Näthat och Nätkärlek Del 6

404546_10200435968519433_1360913501_nNu har jag skrivit fem delar om näthat och den här sista tänkte jag i stället ska handla om nätkärlek. Nätkärlek dels som en motpol till näthatet och dels för att lyfta fram det som jag bloggat om många gånger tidigare, vilket är att i huvudsak så kommer alltid nätkärlek att övervinna näthatet.

Jag förnekar inte att hatet finns. Det finns på bloggar, det finns på främlingsfientliga sidor såsom Avpixlat. Det finns på facebook, det finns i kommentarsfält på min egen blogg och i media och det finns i våra inkorgar i mailen. Men hur många ställen av näthat jag än räknar upp så kan jag räkna upp fler ställen där nätkärlek florerar och det är trots allt är nätkärleken som har övertaget.

Vad är nätkärlek? Nätkärlek tror jag är högst individuellt, men för mig personligen handlar det dels om att ge uttryck för sånt man tycker om och att man gör det genom kommentarer i olika kommentarsfält, genom välskrivna artiklar som sätter fingret precis där man vill ha det!

Men för mig är också nätkärlek en kärlek till den information jag kan finna på nätet, såsom till exempel att googla sig till viktig information, att hitta bloggar som intresserar mig, att få fram statistik på ett enkelt sätt som jag vill ta del av, att kunna se program i play, som jag inte hinner följa på TV, nätkärlek för mig är också att kunna ta del av nyheter utan att behöva gå ut och köpa en tidning, men i ännu större utsträckning är det att kunna ta del av nyheter när de faktiskt händer och inte ett dygn senare. Att få ta del av saker när de faktiskt sker. Nätkärlek är också att kunna ta del av tidtabeller, priser och annat utan att behöva ringa ett enda samtal.

Men för mig är också nätkärlek att ha en egen plattform såsom min blogg, där jag kan uttrycka mig fritt, det är också att ha egna kanaler såsom Twitter och Facebook, där jag kan ha en snabb kommunikation med omvärlden och inte minst med vänner jag sällan skulle ha möjlighet att ha kontakt med annars!

Jag har tidigare bloggat om nätkärlek, bland annat med detta inlägg: Jag ÄLSKAR att blogga!!

Vad kan man göra då för att stävja näthatet? Det är lätt att känna sig helt maktlös när man läser runt på vissa sidor på nätet och då är det lätt att tro att man inget kan göra. Att de befintliga texterna skulle gå att ta bort, kan vara svårt, beroende på vem ansvaret ligger på, men man kan i alla fall på olika sätt visa att man uppskattar skribenter för det de skriver, eller om man nu inte uppskattar det, i alla fall visa sitt stöd på olika sätt, när hatet möter en skribent och man kan även väga upp hatet med en uppsjö av nätkärlek. Det tar som sagt inte bort hatet, men det är ändå viktigt när man utsätts för stort hat, att det vägs upp med en massa nätkärlek som stöd.

Konkreta tips, så här kan du göra:

Så här skriver Näthatslarmet:

”Om

GILLA och larma Näthatslarmet – ta strid för de som utsätts för trakasserier på nätet.

STÅ UPP FÖR VARANDRA! Så här gör vi för att slå tillbaka tillsammans:

Beskrivning

Ingen ska behöva stå ut med sexistiska förolämpningar, rasistiska påhopp eller dödshot i Facebook-kommentarer, på Twitter, Instagram eller i kommentarsfält till bloggar, krönikor och nyhetsartiklar.

—————-

Så här funkar det:

När du ser en kommentarstråd som spårat ur, larma genom att skriva ett meddelande på den här sidan – dolt eller synligt spelar ingen roll – så sprids det som en uppmaning i följarnas flöden.

Därefter är det fritt fram för dig, mig, er, oss alla och vem som helst att ta diskussionen i den aktuella tråden!

En larmcentral mot näthatet, helt enkelt.

OBS! Tänk på att aldrig falla ner i hatarnas egen grop!
Skriv i stället lugnt, sansat och förnuftigt.
Argumentera och ifrågasätt, men gör det med ett vårdat språk.

Förnuft, lugn och kloka ord är alltid den bästa medicinen mot hatet.

—————-

Nu är det dags att vi slår tillbaka och sprider kärlek i kommentarsfälten!

Facebook-gruppen Vardagshjältar mot nätmobbning finns redan sedan tidigare och har samma syfte.
Självklart ska du gå med även i den! https://www.facebook.com/groups/337573816293216/?fref=ts

Här finns även förhandsklippet till SVT:s Uppdrag granskning (6/2 -13) om näthat mot kvinnor: http://www.youtube.com/watch?v=k_pLmq8d7Mk

. Programmet som gav upphov till denna sida.”

Så här skriver: Vardagshjältar mot nätmobbning:

”Nätmobbningen breder ut sig i Sverige. Privatpersoner blir hånade, trakasserade och får sitt liv förstört. Det finns inga myndigheter som kan kontrollera det här och privatpersonen har oftast inte makt att skydda sig själv mot det. Deras enda val är att tyst tolerera mobbningen då stora siter oftast inte tar bort hån, trakasserier och mobbning om anmälningarna inte uppgår mot flera hundra eller tusen.

Men det finns något vi kan göra åt det – Vi kan idka civilkurage och gå in och anmäla och säga ifrån när den sker. Vi kan ge offret en makt och röst de tidigare inte haft och på så vis stötta dem och få bort mobbningen från nätet. Mobbare gör det de gör för att de får mycket positiv feedback och popularitet på köpet, om de får mer kritik istället för positiv feedback så kommer det sluta vara roligt och det kommer inte längre vara en lätt väg till bekräftelse.

HUR HITTAR VI MOBBNINGEN?

När du ser mobbning förekomma eller trakasserier så vill vi att du skickar en länk till det i gruppen, beskriver vad det är som sker på adressen du skickat så kan våra medlemmar hitta det och hjälpas åt att arbeta mot det.

VAD SKA VI GÖRA MOT MOBBNINGEN?

