När jag startade min intervjuserie fick jag ett meddelande av Abbes Pappa om att han tyckte jag skulle intervjua Nemo om hans beroende. Jag blev naturligtvis nyfiken på Nemo och började läsa hans blogg. ”Bekantskapen” gjorde mig ännu mer nyfiken på Nemo och jag blev väldigt glad över att få möjlighet till denna intervju med honom. Jag är väldigt nöjd med hur intervjun utvecklar sig med mångsidiga beskrivningar om beroende. För Nemo var det också viktigt att jag skrev ”beroende” i stället för ”alkoholmissbruk”. Möt Nemo och läs hans historia och ta gärna lärdom av hans erfarenheter.

Hej Nemo! Berätta vem du är.

Nemo här. Egentligen har jag ett ”riktigt” namn som jag flitigt delar. I den s k bloggosfären har jag valt att använda Nemo som en sorts identitet. Mitt verkliga namn är så ovanligt att jag lätt skulle kunna googlas fram och jag är inte där. Ännu. Senare i år fyller jag 50. Det mesta om mig, som jag tycker det är värt att veta, finns på min blogg.

Du bloggar om ditt beroende. Vad får du för respons på det du skriver?

Genom bloggen får jag då och då mail – mest från anhöriga till beroende – som vill ha råd. Eftersom jag även är diplomerad alkohol- och drogterapeut (en utbildning som jag gick efter jag blev nykter) försöker jag svara, men kort. Den som söker hjälp behöver styras mot att träffa andra människor. Terapeut eller självhjälpsgrupp, men frågorna handlar mest om alkoholisten. Många anhöriga har svårt att se sitt egna medberoende.

Du har varit beroende av alkohol länge. Du har försökt lägga av tidigare med bland annat antabus. Vad fick dig att sluta dricka?

När jag ser i backspegeln förstår jag NU att jag var beroende av alkohol redan i åldern 20-25 år. Men det var först på hösten 2000 som jag insåg att jag hade ett problem som jag behövde ha hjälp med att lösa. Lösningen då var i min agenda: ”att lära mig dricka som vanligt folk”. I den vevan fick jag Antabus utskrivet av en läkare på alkoholrådgivningen där jag gick. Han tyckte att jag kunde ta detta under kortare perioder, så att jag inte ”slarvdrack” som han kallade det. Antabus var för mig ett djävulens påfund – och helt onödigt. Ville jag dricka, så tog jag ingen Antabus. Ville jag inte dricka, så behövde jag ingen. Enkelt. Problemet uppstod då jag tagit Antabus och ändrade mig – mentalt besatt som jag var – och ville ta en fylla i alla fall. Det var stunder i helvetet. Det tog ju två-tre dagar för Antabus att lämna kroppen.

Det som till slut fick mig att kapitulera och lägga mig på rygg och vifta med vit flagg var en kedja av händelser i början av oktober 2001. Jag hade supit igenom en helg där jag blivit blåst på 13 000 kr av en taxichaufför och var direkt olämplig att gå till jobbet måndag morgon eftersom jag i ren ångest fortsatte att supa mig igenom söndagen. Jag löste det genom att ta flera återställare på lunchen och fortsätta jobba. Jag gick sedan hem och sjukskrev mig, fortsatte dricka. Min arbetsgivare sökte mig i hemmet – men jag öppnade inte. Jag förstod dock att jag var avslöjad, jag tog mig till Nordhemskliniken med hjälp av min syster och fick träffa Dr Sjöberg (en gigant inom beroendevården i Göteborg) och han hörde min livshistoria under 10 minuter och sa; Du är alkoholist, ingen tvekan om det.
Det hade ingen tidigare sagt. Allra minst en auktoritet på området. Jag var snärjd. Såg ingen annan utväg än att försöka göra något åt min belägenhet.

När du tänker tillbaka på åren när du aktivt drack, vad är svårast för dig att tänka på?

Det finns stunder då jag förbannar min egen blindhet. Att jag inte själv såg att jag var hejdlöst förlorad i spriten redan då jag var 30. Ändå vet jag att alkoholism är en förnekelsesjukdom, så jag är ju inte speciellt unik i det avseendet. Jag resonerar också som så – att om jag blivit avslöjad när jag var 30 – så hade jag förmodligen tagit upp mitt drickande igen. Jag var helt enkelt inte ”färdigsupen”. Botten var inte nådd för min del.

Givetvis är det också svårt att tänka på relationen till mina döttrar som under vissa helger haft en mentalt frånvarande och trött pappa. Till stor lycka har jag nu varit nykter i mer än halva deras liv. Det gör mig istället mycket glad.

