husbyggen. Min pappa var nog rätt nöjd med det! 🙂

I Old Yundum

Min älskade lilla Fatou, en fantastisk och söt tjej som håller mitt hjärta i sin hand! Hon blir åtta år i år och börjar redan bli en stor flicka! Blyg till en början, men också en riktig busunge!!

Jag i Old Yundum.

Just den här dagen har jag tydligen inte tagit så mycket bilder, men sammanfattningsvis så spenderade vi den här dagen med Mabous farmor och lilla Fatou. Efter Old Yundum så åkte vi till Timeless och käkade där. På kvällen åkte vi och lämnade farmor och Fatou och sen begav vi oss till Senegambia och mötte upp några vänner där som vi spenderade kvällen med. Vi var på Jojo ´s och internetcafé och Yasminas.

Den här dagen och nästa dag skulle jag komma att sakna barnen väldigt mycket. Jag tänkte att det var bra, för det skulle nog innebära att det skulle bli mycket lättare för mig att resa denna gång. Det fanns liksom något därhemma som jag saknade och längtade efter och då tänkte jag att det skulle bli lättare att lämna Gambia än det brukar vara…! Två dagar senare skulle jag inse att jag hade riktigt fel…

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Gambia 2011 Del: 9

Prinsessan Fatou, min touma (namne)

For English, click HERE!

Den här dagen hade jag verkligen BESTÄMT att vi skulle åka hem till Mabou ´s farmor, där även min touma (=namne) bor. Jag hade varit på väg dit i flera dagar, men det kom hela tiden något i vägen. Men idag ville jag inte riskera att vi ”råkade” hitta på andra saker, så vi åkte dit direkt på morgonen.

När vi kom dit så var inte Mabou ´s farmor hemma, då hon åkt ut på landet. Min touma höll på att fixa håret, men hon var jätteblyg för mig den här gången. Hon hade blivit så stor och gluggen hade ersatts av nya framtänder. Hon blev jätteglad för presenterna jag hade med mig och även för dockorna som Mabou hade skickat med till sin kusin.

Fatou var så blyg, men sedan fick jag veta av en kvinna som också bor där, att hon pratar om mig jätteofta. Jag frågade vad hon brukar säga om mig och de berättade att hon sa ofta till sina kompisar: ”Min toma är vit och jättefin och hon brukar hämta presenter till mig!”

Vi käkade lunch där som var helt fantastisk!!

På den gården hade de precis fått åtta små söta kycklingar.

De andra familjemedlemmarna käkade lunch ute på gården tillsammans

Bamba chillar i Kanifing

De har mer fåglar än kycklingar där på gården. Den här var helt knallröd.

Lite senare åkte vi in till Serrekunda för lite shopping.

Shoppingen är ganska hysterisk i Serrekunda, då det är varmt, mycket folk och en massa försäljare som vill övertala dig om att köpa just DERAS varor!! Jag tror vi spenderade flera timmar i irrgångarna på marknaden, innan vi gav upp. Jag ville ju ha tag på en massa presenter till barnen.

Efter det åkte vi till Amsterdam Dolphin och drack lite dricka att svalka oss i… Snart kom en del vänner och höll oss sällskap innan det var dags att dra vidare.

Innan vi bestämde oss för att åka hem, ville jag köpa med mig chicken-afra. (Grillad kyckling)

Den var inte riktigt färdig, så vi fick sitta ner och vänta en stund… Bamba och Steven höll oss sällskap!

Uppläggning innan tillagning. Jag lovar att det är mycket godare än det ser ut!

Väl hemma igen, mötte vi upp med F. Vi käkade afra med tapalapas (bröd) innan vi somnade så småningom…

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Barnen i mitt liv och vad de lärt mig om Kärlek!

Hur konstigt det här än kan låta, när det kommer från en fyrabarnsmor, så är det faktiskt så att jag inte är en särskilt barnkär person.

Alltså, det finns några barn som jag älskar över allt annat på jorden och det finns barn som är oerhört söta, snälla, glada etc. Jag skulle aldrig heller kunna göra ett barn något ont med flit, för få saker berör mig så mycket som barn som far illa.

Ändå, trots detta, så är jag inte en person som blir särskilt lätt överväldigad av att träffa barn. Visserligen är jag mer barnkär nu än för några år sen, men det är inte så att jag ser ett okänt barn och genast blir helt överväldigad.

Men det finns några barn, som har en alldeles speciell plats i mitt hjärta och som jag älskar så högt att det är svårt att sätta ord på de känslorna.

De barnen som fångat mitt hjärta och som jag förundras över den kärlek de får mig att känna är barn som detta inlägg kommer att handlar om. Naturligtvis mina egna fyra barn, men även nedan nämnda barn:

Binta, 20, min äldsta dotter. Henne har jag att tacka för att hon lärt mig vad riktig kärlek är. När hon kom till världen så förstod jag var villkorslös kärlek betyder! Det var inga ritade hjärtan på ett pappersark. Riktig kärlek är inte att dela en glass. Riktig kärlek är den där hettan som brinner i mitt bröst och som gör att håret reser sig på mina armar för att jag får uppleva den!

När Jainaba, 18, föddes så släcktes den där rädslan jag hade att den enorma kärlek jag kände för Binta, bara skulle räcka till en person. När Jai föddes insåg jag att ju mer kärlek man känner, desto mer kärlek kan man ge… Att kärlek är en oändlig källa som aldrig upphör, utan som tilltar i styrka, ju fler man delar den med!