1. Vi ska anmäla trådar, bilder och klipp där mobbning förekommer.

2. Vi ska skriva att de gör fel, att det är elakt, att det är mobbning och vi inte tolererar det.

3. Vi ska maila personerna bakom mobbningen och säga åt dem att det de gör är fel.

FÖR EN GOD TON

Vi ska inte mobba tillbaks. Vi ska inte skriva saker som att de är äckliga puckon som borde gå och dö och liknande. Vårat antal gör oss starka och vi kan få ner mobbning och fortfarande föra en god ton. Detta är viktigt för att människor ska vilja hjälpa till och stödja vårat arbete mot nätmobbning, för om vi mobbar tillbaks så kommer inte människor vilja det. Så för alltid en god ton oavsett hur arg du blir. Då menar jag verkligen alltid.”

Så här skriver: Anonym Nätkärlek:

”Då kärleken ska övervinna allt är det ganska knäppt att kramarna på nätet är så få.

Det anonyma näthatet har tagit över, och igår fick vi tack vare flera modiga individer ta del av hur långt det faktiskt har gått. Men nu får det vara nog. Näthatet har fått härja tillräckligt.

Nu är det dags för anonym nätkärlek att ta plats, med
kärleksfulla texter att skicka vidare till någon du tycker om.”

Det kan verka trist att få en färdigtryckt text sänd till sig från en anonym person, men tro mig, jag fick några själv och det var OERHÖRT värmande och glädjande! Det är stärkande i ett tufft nätklimat att känna att man har stöd och uppbackning när orden är hårda och känslolösa! Skicka gärna lite nätkärlek HÄR till någon skribent som du tycker behöver lite extra uppskattning, till exempel till Cecilia som jag skrev om i Del 4 av denna serie eller någon annan skribent som du vill sända lite nätkärlek till!

Mina tidigare delar i denna serie:

Näthat och Nätkärlek Del 1

Näthat och Nätkärlek Del 2

Näthat och Nätkärlek Del 3

Näthat och Nätkärlek Del 4

Nätkärlek och Näthat Del 5

 

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , ,

Näthat och Nätkärlek Del 5

Det näthat jag själv blivit utsatt för har varierat väldigt mycket. Det har varit allt från personangrepp i debatter till direkta hot och allt däremellan. De har kommit i mail, kommentarsfält och på olika sajter på nätet. Min personliga definition av ordet näthat är rent konkret: inte kritik, utan min gräns går vid personangrepp som är ovidkommande för det ämne man debatterar. Exempel:

Det är INTE näthat för mig att skriva:

”Jag håller inte med dig, jag fattar inte att du kan resonera så, jag tycker det är uppenbart att Reinfeldt förbättrat vårt land.”

Det ÄR näthat för mig att skriva:

”Jag håller inte med dig, din jävla hora, jag fattar inte att du inte kan tycka det, men det är väl typiskt för feminist-fittor som dig att inte fatta vad som är bäst för vårt land.”

Det är INTE hot att skriva någon av ovanstående kommentarer, men däremot att skriva:

”Jag ska knulla dig, din jävla slyna! Det fattar du väl att den här regeringen är bättre än någon annan och om du inte fattar det så ska jag döda dig!”

Däri ligger skillnaden för mig och jag tycker att den är mycket tydlig.

Det näthat som har riktats mot mig, har i första hand riktats mot mig när jag skrivit om antirasism. Det är ett av de ämnen som tydligen triggar många av dessa näthatare. Det är aldrig roligt att få dessa kommentarer och de värsta är ändå de som riktats mot barnen. I perioder har de varit ganska tunga att få, särskilt när jag har märkt att det kommit många under en kortare period och kanske framför allt när man fått hatkommentarer och inte många andra läsare har kommenterat och ”backat upp”. Då är det lätt att få känslan av att man är ensam mot många. Däremot är yttrandefriheten så viktig för mig så jag har svårt att se att jag skulle sluta skriva på grund av allt hat. Här är några exempel på hat jag tagit emot genom åren (Alla bilder är klickbara för att kunna läsa texten):

Kommentar 1Kommentar 2Kommentar 3Kommentar 4Kommentar 5Kommentar 7Kommentar 8Kommentar 9Kommentar 10Kommentar 11Kommentar 12Kommentar 13Kommentar 14

De fem nedersta inläggen har jag tidigare skrivit om HÄR, men de ligger alltså kvar på nätet fortfarande! Några av kommentarerna publicerade jag på den tid det begav sig, idag publicerar jag aldrig denna typ av hatkommentarer!

De allra grövsta av de jag har kvar väljer jag att inte lägga upp, med hänsyn till mina fullt läskunniga barn.

Vad händer när en människa möts av denna typ av kommentarer när man loggar in på sin mail eller blogg, eller på annat ställe? Jag gissar att de flesta av oss reagerar olika. Jag själv har reagerat olika vid olika tillfällen. Ibland har jag sådan distans till det som skrivs att jag kan skratta åt kommentarerna och de sorgliga människor som skrivit dem, men ibland har jag haft perioder, när kommentarerna duggat väldigt tätt, när jag inte vågat läsa kommentarerna direkt jag loggar in, utan ibland väntat i flera timmar med att våga läsa dem. Det har även hänt att vissa hot har skrämt mig. Av de jag har polisanmält (vilket aldrig fått någon konsekvens) har ibland skrämt mig. Ni vet när man försöker att inte bli påverkad, men ändå får ett utbrott på barnen för att de inte låst ytterdörren, trots att man inte gjort det tidigare. Eller när man ser sig över axeln när man går till affären eller tvättstugan. När man börjar syna för dig okända människor som vistas i samma rum som dig (hissar, bio, restauranger etc) och man börjar bli allt för medveten om att alla människor omkring dig inte vill dig något gott…

Jag är förstås medveten om att det finns många, många som blivit och blir värre utsatta och drabbade än jag själv, men jag tror det hjälper föga. Det är som att säga till en som blivit utsatt för rån, våldtäkt eller andra personbrott, att säga: ”det finns de som blivit värre utsatta”.