Du har två döttrar som bor hos dig varannan vecka. Hur blev de påverkade av ditt drickande tidigare?

De har givetvis påverkats av mitt drickande. De var i åldern 5-8 när jag drack som värst. Jag tror de lärde sig att parera mitt trötta sinne. Ibland var jag oberäknelig och lynning. Lättirriterad, men aldrig våldsam. Under den tvåårsperiod som jag var ”ensampappa” och drack var det turligt nog sällan som jag var full OCH umgicks med barnen samtidigt. Jag brukade tuta på när jag nattat dem. Så de såg mig oftare bakfull och trött än full. Det är förmodligen lika illa ur social synvinkel.

Hur ser er relation ut idag? Pratar ni öppet om ditt beroende?

Vi har idag en relation som jag är mycket lycklig över. Vi har under mina sju nyktra år umgåtts och gjort mycket tillsammans. Vi har gjort flera långa resor ihop. Till Thailand, Grekland och så… men det bästa i relationen är att vi har kul ihop. I vardagen. Jag känner deras tillit och märker av att de faktiskt trivs ihop med mig och vill vara ihop med mig. Fika och gå på stan – men inte 15 meter bakom. Det gör mig oerhört stolt.
I deras ögon är jag inte ”pinsam”  – något som ju många tonårsföräldrar känner igen sig i…eller? .

Min historia har vi hittills inte djupat så mycket i. Jag tog behandling på Nämndemansgården efter konfrontationen med min dåvarande arbetsgivare och Dr Sjöberg och var borta från dem under en månad. Eftersom de var små berättade jag att jag var på ”kurs” för att lära mig sluta dricka. Under mitt första nyktra år berättade jag också att jag gick på möten (AA) för att tillsammans med andra hålla fast vid att inte börja dricka igen.

Jag har givetvis kvar att reda ut eventuella skuld- och skamfrågor kring alkoholismen. Att det definitivt inte var deras fel att jag drack. Bara mitt eget. Att de har generna och att de förmodligen har en ökad sårbarhet för beroenden vet de också.

Öppenheten är inte totalt transparent…ännu. Jag strävar ditåt, men vi är ju två parter i detta. Jag – och barnen.

Fanns det någon utlösande faktor som fick dig att börja dricka okontrollerat?

Förmodligen var den utlösande faktorn att jag och min dåvarande fru bestämde oss för att separera. Då började jag parta och dricka redigt hårt. Skulle nog vilja påstå att perioden med min fru 1991-1999 var en hyfsat nykter period. Men – jag var missmodig, sluten och tung – för jag kände mig fångad i en familjerelation där det gällde att sköta sig, arbeta, skaffa radhus och hela kittet. Jag ville festa och inte alls ta ansvar över min verklighet. Mer än på jobbet – kanske. Min ex-fru blev en sorts ”social” Antabus som höll mig i schack. Förutom tre-fyra karatefyllor om året var jag nog rätt svennig när det gällde uppförandekoder och manér.

Separationen och att jag fick loss ett par hundra tusen på husförsäljningen var de startraketer jag behövde för att trycka på gasen och köra med full fart mot min personliga botten. Efter två år var jag i mål…

Hur ser du på ditt beroende idag när du lever i nutid och samtidigt har möjlighet att titta tillbaka i backspegeln?

Idag  upplever jag mitt beroende som en brist på andlighet (andlighet har inget med Gud och religion att göra för mig). Det var ett inre tomrum som jag redan i övre tonåren behövde fylla ut med något. Jag var lätt orolig, irriterad och missnöjd. Otålig. En helg då inget hände (fest) var en död helg. Bortom all förtvivlan. Tomrummet kunde endast fyllas ut med alkohol. Då mådde jag bra. Då infann sig lugnet, modet och öppenheten jag ville nå. Man kan säga att alkoholen gjorde att jag började må som folk gör mest… eller så som jag mår idag. Utan alkohol.

Jag följer också 12-stegsprogrammets principer och har haft stort utbyte av kurser som handlar om meditation och inre resor på www.baravara.se

Förvandlingen handlar om att arbeta med sig själv och inse att jag behöver hjälp. Det är det enda jag med säkerhet kan säga när det gäller vägen ur ett kemiskt beroende: -Du klarar det inte själv. Detta är mycket svårt för en aktiv alkoholist att ta in. En alkoholist som dricker ser sig ofta som jordens mitt, ”kan själv” och har en axel uppkörd där bak kring vilken världsalltet snurrar…

Har ditt tillnyktrande förändrat dig som person?