Med Isatou, snart 16, föddes också vetskapen om att kärlek inte bara behöver vara svår. Kärleken till Isatou är så lätt, så lätt och på samma gång är vikten av kärlek omätbar! Den beskyddarinstinkt som tilltog med Jai ´s födelse, blev ännu starkare när Isa kom. Isa och jag knöt starka band under hennes första två år, som fortsatt växer sig oändliga.

När Mabou, 7, kom till världen förstod jag att kärlek inte handlar om kamp eller kön. Det är så enkelt att vara mamma till den första kille som krupit rakt in i mitt hjärta! Mabou lyste upp ett inre mörker. Han har väckt förståelse för kunskapstörst hos mig. Han är min mest uppmärksamma och kunskapstörstande elev.

När brorsan träffade sin sambo, så kom Kribban på köpet. Han är det bästa ”köp” brorsan har gjort! När Kribban kom, så insåg jag att kärlek inte har något med biologi att göra. Den finns eller växer fram med tiden, till fantastiska människor, som går under huden på en. Kribban är en vis liten man, i en ung pojkes kropp! Intelligent och en liten bokmal. Man behöver inte vara med från början, för att känna riktig kärlek, man behöver inte veta en människas historia för att älska!

Sedan kom Kribbans lillasyster ”Kamelen” till världen. På något sätt fick biologin ett värde igen, fast på ett annat sätt. Det var som att se min älskade bror i annan tappning och kärleken bara fanns där, från början. Med förundran, glädje och viss förvåning såg jag på, när hon kastade sig in i mitt hjärta och hon har fortfarande inte hittat ut!

Min namne, lilla Fatou i Gambia. Hon fick mig att förstå att man kan älska även på avstånd. Vi har ju bara träffats en enda gång, ändå ligger hon så nära mitt hjärta! Om jag lärt känna lilla Fatou först, så hade jag nog inte trott att man behöver egna barn, för att få uppleva den där starka kärleken. För det gör man. Också. Jag är så stolt över att den här prinsessan bär mitt namn och att hon lever så nära mig, trots alla mil, hav och gränser som skiljer oss åt!

Till sist kom då lilla Olali. Olali som fick mitt hjärta att stanna när han kom till världen (jag såg inte först att han var vid liv). Olali som fick mig att gråta av glädje innan han själv hann se dagens ljus. Olali som fick mig att inse storheten av en förlossning från ett annat perspektiv än en egen förlossning. Att jag i Lördags blev hans Gudmor är en stolthet som gör mig så rörd och lycklig. Det är en ynnest att jag faktiskt får möjligheten att ta del av ännu ett barns liv!

Varje barn är en gåva i livet. Dessa åtta barn är den största gåvan jag har fått, eftersom jag får ta del av deras liv och uppväxt. Jag är den rikaste kvinnan i världen, som får ta del av dessa barns liv!!

Bakgrunden till detta inlägg är att Kornelia fyller år idag. Kornelia fyller fyra år och jag fylldes här av tankar och kärlek till både henne, hennes bror och ovan nämnda barn. GRATTIS Kornelia och TACK för att du finns!! Livet är verkligen fantastiskt!!

Tillägg: Jag hade inte planerat det, men nu tycker jag nog att mitt inlägg om kärlek till barn, inte nödvändigtvis bara mina egna, passar i Bloggvärldsbloggens veckotema: Mamma!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Ett underverk!

Vi har alla våra grejer i livet vi är stolta över. Jag har en grej som jag är riktigt stolt över!

I Gambia döper man sina barn efter personer man tycker om /respekterar. En del säger att ett barn får tre eller fem egenskaper av dem man döper barnet efter, men att man inte kan veta vilka egenskaper det är. Det innebär ju att ingen döper sitt barn efter någon med väldigt dåliga egenskaper.

Så vissa personer kan ha en väldig massa barn döpta efter sig, medan vissa knappt har någon alls. Men eftersom det är en ära att få ett barn döpt efter sig, så är det ju jätte-kul när det händer.

De flesta döper dock sina barn efter en förälder, släkting, nära vän eller dyl. Men när man får ett barn döpt efter sig, så följer det också ett ansvar. Man förväntas ge presenter på högtidsdagar etc. I väldigt fattiga familjer med många barn, kan man t.o.m. ”lämna över” sitt barn till den personen, för att namnen ska uppfostra det. D.v.s. ha möjlighet att kanske ge barnet bra logi och ev. bra utbildning o.s.v.

Jag har faktiskt ett barn som är döpt efter mig! Jag är sååå stolt över det! Hon bor i Gambia och är drygt 2 år gammal. Som ni förstår heter hon alltså Fatou då. Eftersom det finns en massa Fatou i Gambia, så är det ju ett av de vanligaste namnen, men eftersom DENNA Fatou är döpt efter just MIG, så är hon jätte-speciell för just mig!

För mig är hon dessutom världens sötaste Fatou.

Önskar bara att jag kunde få se henne lite oftare. Men hon är verkligen en stolthet. Det är min sons farbror som döpt henne efter mig och det som gör mig extra stolt är att de är en enorm familj med typ 17 syskon massvis med kusiner, fastrar, mostrar och allt, men att han valde precis MIG!

Så DET är en stolthet för mig!

Andra bloggar om: , , , , , , ,