Är detta ett hot mot yttrandefriheten? Ja, jag är säker på att det är det. Det finns många som slutat blogga eller bytt yrke om de är yrkesjournalister och jag märker själv att även om jag inte slutar skriva, så i många perioder undviker jag att skriva om vissa ämnen som jag tror kommer att bidra med hatiska kommentarer, för att jag just då inte orkar läsa dem eller mötas av allt har som väller upp.

Att ta bort kommentarsfunktionen skulle nog inte vara aktuellt dock. Det är så viktigt för mig att få en kontakt med mina läsare och att mina läsare får kommentera plus att säkert 99 % av alla kommentarer och mail jag får är positiva. Att ta bort kommentarsfunktionen skulle troligen innebära att jag slutade blogga i stället! Kärleken är trots allt så mycket större och starkare än hatet!!

I nästa och sista delen i denna serie kommer jag ta upp förslag på att motverka näthatet och en massa nätkärlek! Missa inte den!!

Näthat och Nätkärlek Del 1

Näthat och Nätkärlek Del 2

Näthat och Nätkärlek Del 3

Näthat och Nätkärlek Del 4

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , ,

Näthat och Nätkärlek Del 4

En av alla som blir utsatta för väldigt mycket hat på nätet, är bloggaren, föreläsaren, författaren och entreprenören Cecilia Kärvegård. Här är hennes berättelse:

Sedan den 14 december har jag blivit trakasserad av en för mig helt främmande man på Facebook. Dagligen får jag höra saker om mitt kön och han ger sig på mina vänner med en fruktansvärt grov vokabulär. Jag kan få upp till 70 kommentarer/dag som är mer eller mindre kränkande och hotfulla. Den här mannen började sin frammarsch i september då han utförde den sk bajsattacken mot Nina Jansdotter sedan fortsatte han efter det och den 14 december satte han igång mot mig. Han har hur många falska profiler som helst så när jag blockar en profil tar det bara någon minut så kommer han och kommenterar med nästa profil. Han har även skapat falska profiler av mig och mina vänner och några mer kända personer. Hittills har jag anmält 6 av hans falska profiler där han utgav sig för att vara jag.

Han har skapat falska profiler av rikskända människor och sedan gått in på min wall och i deras namn sågat min nyutgivna bok. Många har tagit bort mig som vän på FB för dom vågar inte riskera att bli utsatta för honom. Många av mina vänner har slutat kommentera hos mig för dom är rädda för att han ska ge sig på dom.

Han skapar nidbilder på mig och mina vänner och har även gjort bilder av min 24-åriga dotter och min man. Han har sagt att han ska göra bilder på alla i min släkt och att han ska se till så att jag blir av med alla vänner på Facebook. Han kräver att jag ska stänga ner min profil på FB. Självklart har jag funderat över varför han gör det här mot mig. Jag har inte uttryckt några som helst feministiska, rasistiska, politiska eller andra kontroversiella frågor som kan reta upp vissa grupper. Några punkter har jag dock kommit fram till som kan vara troliga orsaker till hans trakasserier mot mig:

* Jag är kvinna

* Jag har över 4 000 vänner på FB

* Jag är en offentlig person som syns i media

* Jag har en positiv syn på livet

* Jag har precis släppt en bok

När jag läser listan så känns det ännu mer obegripligt att en för mig helt främmande person skulle kunna bli så förbannad på mig. Jag har haft kontakt med honom via PM för att försöka få reda på vad han vill och varför han gör det här men jag får bara konstigt dravel som svar. Bland annat pratar han om Lucifers principles som han tycker att jag ska läsa för han vill förändra mitt sätt att tänka. Så min kontakt med honom gav mig bara ännu fler frågor men inga svar.

Ett annat råd jag ofta får är att bara strunta i honom och det han skriver. Ja, det skulle jag gärna göra men han ställer till så mycket skada för mig så jag måste ha koll hela tiden för att så snabbt som möjligt städa upp efter honom. Han har t ex skapat falska profiler av rikskändisar och sedan gått in på min Facebook och sågat min bok som dom här kändisarna och folk som läser det tror ju att det är dom här kändisarna som kommenterat negativt om min bok. Jag kan inte strunta i sådana saker. Jag kan heller inte strunta i kommentarer där han kränker mina vänner väldigt grovt med sexistiska, pornografiska och hotfulla kommentarer. Jag ser det som min skyldighet att radera sådant från min wall. Jag vill att mina vänner ska kunna kommentera utan att vara rädda för påhopp från Alex. Och när han skapar falska profiler som ser ut som jag och går in hos mig och skriver så kan det få förödande konsekvenser för mig och för mitt jobb.

Jag har  fått ta emot väldigt mycket kritik för  att jag pratar om det här och till och med blivit kallad idiot. Många har talat om för mig att jag ska vara tyst  och att jag får skylla mig själv för att jag blir trakasserad för jag har enligt de värsta kritikerna gjort 2 stora misstag:

1. Jag har valt att ha en öppen profil på Facebook så då får jag räkna med att bli trakasserad.

2. Jag har valt att lyfta frågan för att belysa att problemet existerar och i och med det har jag alltså gett gärningsmannen uppmärksamhet som gör att han vill fortsätta trakassera mig.

Ja, det var dom 2 stora misstagen jag enligt kritiker gjort. Att säga att jag får skylla mig själv som har en öppen profil är som att säga till en våldtagen att du får skylla dig själv som var så lättklädd. Det är svårt att lyfta frågan utan att Alex får uppmärksamhet. Mitt syfte har dock inte varit att ge honom uppmärksamhet utan att visa att det utan problem går att bryta mot Facebooks regler och mot svensk lagstiftning utan konsekvenser. Jag kan inte se att jag har något val. Jag vägrar att sitta tyst och bara ta emot hot och trakasserier. För mig är det detsamma som att säga att det är helt okej att bete sig på det sättet mot andra människor.

