En Gambiansk dopfest

Igår tog Mabou sitt pick och pack och drog…

I går var vi alla bjudna på ett stort barndop i Stockholm. När jag säger stort barndop, så menar jag inte de här traditionellt Svenska dopen, med lite tårta och kaffe efter själva akten. Jag menar ett Gambianskt dop. Ett Gambianskt dop är typ ofta större än bröllopsfester. Det är så mycket mat, dans och folk att man har svårt att ta in allt.

Sådana dop har jag haft till alla mina barn. Mer eller mindre. Ett Gambianskt dop är i grunden en fest för mamman. Det är mannens gåva till kvinnan för att hon burit på barnet en hel graviditet och sedan fött det. Så det är en fest för hennes skull, samtidigt som det alltså handlar om att namnge sitt barn. Så enkelt uttryckt kan man säga att dopceremonin (ngente) är för barnet och festen för mamman. Tyvärr är det så att många i de yngre generationerna ”tappat” lite av ursprunget på vägen. En hel del i min generation känner bara till att själva dopet är viktigt för barnet och att det är viktigt att ha ceremonin på sjunde dagen, men många känner inte till att dopfesten är en hyllning till mamman. Men om man talar med kvinnor i de äldre generationerna så får man veta hur det ligger till. Oavsett så är kvinnorna fortfarande väldigt involverade i planeringen av dopfesten.

När jag för många, många år sedan fick veta att dopet skulle ske på sjunde dagen, tyckte jag det kändes oerhört opraktiskt. Vilken nyförlöst kvinna orkar ha ett dop, med kanske hundratals gäster, endast en vecka efter förlossning? Men, se där, fick jag minsann veta, att dopet ska INTE utföras av den nyförlösta kvinnan. Det är alltså en fest till hyllning för mamman, inte en arbetsbörda. Med andra ord: man ska tala om vad man vill ha till sitt dop, men man ska sedan bara njuta hela festen. Släktingar till både mannen och kvinnan ska stå för matlagning, lokalhyror, arrangering av precis allt. Själv ska man ta med sin lilla bebis och bli serverad mat och dryck och allt man vill. Det är det som är själva hyllningen och överraskningen för mamman.

En dopfest i Gambias grannland; Senegal Del: 1

Del: 2 Festen och Dansen (Sabar)

Hur stort dopet är handlar ju också om hur stort man vill göra det och hur stort man har ekonomisk möjlighet att göra. Men oavsett så är ett barndop en ovanligt stor fest i Gambia. Man firar sällan födelsedagar, men dopet är som sagt stort. Här i Sverige kan man undantagsvis utföra själva dopceremonin på sjunde dagen efter födseln, men sedan ha själva festen lite senare, om barnet föds vid ”olämpligt tillfälle” för att ha en stor fest. (Till exempel om en släkting dött, så anses det olämpligt att ha en fest inom de kommande 40 sorgedagarna.)

När Mabou döptes i Stockholm, så ordnade hans farfar och andra släktingar en stor dopfest även i Gambia för att fira hans ankomst. De tog hem en Imam som bad för barnet (Mabou) och man slaktade lamm och festade loss. Allt videofilmades och sändes till oss så småningom.

Direkt efter ceremonin där Mabou namngavs. Det här är en del av ceremonin, där man ”köper” sitt barn. Det innebär att (i mitt fall har det alltid varit en äldre kvinnlig släkting, men jag vet inte riktigt om det är en del av traditionen, eller bara en tillfällighet?) någon räcker fram barnet mot dig och säger typ ”köper du barnet” så ska man svara att man gör det, detta upprepas tre gånger och den tredje gången lämnas barnet över till mammans famn. Den här traditionen betyder ungefär, lite förenklat, att om man en gång har ”köpt” sitt barn, så kan man sedan inte förskjuta det, utan då har man accepterat sitt barn som det är.

När Mabou döptes så köptes det in 8 (åtta) lamm, 20 kilo kycklinglår, 4 stora smörgåstårtor, massor av sallad, potatissallad, en tårta som var flera våningar hög etc. Ja, ni förstår då kanske att vi var några stycken…

Jag, Mabou och hans pappa är bortklippt, (så han slipper figurera i min blogg) under festen på kvällen. Kläderna var förbeställda och uppsydda i Gambia, långt innan dopet, (med lite missförstånd, de skulle ha varit creméfärgade, men kom ljusgula i stället). Jag har nöjt mig med att ha två olika dresser under mina barns dop. En på morgonen vid ceremonin och en på kvällen till festen, men många Gambianska kvinnor kan ha 4, 5 eller till och med 6 olika kläder under dagen. Som Svensk kvinna skulle jag inte palla med alla de ombytena haha…

Binta, Jai och Isatou med Mabou på hans dopfest. Vem som klippt bort halva Bintas huvud vet jag ej… Binta var för övrigt inte jätteglad den här dagen. Eftersom Mabou föddes precis en vecka innan hennes födelsedag så blev det så att Mabou ´s dop hamnade just på Binta ´s 13-års dag, vilket stal den mesta uppmärksamheten från hennes stora dag. Men hon tyckte det var okej, då vi firade henne senare där hemma i stället. Tjejerna hade likadana uppsydda Gambianska dräkter som min modell, men blåa, fast även där blev det fel, då jag hade beställt turkosa…

Hur som helst. Nu var vi bjudna på ett dop, modell större och då menar jag större i Gambianska mått… Binta är ju redan i Stockholm, Isatou åkte dit så snart hon var feberfri (eller rättare sagt, jag tvingade kvar henne hemma ett par dagar extra, för att vara exakt, för säkerhets skull) för att hjälpa till med alla förberedelserna. Förberedelser som jag vet att en massa folk har hållit på med under en veckas tid.

I går kom Jai hem (hon har hållit sig borta hemifrån för att inte bli smittad av mig) för att packa grejer till festen.

Mabou: Va? Ska Jai också åka till Stockholm?

Jag: Ja, hon ska ju till dopet…

Mabou: Va? Ska jag måsta sitta här hemma med dig som är sjuk medan alla andra ska på fest?

Jag: Ja, men vi får väl hitta på något när jag blir frisk…

Mabou: Nej du! Jag sitter inte här.

Mabou går fram till telefonen, lyckas trycka fram Bintas nummer i displayen, slår numret och säger: ”Binta! Det är Mabou, ge mig numret till P” (han som har dopet). Han tar fram penna och papper och lyckas skriva ner numret med lite bak- och framvända siffror. Säger sen till Binta: ”Asså, jag tänker ringa P och säga att jag också kommer, för jag tänker inte sitta här hemma själv med mamma…!”

Han lägger på luren, lyckas ringa upp P och frågar om han kan komma fast inte mamma ska komma… Jag pratar sen med P som säger att Mabou absolut ska komma.

Sen blir det eld i baken på Mabou. Han rusar runt och sliter åt sig kläder, hojtandes på Jai: ”Gå ingenstans. Jag ska med Jai, så du vet! Du måste vänta på mig! Jag ska på fest…!”

Jai och jag skrattar åt hans bestämdhet och hjälper honom sen att packa sina saker, så han får med sig lite fina kläder.

Sen upptäcker jag att jag sitter helt ensam här hemma. Febern verkar vara över sedan i förrgår, men jag hostar och känner mig fortfarande allmänt hängig och risig och tänker nog vila någon dag till innan jag sätter igång med alla grejer som väntar på mig. (Städningen till exempel…)

bloglovin

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,