Andligheten och fridfullheten har kommit till mig och jag känner en inre trygghet och ett lugn i mig. Bland människor som jag inte träffat förut och skall beskriva sitt första intryck brukar säga att jag är ”trygg” lugn” ”inger förtroende” eller kanske det bästa jag fått höra; ”Det är något i dina ögon som säger mig att du är färdig som människa”. Det är stora ord som givetvis är omöjliga att leva upp till, men de gladde mig stort. Det är på något sätt som om alla eventuella problem som uppstår är peanuts jämfört med det jag hittills kunnat hantera. Att få bukt med sin alkoholism är tyvärr mycket svårt för de flesta. 2000 människor om året lämnar jordelivet genom alkoholrelaterad död. Det är som att sänka tre Estonia, men det skapar inga nationella trauman.

Vad får du för bemötande när du berättar om ditt beroende?

Hittills till 95% endast gott. -Starkt av dig att ta tag i ditt problem.-Du måste vara stolt som har lyckats så bra. – Modigt av dig att berätta och att dela med dig, är vanliga kommentarer.
De 5% negativa har handlat om misstänksamhet från de (ofta har de själva ett alkoholproblem) som bara inte kan förstå att man inte kan dra till det på en fest. Jag har också haft en arbetsgivare som vart ganska mörk över att jag inte berättat något om mitt beroende i samband med att jag anställdes.

Du tycker inte om att använda dig av ordet ”alkoholmissbruk” utan
hellre ”beroende”. Kan du förklara varför det känns viktigt för dig?

Jag är ingen större vän av termen missbruk. Den är olämplig eftersom den
oftast har bedömarens eget bruk som utgångspunkt, även om den
används i vissa fall för att karaktärisera överkonsumtion av alkohol.
Jag använder hellre termerna ”beroende” och ”högkonsumtion” eller ”riskbruk”.
Du kan missbruka utan att vara beroende och du kan missbruka genom
högkonsumtion. Det är mindre viktigt. Det som gör egentlig skillnad är
beroende – eller inte.

Är det något mer du skulle vilja dela med dig av eller tillägga?

Att kunna skratta åt sin historia och sig själv är mycket viktigt. Annars tror jag generellt på dessa framgångsfaktorer för att kunna tillgodogöra sig ett nyktert liv med god livskvalité:

1. Att våga be om hjälp, att inte försöka hitta egna lösningar, utan böja på gamnacken och lyssna på de som tagit sig ur sin aktiva alkoholism och nu ägnar sig åt att mildra sitt beroende genom andligt tillväxande.
2. Villighet – att vara beredd att ta emot råd och stöd
3. Ärlighet – att blottlägga sig sjäälv. Att oförskräckt rota i sina inre arkiv
4. Öppet sinnelag – att vara nyfiken på sig själv och sin möjlighet till förändring

Därför är skrattet så viktigt. Skuld och Skam blockerar skrattet. Och skuldkänslan förhindrar självrannsakan och förlamar ärligheten och möjligheten att kunna se sig själv i ett nytt ljus.

Jag upplever mycket ljus och glädje i din berättelse, trots att du har en ganska ”mörk” ryggsäck. Din berättelse gör mig hoppfull och glad och jag hoppas att fler ska uppfatta denna intervju på samma vis. Jag tackar dig därför att du ville vara med i denna intervjuserie och berätta om något som jag förstår är ett känsligt ämne för dig, samtidigt som du inser vikten av att dela med sig av din viktiga erfarenhet! Stort TACK till dig; Nemo!

Nemos blogg kan du läsa HÄR!

Om du har frågor till Nemo så ser han gladeligen fram emot att svara på
dem. Lämna gärna en kommentar eller maila Nemo på: musselmannen(snabela)gmail.com

Tidigare intervjuer i denna intervjuserie:

• Intervju med Puppe om Livsglädje och Missbruk
• Intervju med Hanna som växt upp med en alkoholiserad pappa
• Intervju med Ludmilla vars dotter begick självmord
• Intervju med Lilo om hennes son som missbrukar
• Intervju med Sofia om hennes ätstörningar
• Intervju med Gunilla som miste sin son Rickard i en bilolycka
• Intervju med Ndey som har invandrat till Sverige
• Intervju med Pysan om att leva med bröstcancer

Till er som bloggar och tycker att denna intervju-serie är viktig, påminner jag om blogg-världens privilegium att länka de intervjuer du tycker är viktiga, i din egen blogg!

Läs även andra bloggares åsikter om intervjuserie, beroende, nemo, samhällsproblematik, 12-stegsprogrammet, aa, antabus, intervju,