Jag och flera med mig har valt att lyfta frågan framför allt på Facebook för vi ser det här som ett växande problem. Det handlar alltså inte specifikt om Alex/Bajsmannen utan om hans beteende och att det på något sätt sanktioneras eftersom det inte finns någon beredskap i samhället för att hantera det här. Många talar om för oss att vi ska tiga så slutar han. Det kanske han gör men han kommer säkert fortsätta hos någon annan. Jag har aldrig varit med om att man kunnat tiga ihjäl ett problem och tror inte på det i det här fallet heller. Vi måste väcka debatt i frågan för det här beteendet är INTE okej.

Vi måste sätta ner foten och säga stopp! Så fort vi ser den här typen av kränkande beteende så måste vi lämna en kommentar och tala om att det är inte okej att behandla andra människor på det här viset. Jag räknar inte med att det här ska få just Alex/Bajsmannen att sluta men det kanske kan förhindra att en annan person sätter igång och trakasserar på nätet. Att lyfta frågan kan kanske leda till att samhället blir bättre rustat att ta hand om den här typen av problem. Jag har inte svaren på hur man ska hantera det men jag vet att något måste göras innan det eskalerar drastiskt.

 

Nedan ser du en del av de  kommentarer och bilder han gjort, de kommentarer som har ett kryss är falska profiler som han gjort av mig och mina vänner, övriga är bara falska.

image001image002image003image004image005image006image007image008image009image010image012image014image015image016image017image018

Diverse nidbilder har också gjorts på Cecilia och den nedersta föreställer Cecilias egen begravning, med sorgbandet vid hennes bild och kvinnan i mitten är en vän till Cecilia. image019image020image013image011

Jag är chockad över de grova kränkningar som Cecilia och andra har blivit utsatta för av denna person. Jag är också förvånad över dels att h*n inte ger upp och dels att h*n får hållas. På något sätt borde ju Facebook kunna gå in och blockera hela personens ip-nummer. Det här är långt ifrån det som borde kunna vara acceptabelt.

Jag vill dock förtydliga en sak som Cecilia skrivit ovan. Hon skriver: ”Jag har inte uttryckt några som helst feministiska, rasistiska, politiska eller andra kontroversiella frågor som kan reta upp vissa grupper.” Jag anser att även om Cecilia skrivit på ett kontroversiellt sätt, så anser jag att hon skulle haft rätt till det, utan att bli trakasserad på det vis hon blivit!

Jag är också ganska upprörd över det som kritikerna varit kritiska emot, alltså att man menar att Cecilia skulle tystna eller göra sin Facebook stängd, mot sin vilja. I tillägg så har Cecilia förstås ett behov av att vara öppen med det yrke hon har, men även om det inte vore så, så skall man inte behöva stänga sin facebook, på grund av någon annans krav på det.

Mer om trakasserierna mot Cecilia kan du läsa HÄR!

Näthat och Nätkärlek Del 1

Näthat och Nätkärlek Del 2

Näthat och Nätkärlek Del 3

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,

Näthat och Nätkärlek Del 3

kvinna och mörkI den första delen i denna serie tog jag upp att det finns två sorters näthat som är bredare än andra och det är just hatet mot kvinnor och det rasistiska hatet. Det betyder naturligtvis inte att det inte finns annan typ av näthat, men i alla de undersökningar som har gjorts, har det visat sig att det är detta hat som är mest utbrett och grövst. Om det kommer det här avsnittet att handla i första hand.

Jag tror att alla som läst en tidning på nätet som tillåter kommentarer, har sett dem. De rasistiska tillmälen som skrivs i princip i ALLA artiklar. Det spelar inte någon roll om artikeln handlar om invandrare eller ej, vem som skrivit artikeln eller i vilket syfte, skulle de kommentarer som hör till artikeln göras till en absolut sanning, så skulle allt i vårt land som gått snett vara invandrarnas fel. Allt från halkolyckor till skadlig mat till Sverige´s ekonomi. Det har gjort att flera av våra tidningar och nyhetssajter har tagit bort sin kommentarsfunktion helt och hållet och vissa har ersatt den med möjlighet att kommentera via sin facebooksinloggning. Självklart finns det sätt att kringgå detta, till exempel genom att skapa en falsk facebookprofil, men vad jag förstår så har hatkommentarerna minskat rejält med denna nya kommentarsfunktion.

Som en ivrig påhejare av yttrandefriheten så gör det mig, liksom många andra sorgsna. Det känns lite som när man var barn och hade lov att lämna skolgården eller fick vara i uppehållsrummet under rasterna och sedan fanns det några som förstörde det och sprang i korridorerna i stället, eller lämnade skolgården för otillåtna ställen och så fick helt plötsligt ingen lämna skolgården och uppehållsrummet stängdes under rasterna.

Samtidigt förstår man att tidningarna tröttnar. Yttrandefriheten, som är grundlagsskyddad, har aldrig inneburit att man enligt lag får kränka, hota, hata andra människor eller sprida missaktning över andra människor. Att ha en kommentarsfunktion till en tidning borde på alla sätt kunna bidra positivt till att människor kan lämna sin åsikt och att det kan göra att en redaktion kan komma sina läsare närmare, men det är förstås ingen lag som säger att man måste upplåta ett kommentarsfält till sina läsare och naturligtvis vill ingen chefredaktör riskera en uppsjö av anmälningar för att man har kommentarsfält där människor skriver saker som inte är lagliga och som i slutänden redaktionerna blir ansvariga för.

Det hat som spys ut i sociala medier och i artikelkommentarer på nätet är inte bara förolämpande, det är grovt och väldigt vilseledande. Det är vanligt att man sprider slutsatser och direkta felaktigheter och det är mycket vanligt att skribenter som skriver på nätet om invandrarpolitik, invandrare, mörka personer eller personer med ”ej svensk-klingande namn” får ta emot inte bara förolämpningar, utan också hat, hot och väldigt mycket personangrepp.

