Bilden: Jai, Binta och Isatou 1995.

Aftonbladet/Wendela har intervjuat mig angående dyra barnkalas. Det var lite lustigt när journalisten Terri Herrera Eriksson kontaktade mig. Hon undrade om det var något jag skulle ha någon åsikt om? Jag föll i skratt. Jag hade under de senaste dagarna gått och funderat ut ett blogginlägg eftersom jag precis avklarat två av mina barns födelsedagsfirande! OM jag hade nå ´t att säga??

Nu har jag inte velat blogga om detta förrän nu, eftersom jag inte ville ”förta” Aftonbladets artikel.

När min döttrar var små så var det alltid en massa stress inför kalas. Det var presenter, de ville ibland ha nya kläder, då de använt ”finklänningen” på flera kalas redan. Håret skulle fixas och det skulle åkas hit och dit för att ta sig till och från kalasen.

Kalasen vi höll här hemma var för deras närmsta vänner. Högst tio stycken som fick leka lekar, dricka läsk och äta hemlagade minipizzor och tårta bland ballonger och serpentiner. Det blev ganska dyrt ändå, eftersom man köpte presenter och sånt till sina barn förstås, utöver det här med kalaset. Ibland hade vi släktingar som kom för att fira från andra städer, vilket innebar att man för enkelhetens skull ville ordna mat och sånt också.

När flickorna blev lite större så hyrde vi ibland gårdslokalen så de kunde fira där. Ett år ville en av mina döttrar (jag tror det var Jai, 17) ha kalas på Mc Donalds . Jag kollade upp priserna och tyckte det var ett fantastiskt förslag. De hade ordnat kalaset i en tågvagn med en personal som de firade med. De fick Happy Meal och annat gott till. De blev också visade runt i restaurangen, hur det funkade ”bakom kulisserna”.

Priset? Det fick mig att nästan jubla. Det kostade endast ett Happy Meal för varje barn man bjudit. Happy Meal för 25 kronor per barn, vi slapp stök och bök hemma. Jag tror det var 10-12 barn som var med. Notan slutade alltså på 250-300 spänn. Det var det billigaste, enklaste kalaset jag någonsin haft och barnen var asnöjda!!

Bilden: Mabous födelsedag 2008, när han blev sex år.

I Februari fyllde Mabou sju år. Det har varit en trend i hans klass att fira kalaset på leklandet Nickis. Nästan varje kalas det senaste året har alltså varit på Nickis. Dessutom är det en ny trend att man bjuder HELA klassen om man ska ha kalas. Det tycker jag är en sund trend, för precis som jag nämnde i intervjun tror jag det kan motverka mobbing, grupperingar och utanförskap. Mabou frågade mig därför för länge sedan om han också kan få ha kalas på Nickis. Med det där Mc Donalds-kalaset i minne svarade jag genast ja och gladde mig åt att få ett till praktiskt, enkelt och billigt kalas. Ack, vad jag bedrog mig. Några veckor innan Mabou ´s eget kalas var vi på Nickis till ett annat kalas han var bjuden på. Jag passade då på att boka Mabou ´s kalas. Jag höll på att trilla baklänges. Det kostar nämligen 110 spänn per unge att ha kalas på Nickis. Med en snabbräkning på 20 ungar så var jag alltså uppe i 2200 spänn, bara för kalaset!! Det enda som ingår är en korv med bröd, 1 ½ timmes lektid, saft till barnen och en liten godispåse med sig när man går hem!! (Då ska man inte glömma att min äldsta Binta fyllde 20 år några dagar senare också… )

Nu hade jag redan lovat Mabou sedan lång tid tillbaka, så han fick sitt kalas. (En positiv sak med Nickis var dock att man bara betalar för de barn som kommer och alla barn i klassen kom inte) Jag förbannade mig själv för att jag utlovat ett kalas på Nickis innan jag kollat upp vad det kostade. Hade jag känt till priserna innan hade jag definitivt inte lovat Mabou ett kalas där!

När jag läser Terris krönika, så blir jag skitnödig på riktigt!! Hur i hela, vida världen kan man ens komma på tanken att sätta upp barnen på presentlistor i leksaksaffären eller skicka ut till barnen? Helt seriöst. Om jag fått en sån lista så skulle jag använda den som toapapper. Om jag skulle skicka iväg mitt barn på ett sånt kalas så skulle jag definitivt inte köpa present från någon lista alls.

Om det dyker upp en ”hetare” trend som är så kostsam som denna till nästa år, så kommer jag absolut bli en trendbrytare. Det är ett löfte!

Läs även andra bloggares åsikter om födelsedag, present, kalas, krönika, intervju, terri herrera eriksson, nickis, dyrt, mc donalds, debatt,