Kvinnor är en annan grupp som får ta emot mycket hat, hot och personangrepp. Bland de kvinnor som skriver på nätet, som är positiva till invandring och dessutom kvinnor, för att inte tala om de kvinnor som ”ser utländska ut”, har ”icke svensk-klingande namn” etc slår man två flugor i en smäll och den flod av hat man möts av är sanslöst grym, hotfull, hatisk, sexistisk och förnedrande.

Att tala om att någon ska straffknullas, våldtas, få negerkuk, är en äcklig kärring det är inte att vara kritisk mot någon eller kritisera en åsikt. Det är inte heller att diskutera eller att kritisera någons ställningstagande, utan det är helt enkelt att försöka förtrycka det kvinnliga könet, med det privilegium man har att vara man, därför är det väldigt sällan kvinnor använder dessa hatiska uttryck mot varandra. Det får liksom inte samma effekt. Detta innebär inte att kvinnor inte kan försöka kränka varandra. I många unga tjejers bloggar läser jag kränkande kommentarer, som tycks vara skrivna av tjejer till andra tjejer, men då handlar det väldigt ofta om att söka fel och brister på sin ”motståndare”. Det är inte ovanligt att man skriver att någon är: ful, fet, oattraktiv, har för små bröst, för står rumpa, för korta ben eller för stor näsa. Det handlar ofta om utseendet och just detta med vikten tycks vara ett sätt att nedvärdera varandra. Det kan förstås vara förödande för en ung tjej med låg självkänsla som kanske har väldiga komplex för sina breda lår att få höra att man har just detta. Men det kan ändå inte jämföras med de hatiska kränkningar som är de som många män tycks stå för.

Just kvinnohatet har framkommit väldigt tydligt under den senaste veckans debatt och det finns många som har skrivit väldigt bra om detta. Jag har tidigare tipsat om Cissi Wallin´s radioprogram i ämnet, men vill än en gång lyfta fram det som ett mycket bra inlägg i debatten: Mäns Näthat. Även blogginlägget …om att anpassa sig är mycket väl skrivet och bra i debatten, när det gäller det strukturella problemet med att vara kvinna i en mansanpassad värld.

Denna debatt, samtidigt som en av mina facebookvänner la upp det här radioklippet: Kvinnlig röst skapade folkstorm 1938 fick mig att tänka på hur långt och ändå hur kort vi ändå har kommit på alla dessa år. Idag ”får” en kvinna utan problem eller folkstorm läsa nyheter i radion, men hon får banne mig inte uttala sig positivt om kvinnor, kritisera ett mansdominerat samhälle eller, gud förbjude, uttala sig fördelaktigt om invandrare, utan att räkna med hat, dödshot eller djupa sexistiska kränkningar. Och hur långt har vi då kommit sedan 1938? Kanske inte så långt som vi försökt inbilla oss?

I den här debatten har flera debattörer menat att skribenter själva, kanske inte har sig själva att skylla, men i alla fall har bidragit till att stämningen på nätet blivit hårdare och grövre. Man har lyft fram vissa exempel på när några skribenter har kallat kommentarsfält för ”bajsränna” och liknande, men jag tycker inte det är att jämföra med eller anledning att lägga skulden på skribenterna som uttryckt sig på det här sättet. Det är en himla skillnad på att kalla ett ”kommentarsfält” för något nedlåtande, än att kalla en specifik person för ”jävla hora” eller vilket kränkande ord det nu kan vara.

Låt oss inte frånta dessa vuxna personer, i de flesta fall män, ansvaret för sina handlingar. Låt oss inte nedvärdera dem och klappa dem på huvudet för att de inte ”kunde låta bli att bli så arga, då de kände sig så provocerade av den texten”. Det handlar inte om att inte låta oliktänkande få säga sin åsikt, det handlar inte om att inte lyssna, utan det handlar om att INTE TA SKIT! Inte alls. Någonsin. Om någon skriver i ett kommentarsfält till mig: ”Jag tycker vi har för bred invandring i Sverige. Jag vill rösta på SD i nästa val då de försöker minska invandringen”, då kan den kommentatorn räkna med att jag inte skriver: ”din äckliga rasist, vem vill knulla med en sån äcklig människa som dig?” Jag kommer att svara sakligt, jag kommer att komma med motargument för att lyfta min sida av saken, men då tänker jag inte heller acceptera att den personen svarar mig med: ”Din äckliga fitta, har du fått invandrarkuk så du inte kan tänka klart, din jävla rasförrädare!”

Vissa har kanske inte lika lätt som andra att uttrycka sig i skrift och det är ju sant, men alla är inte heller lika bra på att uttrycka sig muntligt och trots att jag har de åsikter jag har både på nätet och utanför, så har aldrig någon bemött mig med ovan kommentar personligen när vi mötts, men jag kan inte räkna antalet gånger jag fått liknande kommentarer som svar i mina kommentarsfält. Skulle jag mot förmodan få det slängt i ansiktet personligen, så är jag helt övertygad om att personer omkring skulle reagera väldigt starkt, men så funkar det inte. Vissa i debatten har till och med uttryckt att om man skriver om känsliga ämnen på nätet, så får man stå ut med lite mothugg. Lite mothugg är jag säker på att ingen skribent skulle protestera mot, men det är inte det den här saken handlar om och vad jag vet finns det inga skribenter som inte väntar sig lite mothugg i en het debatt, men från lite mothugg till rena hatkommentarer, personangrepp och hot är det ljusår, de är inte ens besläktade.

Återigen: det är väldigt anmärkningsvärt att i många debattinlägg jag haft om just invandring genom åren så har jag ofta fått kommentarer som: ”Invandrare har ingen respekt för kvinnor, de förtrycker sina kvinnor, ditt jävla luder, varför fattar du inte det, är det för att du fått negerkuk som du är så jävla trög?” Ja, invandrarfientlighet och kvinnofientlighet tycks uppenbarligen vara något som går hand i hand och passar väldigt bra tillsammans. Det kanske också är en av förklaringarna till att kvinnor inte i närheten av lika stor utsträckning hatar på samma sätt och i samma grupperingar som männen?

Annat läsvärt i debatten:

Oscar Swartz skriver: Det medieeliten kallar näthat är egentligen ett vrål av maktlöshet

Lisa Magnusson svarar: Nej Swartz, näthatarna är inte intresserade av sanningen

Isobels text och verkstad: Hån är inte hat är inte hot

Port Freedom: Hatet växer i språket

Niklas Starow: Mats Degerlind är en av hatarna

Inte rasist, men… : Riksdagsman efter Uppdrag Granskning: Det är invandrare som näthatar

Ann Heberlein: Inte bara förlorare som hatar kvinnor

De tidigare delarna i serien:

Näthat och Nätkärlek Del 1

Näthat och Nätkärlek Del 2

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , ,

Näthat och Nätkärlek Del 2

hatersDet har alltså debatterats väldigt mycket om näthat de senaste dagarna, efter Uppdrag Gransknings program som handlade om just detta. Det skrev jag om i mitt förra inlägg som du kan läsa HÄR!

Det finns en del som inte tycker om att man kallar detta för just näthat, då det kan framstå som att det är något man lägger skuld på internet för att det finns, inte på de människor som faktiskt sitter bakom tangentborden och skriver de saker som man gör och att ”det som är hat är hat” oavsett om det uttrycks på internet, person till person eller via snigelposten. Jag förstår poängen, men ser inget problem med att kalla det hat som sker på nätet för just näthat för enkelhetens skull. Förhoppningsvis förstår de flesta ändå att hatet produceras av människor och inte av nätet. Bland annat Jardenberg skriver om detta. Sofia Mirjamsdotter har både bloggat om detta och pratat i radion.

Jag tycker både Jardenberg och Sofia har sina poänger i detta, samtidigt som jag själv tycker att det skiljer sig när problematiken (hatet och hoten) sker på internet eller personligen. För det första är hatet som sker personligen i en så enormt mycket mindre skala att jag tycker det ens blir svårt att jämföra och dels för att det som skrivs på internet ligger kvar till allmänt beskådande i evigheter. Varför jag också vill skilja på näthat och ”irl-hat” är att jag tror att det inte är många som vågar stå upp med sitt hat i verkliga livet. I Uppdrag Granskning kan man se hur en ”hatare” ställer upp på en intervju och Cissi Wallin får tag på en ”hatare” i sitt radioprogram som hon ringer upp och även i Debatt härom dagen så hade man med en ”f.d. hatare”. Det som jag tycker är en röd tråd hos dessa och andra hatare som de berättar om är dels anonymiteten och att det verkar vara svårt att stå för dessa åsikter utanför nätet eller på nätet med sitt eget namn. En av personerna nämner även att han ”aldrig skulle säga så till någon personligen”, en annan av dem tror att hatet är ett sätt att nå uppmärksamhet och att man ofta säger saker man kanske inte alls menar, för att ”hävda sig” eller trissa upp en hatisk stämning. Lite som ”bäst på att vara värst”. Jag tycker det är ganska tydliga exempel på varför näthatet skiljer sig från annat hat, via post, personligen eller på vilket sätt man nu väljer att uttrycka sin ilska utanför internet. Dessutom blir det ganska svårt att få medhåll från en större publik om man skickar ett hatbrev hem till en specifik person, eller står öga mot öga mot en person. Det kommer aldrig att få samma effekt. Även på en stor arena som Globen, eller Scandinavium med fullsatt publik, skulle man knappast uppnå samma effekt.

Med mail är det förstås en lite annan sak, även om inte hatet blir bättre på något vis, så är det ändå så att mail på många sätt borde kunna mätas med snigelpost, förutom att ett mail går väldigt mycket fortare att nå adressaten och oftast är det lättare att finna en epostadress till någon än en bostadsadress. Å andra sidan kan Blondinbella säkert skriva under på att en annan typ av otrevliga saker kan bifogas ett brev, som inte kan bifogas ett mail. Blondinbella är för övrigt troligen en av de som varit mest utsatta i Sverige för näthat och det blir tydligt när man läser hennes inlägg i den här debatten.

Det finns också många olika typer av näthat. Det finns dels det som är oförskämdheter och påhopp, sedan finns det rent hat, det finns också uppenbara hot. Många vill dela in dessa i olika kategorier, men jag är inte lika säker på att det är viktigast. Jo, naturligtvis om man gör en polisanmälan, då är det noga med vad som är vad för att man ska kunna jobba med rätt rubricering och med vad som är moraliskt förkastligt och vad som faktiskt är brottsligt och straffbart.

För mig personligen har inte dessa olika kategorier gjort någon större skillnad, kanske är det annat för andra? Poängen med att gå till personangrepp, är att få någon att känna sig illa till mods, att få någon att känna sig mindervärdig. När det gäller vilken typ av hat och hot man utsätts för, så kan jag känna att det som innefattar ens barn eller andra familjemedlemmar känns värre och de hot som pekar ut adresser, uppmanar andra till att döda etc. Men som sagt någon större skillnad i att känna sig kränkt, bespottad och illa till mods, gör ingen större skillnad om man kallar det näthat eller om man kategoriserar de olika typerna av negativa uttryck på nätet. Näthat är visserligen missvisande på många sätt, men jag tror ändå att det är en relativt lämplig gemensam benämning som de flesta människor kan förstå innebörden av.

Det här med att ge sig på människor med personangrepp är mycket vanligt på nätet och jag tycker det är en viktig debatt att ta. En del röster i debatten har påpekat att det oftast inte är ungdomar som kommer med hat och hot på nätet och när jag ser mig omkring så kan jag uppfatta att på facebook och instagram kan det ibland bli ”lynch-stämning” som jag uppfattar att just många ungdomar står bakom, men i andra forum runt om på nätet och i till exempel artikelkommentarer och bloggkommentarer, så tycks det vara väldigt många vuxna människor som uttrycker sig med hat och det tycker jag är värt att fundera på.

Sofia sa i radioprogrammet jag länkat till ovan (som jag uppfattar det, även om hon använde andra ord) att det som uttrycks på nätet är åsikter som redan finns hos en massa människor och nätet är bara en plats man väljer att uttrycka dessa på. Det håller jag med om, självklart är det här en massa åsikter som redan finns hos människor när man skriver rasistiska, sexistiska eller andra hat-/hotfulla kommentarer, men samtidigt är det ju så att om man inte uttryckte dem på nätet, så skulle visserligen åsikterna finnas kvar, men de som skrev artiklar som det hatas mycket på, skulle inte behöva ta emot hatet. I alla fall inte i lika stor utsträckning och det tycker jag är en väsentlig skillnad.  På det sättet är det ändå skillnad när saker uttrycks på nätet eller någon annanstans.

Cissi Wallin´s fullständiga program om mäns näthat mot kvinnor kan du lyssna på HÄR!

Flera män, bland annat Jan Guillou har nu även gett sig in i den här debatten, liksom Jan Helin. Jimmie Åkersson går också i svarsmål för den kritik han fått om att mycket av det rasistiska näthatet tros komma från SD-sympatisörer.

Jag tror inte det är ”nätets fel” att detta hat sprids, men jag tycker också att man måste vara medveten om att hatet kan spridas på ett helt annat sätt på nätet, än utanför nätet. Nätet är en enorm och fantastisk kanal att föra ut ett budskap, att värna om yttrandefriheten, att ge utlopp för sin personliga agenda, men vi får inte vara naiva och inte komma till insikt om riskerna som finns med denna möjlighet till spridning också.

Jag kommer att fortsätta skriva om näthatet i fyra avsnitt till (sammanlagt sex avsnitt kommer det att bli) och jag kommer att ge exempel på folk som blir utsatta för detta hat, inklusive mig själv, ta upp både den rasistiska aspekten och kvinnoaspekten i detta näthat, samt ge exempel på hur man ska kan väga upp allt hat. Fortsätt gärna följa debatten.

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , ,

Näthat och Nätkärlek Del 1

mail

(Klickbar text)

Näthat är något som funnits sedan jag började blogga 2005 och säkert innan dess också. Ju större arena man har att skriva inför, desto fler blir hatkommentarerna. Jag har verkligen fått min beskärda del av näthat genom åren, men jag är långt ifrån ensam… Jag brukar spara gamla kommentarer som är fyllda av hat ett tag för att se om de kommer tillbaka så jag måste anmäla dem, men med jämna mellanrum rensar jag ut och kastar dem. Även om många män också råkar ut för hatkommentarer på nätet, så tycks den vetenskap som gjorts på ämnet ändå visa att kvinnor generellt är mer utsatta. Där är vi gammalmodiga, för kvinnor ska inte ”ta sig ton” eller kvinnor ska inte ”hävda sig själv” eller ”sina rättigheter”.

Det blev särskilt tydligt när Uppdrag Granskning sände sitt program härom kvällen om just näthatet. Hela programmet kan du se HÄR, om du har missat det! Sedan dess har det skrivits spaltmeter om detta med ”näthat”. Jag upplever inte att hatet blivit grövre under de år som jag har varit med om hatet, däremot upplever jag att det har brett ut sig mer. Jag upplever att det är fler som både blir utsatta och som utsätter människor för hat på nätet.

Det jag tycker är det bästa med det här programmet är att det blev en explosion av människor såsom debattörer, journalister, bloggare, twittrare och i princip alla (framför allt kvinnor) som gör sin röst hörd på nätet, som gav röst åt och meddelade att även de varit utsatta för näthat. Även om kommentarerna ofta har varit skrivna av olika personer så har de gemensamma nämnare och de största två gemensamma nämnarna tycks vara sexism/kvinnohat och rasism, när man ger sig på olika skribenter på nätet.

Det är förstås trist att många blir drabbade, men samtidigt finns det en styrka i att vara många och en bekräftelse på att det inte handlar om skribenterna utan om de som hatar. Utöver dessa två gemensamma nämnare så finns det också ett annat hat. Ett hat som bottnar i homofobi, islamofobi, politikerhat och en massa andra delar, men det ser ut som om det främsta sättet att uttrycka sitt hat på, tycks vara sexistiskt och rasistiskt.

En sak som jag reagerar på när det gäller detta är att många med rasistiska åsikter vänder sig mycket emot att ”invandrare har en taskig kvinnosyn” och det blir då lite tragikomiskt att de som uttrycker sig mest kvinnofientligt är samma personer som uttrycker sig väldigt invandrarfientligt. Jag kommer att fortsätta ta upp flera delar i en serie om näthat och nätkärlek här på min blogg. Det här var den första delen. Jag kommer också att ta exempel från människor som blivit utsatta för detta näthat, jag kommer också att lägga ut kommentarer jag själv har råkat ut för och jag kommer att ta upp förslag på hur man kan motverka detta hat och vända det till nätkärlek i stället.

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Om nättroll i UNT idag

Idag har UNT en artikel både i papperstidningen och på nätet om nättroll och näthat, där jag blivit intervjuad. Du kan läsa artikeln HÄR!

bloglovin

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Gynnings och Birros avslut (?) i bloggvärlden

Jag skrev för några dagar sedan ett inlägg angående näthat och nätkärlek och uppmanade alla bloggare med positiva erfarenheter att skriva om det. Jag ville att vi tillsammans skulle lyfta fram det positiva med bloggandet, eftersom jag tycker att det överväger, samtidigt som jag tycker att det är det negativa, såsom till exempel näthatet, som får störst utrymme i media.

Det var en hel del bloggare som hängde på och skrev om just nätkärlek och om allt det positiva som bloggen gett dem. Jag la in de länkar i inlägget, som jag har uppmärksammat och blev så glad när jag läste de länkade inläggen. Jag är nu än mer övertygad om att nätkärleken vinner mångfaldigt över näthatet.

Men. Det betyder inte att jag tycker det är okej med näthat på något vis, eller försöker låtsas som att det inte finns. Även om jag tror att jag varit relativt förskonad, så har jag ändå blivit drabbad i perioder. För det mesta kan jag skaka av mig dessa hatkommentarer ganska lättvindigt. Jag skrattar ofta när jag läser kommentarer där man i stället för att hålla sig till sakfrågor kommer med personangrepp, eller helt enkelt skiter i vad sakfrågan handlar om och i stället bara handlar om att såra/skada mig.

Samtidigt ska jag inte sticka under stol med att det finns ett par händelser som gjort mig illa till mods och till och med sårad. Så pass illa till mods att jag faktiskt hade svårt att blogga under några dagar. Jag började fundera på om det var värt det? Om jag tyckte det var okej att ”bli utpekad” som en person som man kan håna. Jag började fundera på om jag ville fortsätta blogga.

Jag kom fram ganska snart till att det ville jag. Jag ville fortsätta blogga och jag vill absolut inte sluta för att det finns troll som gör allt för att få mig att känna mig illa till mods. Jag kom fram till att jag inte tyckte det var okej, men att det inte skulle få mig att ”tystna” för det.

Carolina Gynning, Marcus Birro med flera har kommit till andra slutsatser. Carolina Gynning överväger dessutom att anmäla en del kommentarer. Jag tycker det är rätt. Om man överträtt lagen så ska det naturligtvis anmälas, på samma sätt som brott utanför nätet anmäls. Problemet är snarast att det är väldigt svårt att anmäla. Jag har själv försökt, eftersom jag har en ”stalker” som skriver kommentarer lite då och då.

Kommentarerna handlar naturligtvis inte om att de skrivit ”du är dum”, utan jag har fått kommentarer som kränker både mig och barnen och när det kom till en viss gräns så bestämde jag mig för att göra en anmälan. Tyvärr så är det väldigt svårt att gå vidare med anmälningar av det som sker på nätet. Jag vet inte om det handlar om begränsade resurser eller okunskap?

Jag tycker det är synd att Birro och Carolina slutar blogga för det här. Samtidigt som jag har full förståelse för att de gör det. Allt har en gräns och jag tror att det bara är personen ifråga som kan avgöra när deras gräns är nådd. Den dagen jag finner olust varje gång jag ska logga in på min blogg, så kommer jag att sluta. Jag gissar att det är så Carolina och Birro känner. Ändå kan jag inte riktigt släppa den där känslan av att ”de låtit trollen vinna”. Men var och en måste som sagt avgöra var deras gränser går.

Däremot så har Carolina mitt fulla stöd i att anmäla de som stalkat henne! Jag hoppas också att man driver ärendet vidare, för det kan få betydelse för dessa trolls agerande i framtiden!

Jag anser att om man går ut med sina åsikter offentligt, så måste man vara beredd på att det finns de som inte håller med och som kommer att tala om det. Men att däremot använda sig av personangrepp, hot och allmänt hat, det ska inte vara okej. Någonstans!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , ,

Mer nätkärlek till Mymlan

Jag skrev helt kort härom dagen, apropå Alex Schulmans uttalande om bloggar. (Skulle inte han bli snäll, förresten? 😉 ) Jag skrev inte så mycket själv, utan länkade i stället till andra som skrivit bra och ett av mina gamla inlägg, då det annars kändes som om jag bara skulle upprepa mig.

Nu har jag hittat en annan text som handlar om bloggar och s.k. ”kändisars” åsikter i den här diskussionen, som jag gillar. Den här gången är det Mymlan som knackar ner en text som gör mig nöjd och glad. (Och som jag dessutom känner igen mig i!)

Jag instämmer i det Mymlan skriver, jag skulle till och med våga säga att jag tror Mymlan tar i underkant. Mymlan skriver:

Det om kanske förvånar mig mest är att det så ofta på sista tiden gjorts så stora och braskande rubriker om näthat, som om det vore vanligare än nätkärlek. Jag hävdar att det inte är det. Jag hävdar att det på varje bitter feg hatare går minst tio alldeles vanliga bra människor som är generösa och ger av sig själva och ställer upp för andra. Jag hävdar att det finns mer kärlek än hat på internet. Jag ser dagligen fler exempel på människor som träffas och får vänner, som får hjälp och stöd, som får jobb och andra fantastiska saker genom internet och sina bloggar, än jag ser människor som kränks och far illa av desamma. Men jag ser sällan några rubriker om det, och det är sorgligt att de som bara läser om bloggvärlden och inte deltar i den får en sådan sned bild av vad det egentligen handlar om.

Jag skulle vilja påstå att det går kanske hundratals alldeles vanliga människor på varje näthatare. Minst. Så fram med all nätkärlek, visa hur mycket omtanke, glädje, tips, positivism och kärlek det faktiskt finns på våra bloggar och andra forum på nätet.

Lisa Magnusson skriver också bra i ämnet!

Jag utmanar alla bloggare att visa sin nätkärlek, vad som gör dig glad och positiv när du skriver eller läser bloggar, eller hur glad positiva kommentarer i bloggen gör dig! Länka hit, eller till Mymlans artikel, till dina bloggvänner, eller till vem sjutton du vill. Men skriv och berätta. Sprid din nätkärlek!!

Sprid din bild av bloggandet! Om hur kul det är att berätta om något som är viktigt för dig, i din blogg och sedan få en positiv respons på det.

Uppdatering:

Marcus Birros svar på Newsmill: Så krossade de anonyma nätmobbarna min kärlek till bloggen

Mymlan (igen): Nätkärleken vinner över näthatet – alla gånger

Eva: Nätkärleken vinner över näthatet

Heja Abbe: Allt är inte hat, Marcus

Filippa: Kärlek!

Gunilla: Nätkärlek vs Näthat

Trollhare: Bloggkärleken har gett mig viljan att leva

Maskroskvinnan: Behövs ”tjej-bloggen” egentligen? (Av någon anledning går det inte att länka direkt till inlägget, men skrolla ner en bit, så kan du finna det)

Malin Wollin: Jag har lärt mig att känna igen hatarna

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,